Visar inlägg med etikett Glenn Close. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Glenn Close. Visa alla inlägg

fredag 7 oktober 2016

Bio: The Girl with All the Gifts

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
På väg in i salongen där THE GIRL WITH ALL THE GIFTS skulle visas under Malmö Filmdagar, fick jag ett exemplar av romanen filmen bygger på. Den heter "Flickan med gåvorna". Självklart kan den inte heta så på bio. Nej, herrejösses, en svensk titel? Vem ser en film med en svensk titel? Nej, här ska den engelska originaltiteln behållas! Till saken hör att jag trodde att titeln skulle översättas som "Flickan med alla presenterna" ...
Jag har alltså romanen - men jag har inte läst den än. Jag får vänta tills jag glömt bort filmen. Boken är skriven av engelsmannen Mike Carey, kanske mest känd som serieförfattare åt DC/Vertigo och Marvel, för vilka han skrivit serier som Hellblazer och X-Men. För tio år sedan började han att även skriva romaner.
Alldeles nyligen; i min recension av NIGHT OF THE LIVING DEB, skrev jag att zombiefilmen utvecklats till en trist, tjatig genre, och att nästan alla filmer har samma handling. THE GIRL WITH ALL THE GIFTS är på sätt och vis en zombiefilm, och visst känner vi igen grundstoryn. Det är den nära framtiden, en mystisk parasit har förvandlat majoriteten av befolkningen till kannibalistiska vilddjur, och en liten grupp soldater måste ta sig fram genom den ödelagda och livsfarliga världen. Samma gamla vanliga story.
Men. THE GIRL WITH ALL THE GIFTS skiljer sig från liknande filmer på ett par radikala sätt. I centrum finns den tioåriga Melanie (Sennia Nanua), som tillsammans med ett gäng andra barn hålls inspärrad på en militärförläggning. De är alla fastspända i rullstolar och har ofta ett vapen riktat mot sig - barnen är nämligen smittade och blir livsfarliga när de känner doften av blod. Annars är de som vanliga barn. Gemma Arterton spelar Helen, som undervisar barnen och berättar sagor för dem. Glenn Close gör en iskall doktor som experimenterar på barnen för att få fram ett botemedel. En av soldaterna spelas av Paddy Considine.
Blodtörstiga zombies (det är enklast att kalla de smittade för zombies) väller in på militärförläggningen, och en liten grupp soldater lyckas fly tillsammans med Melanie, Helen och doktorn. Melanie är försedd med en ansiktsmask så att honom inte ska börja snaska på de andra. Färden blir förstås livsfarlig. Zombies stolpar omkring överallt och våra hjältar decimeras till antalet.
THE GIRL WITH ALL THE GIFTS är regisserad av Colm McCarthy, som tidigare mest jobbat för TV; han har regisserat avsnitt av TV-serier som THE TUDORS, DOCTOR WHO, SHERLOCK och KOMMISSARIE MORSE. Hans filmatisering av Careys roman överraskar genom att vara både intressant och hyfsat spännande. Filmen hamnar en bra bit över genomsnittet när det gäller den här genren. Bitvis är det även rejält våldsamt och blodigt.
Vid ett par tillfällen måste filmens huvudpersoner ta sig genom områden där zombierna står i drivor, till synes helt livlösa. De reagerar på ljud och dofter. Hjältarna smyger ljudlöst omkring bland zombierna. Vänner av europeisk skräckfilm lär tycka att detta känns märkligt bekant. Det är knyckt från Amando de Ossorios THE RETURN OF THE EVIL DEAD från 1973; den andra filmen om the Blind Dead. De blinda tempelriddarzombierna går också efter ljud, och på slutet står de uppställda på en gård, medan filmens överlevande smyger mellan dem.
I vilket fall: THE GIRL WITH ALL THE GIFTS är en klart rekommendabel film.
För övrigt är Glenn Close väldigt lik Peter O'Toole nuförtiden.









(Biopremiär 7/10)






lördag 2 augusti 2014

Bio: Guardians of the Galaxy

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Ett problem många superhjältefilmer - och filmer baserade på seriefigurer rent allmänt - råkar ut för, är att väldigt många människor, ja, de allra flesta, inte har en aning om vad det är för figurer man gjort film om. Och då handlar det inte bara om de mest obskyra hjältarna - nej, en stor majoritet av biopubliken världen över, även i USA, hade aldrig hört talas om Iron Man, Thor, Daredevil med flera innan det kom filmer om dem.

Sedan har vi de seriefigurer och serietidningar som är rätt okända även för oss som gillar- och läser serier. Jag själv har till exempel aldrig läst Guardians of the Galaxy från Marvel Comics. Jag har bara hört talas om serien och jag minns att många pratade om figuren Rocket Raccoon, som fick en egen miniserie 1985. Superhjältegruppen Guardians of the Galaxy - vilken snarare är en grupp rymdäventyrare än superhjältar - dök första gången upp 1969 i tidningen Marvel Super-Heroes! nummer 18, och figurerade sedan i en rad olika antologitidningar. Medlemmarna i gruppen skiftade, 1990 fick de en egen tidning, och denna nya långfilm bygger på den upplaga av galaxväktarna som presenterades 2008.
GUARDIANS OF THE GALAXY, i regi av James Gunn (SLITHER), som även skrivit manus tillsammans med Nicole Perlman, är antagligen årets mest hypade film - och jag måste säga att jag sett fram emot den här filmen. Den lovade gott - den gav intryck av att vara den typ av rymdäventyr jag saknat väldigt länge; ett lättsamt rymdraffel i samma tradition som den första STJÄRNORNAS KRIG från 1977. Jag ville - och vill för övrigt alltid - gärna återuppleva den där härliga känslan jag var uppfylld av efter att ha sett STJÄRNORNAS KRIG på bio för första gången, den där gången på 70-talet.

... Och ja, bitvis infann sig faktiskt just den känslan. James Gunn har nämligen fått ur sig en väldigt tillfredställande film; en film som i stort lever upp till hypen, som har betingat goda recensioner - och som har fått världens (galaxens?) befolkning att vallfärda till biograferna.

Hur filmen förhåller sig till den tecknade serien kan jag inte uttala mig om, men det hela börjar 1988 och den åttaårige Peter Quills mor dör i cancer. Bärande på sin walkman med ett blandband med 70-talshits rusar lille Peter förtvivlad ut ur sjukhuset - och råkar just då hastigt, lustigt och framför allt oväntat bli upplockad av ett rymdskepp. 26 år senare kallar Peter sig för Star-Lord och har blivit en legendarisk intergalaktisk bandit. Åtminstone ser han sig själv som legendarisk.
Peter Quill, som nu spelas av Chris Pratt, är på jakt efter en metallbehållare som innehåller en kraft så mäktig att den kan förinta planeter. Efter en inledning klart inspirerad av JAKTEN PÅ DEN FÖRSVUNNA JAKTEN får Quill tag på prylen - men blir genast påkommen av slemma rymdvarelser och flyr. Den onde Ronan (Lee Pace) vill åt kraften för att kunna, just det, förinta planeter, och skickar iväg den tuffa Gamora (Zoe Saldana) för att leta upp Quill. Även tvättbjörnen Rocket (Bradley Cooper görs rösten) och hans kompis, trädet Groot (Vin Diesel gör rösten) tänker leta upp Quill, som har en stor prissumma på huvudet.

Det bär sig inte bättre än att Quill, Gamora, Rocket och Groot har oflyt hela högen och kastas i fängelse. Där träffar de råskinnet Drax (Dave Bautista), vänskap uppstår, och tillsammans rymmer de för att leta upp behållaren med den farliga kraften.

GUARDIANS OF THE GALAXY är minst sagt ett tjoflöjtäventyr. Det går vilt fram, tempot är högt, det hela håller en sympatisk, humoristisk ton, och alla inblandade verkar ha roligt. Det känns lite grann som om någon fått för sig att göra en långfilm om den där tavernan i STJÄRNORNAS KRIG. Persongalleriet i den här filmen är inspirerat och vansinnigt, detaljerna är många - så pass många att man lär tvingas se om filmen för att uppfatta allt. Jag kom på mig med att antingen sitta och titta på detaljer i bakgrunden och därmed missa annat, eller tvärtom - titta på de personer som pratar i förgrunden och missa bonusskämten i bakgrunden.
Den gode Star-Lord är ett riff på Han Solo, en härligt gammaldags hjälte - samtidigt som han är väldigt egen och inte speciellt heroisk. Han är självisk och konstant avspänd, vad som än händer. I övriga roller syns bra folk som Michael Rooker, Glenn Close, Benicio Del Toro och John C Reilly - och kultfilmsvänner lär lyfta på ögonbrynen när allas vår Lloyd Kaufman; bossen på Troma, plötsligt dyker upp som statist i bakgrunden under två sekunder!

Tyvärr är jag inte odelat jättepositiv till filmen - GUARDIANS OF THE GALAXY går nämligen i precis samma fällor som de flesta andra liknande filmer. Den innehåller nämligen alldeles för långa och plottriga strider - i synnerhet rymdskeppsbataljerna blir för utdragna och det blir ibland lite svårt att se vad det är som sker i bild, med horder av farkoster som susar omkring som mygg - självklart i 3D. Och när även folk som jag, som gillar action, klagar på att det blir för mycket action, ja, då är det ju något som är fel. Och jag irriterar mig även på en del dialog som i amerikansk tradition smetar på med prat om att de är en familj, och att familjen är det viktigaste av allt. Hitlåtarna från 1970-talet på ljudspåret tillför inte så mycket, men visst är det lite kul att Blue Swede nämns i dialogen, och att hjältarna gör sig redo för strid till "Cherrybomb" med Runaways.
... Men dessa invändningar till trots är GUARDIANS OF THE GALAXY en av årets absolut häftigaste filmer. Den är kul, underhållande, väldigt, väldigt snygg, har ett coolt persongalleri - och jag ser fram emot nästa film, som ska komma 2017.

Jodå: även om Stan Lee inte hade något med serieversionen att göra, dyker den gode Lee som vanligt upp i en liten cameo, Josh Brolin figurerar kort som Thanos - och för den som sitter kvar under eftertexterna väntar en fullkomligt fantastisk och synnerligen oväntad cameo i en liten bonusscen. Denna bonusscen är nästan bäst i hela filmen!







(Biopremiär 1/8)

tisdag 20 mars 2012

Bio: Albert Nobbs

Foton copyright (c) TriArt Film

Jag måste erkänna att jag aldrig hört talas om ALBERT NOBBS innan årets Oscarsnomineringar tillkännagavs. Rodrigo Garcías film fick nämligen tre nomineringar; Bästa kvinnliga huvudroll (Glenn Close), Bästa kvinnliga biroll (Janet McTeer) och Bästa make-up. Den vann dock inga priser. Efter Oscarsgalan brydde jag mig inte om att kolla upp filmen, så när det var dags för pressvisning kände jag bara till det faktum att Glenn Close spelar man. Rättare sagt, hon spelar en kvinna som spelar en man.

ALBERT NOBBS bygger på en kortroman av George Moore, en berättelse som - av alla människor - bearbetades av István Szabó, mannen som regisserade MEFISTO och ÖVERSTE REDL. Filmmanuset skrevs sedan av Glenn Close och ytterligare två personer, och Close var även med och producerade. Filmen utspelar sig på Irland någon gång i slutet av 1800-talet och redan när den började tänkte jag att "Jaha, det här kommer säkert att sluta i elände". Den här typen av filmer brukar ju göra det. På ett hotell arbetar den ordentlige, pålitlige, men tillbakadragne Albert Nobbs, en man som inte helt oväntat sitter på en stor hemlighet. Han är en hon. Nobbs har levt hela sitt vuxna liv som man, för att kunna få arbeta och inte hamna på fattighuset.

En dag dyker målaren Hubert Bates upp på hotellet, och när Bates och Nobbs tvingas dela rum, råkar den senare avslöja sig som kvinna. Istället för att avslöja det hela sliter mr Bates upp skjortan och blottar två rejäla kvinnobröst. Jodå, han är också en hon (McTeer) och inte nog med det, det finns även en mrs Bates. Detta ger stackars Nobbs idéer, kanske finns det möjlighet till ett bättre liv.

Nobbs har länge sparat sina inkomster och suktar efter att öppna en liten tobaksaffär. Men Nobbs behöver även en hustru. Valet faller på den unga, söta Helen (Mia Wasikowska), som också jobbar på hotellet. Men hon har ihop det med den unge slarvern Joe (Aaron Johnson, Kick-Ass själv) ...

ALBERT NOBBS känns märkligt tom och billig. Ämnet är intressant, skådespelarinsatserna är bra, liksom miljöer och annat, och vissa bifigurer är kul. Men det känns som om något fattas - och manuset har en tendens att bli i blaskigaste laget. En del av intrigen går ut på att Joe och Helen ska försöka lura Nobbs på pengar och flytta till Amerika, och detta framställs på ett sätt som inte fungerar, rättare sagt, det känns som hämtat från en ungdomsfilm - det är märkligt simpelt.

Hur Glenn Close funkar som man? Tja, jag vet inte riktigt. Glenn Close är utmärkt i rollen, men i och med att jag förstås vet att det är Close, förtas effekten något. Hon ser mest ut som Peter Cushing i en Anthony Hopkins-roll. Det hade varit intressantare med en helt okänd skådespelerska i rollen. Däremot ser Janet McTeer inte ut som något annat än en ful kvinna i manskläder. Jag förstår inte hur någon kan ta henne för man.

Ett par scener - i synnerhet en - är riktigt bra, det känns dessutom lite ovanligt med en kvinna som drömmer om att få bära klänning, men som helhet är ALBERT NOBBS märkligt slätstruken och uddlös. Fast det är klart, filmen tillhör en genre jag inte är speciellt förtjust i.

Bäst i filmen är en trött, överviktig man utklädd till noshörning, som hastigt lufsar förbi kameran under en maskeradscen.




(Biopremiär 23/3)