Visar inlägg med etikett Graham Greene. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Graham Greene. Visa alla inlägg

måndag 8 januari 2018

Bio: Wind River

Foton copyright (c) Scanbox
Taylor Sheridan har skådespelat i ett helt gäng filmer och TV-serier, men det är som manusförfattare han gjort sig ett namn. Det var Sheridan som låg bakom manusen till SICARIO och HELL OR HIGH WATER. Som regissör debuterade han med VILE; en skräckfilm jag inte sett, och nu kommer så en andra film, för vilken Sheridan står för både manus och regi.
Kriminaldramat HELL OR HIGH WATER var en modern western, och WIND RIVER tillhör samma genre. Det är ett kriminaldrama med betoning på drama, men framför allt är det en western - som utspelar sig i nutid.
Jeremy Renner spelar Cory Lambert, viltvårdare och jägare i Wyoming. Det är vinter när den är som kallast; gott om snö och ibland ner till trettio minusgrader. När Lambert är ute och letar efter några pumor, hittar han i snön ett lik i indianreservatet Wind River. Det är den tonåriga arapahoindianen Natalie, som våldtagits, flytt ut i vildmarken, och frusit ihjäl.
FBI skickar dit en agent - den unga Jane Banner (Elizabeth Olsen), som kommer direkt från Las Vegas. Hon är minst sagt en främmande fågel i det lilla, lilla samhället, och hon har ingen som helst erfarenhet av vildmarksliv och svåra väderförhållanden. Banner anlitar Lambert för att hjälp henne i jakten på mördaren eller mördarna, och de åker runt för att prata med de råbarkade, ofta försupna eller nerknarkade, karlar som bor i- och omkring reservatet.
Som deckare är det här inget vidare - det är alldeles för enkelt; det finns inte så många misstänkta att välja mellan, och upplösningen blir något av ett antiklimax. Som thriller är det inte heller något vidare, eftersom filmen är förhållandevis spänningsbefriad. Som drama är det lite småtrist, grått och ointressant.
Men - som western är det här rätt bra. Rollfigurerna far fram på snöskotrar iställer för hästar över de mäktiga, hotfulla vinterlandskapen. Cory Lambert är en traditionell westernhjälte, något slags sorgsen Zeb Macahan, och han är skicklig på att hantera sina vapen. Vid ett par tillfällen exploderar filmen i våldsamma eldstrider, och även agent Bannner visar sig vara bra på att hantera sin picka; hon tömmer utan att tveka hela magasinet i en motståndare.
WIND RIVER hade säkert fungerat bättre som regelrätt, "riktig" western; det vill säga, om den utspelat sig på 1800-talet. Då hade den dessutom slutat direkt efter förrättat värv, och vi hade sluppit den ganska långa epilogen, som inte tillför speciellt mycket.
Eftersom det här är en film som har många indianer i rollerna, får vi förstås se Graham Greene i en roll; han spelar sheriff den här gången.
Filmmusiken består av pretentiöst fiolgnissel och piano, och då och då hörs en ännu mer pretentiös låt med pratsång. Det här är musik som inte förstärker scenerna, utan snarare försvagar dem, genom att plocka bort all form av spänning, för att istället göra det tungsint, dystert, högtravande och långsamt. När jag såg filmen tänkte jag att filmmusiken är så illa, att det måste vara Nick Cave och Warren Ellis som står för den. Efter pressvisningen pratade jag med min kollega på GP, och han tyckte precis tvärtom. Han tyckte att filmmusiken var så bra, att det måste vara Nick Cave och Warren Ellis. Jodå, det är Cave och Ellis som står för fiolerna. Bokstavligt talat. Men tänk som mycket coolare det här hade blivit med Ennio Morricone på ljudspåret! Jag föreställde mig WIND RIVERS vinterlandskap med Morricones makalösa musik till Sergio Curbuccis vinterwestern THE GREAT SILENCE. Det hade blivit en helt annan film.
Intressant detalj: två av filmens producenter är bröderna Weinstein. Harvey Weinsteins namn är inte bortplockat från eftertexterna, till skillnad från i en del andra, nyare filmer - som till exempel PADDINGTON 2. Fast det är ju klart, WIND RIVER hade amerikansk premiär redan i augusti förra året, och det var väl innan Weinstein Gate utbröt. Varför har vi förresten fått vänta ett halvår på den här?
Slutligen: Ovannämnda THE GREAT SILENCE finns släppt på DVD i Sverige - den kommer i en tjusig trälåda. Men! Köp inte den! Den tekniska kvalitén på filmen är under all kritik, och den visas till och med i fel format; det ser ut som om de överfört en gammal VHS-utgåva. Men trälådan är onekligen fin.

 





(Biopremiär 12/1)
-->

onsdag 4 maj 2011

Bio: Brighton Rock

Foton copyright (c) PAN Vision
YOUNG SCARFACE. Så hette den i USA, den brittiska noirklassikern BRIGHTON ROCK från 1947 i regi av John Boulting och baserad på Grahsam Greenes roman från 1938. I Sverige döptes filmen till LAGT KORT LIGGER och fick inte premiär förrän 1957 (!).
Tyvärr har jag inte sett den här filmen, som ofta omtalas i väldigt positiva ordalag. Lord Richard Attenborough innehar huvudrollen som den unge smågangstern Pinkie, på väg upp i Brightons undre värld - och enligt uppgift är det hårdkokt, tufft och skuggorna ligger tunga filmen igenom.
Den här nyinspel-
ningen är Rowan Joffes (son till Roland) lång-
films-
debut; tidigare har han gjort ett par TV-filmer. Tonåringen Pinkie spelas den här gången av Sam Riley, som var Ian Curtis i CONTROL.
Pinkie är en sociopat, han är både religiöst och känslomässigt förvirrad, och i öppningsscenerna bevittnar han hur en rödhårig skurk (Sean Harris) från ett rivaliserande, mäktigare gäng mördar en kille i Pinkies gäng.
Pinkies gäng ser till att mörda den rödhårige, men kaféägarinnan Ida (Helen Mirren) misstänker vilka som ligger bakom.
På Idas kafé jobbar tonårstjejen Rose (Andrea Riseborough) som inte bara vantrivs med Ida och sitt jobb, hon hatar även livet - och hemma måste hon dras med sitt as till farsa. Av en slump träffar Rose Pinkie och trots att de är väldigt omaka blir de ett par. Rose blir av någon anledning förälskad i gangstern, åtminstone ser hon honom som någon som kan förändra hennes liv radikalt - medan han inte verkar hysa några större känslor för henne, tvärtom pratar han om att han hatar henne.
Självklart är romansen dömd att gå under på ett spektakulärt sätt. I synnerhet som Brightons mäktigaste gangster mr Colleoni (Andy Serkis) är ute efter Pinkies gäng. Och Pinkie blir bara allt mer galen.
Jag kände mig väldigt villrådig efter pressvisningen av BRIGHTON ROCK. Kluven. Rimligtvis borde jag tycka mycket om den här filmen. Den har intressanta miljöer, en klassisk story och en bra skådespelaruppsättning - förutom Mirren och Serkis syns även John Hurt och Phil Davis, den sistnämnde är en sådan där fantastisk karaktärsskådis vars ansikte man känner igen, men aldrig minns namnet på. Här är han gangstern Spicer.
Men det här funkar inte. Bristerna är för många, filmen svajar. Form-
mässigt pendlar stilen med att se ut som en påkostad bioproduktion och ett billigt TV-drama med statiska bilder på folk som sitter och pratar. Den nästa konstanta ödesmättade, dramatiska filmmusiken med körer och hela balunsen blir nästan löjeväckande.
Men det största problemet är nog Sam Riley. Riley fyllde 31 tidigare i år, men ska föreställa tonåring - något jag inte fattade förrän jag läste det. Han ser ut som Leonardo DiCaprios onda bror, och hans rolltolkning är fullkomligt enkelspårig. Han har ett enda ansiktsuttryck filmen igenom, han är groteskt osympatisk och det är fullkomligt omöjligt att förstå vad Rose ser i honom. Visst, hon söker spänning, något nytt. Men han är fullkomligt charmbefriad - han är bara ett as. Nu är även Rose lite psykiskt instabil, men jag köper det inte.
Av någon anledning är handlingen framflyttad till 1964, vilket inte fyller någon större funktion. I synnerhet som det hela ser ut att utspela sig 1950. Plötsligt dyker det upp några maffiga, imponerande scener där ett enormt gäng åker vespa, följt av en gigantisk sammandrabbning mellan mods och rockers. Men så här i efterhand när jag tänker efter förstår jag inte riktigt vad detta hade med handlingen att göra, mer än att fungera som ett tumult man kan utföra mord obemärkt i.
Ibland går tankarna till Scorseses SHUTTER ISLAND, det är möjligt att Joffe ville göra något i den stilen, men han lyckades inget vidare. BRIGHTON ROCK hade fungerat bättre direkt på DVD. Nu när jag letar lite cfakta om filmen konstaterar jag även att kritiken hemma i England till större delen var rätt nedgörande. Vi rekommenderas se versionen från '47 istället.
Men Brighton är onekligen en fascinerande plats. Jag har aldrig varit där, men väl på en annan, liknande engelsk badort. Det är pittoreskt, gulligt - och alltid dåligt väder.






(Biopremiär 6/5)