Visar inlägg med etikett George MacKay. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett George MacKay. Visa alla inlägg

torsdag 30 januari 2020

Bio: 1917

Foton copyright (c) Nordisk Film

Första världskriget var ett märkligt krig jag har svårt att bli klok på. Skotten i Sarajevo och orsaken till att världen började kriga är inte helt uppenbar, och sättet striderna fördes på känns besynnerlig - skyttegravarna och arméer som på kommando rusade mot fiendens eld och en säker död. Synkroniserade massjälvmord.

För ganska exakt ett år sedan kom det ut en australisk Fantomentidning med krig som tema. I denna tidning fanns en serie författad av mig; "Requiem", som utspelar sig under första världskriget, manuset skrev jag för två år sedan. Jag var nog mest inspirerad av Jacques Tardis serier om det Stora Kriget, men eftersom min serie skulle handla om Fantomen blev det förstås något annat i slutändan. Jag fick göra en hel del research för att undvika att skriva en fullkomligt orealistisk story, och när jag två år senare ser den nya filmen 1917 konstaterar jag att jag nog fick till det rätt hyfsat, eftersom min serie har några överraskande likheter med filmen.

Sam Mendes' 1917 har fått strålande kritik utomlands. Nyligen tilldelades den två Golden Globes, och den är nominerad till tio Oscars. Det skulle inte förvåna mig om filmen kniper flera av statyetterna - i synnerhet bästa filmfoto borde den ha som i en liten ask, eller snarare som i en skokartong.

1917 är nämligen en fullkomligt makalös film. Den tog nästan andan ur mig. Det här är otroligt bra.
Handlingen är föredömligt enkel: det är den sjätte april 1917. I Frankrike får den unge korpral Blake (Dean-Charles Chapman) i uppdrag att välja ut en man som ska följa med Blake på ett livsfarligt uppdrag. Blake väljer korpral Schofield (George MacKay), och tillsammans beger de sig ut i fiendeland för att överlämna ett meddelande till en överste MacKenzie (Benedict Cumberbatch), som befinner sig en skyttegrav någonstans på andra sidan en liten by och en flod. MacKenzies attack mot tyskarna måste stoppas, det är en fälla. Blake och Schofield kämpar alltså mot klockan, de måste hinna fram i tid.

Sam Mendes' film visar upp krigets vansinne på ett synnerligen realistiskt sätt. Det är tur att det inte är luktfilm, med tanke på alla drivor av ruttnande lik på övergivna slagfält och uppsvullna kroppar flytande i vattendrag. Döden finns överallt. Bilderna är mardrömslika  - men samtidigt kan de ibland bli vackra på ett surrealistiskt skräckfilmssätt. Siluetten av en ensam fiendesoldat som kommer springande framför en brinnande byggnad nattetid. Blommande körsbärsträd och sönderskjutna lik. Brittiska soldater som försöker hålla humöret uppe med skämtsamma historier i väntan på att skickas iväg för att slaktas. Några scener får mig att associera till Hugo Pratts drömska, poetiska berättelser om Corto Maltese under första världskriget.
Roger Deakins' filmfoto är utomordentligt. 1917 utmärker sig dessutom genom att till synes vara filmad i en enda, oavbruten tagning, som till exempel Hitchcocks REPET. Nu är det förstås inte bara en tagning, men med undantag för ett ställe där bilden blir svart, går det inte att se var skarvarna finns.

Sättet filmen är gjord på innebär förstås att berättelsen till större delen utspelar sig i realtid (det görs ett tidshopp på det där stället då bilden blir svart). Detta innebär att filmen blir riktigt spännande. Ja, ibland är det jävligt spännande. Det är spännande på riktigt. Vi i publiken befinner oss där, någonstans ingenmansland, tillsammans med Schofield och Blake. Effekten blev ännu mer påtaglig för min del, eftersom jag såg 1917 i Göteborgs nya IMAX-salong, vilket innebar en omtumlande upplevelse utöver det vanliga.

Det förekommer några namnkunniga skådespelare i filmen - Colin Firth gör general som tilldelar Blake uppdraget, Mark Strong dyker upp som en brittisk kapten under handlingens gång, och Richard Madden figurerar han med. Men dessa skådespelare medverkar bara några minuter vardera.

Krig är helvete - och sällan har krig på film varit ett större helvete än i 1917.

Se den här filmen!






(Biopremiär 31/1)

onsdag 3 augusti 2016

Bio: Captain Fantastic - En annorlunda pappa

Foton copyright (c) Scanbox

För att intet ont anande biobesökare inte ska tro att CAPTAIN FANTASTIC, med manus och regi av skådespelaren Matt Ross, är en superhjältefilm, har filmen i Sverige försetts med undertiteln EN ANNORLUNDA PAPPA. Om den kommit får några decennier sedan, hade den fått heta EN TARZAN TILL FARSA, eller EN HIPPIE FÅR PIPPI.

En utmärkt Viggo Mortensen, iförd stort skägg, spelar Ben; den annorlunda pappan. Han bor med sina sex barn i åldrarna åtta till, ungefär, tjugo (George MacKay, som spelar äldste sonen Bo, är 24, men ska föreställa yngre), i en stuga långt inne i skogen. Där lever de avskilda från omvärlden, och Ben fostrar dem till att bli filosofer och fysiskt starka vildmarksexperter. Ungarna kan både diskutera Trotskij och döda hjortar med kniv. Någon riktig skola har de aldrig gått i, det är Ben som undervisar; som lärare är han uppenbarligen sträng, och ungarna är extremt intellektuella - och överintelligenta.

Bens fru; barnens mor, är psykiskt sjuk och har hamnat på sjukhus, och en dag får familjen beskedet att modern begått självmord. Vi får veta att hon tidigare var advokat, men valde vildmarkslivet, eftersom hon ansåg att det var rätt uppväxtmiljö för barnen.

Moderns föräldrar; Jack och Abigail, spelade av Frank Langella och Ann Dowd, är stenrika och bor i en enorm villa. Jack har aldrig accepterat Ben och hans idéer, och han skyller dotterns död på Ben och vildmarkslivet. Om Ben vågar visa sig på begravningen, kommer Jack att se till att han arresteras.

Eftersom det i testamentet uttryckligen står att Bens fru, som var buddhist, vill kremeras och att askan ska spolas ner i en toalettstol, trotsar Ben och ungarna Jacks vilja; de äntrar sin gamla buss och kör in till stan för att hejda den kristna begravningen och genomföra hustruns sista vilja. Resan innebär självklart flera, ofta komiska, konfrontationer med verkligheten.

CAPTAIN FANTASTIC är ett i grunden allvarligt drama, men bitvis lättsamt och riktigt roligt. Ibland är det aningen långdraget, och här finns vissa lite irriterande inslag, som när Ben och hans familj, som i mångt och mycket är en hippiefamilj, drar fram instrument och spelar, sjunger och dansar i naturen. Jag har svårt för sådant både på film och i verkligheten.

Äldste sonen Bo har kommit till insikt och hävdar att han och syskonen är freaks; missfoster. Allt de vet och kan, är vad de läst i böcker. De vet inte hur riktiga människor fungerar, hur man umgås, de mest elementära sociala grejor. Något som blir uppenbart när de träffar Bens brorsöner, och när Bo råkar bli förtjust i en jämngammal tjej.

Jag kommer att tänka på ett par pojkar, i synnerhet en, jag ibland träffade när jag var barn. Förvisso var hans familj allt annat än ett hippiekollektiv, tvärtom, men han var hårt hållen. Han fick inte läsa serietidningar, han fick inte lyssna på vilken musik som helst, han fick knappt titta på TV och absolut inte på någonting som var spännande. Jag upplevde honom som konstig och det var svårt att hitta på något med honom. Jag minns inte riktigt vad han tyckte om att göra, det här var för fyrtio år sedan, men jag minns att han tyckte att mina serietidningar var extremt spännande och han tittade storögt på alla mina KISS-posters på väggarna. En gång skulle han sova över hos oss. När det var BARETTA på TV fick han inte titta. Jag satt ensam i TV-rummet, medan han tvingats i säng av sin mor. Det gick inte att umgås normalt med honom och hans mor.

I CAPTAIN FANTASTIC hävdar morfar Jack att det Ben sysslar med är barnmisshandel. Vilket det på sätt och vis är. Men samtidigt behöver ju det ena inte utesluta det andra. Det går utmärkt att både läsa "Kapitalet" och Fantomen, att både jaga, klättra i berg, och spela datorspel och kolla på TV-serier. Något en del verkar tro är omöjligt.

Jag tycker att det här är en rätt bra film, den är trevlig och tänkvärd, och jag antar att många lär tycka som jag. Men jag lär inte se om filmen i första taget.

 

 

 

 

(Biopremiär 5/8)

onsdag 17 december 2014

Bio: Pride

Foton copyright (c) TriArt Film
Herregud, vad fruktansvärda Bronski Beat var! Det var väl det första jag tänkte när jag klev ut ur salongen efter att Matthew Warchus' engelsk-walesiska feel good-komedi PRIDE pressvisats. Jag hade helt glömt bort Bronski Beat och deras hit "Tell Me Why?". Det finns en orsak till det. PRIDE innehåller ytterligare en rad 80-talslåtar jag helst vill glömma.
Warchus' film utgår från verkliga händelser. Året är 1984 och den stora gruvstrejken dominerar nyheterna. Thatcher gör skäl för sitt smeknamn Järnladyn, gruvarbetarna lider, förlorar jobb och slåss med poliser.
Några andra som också brukar få stryk av polisen och bli bespottade är landets homosexuella. Den 24-årige Mark Ashton (Ben Schnetzer) hänger med ett gäng bögar och flator i London, och föreslår att de som utsatta ska stötta andra utsatta, det vill säga gruvarbetarna. Han och hans polare bildar Lesbians and Gays Support the Miners och börjar samla in pengar. Dock vill inga gruvsamhällen veta av dessa i mångas ögon kontroversiella välgörare - men till slut får de napp i en liten, liten grå håla i Wales. Att de lyckas där beror mest på att en liten tant svarar i telefon och inte förstår vad det handlar om.
LGSM-aktivisterna beger sig till Wales och möts av hotfulla blickar - men en liten grupp bybor, med Paddy Considine, Bill Nighy och Imelda Staunton i täten, är frisinnade och tar emot gänget med öppna armar. Snart börjar förstås de här gråa, fördomsfulla och öldrickande gruvarbetarna att acceptera de glada och dansande bögarna - vi får veta att walesare inte dansar. Dock bor där ett fruntimmer som tillsammans med sina söner sätter sig på tvären och vill stoppa de enligt henne "perversa" inkräktarna, trots att de dragit in tusentals pund till byn.
Exakt hur nära sanningen den här filmen ligger vet jag inte. Handlingen följer till stor del den gamla vanliga mallen för sådana här filmer, den har till och med inte bara ett, utan flera rejäla Hollywoodslut. Men - den kommer undan med detta, antagligen beroende på att det ju inte är en Hollywoodfilm. PRIDE känns väldigt brittisk vad gäller tonfall, tempo och look; allting är grått och fult, förstås. Och det är rätt kul och trivsamt. Skådespelarinsatserna är gedigna, Nighys roll är förhållandevis liten, men han är jättebra och har en fantastisk scen där han misslyckas med att skära mackor till trekanter.
Efter ett tag börjar även AIDS-paniken att sprida sitt fula tryne - och verklighetens Mark Ashton dog i sjukdomen 1987.
Det första en ung kille (George MacKay) gör när han så smått beslutar sig för att komma ut, är att rusa upp på sitt pojkrum och byta ut skivorna i samlingen mot Human League. På en välgörenhetsgala framträder Bronski Beat, men de är konstant ur fokus - självklart för att man inte ska se att det är några andra på scenen.







(Biopremiär 19/12)


fredag 21 mars 2014

Bio: For Those in Peril

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Den sista av de filmer som hade biopremiär förra veckan och som jag inte hann se då. Nu har jag klämt Paul Wrights skotska FOR THOSE IN PERIL ...
... Och herrejävlar, det var inte den lättaste film att sitta genom. Tvärtom. Det var en ren plåga att se den här filmen. Jag är förvånad att jag inte satt ensam i salongen, men ytterligare en handfull människor hade lockats att se den här. Fan vet varför.
En ful film om fula människor som gör fula saker. Filmat på nära håll. Så kan man väl sammanfatta den här filmen, som visades i Cannes förra året. Platsen är en liten fiskeby någonstans i Skottland. Ynglingen Aaron (George MacKay) är den ende överlevande efter en fiskeolycka. Fem män dog, däribland Aarons bror. Aaron minns inte hur det hela gick till, men byborna skyller olyckan på Aaron. Aaron är övertygad om att brorsan fortfarande lever. Han beger sig ofta ut och letar efter brorsan. Och så blir han galen. Men alla andra i byn verkar vara galna de med. Alla är skitförbannade hela tiden. Eller gråter. Ibland slåss de.
Filmfotot är skitigt. Miljöerna är gråa och kalla. Allting är fult. Havet ser iskallt ut. Av någon anledning står filmfotografen hela tiden lite för nära det han filmar. Berättandet är ryckigt. Det händer saker samtidigt som det egentligen inte händer ett skit. Aaron skär upp gälar i sin hals i en snaskig splatterscen.
Jag avskyr verkligen den här typen av film. Den direkta motsatsen till DEN STORA SKÖNHETEN. Och nu har jag inte mer att säga om FOR THOSE IN PERIL. Istället ser jag fram emot den champagne som vankas lite senare idag.







(Biopremiär 14/3)

-->