Visar inlägg med etikett Gillian Anderson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Gillian Anderson. Visa alla inlägg

lördag 7 januari 2023

Netflix: The Pale Blue Eye

 

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion.

THE PALE BLUE EYE, byggd på en roman av Louis Bayard, hade jag vissa förhoppningar på. Den är nämligen regisserad av Scott Cooper, som gjorde CRAZY HEART, en utmärkt film, och BLACK MASS. Å andra sidan var Coopers förra film skräckisen ANTLERS, den har jag inte recenserat, men den är rätt kass.

Titeln THE PALE BLUE EYE fick mig att tänka på Edgar Allan Poes novell "Det skvallrande hjärtat", och mycket riktigt är det därifrån titeln är plockad. Detta är en deckare i vilken Poe hjälper till att lösa ett mordfall.

Det är 1830, vinter, och en kadett hittas hängd på militärskolan West Point. Den dystre detektiven Augustus Landor (Christian Bale) anlitas för att ta reda på vad som hänt - av allt att döma blev kadetten mördad. En ung, excentrisk kadett; Edgar Allan Poe (Harry Melling), assisterar Landor med utredningen, och fallet blir allt märkligare när det börjar involvera ockultism.

THE PALE BLUE EYE ser ut som en biofilm och den gick upp på bio i några länder innan Netflixpremiären. Filmfotot är utmärkt, även om det ofta är i mörkaste laget.

När jag läste om filmens handling tyckte jag att den verkade bra och intressant, och jag ville verkligen gilla den här filmen - men det gjorde jag inte. En rad bra karaktärsskådespelare medverkar; Robert Duvall (som fyllde 92 i förrgår!), Timothy Spall, Toby Jones, Charlotte Gainsbourg, Gillian Anderson med flera - men det hjälper inte, eftersom filmen är besynnerligt ospännande. Rollfigurerna är samtliga tråkiga, jag bryr mig inte det minsta om dem, filmen är oengagerande, den är för lång och tempot långsamt. Det hela känns som filmad teater. Folk sitter i mörker och pratar, och under stora delar av speltiden händer det bokstavligt talat inget alls av intresse, inget som driver handlingen framåt. 

Mot slutet börjar det hända saker och det blir nästan lite intressant, men den oväntade twisten på slutet känns mest krystad och ologisk. Rollfigurerna gör saker enbart för att vi ska överraskas på slutet.

De flesta av de medverkande skådisarna spelar över, men värst är Harry Melling som Poe. Melling har visst tidigare varit med i Harry Potter-filmerna, vilket jag inte minns, eftersom jag inte kommer ihåg speciellt mycket av den filmserien. Hans tolkning av Poe är direkt irriterande. Han babblar oavbrutet och är allmänt konstig. Jag har ingen aning om hur verklighetens Poe var som människa, men jag noterar att en del Poe-kännare upprörts av Mellings och Coopers tolkning. 

Det här borde varit en bra och spännande thriller, men den är bara dyster och tråkig. Om Cooper klippt bort en halvtimme är det möjligt att den blivit mycket bättre - fast allt överspel är svårt att göra något åt.

En korp skymtar förbi i en scen.

I eftertexterna har man lyckats stava fel till Edgar Allan Poe.


 

 

 

 

 

(Netflixpremiär 6/1)


torsdag 23 augusti 2018

Bio: The Spy Who Dumped Me

Foton copyright (c) Nordisk Film
Jag förväntade mig att THE SPY WHO DUMPED ME, med manus (tillsammans med David Iserson) och regi av Susanna Fogel, skulle vara ännu en gapig, påfrestande actionkomedi i stil med HOT PURSUIT, som också hade kvinnor i huvudrollerna. Fogels film är förvisso lite gapig mellan varven - men det här visade sig inte alls vara den typ av film jag trodde det skulle vara, och jag får säga att jag blev positivt överraskad.
Mila Kunis och Kate McKinnon spelar bästa vännerna Audrey och Morgan. När filmen börjar fyller Audrey 30, och en väninna till henne säger att hon inte trodde att en tjej som Audrey kunde ha en så snygg pojkvän - underförstått att Audrey är tråkig och alldaglig. En lite märklig scen - eftersom det är Mila Kunis det handlar om, och hon ser mest ut som den filmstjärna hon är.
Nå. Den ovan nämnde pojkvännen - Drew (Justin Theroux) - har precis gjort slut med Audrey via SMS, så han står inte högt i kurs. Men vad Audrey inte vet, är att Drew är hemlig agent. Plötsligt dyker Drew och en massa fientliga agenter upp hemma hos Audrey, och Drew skjuts ihjäl. Innan han dör ber han Audrey överlämna en liten plasttrofé till en kontakt i Wien.
Efter en del dividerande far Audrey och Morgan iväg till Wien. Efter sig har de inte bara en massa onda, mordiska agenter, utan även den engelske MI6-agenten Sebastian (Sam Heughan) och dennes amerikanske kollega. De två tjejerna far runt till olika europeiska länder (det mesta verkar dock vara inspelat i Ungern), och liken travas på hög.
THE SPY WHO DUMPED ME visar sig vara en actionkomedi med väldigt kraftig betoning på action. Actionscenerna är många, de är välgjorda - och de är blodiga. Bitvis ser det ut som en 80-talsfilm; snytingarna är hårda, hjärnsubstansen sprutar, bilar och motorcyklar flyger i luften.
Samtidigt är dialogen förhållandevis välskriven - åtminstone om man jämför med andra vulgokomedier. För det är en vulgokomedi, det här. Svordomarna är oräkneliga, det är ibland tramsigt, men jag kom på mig med att tycka att mycket var kul - i synnerhet ett fånigt bajsskämt. Att det funkar beror på att Kunis och McKinnon kan leverera replikerna, och på att deras rollfigurer är rätt sympatiska, och inte så där irriterande de brukar vara i den här typen av film.
Dock kan kombinationen av tramskomedi och splatter skrämma bort en del. Jag känner några stycken som skulle tycka att THE SPY WHO DUMPED ME är jätterolig - men jag kan inte rekommendera filmen till dem, eftersom de inte klarar av att se ultravåld i enorma mängder.
Gillian Anderson har en mindre roll som chef för brittiska underrättelsetjänsten, och jag gillade Ivanna Sakhno som mordisk rysk gymnast och tortyrexpert.
Jag får nog säga att jag tycker att den här filmen funkar bättre än den liknande SPY, som kom häromåret - det var ju en gapig och överlastad film, som inte lyckades vara så rolig som den trodde att den var. Som nästan alltid är fallet med filmer nuförtiden, är Susanna Fogels film alldeles för lång med sina 117 minuter. Jag tyckte förvisso inte att det blev tråkigt, men filmen hade mått bra av att klippas ner med tjugo minuter.
Ja, just det, även Jane Curtain och Paul Reiser dyker upp i småroller.
  







(Biopremiär 24/8)
-->

måndag 28 oktober 2013

Bio: Mr Morgans sista kärlek

Foton: Nicolas Schul © Bavaria Pictures/Nicolas Schul 2013. All Rights Reserved. 

I min recension av DON JON tog jag upp den ovanliga relationen mellan unge Jon och den mer än tjugo år äldre Esther. I vanliga fall brukar det ju vara en medelålders - eller ännu äldre - karl som får ihop det med en betydligt yngre kvinna.

Ordningen är återställd i tyskan Sandra Nettelbecks drama MR MORGANS SISTA KÄRLEK - även om det egentligen inte handlar om en romantisk relation. Michael Caine (som är 80) spelar den trötte änklingen Matthew Morgan, som saknar sin fru och tillbringar sina dagar med att inte göra något speciellt in Paris, där han bor; han går mest och väntar på att själv få dö och återförenas med hustrun. Matthew talar inte franska, vilket ibland ställer till med problem, och det dröjde ett bra tag innan jag förstod att han ska föreställa amerikan. Michael Caine låter nämligen mest som Michael Caine, hans amerikanske accent är allt annat än konsekvent - och jag förstår inte riktigt varför han inte kunde vara engelsman, det har ingen betydelse för berättelsen.

En dag träffar den ofta rätt buttre Matthew på den unga, levnadsglada danslärarinnan Pauline (Clémence Poésy från Harry Potter-filmerna; hon fyller 30 i övermorgon - om du nu läser detta samma dag jag publicerar). De två konverserar lite kort, hon hjälper honom med en grej, och när Matthew ett par dagar senare råkar få syn på henne igen, hittar han på en ursäkt för att prata med henne. De två börjar umgås och hon blir något slags livscoach för honom och han lever upp.

Matthew har ingen vidare kontakt med sina barn, spelade av Justin Kirk och Gillian Anderson, som motvilligt kommer till Paris efter att Matthew hamnat på sjukhus. Dottern är en ganska regelrätt bitch, medan sonen inte gillar att farsan umgås med en snuttgurka som skulle kunna vara hans barnbarn.

MR MORGANS SISTA KÄRLEK är alldeles för lång och långsam, och temat är inte alltför originellt. Dessutom blir storyn lite väl fånig när sonen dyker upp och en rad allt annat än oväntade skeenden följer. Slutet är inte det bästa och lite jönsigt. Men detta hindrar inte filmen från att vara hyfsat trivsam. Det är trevligt att se Michael Caine göra en huvudroll igen, det ser vi alltför sällan. Och bortsett från den svajande accenten är han bra. Bra är även Clémence Poésy, som är söt, kul och charmig. Det visade sig förresten att jag känner en tjej som i sin tur känner Poésy, och hon är tydligen likadan i verkligheten.

Som helhet är denna tysk-belgisk-fransk-amerikanska samproduktion högst umbärlig. Och det är inte utan att jag tycker att relationen mellan Matthew och Pauline är lite suspekt - även om de bara är vänner.







(Biopremiär 25/10)

tisdag 15 januari 2013

Bio: Syster

Foton copyright (c) Folkets Bio
Schweizisk film är ju princip synonymt med Erwin C Dietrich. Mästerproducenten och ibland regissören bakom odödliga klassiker som STRAFFKOMMANDO ÖST, BARBED WIRE DOLLS och JAG - EN GROUPIE. Men här kommer en schweizisk film som är gjort av någon annan - Ursula Meier står för manus och regi till SYSTER.
I centrum står tolvårige Simon (Kacey Mottet Klein) och hans storasyster Louise (en nästan helt oigenkännlig Léa Seydoux, kalaskexet från MISSION: IMPOSSIBLE - GHOST PROTOCOL och INGLOURIOUS BASTERDS), som bor ensamma i ett tradigt höghus. Louise gillar att supa och umgås- och ligga med idioter, och Simon försörjer dem genom att utföra kupper. Han tar linbanan upp till alptoppen där de rika åker skidor, och så snor han deras utrustning - jackor, hjälmar, skidor och så vidare. Samt deras matsäckar. Detta släpar han med sig ner och säljer till kompisar; en grannpojke till och med specialbeställer skidor som ska stjälas.
Men så åker Simon fast. Han har gömt sig i ett skafferi i en restaurang och blir påkommen av en engelsman; Mike, som jobbar där (Martin Compston från DOOMSDAY). Nu är det väl ändå slut på dumheterna - men icke. Mike börjar istället att utnyttja Simons talang som tjuv. Och Louise börjar också kräva mer och mer.
Under SYSTERS första tio minuter får vi först se Simon sitta på en offentlig toalett och ropa "Jag bajsar, monsieur!", och sedan kissar Louise på en liten gran. Det här sätter tonen. SYSTER är en ganska glåmig film, skidorten och alplandskapen ser inte särdeles inbjudande ut. Filmfotot är lite småskitigt. Precis som de två unga huvudpersonerna. Simon är en rätt jobbig typ; gapig och dann, men Louise är sju resor värre. En hemsk människa!
Bortsett från att Meiers film är lite för lång, lider den av att den är lite för otrolig. Jag köper inte det som händer i filmen, det blir lite för mycket. Och då har jag inte ens nämnt filmens stora twist mot slutet - och nej, den tänker jag inte avslöja här.
SYSTER vann Silverbjörnen i Berlin och plötsligt och oväntat dyker Gillian Anderson, av alla människor, upp i en roll.







(Biopremiär 18/1)



måndag 3 oktober 2011

Bio: Johnny English Reborn

Foton copyright (c) UIP Sweden
Är det någon som kommer ihåg JOHNNY ENGLISH från 2003? Nä, jag tänkte väl det. Själv minns jag nästan ingenting av den, mer än att den inte var speciellt roligt; enkel slapstickhumor som signalerade de helfestliga poängerna långt i förväg: nämen, ett stort hål i golvet, vågar jag gissa att Johnny English kommer att trilla ner i det?
Blev verkligen den filmen så framgångsrik att det är värt att göra en uppföljare till den? Dessutom känns det lite extra fel att göra en James Bond-parodi tre år efter QUANTUM OF SOLACE, det senaste Bondrafflet.
Rowan Atkinsom är förstås tillbaka i titelrollen som den brittiske agenten English. Fast när filmen börjar har han dragit sig tillbaka och lever med munkar i ett kloster i Tibet. Där lär han sig kung-fu och tränar upp sitt könsorgan (ja, du läste rätt). Detta efter att ett uppdrag i Mocambique gått åt helsike, då English föredrog att ligga i en pool och dricka champagne och vänslas med en dam, istället för att skydda presidenten mot lönnmördare.
Men så kallas Johnny English åter in i tjänst - en världsomspännande kriminell organisation planerar att mörda Kinas statschef, en man i Hongkong sitter inne med fakta - och han vägrar prata med någon annan än English. MI7:s chef (Gillian Anderson med brittisk accent) protesterar, men har inget annat val än att skicka iväg Johnny English tillsammans med en ung, grön agent (Daniel Kaluuya) till Hongkong.
Därefter följer en lång rad upptåg, vilka självklart går ut på att Johnny English klantar sig rejält, kaos uppstår, saker går sönder, folk trillar, och vad filmen egentligen handlar om är fullkomligt oväsentligt; JOHNNY ENGLISH REBORN skulle kunna handla om precis vad som helst. Men det är ju klart, det är väl ingen som går och ser den här filmen för att få sig till livs ett spännande agentäventyr - man ser den för att man vill se Rowan Atkinson stolla till det. Vår hjälte lyckas även få ihop det med agentkollegan Kate, som spelas av Rosamund Pike från DIE ANOTHER DAY.
Jag har egentligen inget emot Rowan Atkinson; SVARTE ORMEN är fortfarande en av mina favoritkomediserier (speciellt avsnittet "Beer" ur den andra säsongen), och  visst kan väl mr Bean vara rolig - i små doser. Det är värre med slapstick i 101 minuter. I synnerhet när det inte är speciellt roligt.
Här och var skiner filmen upp. En parodi på spring- och klätter-
jakten i CASINO ROYALE är närmast genialisk, och här finns några andra scener som är lustiga (som den där en stol hissas upp och ner), men i övrigt är det här segt och utdraget, med ibland halvtafflig tajming.
Man kan jämföra JOHNNY ENGLISH REBORN med de där två ROSA PANTERN-filmerna med Steve Martin. Harmlösa, välmenande, fullkomligt onödiga, men om jag har förstått det rätt, går Martins kommissarie Clouseau hem hos barn som aldrig sett Peter Sellers. Och jag kan mycket väl tänka mig att barn i låg- och mellanstadieåldern tycker att Johnnys eskapader är helfestliga.
Förutom att man missat den senaste Bondfilmen med tre år, är det ytterligare konstigt att det är de gamla Bondfilmerna man parodierar; här finns åtskilliga blinkningar till scener och miljöer ur Connerys filmer, samt I HENNES MAJESTÄTS HEMLIGA TJÄNST. 40 år för sent.
JOHNNY ENGLISH REBORN är harmlös och onödig, och funkar nog bäst på TV en bakfull söndag. Regissören Oliver Parker har förresten tidigare bland annat gjort Oscar Wilde-komedin EN IDEALISK ÄKTA MAN.
Om du trots allt går och ser filmen på bio, så sitt kvar under eftertexterna. Då får vi se Johnny English laga mat i takt till "I bergakungens sal".






(Biopremiär 7/10)