Jag satt i eftermiddags och läste Skånska Dagbladets söndagsbilaga över två koppar kaffe ... Nej, nu ljuger jag: kaffet hade jag bredvid tidningen, hade jag lagt tidningen över koppen hade jag inte kommit åt den. Och det var dessutom ingen kopp, det var en mugg. Och bara en. Som jag fyllde på.
Hur som helst, i tidningen hade Jan Sigurd skrivit en trevlig krönika om hur han häromdagen besökt ett kafé i Slottsstaden och där samtalade med en gammal dam som hade för avsikt att köpa fastlagsbullar. Fritiof Nilsson Piraten hade en gång i tiden bott i fastigheten, och damen berättade anekdoter om den store berättaren.
Varje gång jag ser eller hör Fritiof Nilsson Piraten omnämnas kommer jag att tänka på min egen anekdot om honom, om mitt möte med Piraten.
Fast jag har av naturliga skäl inget som helst minne av episoden. Jag vet bara vad mina föräldrar berättat. Och i ärlighetens namn är det inte mycket till anekdot. Tvärtom, det är en ganska poänglös historia. Men inspirerad av Sigges krönika återger jag den ändå:
När jag var bebis och låg i barnvagn, rullade mina föräldrar en sommardag in mig på Milstolpen. Milstolpen var och är en vägkrog/rastplats vid motorvägen utanför Glumslöv strax norr om Landskrona. Därinne satt Piraten tillsammans med Gabriel Jönsson. De två legendarerna började genast att gulla med mig.
Slut på historien.
Låt mig fortsätta med att berätta lite om Gabriel Jönsson. Rättare sagt, om hans syster Dina.
Fram till långt in på 1970-talet hade Dina en liten speceriaffär i ett litet hörnhus i Ålabodarna; ett idag exklusivt fiskeläge beläget vid stranden nedanför Glumslöv. Vi tillbringade somrarna i närheten och handlade ofta hos tant Dina, som hon kallades. Om inget annat promenerade vi dit och köpte glass.
Jag minns butiken men inte så mycket av tant Dina. Men folk omnämnde henne som snål och lite sur. En gång när vi var där och min lillasyster var kanske ett år och satt i en sulky, sträckte syrran ut en hand och snappade åt sig en tomat som hon bet i. Framme vid kassan hade Dina mage att ta betalt för tomaten.
En tid efter att Dina gått bort och affären slagits igen, blev stället något slags museum; det gick inte att gå in, men interiören var bevarad och det gick att titta in genom skyltfönstret. På fasaden satt en liten plakett: I detta hus föddes Gabriel Jönsson. Men senast jag var i Ålabodarna, häromåret, kunde jag min själ inte hitta kåken! Har de röjt undan butiken helt och hållet? Har de byggt om hela huset? Eller var det jag som tittade för slarvigt?
Nu sitter det kanske några ungdomar ute i stugorna och undrar "Gabriel vem?". Gabriel Jönsson var ju den store skalden på Ven. "Flicka från Backafall", ni vet. Är ni med på noterna nu? Bra.
Hur som helst, i tidningen hade Jan Sigurd skrivit en trevlig krönika om hur han häromdagen besökt ett kafé i Slottsstaden och där samtalade med en gammal dam som hade för avsikt att köpa fastlagsbullar. Fritiof Nilsson Piraten hade en gång i tiden bott i fastigheten, och damen berättade anekdoter om den store berättaren.
Varje gång jag ser eller hör Fritiof Nilsson Piraten omnämnas kommer jag att tänka på min egen anekdot om honom, om mitt möte med Piraten.
Fast jag har av naturliga skäl inget som helst minne av episoden. Jag vet bara vad mina föräldrar berättat. Och i ärlighetens namn är det inte mycket till anekdot. Tvärtom, det är en ganska poänglös historia. Men inspirerad av Sigges krönika återger jag den ändå:
När jag var bebis och låg i barnvagn, rullade mina föräldrar en sommardag in mig på Milstolpen. Milstolpen var och är en vägkrog/rastplats vid motorvägen utanför Glumslöv strax norr om Landskrona. Därinne satt Piraten tillsammans med Gabriel Jönsson. De två legendarerna började genast att gulla med mig.
Slut på historien.
Låt mig fortsätta med att berätta lite om Gabriel Jönsson. Rättare sagt, om hans syster Dina.
Fram till långt in på 1970-talet hade Dina en liten speceriaffär i ett litet hörnhus i Ålabodarna; ett idag exklusivt fiskeläge beläget vid stranden nedanför Glumslöv. Vi tillbringade somrarna i närheten och handlade ofta hos tant Dina, som hon kallades. Om inget annat promenerade vi dit och köpte glass.
Jag minns butiken men inte så mycket av tant Dina. Men folk omnämnde henne som snål och lite sur. En gång när vi var där och min lillasyster var kanske ett år och satt i en sulky, sträckte syrran ut en hand och snappade åt sig en tomat som hon bet i. Framme vid kassan hade Dina mage att ta betalt för tomaten.
En tid efter att Dina gått bort och affären slagits igen, blev stället något slags museum; det gick inte att gå in, men interiören var bevarad och det gick att titta in genom skyltfönstret. På fasaden satt en liten plakett: I detta hus föddes Gabriel Jönsson. Men senast jag var i Ålabodarna, häromåret, kunde jag min själ inte hitta kåken! Har de röjt undan butiken helt och hållet? Har de byggt om hela huset? Eller var det jag som tittade för slarvigt?
Nu sitter det kanske några ungdomar ute i stugorna och undrar "Gabriel vem?". Gabriel Jönsson var ju den store skalden på Ven. "Flicka från Backafall", ni vet. Är ni med på noterna nu? Bra.
Inlägg
