Bio: El Bulli - Cooking in Progress

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
EL BULLI. Det får mig att tänka på en bully - en mobbare. Men på den spanska restaurangen med detta namn finns en skulptur föreställande ett tjurhuvud, så jag antar att det är en ordlek (annars heter ju tjur "toro" på spanska).
EL BULLI - COOKING IN PROGRESS är en tysk dokumentär av Gereon Wetzel om restaurangen i fråga. El Bulli drivs sedan 1987 av den trestjärnige kocken Ferran Adrià, som enligt pressmaterialet anses vara världens bäste kock. En gång om året stänger Adrià ner sin restaurang för att tillsammans med sina chefskockar dra sig tillbaka till deras så kallade laboratorium i Barcelona. Där sitter de i sex månader och komponerar nästa säsongs meny - eller rättare sagt, de uppfinner menyn. Adrià hävdar att ”Kreativitet är att inte kopiera”, och de ägnar sig åt att ta fram de mest märkliga och exklusiva rätter.

El Bulli är en så kallad avantgarderestaurang och jag kan väl inte påstå att jag är speciellt intresserad av den typ av mat kockarna ägnar sig åt. Här serverar man främst upplevelser. Gästerna betalar åtskilliga tusen för att få sitta på restaurangen i tre timmar och smaka på ett 30-tal rätter. El Bulli är självklart inget ställe man går till för att stilla hungern, och jag är osäker på om jag skulle tycka att grejorna de serverar är goda. Det här handlar mer om konstverk man kan äta. Nej, jag är inte sofistikerad när det gäller mat, men här blir det ibland väl konstigt. Även om det lät roligt med kaninhjärna serverad i sin egen ragu.

Stjärnkockarna går igenom sina avancerade ritningar för att koka ihop ...

Även om jag alltså är ointresserad av alltför avancerad matlagning, tycker jag att den här filmen är intressant - efter en mer än lovligt trevande start. Wetzels film börjar med att kockarna stänger ner El Bulli, och filmskaparna har hoppat över berättarröst, närmare presentationer, musik och annat. Vi får helt enkelt lista ut allt själva - om vi nu inte redan vet vilka alla är och hur det går till på El Bulli. Först efter mer än halva filmen får vi veta vad människorna heter och vilken position de har. Under filmens första kvart undrade om jag skulle orka titta på det här i ytterligare 90 minuter: okänta spanjorer står i ett stort, trist kök och blandar ihop matingredienser.

... till exempel det här: ravioli med försvinnande pasta

Men det tar sig. Sättet dessa kockar komponerar maträtter på är fascinerande, de dokumenterar och för anteckningar och skissar upp former och har sig.
Men vad vi inte får se, är ätande gäster. Restaurangen öppnar åter den 16:e juni, den nyanställda personalen drillas, de informeras om hur gästerna ska behandlas, och vi ser ett sällskap vänta utanför entrén, och några andra som fotograferar kockarna. Men vi får aldrig se några andra än kockarna själva sitta ner och äta.
Jag är nyfiken på hur det går till när man äter på den här restaurangen. Sitter alla knäpptysta och spända och går helt upp i avsmakningen? Småpratar de, skrattar de och sörplar vin med glatt humör? Imiterar de Michael Caine?
Frågor utan svar.
Dessutom läser jag nu att El Bulli nu slagit igen sina dörrrar för att inte återöppnas. Ferran Adrià ska visst syssla med annat.
En annan liten anmärkning är att filmen, som så ofta är fallet, är lite för lång och säkert gör sig bäst på TV.

(Biopremiär 21/10)