Visar inlägg med etikett Georges Franju. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Georges Franju. Visa alla inlägg

torsdag 1 december 2011

Bio: The Skin I Live In

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Vad hade filmbranschen gjort utan alla galna vetenskapsmän, tosiga läkare och flängda kirurger? Och var hade europeisk skräckfilm befunnit sig utan Georges Franju och dennes LES YEUX SANS VISAGE från 1960, vilken hette DE BESTIALISKA i Sverige (och som jag av en ren händelse recenserar HÄR)? I Franjus klassiker försöker en läkare reparera sin dotters vanställda ansikte.
En som tog detta upplägg till sig, var Jess Franco, som återkom till temat flera gånger, och mest känd är kanske hans FACELESS från 1988 (som jag av en ren händelse recenserar HÄR).

I en av Pedro Almodóvars tidiga filmer, jag tror det är KÄRLEKENS MATADORER från 1986, förekommer klipp ur ett par Jess Franco-filmer. Just denna film gjorde rätt stort intryck på mig när jag såg den några år senare. Jag hade en period då jag gillade Almodóvar. Med tiden blev spanjoren en allt större och mer betydelsefull regissör, men samtidigt började jag tappa intresset för honom. Det var inte så kul längre. Jag har faktiskt inte sett allt han gjort, men jag har klämt de senaste årens produktioner, och jag tycker att det handlar om väldigt snygga och ibland intressanta filmer, men jag har inte blivit överförtjust. Ibland har jag blivit direkt uttråkad.
Men så kommer då årets film. THE SKIN I LIVE IN.
Satan, vad bra det här är!

Jag vill faktiskt påstå att detta är Pedro Almodóvars bästa film. För mig personligen är den det. Jag var alldeles svettig när eftertexterna rullade efter knappt två timmar.

Genast infinner sig ett problem: hur ska jag kunna redogöra för handlingen utan att fullständigt förstöra filmen för er? Ju mindre man vet om handlingen, desto bättre. Men för att ta det kort:
Antonio Banderas (som medverkade i ovan nämnda KÄRLEKENS MATADORER) spelar plastikkirurgen Robert Ledgard, som bor i en stor, pampig villa i Toledo tillsammans med sin mor (Marisa Paredes) - och ytterligare en kvinna. Denna andra kvinna, Vera, verkar hållas inlåst i ett stort rum, men hon ger inte intryck av att vare en fånge.

Vera, som spelas av den otroligt vackra Elena Anaya, går ständigt omkring i något slags sparkdräkt, och hon tränar yoga och annat för att hålla sig igång. Det framgår att hon har något slags hudproblem, huden verkar vara okänslig. Robert i sin tur arbetar med att ta fram en ny typ av syntetisk hud, något han jobbat med sedan hans fru brändes till oigenkännlighet efter en bilolycka. Hustrun tog senare livet av sig.

Men vem är denna Vera? Vad gör hon där? Vad går det hela ut på?
Filmen ställer hela tiden en massa frågor, vilket gör att den oavbrutet blir spännande och intressant ända fram till slutet, då allting förklaras på ett synnerligen tillfredställande sätt. Denna upplösning är lika fantastisk som otrolig och långsökt, men tack vare sättet filmen berättas på, blir det hela märkligt nog trovärdigt. Som i så många Almodóvarfilmer, finns här även ett visst inslag av bögtematik, vilket just i den här filmen blir minst sagt ... intressant.

THE SKIN I LIVE IN, som bygger på en roman av Thierry Jonquet, är en enormt skickligt gjord film. Förutom dess otroliga handling och intressanta rollfigurer, är det en makalöst snygg film. Det är även en härligt bisarr film! Väldigt mycket naket, väldigt mycket sex, många konstiga outfits och märkliga, fascinerande miljöer - kolla bara scenen där dr Ledgard går omkring i en stor park under en bröllopsfest. Där får vi allt serverat på en gång.

Almodóvars film är full av referenser till europeisk genrefilm från 1960- och 70-talen, ja även till äldre filmer. Om man, som jag, är gammal fan av just europeisk genrefilm är THE SKIN I LIVE IN förstås en ren njutning från början till slut. Jag hittar blinkningar inte bara till modernare gotisk skräck (som DE BESTIALISKA), utan även till italiensk giallo (många förskärare, rakkniv, elegant estetik) och spansk exploitation modell Jess Franco. Men förhoppningsvis kan man ta till sig och uppskatta Almodóvars verk även om man inte är insnöad på allt det här; på alla gamla obskyra konstigheter.
THE SKIN I LIVE IN är tammefan det bästa jag sett på bio i år. Jodå. Så är det. Det här är årets bästa film!

Och visst är det kul att äntigen få se Antonio Banderas i något vettigt igen. Almodóvar verkar vara lika fascinerad som jag av Elena Anayas ansikte, flera gånger upptas hela bioduken av hennes anlete. Ska jag anmärka på något, är det väl den ödesmättade filmmusiken. Jag tycker att den är alldeles för traditionell, filmen hade fungerat bättre med något mer Morriconeaktigt. Det skulle förstås även förstärka känslan av genrefilmhyllning.

Det är filmer som den här Dario Argento borde göra numera, om karlsloken inte ballat ur och börjat klämma ur sig den ena slarviga skitfilmen efter den andra.

Gör dig själv en tjänst. Se THE SKIN I LIVE IN. Så snart som möjligt. På stor duk.






 (Biopremiär 2/12)

måndag 25 oktober 2010

En film jag länge velat se #19

DE BESTIALISKA (1960)

Jag ser en fruktansvärd massa filmer, runt tusen om året, om jag inkluderar alla filmer jag ser om. Trots detta finns det förstås en massa klassiker jag aldrig har sett och kanske aldrig kommer att se. Jag föredrar ju fortfarande en kung fu-film framför ett tyskt tretimmars stumfilmsdrama från 1920-talet. Jag ser hellre Jess Franco-filmer än ÖMHETSBEVIS (om nu den kan kallas "klassiker" - det får vi väl ändå inte hoppas). Jag har fortfarande inte sett GHANDI och jag känner mig ärligt talat inte lockad att göra det. Och jag har inte sett merparten av Ingmar Bergmans produktion - det finns så mycket annat att se istället.

Men det finns trots allt en hel del filmer jag nästan skäms över att inte ha sett. Filmer jag vill se, men det har aldrig blivit av att jag kollat in dem eller ens letat aktivt efter dem. Detta gäller i synnerhet klassiska skräckfilmer, folk brukar ju omnämna mig som något slags skräckfilmsexpert. Men jag betar av dem i takt med att jag hittar dem.

En av dessa filmer är den franska DE BESTIALISKA, betydligt bättre känd under originaltiteln LES YEUX SANS VISAGE och dess engelska exporttitel EYES WITHOUT A FACE. Det finns även en amerikansk, dubbad, omklippt drive-in-version av filmen med titeln THE HORROR CHAMBER OF DR. FAUSTUS. Cool titel, men den får filmen att låta som en grindhouserulle och det förekommer ingen doktor med namnet Faustus... Filmen regisserades av Georges Franju och hade premiär 1960.

Nu har jag sett DE BESTIALISKA, och det kom knappast som en överraskning att det här är långt ifrån en grindhouserulle. Detta var Franjus andra långfilm, efter att tidigare främst gjort kortfilmer, och han gjorde faktiskt  inte speciellt många filmer under resten av sin karriär; han dog 1987. I vilket fall, det här är en fullkomligt underbar film - ett "mood piece" framför de flesta andra.

DE BESTIALISKA är filmad i strålande, stämningsfullt svartvitt och Pierre Brasseur spelar dr Génessier; en tosig kirurg vars unga dotter Christiane (Edith Scob) fått sitt ansikte groteskt vanställt i en bilolycka. Stackars Christiane gömmer sitt ansikte bakom en vit mask, medan den gamle galningen till doktor skickar iväg sin assistent, Louise, för att kidnappa unga, vackra kvinnor, vars ansikten Génessier skivar av och syr fast på Christianes köttfärsnylle. Louise spelas av den italienska skådespelerskan Alida Valli, som medverkade i en lång, lång rad filmer, men som för skräckfilmsfans mest är känd som en av häxorna i Dario Argentos SUSPIRIA (1977 - och jag vägrar använda dess svenska titel FLYKTEN FRÅN HELVETET). 

Efter att ha fått sina ansikten bortkarvade, dödas offren, eller så begår de självmord, men plötsligt lyckas doktorn restaurera sin dotters skönhet. Tyvärr varar det inte speciellt länge. Efter några dagar börjar ansiktet att rasa ihop och hon är åter vanställd. Hennes farsa måste återgå till sitt bestialiska arbete - men nu har polisen börjat nysta i en ung kvinnas försvinnande. En av poliserna spelas förresten av Claude Brasseur; Pierres son i verkliga livet. En ung kvinna skickas till Génessiers klinik, där hon går under cover som patient med huvudvärk.

Och vad tycker stackars Christiane om allt det här? Nja, hon är ju knappast glad. Hon är en sorgsen kvinna och detta är en sorgsen historia som bara kan sluta på ett sätt - med poetisk rättvisa.

Poetisk är ett av många ord man kan använda för att beskriva DE BESTIALISKA. Dess bilder är både mardrömsaktiga och vackra. Christine i sin mask är en uppenbarelse som får nackhåren att resa sig på ett behagligt sätt. Men detta är också en svart humoristisk film, något Maurice Jarre tagit fasta på i sin filmmusik. Några av filmens musikaliska teman är inspirerade av cirkusmusik, vilket låter både oroväckande, kusligt och glädjefyllt.

Jag nämnde Jess Franco i den här recensionens första stycke, och vår käre spanjor är en regissör som låtit sig inspireras en hel del av Franjus mästerverk. Franco har återkommit till temat flera gånger, och hans mest uppenbara hommage är den fantastiska FACELESS med bland andra Brigitte Lahaie, Chris Mitchum och Telly Savalas.

Just det, jag måste förstås påpeka att alla unga skådespelerskor i filmen är oerhört tjusiga, och operationsscenerna är väldigt grafiska för sin tid och kan upplevas som snaskiga och svåra att se även idag. Trots detta släpptes filmen igenom helt oklippt i Sverige när det begav sig - kanske betraktade Biografbyrån filmen som konst och inte skräck; den är ju fransk...

Gör dig själv en tjänst och kolla in den här filmen, den finns ute på diverse flotta, utländska DVD:er. DE BESTIALISKA är en av de absolut bästa skräckfilmer - och filmer rent allmänt - du kan hitta där ute.