Visar inlägg med etikett Giovanni Ribisi. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Giovanni Ribisi. Visa alla inlägg

torsdag 16 juli 2015

Bio: Ted 2

Foton copyright (c) UIP

När det visade sig att TED 2 gick sämre än förväntat i USA, började den amerikanska branschpressen att spekulera i om de barnförbjudna komediernas tid är förbi. Vi får verkligen inte hoppas att så är fallet. Det är illa nog att de flesta action- och skräckfilmer numera görs för att få den låga åldersgränsen PG-13. Hur skulle det se ut om allt som görs är barntillåtet? Du skulle precis allting från Hollywood bli slätstruket och skenheligt.

Anledningen till att de två TED-filmerna är Rated R i Amerika är att de innehåller grovt språk och droger. Här i Sverige är filmerna försedda med 11-årsgräns, vilket innebär att barn från sju år kommer in i vuxens sällskap. Med det inte sagt att barn ska se TED 2, för det ska de inte - det här är ingen barnfilm. Men det vore förstås lögn att säga att Seth MacFarlane gjort en komedi för vuxna. TED 2 är en frejdig tramsfilm som lär tilltala oss tramsbyxor i alla åldrar.

Den första TED kom 2012 och i min recension kallade jag den årets roligaste film. Mark Wahlberg spelade John, som när han var barn fick en teddybjörn han önskade skulle bli levande. Så skedde, John och Ted (MacFarlane gör rösten) växte upp tillsammans och blev bästa vänner.

TED 2 inleds med att Ted gifter sig med sin älskade Tami-Lynn (Jessica Barth). John i sin tur är nyskild. En tid senare har Teds äktenskap gått i stå. De kommer fram till att vad som saknas är ett barn. Eftersom Ted saknar den anatomiska utrustning som behövs, får de John att donera sperma - men det visar sig att Tami-Lynns livmoder är förstörd av allt knarkande. Paret tänker då adoptera, men det faller på att Ted är en leksak och inte en mänsklig varelse, så levande som han är.

John och Ted anlitar den unga, nybakade advokaten Samantha L Jackson (Amanda Seyfried), som i domstol ska försöka bevisa att Ted faktiskt är mänsklig. Samtidigt försöker den onde Donny (Giovanni Ribisi), som återkommer från första filmen och som nu jobbar som städare hos leksakstillverkaren Hasbro, stjäla Ted för att ta reda på vad det är som gör att han lever, så att Hasbro kan masstillverka levande nallar.

Jag antar att TED 2 är en sådan där film man inte ska gilla; man ska tycka att den är en skugga av originalet och att temat redan är uttjatat. Förvisso är väl TED 2 inte riktigt lika kul som ettan - men herregud, jag skulle verkligen ljuga om jag påstår att jag inte tycker att filmen är rolig. För det gör jag. Jag skrattade högt massor av gånger. Mitt patenterade, hesa hö hö-flabb.

Alla skämt om droger är inte speciellt kul, det är en typ av amerikansk humor jag aldrig gillat (jag uppskattade aldrig Cheech & Chong), och jag kunde vara utan det fina budskapet på slutet - Morgan Freeman dyker upp som godhjärtad advokat med de rätta åsikterna. Den massiva produktplaceringen - Hasbro, New York Comic Con med mera - stör mig dock inte nämnvärt.

Men det som är roligt är fruktansvärt roligt, en incident på en spermabank toppar det mesta. Oerhört barnsligt och kul. En del kändisar gör cameos; Jay Leno dyker upp och Liam Neeson är fantastisk i sin lilla scen. Sam J Jones återkommer till allas glädje.

Jag ska inte utnämna TED 2 till årets roligaste film, men den är kul - och betydligt bättre än Seth MacFarlanes förra film; A MILLION WAYS TO DIE IN THE WEST.





(Biopremiär 15/7)

fredag 6 mars 2015

Bio: Selma

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Vissa filmer är precis som man tror att de ska vara. Ibland nästan exakt. I synnerhet biopics om amerikanska hjältar - så kallade angelägna filmer om viktiga händelser och viktiga ämnen. "Inspiring movies". Det är nästan så att man inte behöver se filmerna.
SELMA är en sådan film. Det kändes som om jag redan hade sett den här filmen. Flera gånger om. Ava DuVernays film Oscarnominerades till Bästa film, men den kammade bara en en statyett; den för bästa originalsång - det fullkomligt olidliga rap- & gospel-låten "Glory", av och med Common (som även har en roll i filmen) och John Legend (som inte ska blandas ihop med Johnny Legend).
Den brittiske skådespelaren David Oyelowo spelar Martin Luther King i detta drama om de svartas situation i USA 1965 och om den marsch King arrangerade; i protest mot att svarta inte fick rösta i många sydstater, vandrade hundratals människor från den lilla staden Selma i Alabama till Montgomery. De gjorde två försök, första gången attackerades- och misshandlades de av polis. Lokala politiker gjorde sitt bästa för att stoppa Kings påhitt och president Lyndon B Johnson (Tom Wilkinson) prioriterade andra frågor än att hjälpa "the damn niggers", som han kallade dem enligt den här filmen.
En lång rad mycket kända skådespelare passerar revy i filmen, vissa har väldigt små, marginella roller - Martin Sheen spelar domare, men nämns inte ens i rollistan. Oprah Winfreys bolag Harpo Films har producerat tillsammans med Brad Pitts Plan B, och Oprah har en roll - hon dyker upp flera gånger, men har nästan inga repliker. Hon åker mest på stryk. Giovanni Ribisi är presidentens trådgivare, Tim Roth är den rasistiske guvernören George Wallace, Cuba Gooding Jr:s rollfigur är lite för diffus, och Dylan Baker är J Edgar Hoover.
Martin Luther King framställs i det närmaste som ett helgon. Han är rättskaffens, rekorderlig, sansad och fast besluten vid sina åsikter (men han röker en cigarrett, så han har brister han också). Selmas svarta invånare är rakryggade och stolta. I stort sett alla vita är rasister, korkade bonnläppar och våldsamma svin. Undantagen är en journalist från New York och de präster som reser till Selma för att delta i marschen. Och ja, eftersom King ju var pastor, är det mycket prat om Gud och en hel del predikande.
SELMA innehåller några riktigt starka scener med brutala övergrepp på svarta. Filmfotot är fint, skådespelarinsatserna är förstås bra. Men - det här är bara ännu en "sådan där" film. Den är alldeles för strömlinjeformad, för anpassad för att vinna Oscars, och den är för lik en massa andra biopics, och lämnar mig därför oberörd. Behöver jag nämna att den är för lång? Jag konstaterar att jag inte har så mycket mer att säga om den här filmen.
Den som väntar på att Lilla Fridolf ska dyka upp i filmen, väntar förgäves.







(Biopremiär 6/3)

-->

onsdag 28 maj 2014

Bio: A Million Ways to Die in the West

Foton copyright (c) UIP

Jag har aldrig följt Seth MacFarlanes FAMILY GUY på TV; jag har bara sett några avsnitt i mängden. Däremot tyckte jag att MacFarlanes långfilm TED var fruktansvärt rolig. Till saken hör att jag såg TED på Malmö Filmdagar, det var gott om skrattande människor i publiken, och jag hade hunnit klämma några pilsner.

Jag tycker att trailern till MacFarlanes nya film A MILLION WAYS TO DIE IN THE WEST är jätterolig och hade sett fram emot filmen. Jag såg den idag - och får motvilligt erkänna att jag blev besviken. Men - till saken hör att jag såg den på en ordinarie pressvisning, klockan tio på förmiddagen, glest med folk i publiken, alla satt tysta, och vad jag vet hade ingen druckit alkohol - allra minst jag.

Seth MacFarlane själv spelar huvudrollen som den fege fårfarmaren Albert, som bor i en våldsam västernstad där alla dör precis hela tiden. Han är gift med Louise (Amanda Seyfried), men hon gillar inte Albert, så hon lämnar honom för den tuffare och mer mustaschprydde Foy (Neil Patrick Harris) - och det bär sig inte bättre än att Foy utmanar Albert på revolverduell. Albert, som inte kan skjuta, får en vecka på sig innan det är dags för honom att sätta tofflorna.
Då dyker den skitsnygga och coola Anna (Charlize Theron) upp. Hon är en jävel på att dra snabbt och skjuta, så hon börjar träna upp Albert - och det bär sig förstås inte bättre än att de två blir kära i varandra. Fast det finns ett stort, fett problem i det förhållandet: Anna är egentligen ihop med den fruktade banditen Clinch Leatherwood (Liam Neeson). Han dödar allt och alla, och nu är han på vag till staden där Albert bor. I handlingen finns även Alberts kompis Edward (Giovanni Ribisi), vars flickvän är byhoran Ruth (Sarah Silverman).

Set MacFarlane har verkligen gått in för att göra en flabbfilm och han gör sitt bästa för att så många som möjligt ska ta anstöt - han vräker på med vad som kan uppfattas som osmakliga skämt; till exempel en skjutbana med slavtema, och så många underlivsskämt som möjligt. Språket är grovt och våldet är blodigt. Och ... det blir lite tjatigt, barnsligt, och jag tar inte anstöt. Jag är inte en sådan som tar anstöt. Det känns mest tramsigt. Lite grann som att släppa loss småpojkar i en godisbutik - bara för att man får vara ful i mun behöver man ju inte vara det hela tiden! Och av någon märklig anledning är tajmingen inte den bästa.
Vidare varar A MILLION WAYS TO DIE IN THE WEST en timme och 56 minuter. Fjantkomedier av det här slaget ska ligga på 90 minuter - högst. Filmen är åtminstone tjugo minuter för lång - och känns lång.

Men - visst finns här mycket som är roligt. Här finns till och med väldigt mycket som är roligt. Dessutom är det ju en western - och det är mycket möjligt att western är den absolut bästa filmgenren. Och det är sällan vi får se westerns på bio numera. Joel McNeely står för filmmusiken och det måste vara en blöt dröm för alla kompositörer att få snida till ett traditionellt, fläskigt westernscore och låta det framföras av en stor orkester.

Charlize Theron är cool och en av världens vackraste kvinnor (skryt: jag har träffat henne) och Lim Neeson är strålande som stenhård outlaw.
Om Seth MacFarlane dödat några darlings och stramat till det hela hade vi fått en bättre film.
Å andra sidan: om jag ser om filmen kvällstid med en vanlig publik, lär upplevelsen säkert bli annorlunda. Jag kan tänka mig att folk kommer att pissa på sig och skratta käken ur led.

Fans av DJANGO UNCHAINED belönas på slutet, och Ewan McGregor figurerar i en liten roll.







(Biopremiär 29/5)

torsdag 10 januari 2013

Bio: Gangster Squad

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige/Warner Bros.
Innan föräldrar och moralens väktare kastade sig över 1950-talets skräckserier, var det kriminalserierna på 40-talet man förfasades över. Jag förstår att många gjorde stora ögon när de bläddrade i de här tidningarna. Av ganska naturliga skäl har jag läst väldigt få av de här serierna; jag var ju inte med på 40-talet och ytterst lite har tryckts på nytt. Däremot finns en del ute på Internet och jag hr läst många artiklar om fenomenet - det finns dessutom en väldigt bra bok som heter just "Crime Comics".
Förvisso innehöll de här serietidningarna inga svordomar och inget sex och naket - men när det gällde våld fanns det inga som helst spärrar. De här serierna var extremt våldsamma. Groteskt våldsamma. Ofta direkt sanslösa. Dåtidens kriminalfilmer må ha haft en tuff ton, men de visade ytterst sällan blod och detaljerade våldsinslag. Serierna visade allt och lite till. Mest känd av tidningarna är Crime Does Not Pay, men det fanns oräkneliga titlar.
Jag kom att tänka på de här tidningarna när jag såg ZOMBIELAND-regissören Ruben Fleischers GANGSTER SQUAD. Jag tänkte även på gamla pulpmagasin. Kanske även på det sena 1960- och tidiga 70-talets B-filmer om legendariska gangsters.
GANGSTER SQUAD är enligt förtexterna inspirerad av verkliga händelser - men vad som är sanning och vad som är påhittat är jag inte karl nog att avgöra. Ärligt talat verkar det mesta vara påhittat.
Verklighetens Mickey Cohen
Men vad som är sant, är att GANGSTER SQUAD är en oförskämt underhållande actionfilm!
Det är också sant att gangstern Meyer Harris "Mickey" Cohen existerade. Denne före detta boxare var 1940-talets gangsterkung i Los Angeles; en skrupellös och fruktad man. Av den här filmen att döma var han dessutom ett riktigt härligt psyko. Sean Penn gör en inspirerad tolkning av Mickey Cohen i den här filmen. Han låter mörda folk till höger och vänster, han hänger alltid på flotta nattklubbar, och han har köpt staden. Politiker och domare jobbar åt honom, han är i det närmaste omöjlig att sätta dit.
Till slut får polischefen Parker (Nick Nolte gör i det närmaste ett phone-in-performance med några få scener) och sätter samman en elitstyrka ledd av den exceptionellt stenhårde, råbarkade och omutbare snuten John O'Mara. Med sig har O'Mara den yngre playboysnuten Jerry Wooters (Ryan Gosling), samt ytterligare en handfull karlar spelade av Anthony Mackie, Robert Patrick, Michael Peña och Giovanni Ribisi. Alla besitter de varsin egenskap; Robert Patrick skjuter prick från höften med sin sexskjutare. Den här styrkan deklarerar krig mot Cohen och dennes gangstervälde - och krig blir det. Bokstavligt talat.
Dagens gangsterfilmer är fulla av ryska maffian. Trista typer. Eller så har vi de där sunkiga typerna i filmer som SNABBA CASH II. Trista typer de med. Illa klädda och med rutten musiksmak. Dessutom får de där kräken ofta vara filmernas huvudpersoner. I GANGSTER SQUAD får vi däremot otroligt snyggt klädda snutar som skjuter ihjäl avskum så att blodet sprutar. Och de lyssnar på cool musik. Förvisso är även filmens snutar otroligt snyggt klädda - men ändå. De är ett jävla pack och förtjänar inget annat än en kula i pannan.
GANGSTER SQUAD är en grabbfilm med stort G. Kvinnorna är få och rollerna förhållandevis små. Mireille Enos gör O'Maras hård prövade och gravida hustru, och hon håller sig mest hemma och oroar sig. Emma Stones roll är större. Hon är Grace Faraday, som jobbar åt Mickey Cohen - hon tränar honom i etikett! "Nej, det där är fel gaffel!". Men Jerry Wooters börjar genast att stöta på henne och de två inleder ett förhållande. I vanlig ordning är Emma Stone charmig och karismatisk.
Det här är en snygg film, som förutom vansinnigt snygga kläder även innehåller vansinnigt snygga miljöer, klubbar och bilar. Man har verkligen frossat i coola och flotta detaljer. Och alla vet om hur stiliga de är. I synnerhet Ryan Gosling, känns det som. Hans röst är lite flickaktig, men han vet hur man för sig. Alla rör sig så att det ska se så coolt ut som möjligt, de röker cigarretter på coolast möjliga sätt, och de skjuter avskum så coolt som möjligt.
Fienden faller i drivor. GANGSTER SQUAD blev omskriven när premiären sköts upp och man tvingades klippa om filmen efter biografmassakern på THE DARK KNIGHT RISES-premiären i USA i somras. Ursprungligen innehöll Fleischers film en massaker inne på en biograf. Men även om denna nu saknas, finns här massakrer så att det räcker och blir över. GANGSTER SQUAD är Rated R, vilket vi tackar för, vilket innebär svordomar och blodigt ultravåld. Men samtidigt har man kastat all form av realism ut genom fönstret. Det är därför jag associerar till gamla serietidningar snarare än filmer som, tja, den likartade men radikalt annorlunda DE OMUTBARA.
Här finns inte mycket tid för dialog och karaktärsuppbyggnad och annat tradigt som står i vägen för brottsbekämpande och slaktande. Det slåss och pangas mest hela tiden. Under den fläskiga slutstriden ligger liken bokstavligt talat i högar på golvet! Mickey Cohen är verkligen sjuk i huvudet och tvekar inte att döda även sina egna män när de klantat sig. I filmens bästa scenövergång klipper manfrån ett mord med borrmaskin till en närbild på en hamburgare som kastas på en grill.
Jag hade jättekul hela tiden när jag såg filmen. Här är det tjoflöjt från början till slut. Nonstop action, nonstop underhållning, inga som helst budskap - mer än att Crime Does Not Pay.
GANGSTER SQUAD är ett givet val om man gillar underhållningsvåld.
Och det gör man ju.
Och Josh Brolin har en av Hollywoods bästa hakor.






(Biopremiär 11/1)



tisdag 17 juli 2012

DVD: Columbus Circle

COLUMBUS CIRCLE (Universal)
Columbus Circle är en staty föreställande Columbus. Som står i en cirkel. I New York. Och runt denna cirkel - eller snarare rondell - ligger det en massa lyxiga butiker och exklusiva bostadshus. Den här thrillern, i regi av George Gallo, utspelar sig till större delen i ett av dessa hus, i vilket en gammal dam blir mördad. I lägenheten mittemot damens bor den mystiska Abigail (Selma Blair), som inte lämnat sin bostad på åtskilliga år. Hon håller kontakt med omvärlden via dörrvakten Klandermann (Kevin Pollak, som även skrivit manuset tillsammans med Gallo, samt varit med och producerat), till vilken hon skjuter ut meddelanden under dörrspringan.  Men nu måste polisen som leder utredningen (Giovanni Ribisi) få komma in och ställa några frågor.
Snart flyttar det in ett nytt par i den mördades lägenhet; Charles och Lilian (Jason Lee, som varit med och producerat även han, och Amy Smart). De må vara rika som troll, men han visar sig vara en suput och kvinnomisshandlare. Abigail har inget annat val än att ta hand om den utsatta Lilian, som hon så smått börjar umgås med. Dock är Abigail noga med att inte låta sin hemlighet avslöjas - hon är nämligen inte den hon utger sig för att vara. Och hon är väldigt, väldigt rik. Men hon är inte ensam om att inte vara den hon utger sig för. Det verkar som om alla smider lömska planer i den här historien.
Jag blev aningen ställd när jag såg den här filmen. Visste inte riktigt vad jag skulle tycka. På det hela taget är den en ganska originell och intressant liten thriller. Vart ska allt leda? Vad är det som sker? Vilka är alla de här personerna? Vad är de ute efter? Det är en elegant film; eleganta miljöer, elegant filmfoto. Det är gott om kompetenta och välkända skådisar - förutom de ovannämnda, spelar Beau Bridges en läkare; skum även han, och gamle, fine Robert Guillaume (Benson i LÖDDER - och som fyller 85 i år) har en liten roll.
Men någonstans på vägen försvinner thrillerelementet för att inte återkomma förrän slutet nalkas. Åtminstone försvinner det till en viss del. Det blir mer ett mörkt drama. Hur ska Abigail hantera sina nya grannar och den påtvingade vänskapen med Lilian? Vilka är de - och vem är Abigail? Alla ränker som smids blir aningen för långsökta, ett par skeenden för otroliga - men jag får ändå säga att COLUMBUS CIRCLE trots allt är en hyfsat trevlig film. Den funkar bra mitt i natten till ett par koppar kaffe och digestivekex. Jag gissar att den funkar lika bra, om inte bätte, tillsammans med ett par glas rött.
Kul att åter få se Amy Smart i en stor roll - men det känns allt lite konstigt att hon inte längre är 22. Fast Selma Blair, som plötsligt gått och blivit 40, ser likadan ut som hon alltid gjort. Gurglar hon sig i balsameringsvätska varje morgon?






torsdag 12 januari 2012

Bio: The Rum Diary

Foton: Peter Mountain ©2010 GK Films, LLC. All Rights Reserved
Äntligen får vi se Johnny Depp i något ordentligt igen. Något han är engarerad i. De senaste åren har han ju mest antingen flamsat omkring och spelat över i PIRATES OF THE CARIBBEAN-filmerna, eller påtagligt ointresserad traskat igenom visset mög som THE TOURIST.
Johnny Depp var kompis med journalisten och författaren Hunter S Thompson. Jag vet inte riktigt när Depp lärde känna Thompson, men om inte tidigare så i samband med förberedelserna till FEAR AND LOATHING IN LAS VEGAS, som kom 1998. Jag var på presskonferensen i Cannes, under vilken Depp berättade att han och Thompson bland annat byggde en bomb en dag de träffades. En kul presskonferens, men själva filmen - FEAR AND LOATHING, alltså - tyckte jag inte alls om. Alldeles på uppskruvad och jobbig, men den är säkert fantastisk om man är dyngrak eller påtänd.
THE RUM DIARY fick grönt ljus för, ja, vad var det, tio år sedan? Men någon film har det inte blivit förrän nu och Thompson har hunnit dö under tiden, han satte tofflorna 2005. I en amerikansk nyutgåva av Thompsons roman har Johnny Depp skrivit förordet, vilket han avslutar med någonting i stil med "We finally did it", åsyftande filmatiseringen. Detta såg jag när jag bläddrade i boken i en bokhandel, och nej, jag har inte läst romanen.
Handlingen bygger på Hunter S Thompsons egna upplevelser som reporter i Puerto Rico under 1950-talet. Det är varmt, klibbigt och skitigt. Depp spelar journalisten Paul Kemp, som tagit anställning på en sunkig lokaltidning. Chefen där (Richard Jenkins) bär peruk och är en vresig J Jonah Jameson-typ, som helst inte vill betala för publicerade artiklar. Personalen är lika lynnig och bisarr, och Kemp blir snart kompis med fotografen Sala (Michael Rispoli) och då måste han på köpet umgås med den extremt sluskige och konstige kriminal- och religionsreporten Moburg (Giovanni Ribisi), som när han först dyker upp kallas svensk! Om han verkligen ska föreställa svensk har jag ingen aning om.
Paul Kemp gör sitt bästa för att tömma minibaren på sitt hotellrum, för att fortsätta krökandet på riktiga barer. Efter att han tvingats flytta hem till Sala krökas det ännu mer och Moburg släpar dit de mest besynnerliga, superstarka drycker och droger.
Under en nattlig cykelbåtstur träffar Kemp på det blonda kalaskexet Chenault (Amber Heard) vars pojkvän är den rike och mäktige Sanderson (Aaron Eckhart), som genast vill dra in Kemp i ett projekt. Han behöver en journalist som låter sig köpas och som gör något positivt om ett planerat fuskbygge på en ö i trakten. Sanderson är en tillgång som hjälper Kemp och hans kompisar ur flera knipor de hamnar i - de hamnar konstant i knipor eller klantar till det. Men Kemp känner ändå att hans moral inte tillåter att han beblandar sig mig folk som Sanderson. Och den där blondinen blir också ett problem.
THE RUM DIARY, som regisserats av Bruce Robinson som gjorde WITHNAIL OCH JAG, är en väldigt politisk film. Det är mycket politik här. De rika amerikaner som har slagit sig ner i Purto Rico och deras sätt att leva och åsikter sätts mot lokalbefolkningen, som ger intryck av att vara fattiga och hunsade. Och så har vi spelet på dagstidningen och arbetsvillkoren där.
Men framför allt är THE RUM DIARY en väldigt rolig film. Jag skrattade ofta; många situationer är extremt kul och rollfigurerna är härligt skruvade.
Jag ser att några svenska recensenter har fått för sig att filmen är fördomsfull och unken. Men det säger förstås mer om dessa recensenter än om filmen.
Jag tycker att THE RUM DIARY är en mycket bättre film än FEAR AND LOATHING IN LAS VEGAS. Johnny Depp är, som det brukar heta, i högform. Och Amber Heard är söt och har en väldigt spetsig näsa.








(Biopremiär 13/1)