Visar inlägg med etikett George Segal. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett George Segal. Visa alla inlägg

onsdag 19 januari 2011

Bio: Love and Other Drugs

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Det absolut mest intressanta med LOVE AND OTHER DRUGS, är hur censurmyndigheterna i USA och Sverige har behandlat den. I Amerika fick filmen åldersgränsen R - från 17 år - på grund av nakenscener, sex, svordomar och bruk av droger.
I Sverige är filmen tillåten från sju år! Statens Mediaråd skriver att scener där den kvinnliga huvudpersonen är sjuk och ledsen kan verka skrämmande på barn yngre än sju. Inte ett ord om gökande och fula ord...
LOVE AND OTHER DRUGS är till tre fjärde-
delar en alldeles utmärkt film. Jake Gyllen-
haal spelar Jamie, en charmknutte som aldrig misslyckas med att få fala damer att falla för honom. Dock byter han jobb som andra byter underkläder, och hans föräldrar (spelade av George Segal och Jill Clayburgh) tycker att han är en slarver som det aldrig blir något av - till skillnad från lillebrodern Josh (Josh Gad); en smällfet, irriterande typ som pratar med mat i munnen.
Filmen utspelar sig i slutet av 1990-talet - jo, det finns en orsak till detta - och efter att Jamie kickats från sitt senaste jobb, hjälper Josh honom att hamna på en utbildning av försäljare för läkemedelsföretaget Pfizer. Efter avklarad kurs buntas han ihop med Oliver Platts säljarveteran och skickas iväg till, ja, var det nu var. Samtidigt kastas Josh, som verkligen är en loser, ut av sin kvinna och flyttar hem till Jamie och bor i hans soffa.
Jamie blir alltmer framgångsrik som säljare, men när han försöker pracka på en viss dr Knight (Hank Azaria) sina varuprover, träffar han en av Knights patienter: den unga, vackra Maggie (Anne Hathaway), som lider av parkinsons i en tidig fas.
Trots Maggies protester börjar Jamie att uppvakta henne. Men hon är en hårdhudad tjej. Intelligent, intellektuell och attraktiv, men hon släpper inte någon innanför skalet, och hon vägrar bli Jamies flickvän - samtidigt som Jamie upptäcker att han faktiskt blivit kär på riktigt för första gången i sitt liv.
Jamies karriär på Pfizer skjuter iväg spikrakt uppåt när företaget lanserar Viagra (filmen bygger löst på en Viagraförsäljares memoarer), samtidigt som relationen med Maggie blir alltmer komplicerad.
Regis-
sören Edward Zwick har tidigare bland annat gjort HÄROM NATTEN, HÖSTLE-
GENDER, DEN SISTE SAMURAJEN och BLOOD DIAMOND, och denna hans senaste film börjar som en romantisk komedi. En ovanligt frispråkig och med amerikanska mått mätt oerhört vågad komedi. Gyllenhaal och Hathaway har sex väldigt ofta - och i synnerhet Hathaway har oräkneliga nakenscener, vilka faktiskt inte känns det minsta spekulativa. Det är roligt och trivsamt, även om jag gärna skulle vilja se den påfrestande Josh bli överkörd av ett tåg.
Men tyvärr håller det inte hela vägen. Dels förvandlas den romantiska komedin mer och mer till en snyftare av LOVE STORY-modell, när fokus hamnar på Maggies sjukdom. Här spelas det helvilt på känslosträngarna.
...Men mest irriterande är att det hela även urartar till en präktig budskapsfilm, när Maggie besöker ett konvent för parkinsonpatienter och autentiska sådana medverkar och berättar om sig själva. Jag satt bara och väntade på att Michael J Fox skulle dyka upp. Nej, det gör han inte - men han tackas i eftertexterna. Konventet skänker Maggie livsglädje och hon fäller plötsligt banala repliker som "Tänk, jag är inte ensam om min situation!".
Anne Hathaway är annars väldigt, väldigt bra i den här filmen. Jag har länge inte riktigt vetat vad jag ska tycka om henne. Precis som med Angelina Jolie brukar jag fråga mig om hon är skitsnygg eller ser konstig ut. Jag såg ju Hathaway i den där prinsessfilmen från Disney, var det EN PRINSESSAS DAGBOK? Jag tyckte att hon hade alldeles för mycket panna, för bred mun och cockerspanielögon. Hon såg nästan ut som om hon vore tecknad och då med förstärkta attribut.
Men jo, hon är vacker (en perfekt Catwoman) och hon är väldigt oemotståndlig i LOVE AND OTHER DRUGS. Som skådespelerska är hon enastående. Samtidigt höjde jag rejält på ögonbrynen när hon började näcka i filmen. Det hade jag aldrig väntat mig från henne, inte med den rätt snälla Disneybakgrunden. Men jo, hon blottar ogenerat sin kramgoa kropp för jämnan och man blir ju alldeles till sig i trasorna.
Vore det inte för den avslutande fjärdedelen hade jag satt ett högre betyg. Men det är rakt inte bortkastade pengar att se den här filmen.





(Biopremiär 21/1)

torsdag 6 januari 2011

En film jag länge velat se #20

BERG- OCH DALBANAN (Rollercoaster, 1977)

Det här är en udda film i min samlarserie "En film jag länge velat se". Skälet till att jag velat se BERG- OCH DALBANAN är en mardröm. Bokstavligt talat. Ja, det hela är rätt konstigt.

Jag vet inte om det var redan 1977, när filmen gick på bio och jag såg annonserna för den i tidningen, eller om det var ett par år senare när filmen fanns ute på video och jag såg den på hyllorna. Jag minns fortfarande omslaget till utgåvan från Esselte. Fast det kan ju bero på att den länge fanns hos till exempel A-Video i Helsingborg, långt in på 90-talet, och ändå hyrde jag den aldrig.

I vilket fall hade jag en fruktansvärd mardröm om BERG- OCH DALBANAN när jag var liten gosse i hjälmfrisyr. Jag minns inte det minsta av drömmen. Ingenting alls. Den kunde dock omöjligt haft med filmen att göra - jag visste nämligen inte vad den handlade om. Antagligen hade jag sett filmens affisch och den dök upp i drömmen tillsammans med helt orelaterade skräckupplevelser. Men detta har alltså under flera decennier medfört att jag tänkt på den traumatiska drömmen varje gång jag uppmärksammats på filmens existens.

Och nu har jag alltså äntligen sett James Goldstones BERG- OCH DALBANAN. Den brukar klassas som katastroffilm, men bortsett från en inledande berg- och dalbaneolycka, är det inte mycket till katastroffilm. Det är snarare en terrorfilm. Men en av filmhistoriens lamaste terrorfilmer. När jag läst om filmen under årens lopp, har den oftast omnämnts som en mindre lyckad film.

Och så är verkligen fallet.

BERG- OCH DALBANAN var en av blott fyra filmer som gjordes med det fåtöljvibrerande systemet Sensurround (de övriga var JORDBÄVNINGEN, MIDWAY och det biovisade pilotavsnittet av BATTLESTAR: GALACTICA). Liksom övriga katastroffilmer fylldes den med kändisar - i det här fallet även några aktörer som snart skulle bli kändisar.

Timothy Bottoms spelar en namnlös ung man som utan större orsak fått för sig att han ska ställa till med berg- och dalbaneolyckor på nöjesfält runt om i Amerika. Han har en massa teknisk utrustning och bygger bomber och har sig, och i filmens början lyckas han spränga bort en bit räls så att ett tåg spårar ur och en massa människor omkommer och skadas.

George Segal spelar Harry Calder (som har mustasch!), som är något slags tekniskt ansvarig för berg- och dalbanor och åker runt och inspekterar sådana. Calder, som håller på att sluta röka, anländer till olycksplatsen och övertygas om att det var ett sabotage. Calder kan vara en lite tvär typ och han bråkar ofta med andra, eftersom de flersta andra i den här filmen är ännu mer tvära. Som till exempel Calders chef han absolut inte kommer överrens med. Chefen spelas av Henry Fonda som antagligen var kontrakterad att medverka i alla katastroffilmer som gjordes. I BERG- OCH DALBANAN har han mer eller mindre ett phone in performance, och rollen är egentligen helt onödig.

Susan Strasberg spelar Calders fru eller flickvän eller vad hon nu var, och vem ser vi som Calders dotter om inte en väldigt, väldigt ung, tonårig Helen Hunt.

Efter ett tag anländer FBI under ledning av en agent Hoyt, som spelas av Richard Widmark, och han är tammefan vresigast och tvärast av dem allihop. Han bråkar konstant med Calder - och med alla andra. Till och med Steve Guttenberg, som gör sin filmdebut, tvingas käfta med Widmark, trots att Guttenbergs roll inskränker sig till att komma in i- och gå genom ett rum.

Harry Guardino är också med och ser trött och bekymrad ut, och mot slutet dyker Craig Wasson upp och gör filmdebut han med.

Den namnlöse terroristen hotar att spränga fler berg- och dalbanor, men hur fanken ska Calder och Hoyt veta vilka och var? Läget är hopplöst. De kan i princip bara vänta på att galningen klantar sig. Och visst klantar han sig vad det lider. Han begår typiska filmmisstag, som till exempel att han blir övermodig och tänker slå till på ställen där det är störst chans att avslöjas. Ni vet hur det brukar vara. Och eftersom han är så klantig, så

* * * SPOILER! * * *

lyckas polisen hitta och desarmera galningens sista bomb. Och av en slump råkar Calder få syn på galningen och fattar genast att det är han och jagar honom till fots på ett nöjesfält. Galningen försöker komma undan genom att klättra över spåret på en berg- och dalbana. Men då kommer tåget! SPLORTSCH! Galningen dör och filmen slutar.

* * * SLUT PÅ SPOILERN! * * *

BERG- OCH DALBANAN må vara en känd film - men det är en särdeles spänningsbefriad thriller. Den är inte det minsta spännande. Den är bara lång och utdragen - och Timothy Bottoms är en tradig skurk. Han ser bara ut som en kille vem som helst och skapar inga känslor av avsky hos publiken. Han är ju liksom inte som Scorpio i DIRTY HARRY, en annan dåre som slog till utan större motiv.

Men det är förstås lite kul att se på alla kändisar som spelar revy. Lalo Schifrin står för filmmusiken. För att göra det hela ännu mer spejsat, dyker Sparks upp på slutet och håller konsert på det drabbade nöjesfältet. De river av två låtar och det är hur kul som helst. Ja, det fick mig att tänka på en annan rafflande rysare i nöjesfältsmiljö, nämligen KISS MEETS THE PHANTOM OF THE PARK!

Hmm... BERG- OCH DALBANAN känns nästan som en allvarligare och tråkigare version av KISS MEETS THE PHANTOM OF THE PARK. KISS-filmen kom året därpå, 1978. Den är förstås att föredra.
Jag kan dock tänka mig att berg- och dalbanescenerna i den här filmen kan vara häftiga om man ser dem på en gigantisk bioduk. Det är filmat i förstaperson, och med vibrerande säten spyr man nog lika bra i salongen som i tågvagnen.