Netflix: Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga

Foton copyright (c) Netflix

Jag såg till att ta lite semester och reste bort en dryg vecka. Under denna vecka ploppade det upp en del recensioner av David Dobkins (WEDDING CRASHERS) komedi EUROVISION SONG CONTEST: THE STORY OF FIRE SAGA med Will Ferrell, som också skrivit manus (tillsammans med Andrew Steele). Jag lät bli att läsa recensionerna, jag ville se filmen själv först, eftersom jag planerade att recensera den här - men jag kunde inte undgå att se rubriker och betyg. Kritikerna var inte speciellt snälla.

2013 var jag ackrediterad journalist på Eurovision Song Contest i Malmö. Jag gjorde ett långt reportage, men av någon anledning publicerades det aldrig, jag minns inte varför. Dock publicerades min intervju med Emmelie de Forest, som tävlade för Danmark. Hon vann, men jag intervjuade henne några veckor innan tävlingen, och jag hade ingen aning om vem hon var och hur låten gick. Jag minns att jag sjöng "Krøller eller ej", det vill säga Danmarks bidrag från 1981, för henne. Hon blev förvirrad.

Eurovision i Malmö är den av de konstigaste tillställningar jag någonsin varit på. Jag har varit på många konstiga tillställningar, framför allt i Cannes, men Eurovision var direkt bisarrt.

"Låtarna på Eurovision är bara skit - och dessutom kan man inte tävla i musik!" brukar motståndare till Eurovision hävda. Ett uttalande som bevisar att man visst kan tävla i musik - "Jag har mycket bättre smak än du, för du gillar Eurovision!". Men visst, jag tycker själv att den övervägande majoriteten av de låtar som framför på Melodifestivalen och Eurovision Song Contest är mög. Det finns alltid undantag, Norges bidrag 2013 var grymt bra, men jag ackrediterade mig inte för att jag var intresserad av musiken. Nej, jag var ute efter vansinnet. Och nog var det vansinnigt. Jag gick på presskonferenser och repetitioner på dagarna, och på fester varje kväll, och i stort sett alla mina fördomar om Eurovision bekräftades. Det var skitkul!

Will Ferrell är som bekant gift med en svenska, och han såg Eurovision första gången 1999 under ett Sverigebesök. Han tänkte att det här är ju ett utmärkt ämne för en film - vilket det förstås är.

När vi nu 21 år senare fått en Will Ferrell-film om Eurovision blev det väl inte riktigt som jag hade hoppats. Vad jag hoppats på vet jag inte. Någonting bättre än THE STORY OF FIRE SAGA.

Will Ferrel och Rachel McAdams spelar de isländska barndomsvännerna Lars och Sigrit. De utgör duon Fire Saga, ett coverband som spelar på den lokala puben på Island, men deras dröm är att få tävla i Eurovision Song Contest. Lars' far, som är traktens snyggaste karl (Pierce Brosnan), tycker att det är trams, Lars måste bli fiskare han med.

Island tror sig ha hittat en artist och en låt som kan vinna årets Eurovisiontävling, men en slem bankman (Mikael Persbrandt, som pratar lagom kass engelska) anser att det blir för dyrt att hålla festivalen på Island, det vore bättre att skicka ett bidrag som garanterat inte vinner. Tack vare väldigt långsökta omständigheter blir det förstås Fire Saga som skickas till Eurovisiontävlingen, som hålls i Skottland.

Av någon anledning varar EUROVISION SONG CONTEST: THE STORY OF FIRE SAGA hela två timmar och tre minuter. Det är åtminstone tjugo minuter för länge. När jag trodde att filmen började närma sig slutet, visade det sig att den bara var halvvägs.

Problemet med den här filmen är att den inte är speciellt rolig. Anledningen till att den inte är rolig är att parodin på Eurovision är, hm, hur ska jag säga ... Det är lite för bra gjort! Låtarna som framförs skulle kunna vara riktiga Eurovisionlåtar, artisterna skulle kunna vara riktiga artister. Eurovision - den riktiga Eurovision - ligger ofta nära parodins gräns, ibland kliver den över gränsen, så det är svårt att driva med fenomenet. Scenerna med festande och allsång påminner om Malmö 2013. Några riktiga Eurovisionartister från senare år figurerar i filmens vimmel.

Will Ferrell gör sin vanliga typ; han är ett vuxet barn, och egentligen alldeles för korkad för att passa in i handlingen. Man child-gestalten var väl kul på 1990-talet, men idag är det bara tröttsamt. Slapstickinslagen blir lite malplacerade. Men Rachel McAdams gillar jag, jag har alltid gillat henne - hon ger alltid ett genomsympatiskt intryck och är ofta rolig i sina filmer utan att ta till överdrifter. Dock är det inte McAdams som sjunger, utan svenska Molly Sandén. Engelsmannen Dan Stevens gör en excentrisk rysk sångare, och i hans fall är det svensken Erik Mjönes som sjunger. Graham Norton, ständig kommentator på BBC:s Eurovisionsändningar, spelar sig själv. Ett par scener i filmen är lite lustiga, men som helhet är det här inte speciellt bra. Dock är det långtifrån lika uselt som många andra Netflix-producerade komedier.

Under filmens tävling förekommer ett maskerat rockband, troligtvis en parodi på Lordi. Jag hade hellre sett en komedi om detta band än om Fire Saga.

(Netflixpremiär 26/6)

Bio: Absolutely Fabulous: The Movie

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Jag såg aldrig TV-serien ABSOLUTELY FABULOUS, som började visas 1992. Anledningen är att jag inte ville se ett program som hette HELT HYSTERISKT. Ett fruktansvärt fånigt namn. Det är mycket möjligt att jag gillat serien om jag faktiskt tittat på den, men jösses - jag ser inte program som heter HELT HYSTERISKT. Å andra sidan hände det att jag kom över den spärren - jag såg, och gillade, SMACK THE PONY, som i Sverige fick den vedervärdiga titeln GARVA HÄR.
Nu har jag sett den väldigt senkomna långfilmen ABSOLUTELY FABULOUS: THE MOVIE, i regi av Mandie Fletcher, som tidigare regisserat avsnitt av SVARTE ORMEN (eller SVARTE ORM, som den senare märkligt nog döptes om till) och HELT HYSTERISKT. Man kan ju undra varför man gör en långfilm nu, och inte för tjugo år sedan, men jag noterar att det spelades in några TV-avsnitt så sent som 2011-2012.
Även om jag alltså aldrig såg serien, vet jag förstås vad den handlar om. Edina (Jennifer Saunders) och Patsy (Joanna Lumley) är tillbaka, och det enda som har hänt, är att de är äldre. Saunders är 58, Lumley är 70. De två lever som de alltid gjort, de festar, super och tar droger. Edinas dotter är nu vuxen och har barn.
Edina är PR-agent och en hopplös sådan. Hennes enda klienter är Lulu och Emma Bunton (som spelar sig själva), men Edina vill väldigt gärna ha Kate Moss (som spelar sig själv) i sitt stall. När Edina får syn på Moss på en fest, råkar hon knuffa ner henne från en avsats, så att hon trillar i plurret. Kate Moss försvinner och antas vara död. Edina och Patsy blir Englands mest hatade människor och tvingas fly landet. De åker till Cannes, där de fortsätter att leva lyxliv. Tanken är att de ska leta upp en svinrik gubbe (Barry "Dame Edna" Humphries), som en gång i tiden ville gifta sig med Patsy - det vill han säkert fortfarande.

Det är inte mycket handling i den här filmen; den består främst av en massa sketcher staplade på varandra. Och det är väldigt slarvigt. Det är slarvigt på alla plan, som om filmskaparna tänkt att det räcker med att publiken får återse sina favoriter från TV. Det blir alldeles för mycket maskerad; "två tanter klär ut sig och tokar sig". Det är inte speciellt kul när gubbar klär ut sig och tokar sig, det blir inte roligare för att det är tanter. Estetiskt ser det ut som TV på stor duk, filmen ser inte ut som en bioproduktion,
Nu ska jag inte sitta här och ljuga och säga att jag inte skrattade. Visst skrattade jag till ett par gånger. Men det räcker inte för att jag ska tycka att det är en bra och rolig film, och den är fortfarande slarvig och ogenomtänkt, trots ett par skratt.
Kändisar verkar ha stått i kö för att få medverka, en farlig massa sådana flimrar förbi. Graham Norton, Joan Collins, Rebel Wilson, Jean-Paul Gaultier, Dawn French och Jon Hamm är några. För min egen del gillade jag att de hamnar i Cannes och besöker platser jag är bekant med. De hamnar till och med i Pierre Cardins bubbelpalats uppe i bergen. Där har jag varit på fest en gång. Jag skulle på dass och hittade inte till bajamajorna, som ställts upp för gästerna, istället lyckades jag ta mig in i en av bubblorna och besöka en toalett därinne. Jag blev inte sedd - vilket kanske var tur.

(Biopremiär 2/9)


-->