Bio: Asterix & Obelix: I Drakens rike

Foton copyright (c) Christophe Brachet

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! Fast på svenska.

Den förra spelfilmen om Asterix och Obelix kom 2012. Det var ASTERIX & OBELIX OCH BRITTERNA. Den var urusel. Och då byggde filmen ändå på ett befintligt album av Goscinny och Uderzo.

Denna nya film, ASTERIX & OBELIX: I DRAKENS RIKE, bygger på ett originalmanus, det finns ingen serieförlaga. Regissör är Guillaume Canet, som tidigare bland annat gjort BERÄTTA INTE FÖR NÅGON. Canet är också en av filmens tre manusförfattare. Men inte nog med det! Canet axlar även huvudrollen som Asterix, medan Gilles Lellouche tar över efter Gérard Depardieu som Obelix.

Vad filmen handlar om är lite oklart. Det är en rätt krystad historia som mest känns som en förevändning för att Guillaume Canet ska få göra en kung fu-film som utspelar sig i Kina. Men, det är något om att kejsarinnan av Kina fängslats efter en statskupp. En ond prins som heter Deng Tsin Qin (Dancing Queen, en ordvits som inte har med någonting att göra) vill åt makten. Kejsarinnan har en tjusig dotter som heter Tju Si, och som av någon anledning flyr till Gallien. Med sig har hon sin kung fu-kickande kvinnliga livvakt Sny Ting, och en fenicisk köpman som av någon anledning jag aldrig förstod är utklädd till galler.

De anländer till gallernas by, där Asterix och Obelix utses som de som ska åka tillbaka till Kina med prinsessan och frita kejsarinnan. Asterix blir kär i Tju Si, Obelix blir kär i Sny Ting. 

I Rom har Caesar (Vincent Cassel) problem med kärlekslivet. Kleopatra (Marion Cotillard) vill inte längre veta av honom. Med sin armé beger sig Caesar till Kina, som han vill erövra, eftersom ingen i Kina vet vem han är. Eller hur det nu var. Jag vet inte. Det dyker även upp en ung, stilig prins i Kina.

ASTERIX & OBELIX: I DRAKENS RIKE är dubbad till svenska. Jag vet inte om den även kommer att visas i originalversion på franska, men på pressvisningen körde de den svenska versionen. Detta gör det lite svårare än vanligt att tycka till om filmen och skådespelarna. Det blir ju så när det inte är skådespelaren vi ser i bild som pratar. Det känns bara fel och konstigt. Inkomplett, på något sätt. Rösterna låter som tecknad film, och det känns som om de försämrar de franska skådespelarnas insatser. Zlatan Ibrahimović har en liten roll som den tuffe, romerske soldaten Antivirus, och han har dubbat sig själv till svenska. Zlatan-svenska. Varför filmen är dubbad till svenska förstår jag inte riktigt, jag har svårt att tänka mig att speciellt många barn idag känner till Asterix, och de som gör det kan läsa textremsor. Dessutom vänder filmen sig inte till barn som inte kan läsa.

Nästan ingenting i filmen är roligt. Jag skrattade till lite när en romare klagar på att det inte går att nå Antivirus, brevduvorna kommer inte fram, och när en annan romare i förbifarten räknar upp strippklubbar i Rom, och en av dessa heter Skrotum. Jag skrattade även till när Zlatan fått nog och ska slåss, och säger "Nä, nu räckår de!". Men det är allt. (Okej, kanske är det lite kul även när Zlatan får en sträckning och funktionärer leder honom från slagfältet, och en avbytare plockas in.)

Vad vi istället får i mängder är action. Våld. Det här är en överraskande brutal och våldsam film. Om  ASTERIX & OBELIX: I DRAKENS RIKE hade kommit på 1980-talet, eller tidigare, hade den sannolikt barnförbjudits, och eventuellt hade alla kung fu-slagsmål klippts bort. Eller så hade den barntillåtits efter att samtliga snytingar klippts bort. Mycket av dialogen handlar om att slåss. Obelix blir kär i Sny Ting eftersom hon är bra på att slåss. I gallernas by slår folk varandra i skallen mest hela tiden i försök att skapa humor. I filmens inledning, under vilken Asterix av någon anledning pratar om att de bör äta mer grönsaker, klipper Asterix och Obelix till två romare helt oprovocerat. Actionscenerna med Zlatan visas i slowmotion och ser ut att vara hämtade ur GLADIATOR och liknande filmer. Under ett slagsmål spelas "Kung Fu Fighting" på soundracket.

Detta är ett krystat actionäventyr där humorn glöms bort helt. Goscinnys och Uderzos samhällssatir och drift med det franska folket saknas - om det nu inte finns lite av den varan i den franskspråkiga versionen av filmen. Resultatet är en lång och tråkig film. Den ser dyr ut, men vad hjälper väl det? Resultatet är bara konstigt och jag vet inte vilka filmen riktar sig till. 

På slutet sjunger prinsessan och prinsen "(I've Had) The Time of My Life" på kinesiska och alla dansar, utom Troubadix, som är fastbunden och försedd med munkavle.

 

 

 

 

(Biopremiär 10/2)

DVD/VOD: Paris Pigalle

PARIS PIGALLE (Studio S Entertainment)

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

PARIS PIGALLE är den här filmens internationella titel. I original heter den L'AMOUR EST UNE FÊTE, som betyder "Kärleken är en fest", vilket låter lite klumpigt som svensk titel. På 80-talet hade den kanske fått heta "Titta, vi gökar!".

Det här är en dramakomedi från 2018, som handlar om den franska porrbranschen under "de gyllene åren". Ett recensionscitat på DVD-omslaget jämför filmen med BOOGIE NIGHTS, som jag inte sett sedan den kom 1997. Jag gillade BOOGIE NIGHTS, men jag inbillar mig att PARIS PIGALLE är lite mindre pryd - den är ju fransk. 

Cédric Anger har skrivit och regisserat den här filmen, som utspelar sig 1982. Det känns nästan lite sent; redan då började billiga videoproduktioner att ta över den typ av filmproduktion som skildras i PARIS PIGALLE. Bland annat säljs det här smalfilmer - och det var väl ingen som fortfarande köpte smalfilm 1982? Fast de låg kanske efter i Frankrike.

Guillaume Canet och Gilles Lellouche spelar Martin och George, två poliser som jobbar under cover i porrbranschen. Staten vill rensa upp i porrträsket, där knark, hot, våld, mord, och framför allt pengatvätt är vardag. De här två poliserna förestår därför en liten strippklubb i Paris, och de börjar så smått att ägna sig åt filmproduktion. Efter ett tag föreslår en slajmig porrboss att de ska producera en långfilm, en riktig biofilm. Poliserna tror inte att det är möjligt; de, och alla de jobbar med, är amatörer - men deras regissör har höga ambitioner.

Efter att ha jobbat i porrbranschen börjar de två poliserna att få problem. De trivs nämligen med sitt jobb! De gillar det de håller på med, och de gillar flera av sina medarbetare och aktriser. Camille Razat spelar Virginie, en ny tjej på strippklubben. Hon är söt, trevlig och sympatisk, och Martin blir förälskad i henne.

Jag tycker mycket om den här filmen. Anger hade kanske kunnat trimma den lite i mitten, då tempot plötsligt börjar sacka i väntan på att filminspelningen ska dra igång, men som helhet är det här jättebra. Det är roligt och intressant - och tidskänslan funkar riktigt bra. Nog känns det här som 1982, alltid. 

Flera inslag i filmen fick mig att haja till. Regissören i filmen heter Henri Pachard (och spelas av Xavier Beauvoi). Henri Pachard var en pseudonym som användes av en amerikansk porrfilmsregissör - att Cédric Anger valt detta namn kan nog inte vara en slump. En slemmig porrkung som ska producera långfilmen heter Maurice Vogel (och spelas av Michel Fau). Det är inte utan att jag undrar om han är döpt efter Mathis Vogel, en porrförfatare som spelades av Jess Franco i SEXORCISMES och THE SADIST OF NOTRE DAME, regisserade av Franco (det är egentligen samma film som klippts om till olika filmer). Michel Fau är dessutom lite lik Jess Franco.

Camille Razat är väldigt lik den franska porrstjärnan Olinka Hardiman. På en nattklubb har poliserna ett möte med en man som spelas av den legendariske porrskådisen Alban Ceray från Monaco. Ceray debuterade 1975 i Jean Rollins TVILLINGARNAS ÖVEREROTISKA SEXLEKAR. Bredvid Ceray sitter Marilyn Jess, även hon fransk porrstjärna från 70- och 80-talen.

När rollfigurerna under filmens sista tredjedel börjar spela in sin långfilm, märks det att Cédric Anger vet vad han sysslar med. Inspelningen sker på ett slott på landet, och det hela ser verkligen ut som en fransk B-film, eller en erotisk film, eller porrfilm från 1970-, eller det tidiga 80-talet. Både vad gäller miljöer och filmfoto. Det är klockrent - och det är snyggt.

Henri Pachard, alltså regissören i filmen, har visioner och vill gå vidare som filmare. Han får mig att associera till Gerard Kïkoine, en fransman som mest gjorde porr, men som på 80-talet regisserade några skräckfilmer med folk som Anthony Perkins och Donald Pleasence. Jag har Kïkoine bland mina Facenook-vänner, han är en passionerad cineast (och ibland kommenterar Alban Ceray inläggen).

Jag uppskattar att handlingen i PARIS PIGALLE är lite överraskande omoralisk. Slutet är härligt omoraliskt. I synnerhet nu, år 2021.

Avslutningsvis måste jag nämna att låtarna som ligger på soundtracket är bra och kul. Under förtexterna spelas "Cum on Feel the Noize" med Slade - och det var ju inte igår vi hörde "Japanese Boy" med Aneka, eller hur? 

 

Bio: Cézanne och Zola

Foton copyright (c) Njutafilms

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Jag hyste vissa förhoppningar om den här filmen. Jag väntade mig ett mustigt drama om konstnären Paul Cézanne och författaren Émile Zola, jag väntade mig vackra provençalska landskap, jag väntade mig konst. I slutändan visade det sig att jag inte fick så mycket av ovannämnda ingredienser. Ett vackert, grönskande Provence - men inte så mycket mer.

Regissören Danièle Thompson, som även skrivit manus, har bara regisserat ett halvdussin filmer, men hennes bakgrund som manusförfattare är gedigen - redan på 1960-talet skrev hon ett helt gäng komedier för Louis de Funès, och därefter har hon legat bakom bakom drivor av dramer för film och TV.

Därför känns det märkligt att konstatera att CÉZANNE OCH ZOLA (som i original heter CÉZANNE ET MOI) har kraftiga dramaturgiska problem.

Cézanne och Zola blir vänner redan som barn. Cézanne är rik, Zola är fattig. Men pojkarnas uppväxt avhandlas snabbt. Under större delen av filmen spelar Guillaume Canet Zola, medan Guillaume Gallienne de la Comédie Française gör Cézanne. Zola är nu uppburen författare; en mycket rik sådan. Cézanne, däremot, är utfattig konstnär utan några som helst framgångar. Halvgalen är han också.

De två vännerna fortsätter att träffas under fyrtio år. När jag ser filmen undrar jag varför. Här framställs de som två synnerligen osympatiska gubbar, som mest bråkar när de träffas. Den djupa vänskapen märks det inte så mycket av.

Inte heller det faktum att tiden går. Jag antar att tid förflyter under berättelsens gång, men varken Cézanne eller Zola ser ut att åldras.

Alldeles i början av filmen får vi se Zola skriva ett par bokstäver, men hela hans författarkarriär; hans uppgång, hoppar Thompson över, vi antas redan vara välbekanta med allt han skrivit - och ärligt talat: här i Sverige är nog Émile Zola ganska bortglömd, åtminstone för allmänheten.

Vi får se Cézanne stå vid sitt staffli några gånger, men så värst mycket målande blir det inte.

Alltför ofta sitter de två (o)vännerna i ett rum och pratar, och det känns som filmad teater. Men ibland fläskas det på med härliga Provençemiljöer. Glada människor picknickar i det gröna, det målas, och nakna modeller plaskar fnittrande omkring i vattnet.

Plötsligt tar filmen slut. Det kändes som om den aldrig kom igång, som om det sedan hände något väsentligt, och så var det över.

Jag tror nog att det finns en publik för franska filmer om franska konstnärer här i Sverige - men jag har svårt att tänka mig att kulturtanterna på Spegeln i Malmö och Roy i Göteborg kommer att uppskatta CÉZANNE OCH ZOLA. Det här är oengagerande och allt annat än mustigt.

Alldeles i närheten av Roy och Göta ligger Göteborgs konstmuseum. Därinne kan man titta på ett verk av Cézanne. Inträdet är dessutom billigare än en biobiljett.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 18/11)

Bio: Små vita lögner

Foton copyright (c) Atlantic Film

Franskt. Igen. Jag skulle inte bli förvånad om franska har blivit det vanligaste språk - efter engelska, förstås - som talas när jag går på bio. Fast jag orkar inte kontrollera. Men mycket franskt är det.

SMÅ VITA LÖGNER är skriven och regisserad av Guillaume Canet, som mest är verksam som skådespelare, men som även regisserat en handfull filmer, bland annat thrillern BERÄTTA INTE FÖR NÅGON. Den här nya dramakomedin får mig osökt att tänka på Lawrence Kasdans MÄNNISKOR EMELLAN från 1983. Nu har jag förvisso inte sett den filmen på tjugo år eller mer och mins ärligt talat inte så mycket mer än att jag - då - tyckte om den. Men Kasdans film handlar om en grupp vänner som efter att ha begravt en vän (Kevin Costner spelade liket i kistan, som dock inte syns!) åker iväg till ett hus där de umgås och diskuterar livet. Eller något sådant.

I Canets film spelar Jean Dujardin partysnubben Ludo, som packad på väg hem från krogen blir påkörd av en lastbil. Han hamnar på sjukhus och svävar mellan liv och död. Medan han ligger där, reser hans umgänge - en ganska självupptagen samling - iväg till den något äldre och rike restaurangägaren Max' (François Cluzet) flotta hus på Cap Ferret, något de gör varje år.

Vännerna tillbringar två veckor med att laga mat, dricka vin, kedjeröka (de är ju fransmän!) och prata, mest om kärlekslivet. Det visar sig dock att alla egentligen mer eller mindre ljuger för att hålla skenet uppe. De flesta av dem är thirty-somethings, några har barn, men saker är inte riktigt som det ska. Redan i början, innan de beger sig till kusten, blir det konstigt när kiropraktikern Vincent (Benoît Magimel), som har fru och barn, erkänner för patienten Max att han nog är kär i honom. "Nej, jag är inte bög, men jag älskar dig!". Detta gör stämningen väldigt spänd mellan de två under vistelsen på Cap Ferret.

Cluzet är fantastisk som Max, han är fruktansvärt rolig när han inte vet hur han ska kontrollera situationen han hamnat i; han kör gräsklippare tidigt på morgonen, han blir besatt av att fånga illrarna som lyckats ta sig in på loftet.

... Och så medverkar Marion Cotillard som Ludos före detta flickvän, och det är ju inte för inte som hon är den nya, stora stjärna hon är. Hon är utmärkt i en komplex roll. Även Gilles Lellouche är utmärkt som spjuvern Éric.

En del scener är jättekul, som när Max och Vincent råkar köra Max' stora, fina båt på grund, eller när en annan kille lyckas köra upp en motorbåt på land. Kombinationen komedi och fars och djuplodande drama fungerar väldigt bra, dessutom är filmfotot tjusigt och miljöerna underbara. Jag tycker om den här filmen - och skulle gärna vilja ge den högre betyg än vad jag gör.

Så - varför sätter jag inte en fyra? Jo, därför att SMÅ VITA LÖGNER vara två och en halv timme! Den är åt helvete för lång. Det hade utan problem gått att klippa ner filmen med 30 minuter - eller kanske till och med 45. Hade snyftorgien på slutet kapats helt hade inte jag klagat. Den medelålders publiken (mest kvinnor) på visningen jag såg filmen på (jag missade den under Malmö filmdagar) verkade dock uppskatta anrättningen, de skrattade ofta och snyftade på slutet.

Det är även intressant att jämföra med den svenska KATINKAS KALAS, som ju också hade premiär i fredags. Lite grann samma typ av film; en samling egocentriska thirty-somethings som träffas på landet för att umgås och sitter och babblar. Skillnaden är att Canets film är begåvat regisserad, har bättre dialog och betydligt bättre skådespelare.

(Biopremiär 20/1)