Visar inlägg med etikett Guillaume Gallienne de la Comédie Française. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Guillaume Gallienne de la Comédie Française. Visa alla inlägg

torsdag 17 november 2016

Bio: Cézanne och Zola

Foton copyright (c) Njutafilms

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Jag hyste vissa förhoppningar om den här filmen. Jag väntade mig ett mustigt drama om konstnären Paul Cézanne och författaren Émile Zola, jag väntade mig vackra provençalska landskap, jag väntade mig konst. I slutändan visade det sig att jag inte fick så mycket av ovannämnda ingredienser. Ett vackert, grönskande Provence - men inte så mycket mer.

Regissören Danièle Thompson, som även skrivit manus, har bara regisserat ett halvdussin filmer, men hennes bakgrund som manusförfattare är gedigen - redan på 1960-talet skrev hon ett helt gäng komedier för Louis de Funès, och därefter har hon legat bakom bakom drivor av dramer för film och TV.

Därför känns det märkligt att konstatera att CÉZANNE OCH ZOLA (som i original heter CÉZANNE ET MOI) har kraftiga dramaturgiska problem.

Cézanne och Zola blir vänner redan som barn. Cézanne är rik, Zola är fattig. Men pojkarnas uppväxt avhandlas snabbt. Under större delen av filmen spelar Guillaume Canet Zola, medan Guillaume Gallienne de la Comédie Française gör Cézanne. Zola är nu uppburen författare; en mycket rik sådan. Cézanne, däremot, är utfattig konstnär utan några som helst framgångar. Halvgalen är han också.

De två vännerna fortsätter att träffas under fyrtio år. När jag ser filmen undrar jag varför. Här framställs de som två synnerligen osympatiska gubbar, som mest bråkar när de träffas. Den djupa vänskapen märks det inte så mycket av.

Inte heller det faktum att tiden går. Jag antar att tid förflyter under berättelsens gång, men varken Cézanne eller Zola ser ut att åldras.

Alldeles i början av filmen får vi se Zola skriva ett par bokstäver, men hela hans författarkarriär; hans uppgång, hoppar Thompson över, vi antas redan vara välbekanta med allt han skrivit - och ärligt talat: här i Sverige är nog Émile Zola ganska bortglömd, åtminstone för allmänheten.

Vi får se Cézanne stå vid sitt staffli några gånger, men så värst mycket målande blir det inte.

Alltför ofta sitter de två (o)vännerna i ett rum och pratar, och det känns som filmad teater. Men ibland fläskas det på med härliga Provençemiljöer. Glada människor picknickar i det gröna, det målas, och nakna modeller plaskar fnittrande omkring i vattnet.

Plötsligt tar filmen slut. Det kändes som om den aldrig kom igång, som om det sedan hände något väsentligt, och så var det över.

Jag tror nog att det finns en publik för franska filmer om franska konstnärer här i Sverige - men jag har svårt att tänka mig att kulturtanterna på Spegeln i Malmö och Roy i Göteborg kommer att uppskatta CÉZANNE OCH ZOLA. Det här är oengagerande och allt annat än mustigt.

Alldeles i närheten av Roy och Göta ligger Göteborgs konstmuseum. Därinne kan man titta på ett verk av Cézanne. Inträdet är dessutom billigare än en biobiljett.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 18/11)

söndag 16 mars 2014

Bio: Yves Saint Laurent

Foton: Tibo & Anouchka © 2013 WY productions – SND – Cinéfrance 1888 – Herodiade – Umedia. All Rights Reserved.
Jag letar upp min recension från 2010 av dokumentären YVES SAINT LAURENT: L-AMOUR FOU och konstaterar att jag inte var speciellt förtjust i den; den var stökig och om man som jag inte kände till så mycket om den legendariske modeskaparens liv och karriär, blev man inte mycket klokare. Här har vi nu en spelfilmsversion i regi av Jalil Lespert, vanligtvis främst verksam som skådespelare.
Titelrollen innehas av Pierre Niney, som i rollistan listas som Pierre Niney de la Comédie-Française, vilket är Frankrikes nationalteater. Flera av de medverkande skådespelarna har detta tillägg till sina namn; jag antar att det ska imponera. Niney är väl inte sådär oerhört porträttlik till utseendet, hans beteende kan jag inte uttala mig om, och jag kan inte påstå att jag blir så mycket klokare på YSL den här gången heller. Detta är en bitvis väldigt flott film, men berättandet är lite för distanserat för att kunna gå på djupet.
Vi får följa Yves från det att han är i 20-årsålern och i början av sin karriär i slutet av 1950-talet, då han arbetade för Christan Dior, fram till slutet av 1970-talet, och Pierre Niney ser mer eller mindre likadan och lika gammal ut hela tiden, hans hår blir längre och han skaffar ett fjunigt skägg, men det är allt. Yves är blyg och tillbakadragen, och i början av filmen träffar han Pierre Bergé (Guillaume Gallienne), de två blir ett par och de håller ihop resten av livet, trots Yves' ständiga snedsteg med andra älskare och ett med tiden omfattande alkohol- och drogmissbruk.
Världen de här människorna rör sig i känns som ett enda enormt lyxparty, men inte blir Yves lyckligare för det. Riktigt varför han är som han är framgår inte, och hans start som modeskapare hoppar Lespert över, liksom det omfattande konstsamlandet han och Bergé ägnade sig åt och som ovan nämnda dokumentär avhandlar.
Filmen är full av galanta damer, det figurerar flera riktiga kalaskex, som Charlotte Le Bon, Laura Smet och Marie de Villepin - men de otaliga kärleks- och sexscenerna involverar mest män. Nikolai KInski, son till Klaus, spelar en väldigt fjollig Karl Lagerfeldt. Det bjuds på en del märkliga anakronismer; under en flashig fest 1971 som inte kan bli mer 1971, spelas suggestiv modern musik - vilket förstås är medvetet, men lite konstigt.
YVES SAINT LAURENT är ett gott hantverk och fullt sebar, men den är lite för uddlös.







(Biopremiär 14/3)

-->



torsdag 8 november 2012

Bio: Asterix & Obelix och britterna

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Jag såg aldrig den förra Asterixfilmen; ASTERIX PÅ OLYMPIADEN, som kom 2008, men den lär inte ha varit något vidare. De två första filmerna i serien, ASTERIX & OBELIX MÖTER CAESAR och ASTERIX & OBELIX: UPPDRAG CLEOPATRA var inte heller något vidare, men inte helt hopplösa, och jag tänkte att den här nya filmen säkert är underhållande, om inget annat.

Tänk så fel man kan ha.

ASTERIX & OBELIX OCH BRITTERNA är en hemsk film.

Det smärtar en aning att se det här, uppvuxen med Asterix som jag ju är. Albumen om Asterix lästes ju tillsammans med Tintin och Lucky Luke av alla på 1970-talet. Av inbitna frankofiler ansågs dessutom Asterix vara den bästa av serierna från södra Europa, tack vare dess satiriska innehåll och drift med fransmän. Mycket av detta gick mig över huvudet när jag var barn, och mycket försvann även i den svenska översättningen. Men det kunde förstås ha varit värre: jag har hört berättas om en gammal tysk utgåva som fick seriens upphovsmän och förlag att rasa. Asterix och hans tappra galler hade blivit germaner i översättningen...

Den nya filmen bygger på två album; "Asterix och britterna" och "Asterix och vikingarna"; nu är det några decennier sedan jag läste dessa, så jag minns inte alls vad de handlar om, men tillåt mig gissa att albumet om vikingarna utgör en liten del av filmens alldeles för väl tilltagna speltid - det här varar hela en timme och femtio minuter! "Asterix och britterna" blev även tecknad långfilm 1986, "Asterix och vikingarna" animerades 2006.

Edouard Baer är den tredje skådisen som gestaltar Asterix efter Christian Clavier och Clovis Cornillac. Gérard Depardieu återkommer för fjärde gången som Obelix, en roll han föddes till att spela - och han är väl egentligen filmens enda behållning. Caesar tänker invadera Britannien och en stiff engelsman som heter Fixfax (Guillaume Gallienne de la Comédie Française, jo det står så i förtexterna) berättar för driottning Cordelia (Catherine Deneuve!) om en liten gallisk by som tillverkar en trolldryck som nog kan hjälpa britterna mot den annalkande faran.


Sagt och gjort, Fixfax åker till Gallien, hämtar Asterix, Obelix och en tunna trolldryck, och de färdas sedan till Brittanien - där tunnan försvinner. En rad äventyr upplevs, sporter som rugby spelas och oräkneliga romare åker på snytingar så att de flyger genom luften. Även normander dyker upp och dunkas ner - och så kommer de otursförföljda piraterna seglande några gånger.

...Och nästan ingenting är roligt. Tvärtom är det tjatigt och ganska påfrestande. Asterix har aldrigv varit en ren barnserie, men här har man försökt göra något slags enklare barnfilm som även småttingar kan tycka är rolig. Om nu småttingar tycker att detta är roligt. Dessutom har man dubbat det hela till svenska, vilket självklart gör det hela ännu sämre. Förvisso är dubbningen bättre än vanligt, men ändå. Britterna pratar med kraftig brittisk accent, vilket gör vissa repliker lite svåra att uppfatta. Men varför pratar inte gallerna med fransk brytning?


Det är synd att Laurent Tirards film inte är bättre än så här. Det är en påkostad film med fantasifulla miljöer och kulissbyggen. Dåtidens swinging London ser kul ut. Men jag erinrar mig bara ett skämt jag tyckte var kul: Caesar förhör Asterix och börjar plötsligt att imitera Darth Vader och säger "Jag är din far!" och andas tungt. Det är möjligt att filmen är roligare på franska, men det tror jag knappast.


Filmens söta engelska tösabit, Ophelia, spelas av en tjej som heter Charlotte Le Bon. Hon är verkligen ett kalaskex. Men! Hon ser så fransk ut man kan göra! Hon rör sig som en fransyska. Kolla bara på bilden här ovan någonstans.

ASTERIX & OBELIX OCH BRITTERNA är förresten i 3D. Vilket jag i vanlig ordning snart glömde bort.

Se inte den här filmen. Den är skitdålig.





(Biopremiär 9/11)