Visar inlägg med etikett Gore Verbinski. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Gore Verbinski. Visa alla inlägg

onsdag 15 februari 2017

Bio: A Cure for Wellness

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Eftersom jag inte gillar att trilla in på pressvisníngar med andan i halsen strax innan filmen börjar, brukar jag bege mig hemifrån lite tidigare, så att jag kan ta en kopp kaffe på McDonald's vid Scandinavium ett par kvarter från Filmstaden Bergakungen. Så gjorde jag idag. Jag satt där och tänkte att jag kanske borde kolla upp lite fakta om morgonens film; A CURE FOR WELLNESS, och höll på att sätta kaffet i halsen. Spellängd: två timmar och tjugosex minuter. Argh! Ännu en film som antagligen är åt helsike för lång, hur ska jag stå ut? tänkte jag.

Men - faktum är att jag inte upplevde filmen som för lång. Och då hör det till saken att filmen dessutom är förhållandevis långsam. Det här är nämligen en film som är, som amerikanerna säger, rätt upp i min gränd.

Det är Gore Verbinski som regisserat A CURE FOR WELLNESS, och han är även inblandad i manuset - jag inbillade mig att filmen bygger på en roman; det känns liksom så, men så är inte fallet. Verbinskis karriär har väl varit lite svajig. Han är mest känd för att ha gjort de tre första PIRATES OF THE CARIBBEAN-filmerna, men han ligger även bakom till exempel THE RING och RANGO. Hans senaste film var kalasfloppen THE LONE RANGER, vilken egentligen inte är så där jättedålig. Jag vill nog påstå att A CURE FORE WELLNESS är det bästa Verbinski fått ur sig - men frågan är hur denna film kommer att mottagas. Detta är en märklig film - i ordets bästa bemärkelse. Det är möjligt att den breda publiken avfärdar filmen som alltför konstig och tråkig, men man vet aldrig - kanske blir de lika fascinerade som jag blev.
Dane DeHaan (som vi snart får se som Valentin i Linda & Valentin-filmen VALERIAN) spelar Lockhart; en målmedveten ung affärsman på ett företag i New York. Det är kaos och företaget riskerar att gå under om dess VD inte genast dyker upp - och denna VD befinner sig på ett mystiskt hälsoinstitut i de schweiziska alperna. Lockhart skickas dit för att hämta hem sin chef.

Hälsoinstitutet, sanatoriet kallat, ligger i ett gammalt slott, och den ganska osympatiske, stirrige Lockhart stöter genast på patrull. Den märkliga personalen vill inte låta honom träffa den försvunne chefen. Det dröjer inte länge innan det blir än värre - på väg till hotellet krockar bilen Lockhart sitter i med en hjort. Lockhart vaknar upp på sanatoriet med ena benet i gips. Han är nu en av patienterna.
Patienterna på sanatoriet är alla äldre, rika människor från hela världen. De dricker vatten ur en brunn, och meningen är förstås att de ska må bättre - men Lockhart får intrycket att patienterna istället blir sämre. Sanatoriets direktör, dr Volmer (Jason Isaacs), har mycket att dölja. Lockhart försöker lösa mysteriet med hälsoinstitutet som ingen verkar lämna. Under handlingens gång lär han känna en tonårstjej (Mia Goth), mystisk även hon; närmast spöklik, och en nyckel till mysteriets lösning.
Denna tysk-amerikanska film är en thriller som närmar sig skräckfilmen. Filmen är marinerad i stämning och det är ett riktigt rejält, fantasieggande mysterium som ska lösas. Mycket är inspelat på ett slott i Tyskland; en fullkomligt fantastisk byggnad Verbinski verkligen utnyttjar. Filmfotot av Bojan Bazelli är häpnadsväckande; upplevelsen är mardrömsaktig. Scenografin imponerar; sanatoriets interiörer och utrustning ser ut att hämtats från 1900-talets början; här finns stora vattentankar och järnlungor, och jag associerar till Jacques Tardis seriealbum.

Filmen känns betydligt mer europeisk än amerikansk. Den för tankarna till Polanski, ibland kanske även till Argento, och här finns en gnutta THE ABOMINABLE DR. PHIBES. Världen A CURE FOR WELLNESS utspelar sig i är närmast surrealistisk. En av de märkligaste scenerna utspelar sig på en pub som ser ut att vara från medeltiden; där hänger byns ligister, som spelar industrirock på en jukebox. Filmen ställer många frågor som inte behöver besvaras: varifrån kommer all personal, känner de anställda till slottets hemligheter? Och vilka är alla de som plötsligt fyller dansgolvet under en bal; är det personalen? Men det spelar ingen roll, det gör bara det hela ännu mer mystiskt.
En av sanatoriets patienter spelas lite överraskande av den svenske skådespelaren Tomas Norström. Han presenterar sig som Frank Hill från Stockholm. Jag intervjuade Norström en gång. Det blev inte speciellt bra, jag var helt oförberedd och liksom bara kastades in. Men Norström var väldigt trevlig och verkade ha överseende med min brist på frågor.

Hur som helst: A CURE FOR WELLLNESS var en liten överraskning. Jag hade inte alls väntat mig att den skulle vara så här bra - eller bra överhuvudtaget. Det här är en typ av rysare vi ser alldeles för sällan nuförtiden, och det är en typ av film och berättelse jag alltid gillat och fascinerats av.
Plus i kanten för den rikliga förekomsten av ålar.







(Biopremiär 17/2)

tisdag 2 juli 2013

Bio: The Lone Ranger

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

När jag var en välartad liten gosse hittade jag "The MAD Reader" - den första amerikanska MAD-pocketen - i farsans bokhylla. I denna synnerligen spännande bok hittade jag serien "Lone Stranger", tecknad av vad som senare skulle bli min favorittecknare alla kategorier; Jack Davis. Men på den tiden hade jag ingen som helst aning om vad det var; att Lone Stranger var en parodi på en av USA:s mest kända populärkulturikoner - The Lone Ranger.

Några år senare - vi pratar 1970-tal här - fick jag en av B Wahlströms ungdomsböcker om Svarta Masken, som The Lone Ranger plötsligt kallades, efter att först ha varit Ensamma vargen i Sverige. Wahlströms började ge ut sina Svarta Masken-böcker på 1960-talet, men av någon anledning drabbades Sverige av en mindre Lone Ranger-våg under 70-talets andra halva. Jag har ingen aning om varför; TV-serien visades inte här och det hade inte kommit någon biofilm. Hemmets Journal gav ut elva nummer av en Svarta Masken-tidning i pocketformat plus ett par specialalbum med Charles Flanders' klassiska dagsstrippsversion. Man kunde till och med köpa Lone Ranger-dockor. Jag minns inte vilken version som fanns i pockettidningen, men jag tyckte att den var väldigt träig och tradig - och lite konstig. Jag begrep inte riktigt det där med masken, vad hade med saken att göra? Han tog aldrig av sig masken; han hade ingen hemlig identitet som superhjältarna, så varför maskerade han sig? Ännu tristare blev serien jämförd med tidningarna Tomahawk, som ju innehöll moderna och stenhårda Jonah Hex, och Western-serier, som innehöll många oerhört vältecknade klassiker.
Lone Stranger av Jack Davis, Wahlströmsböckerna och Hemmets Journals kortlivade pockettidning.
The Lone Ranger skapades 1933 av Fran Striker (1903-1962), en produktiv herre som även låg bakom The Green Hornet (en hjälte som var avlägsen släkting till Lone Ranger). Ursprungligen var The Lone Ranger ett radioprogram, men han dök senare upp i andra medier. Han figurerade med början 1938 i serials, det vill säga följetonger som biovisades. Samma år började dagspresserien. Med början 1948 spelade Clayton Moore The Lone Ranger i en TV-serie som varade åtta säsonger. På 1950-talet kom det ett par långfilmer, han hade egna serietidningar, han var tecknad film på TV och det skrevs romaner om honom. 1981 kom långfilmen THE LEGEND OF THE LONE RANGER, vilken floppade så att det slog gnistor om det. 2003 gjordes det en TV-film om Lone Ranger som ung.
Charles Flanders dagpresserie, och till höger Clayton Moore i TV-serien.
Jag har alltså ingen relation till allt det här, till The Lone Ranger. Jag har bara sett snuttar på YouTube ur filmer och TV-serier. Varför Disney nu gjort en gigantisk, påkostad Lone Ranger-film har jag ingen aning om. Filmen har varit på gång i flera år, men ett tag lades projektet ner eftersom den skulle bli för dyr. Men, tja, det är ju inne med maskerade hjältar på bio, och Disney behöver en ny PIRATES OF THE CARIBBEAN. Mycket riktigt är det piratfolket som ligger bakom 2013 års THE LONE RANGER - producenten Jerry Bruckheimer, regissören Gore Verbinski, och Johnny Depp - som även är medproducent - innehar den ena huvudrollen och har fått sitt namn överst på affischen, trots att det inte är han som spelar Lone Ranger.

Trailern bådade inte gott. För mycket av allting. THE LONE RANGER verkade vara överlastad och hysterisk. Hade Disney månne klämt ur sig en ny WILD WILD WEST? Om ni nu minns den soppan.
Efter att ha sett Verbinskis film måste jag tillstå att jag är hyfsat nöjd trots allt. Det här var inte så illa - allra minst jämfört med MAN OF STEEL. Fast jag var förstås välvilligt inställd från början, numera är det ju sällan vi får se Western på bio.
Vår ensamme hjältes ursprung ska tydligen vara hyfsat troget originalet. Armie Hammer är John Reid, en lagens man, och en lite stel tönt, som anländer till en liten håla där det byggs järnväg. Johns Bror Dan tillhör Texas Rangers och den vedervärdige skurken - och kannibalen! - Butch Cavendish (William Fichtner) är på väg dit i ett tåg för att hängas. Med på tåget sitter den bisarre indianen Tonto (Depp), fängslad även han. Nu går saker inte som planerat. Det giriga järnvägsfolket går inte att lita på, Cavendish befrias av sitt psykopatiska banditgäng, Dan Reid utser sin bror till Ranger, men under jakten på Cavendish dödas samtliga Texas Rangers - utom John Reid.

Den stollige Tonto hittar den halvdöde John och vårdar honom. John vakvar till liv som något slags Spirit Warrior, han förses med en osedvanligt begåvad häst som döps till Silver, och han låter sig övertalas att bära mask för att inte bli igenkänd när han ska jaga bovar och banditer. Han lyckas även få ihop det med sin brors änka Rebecca (Ruth Wilson).

THE LONE RANGER är på många sätt en märklig film. Det är rakt ut sagt en jävla röra: filmen vet inte på vilket ben den ska stå och svajar hejvilt. I en egentligen helt onödig ramberättelse som utspelar sig 1933 berättar en rejält skrynklig Tonto (lite LITTLE BIG MAN-vibbar här) legenden om Lone Ranger för en liten pojke utklädd till just Lone Ranger, något som får oss att tro att det här ska bli en ren familjefilm. Men Verbinskis film svänger mellan att vara en seriös, hård och rå western, och att vara ett frejdigt matinéäventyr med komiska inslag.
Butch Cavendish är alltså kannibal. Han gillar att skära ut hjärtat på fienden och äta upp det - vilket han gör i filmen. Helena Bonham Carter spelar en bordellmamma med träben - hon har fått benet uppätet av Cavendish! Här finns en del skalperingar, våldsamma indianstrider och annat som känns vuxet. Filmens bisarra bordell ser ut att vara hämtad ur en Tim Burton-film.

The Lone Ranger och Tonto är dock två tokfransar i allt det här. Tontos märkliga beteende förklaras med att han blev knäpp efter en tragisk barndomshändelse. John Reid är bara allmänt lustig. Efter alla tuffa fajter i filmen slutar det hela med en lång slutuppgörelse i tjoflöjtstil - ouvertyren till "Wilhelm Tell" och tågjakt, Lone Rider rider Silver på tågvagnarnas tak, Jackie Chan- och Buster Keaton-stunts. Slutet bryter helt mot resten av filmen.
THE LONE RANGER är alldeles, alldeles för lång. Två och en halv timme! Det finns ingen som helst orsak till att den här storyn dragits ut på detta sätt, och jo, det blir lite segt på ett par ställen. Men i övrigt tycker jag att det här är helt okej - och bättre än de flesta av PIRATES OF THE CARIBBEAN-filmerna. Johnny Depps Tonto är bara en variant på Jack Sparrow - och han lär nog gå hem hos publiken. Han har de bästa replikerna, medan Armie Hammer är blekare.

Det här är en snygg film, det är maffiga miljöer och glassigt foto, och den produktive Hans Zimmer fläskar på med filmmusik som ibland blinkar till Morricone. Rent allmänt finns här många blinkningar till andra filmer - scenen när Texas Rangers dyker upp i början ser ut att vara plockad från ONCE UPON A TIME IN THE WEST, ombord på ett tåg sjungs det "We shall gather down the river", precis som i DET VILDA GÄNGETS öppningsscener, och åtminstone jag tänker på Alejandro Jodorowskys EL TOPO när Lone Ranger och Tonto rider i en öken och skyddar sig från solen med ett paraply.

THE LONE RANGER hade mått bra av att kortas och stramas åt, men jag skulle inte ha något emot att se ännu en film om den här duon på banditjakt.






(Biopremiär 3/7)

söndag 6 mars 2011

Bio: Rango

Bilder copyright (c) Paramount Pictures Sweden
Jag önskar att jag hade varit med när författarna Gore Verbinski (som även regisserat), John Logan och James Ward Byrkit pitchade RANGO till höjdarna på Paramount. Gjorde de detta med skjortbrösten indränkta i gin & tonic klockan fem på morgonen på en nattklubb? Eller efter ett tequilarace på en skabbig mexikansk bar?
Konceptet för den här animerade filmen är nämligen vansinnigt. Totalt jävla flängt!
Och det är förstås därför jag gillar det här. Som ni kanske har läst er till, var jag inte sådär jätteimponerad av TOY STORY 3. Eller av TRASSEL, för den delen. De flesta av förra årets animerade långfilmer var allt lite ... sisådär, som det heter. Vissa av dem hade bra idéer, bra utgångspunkter, men blev inte speciellt roliga i slutändan, och en del förpestades av vedervärdiga sånger.
Allvarligt talat vet jag inte om RANGO är jätterolig, i betydelsen slå-sig-på-knäna-rolig. Men det spelar ingen roll. Den här filmen är bäng!
Rango är en tam kameleont som bor i ett akvarium (utan vatten, förstås), där han gillar att regissera och agera i sina egna imaginära "filmer" - resten av skådisarna är gamla trasiga dockor och leksaker. Men så råkar akvariet en dag trilla ut ur en bil när den far fram längs en motorväg genom öknen, och Rango konstaterar att han är helt ensam mitt ute i ingenstans.
Vår hjälte råkar träffa på ett överkört bältdjur som fortfarande är vid liv och pratar med Rango om att ta sig över till andra sidan av vägen och hitta the Spirit of the West. Men först måste han ta sig till en gudsförgäten håla vid namn Dirt (eller Damm i den svenska texten).
Dirt visar sig vara som hämtad direkt ur en spaghettiwestern. Staden är skitig, dammig, befolkad av fula, våldsamma individer, och den styrs av en stormrik borgmästare. För att smälta in här låtsas Rango - som förresten bär hawaiiskjorta - att han är en beryktad revolverman, och innan han vet ordet av har han blivit vald till Dirts nya sheriff. Hans första uppdrag blir att leta upp vatten; i en turnering på CHINA TOWN är det den som kontrollerar vattentillflödet som har makten, och det finns inte en droppe vatten i Dirt.
Det finns fler filmre-
ferenser än den till Polan-
skis klassiker i RANGO. Faktum är att filmen är fullspäckad med referenser. Jag missade pressvisningen av RANGO (då var jag och såg Årets Potatis bli korad på Trädgårdsmässan), så jag såg den på den ordinarie premiären - och ärligt talat är jag tveksam till om publiken uppfattade majoriteten av de kärleksfulla referenserna.
I synnerhet de som handlade om spaghettiwesterns gick nog folket över huvudet - det finns ju inte så många svenskar som sitter och kollar på sådant idag. Visst, the Spirit of the West liknar Clint Eastwood, som folk förstås känner igen, men här finns så mycket mer. RANGOs ledmotiv påminner lätt om det till Sergio Corpuccis klassiker DJANGO från 1966, uppblandad med Lorne Greenes gamla slagdänga "Ringo". Och för att göra filmen ännu mer vild och sinnessjuk, dyker Raoul Duke och dr Gonzo från FEAR AND LOATHING IN LAS VEGAS upp under några sekunder. Figurer är modellerade efter Lee Van Cleef, John Huston och andra relevanta kändisar.
Av någon anledning marknadsförs RANGO som en familjefilm. Men nej, det här är inte en film för de små liven. Knattarna kommer säkert att tycka att en del enskilda inslag är skojiga, men de kommer absolut inte att begripa filmen. Det går ibland ganska våldsamt till, figurer dör faktiskt, och det dricks alkohol och röks tobak. Det är förstås extremt ovanligt i animerade filmer nuförtiden.
Gore Verbinski är mest känd för att ha regisserat de tre första PIRATES OF THE CARIBBEAN-filmerna (han har inte gjort den nya, kommande delen), och jag kan väl inte påstå att jag tillhör hans beundrare. Jag har alltid betraktat honom som en gun for hire; en kompetent regissör som gör vad han blir erbjuden. Men RANGO har fått mig att ändra inställning till killen. Det här är också den första animerade långfilmen från Industrial Light & Magic; George Lucas' specialeffektbolag - och tekniskt sett är filmen makalöst tjusig. Bättre än det mesta jag sett i datoranimationsväg.
RANGO är den mest bisarra, överraskande, oväntade, konstiga och roliga film jag sett på väldigt länge. Mänskligheten behöver fler filmer som den här!
Av någon anledning har man bemödat sig att dubba filmen till svenska - trots att den alltså inte riktar sig till barn. Åtminstone i Sveriges storstäder visas RANGO både på svenska och i amerikansk originalversion. I den sistnämnda gör Johnny Depp Rangos röst och Ned Beatty är borgmästaren. Väljer du att se den svenska versionen är du av allt att döma bakom flötet.






(Biopremiär 4/3)