Serier: Illustrerade Klassiker 2: Historiska äventyr

ILLUSTRERADE KLASSIKER 2: HISTORISKA ÄVENTYR
Cobolt

I oktober förra året recenserade jag den första volymen i Cobolts bokserie med utvalda nummer av serietidningen Illustrerade Klassiker; recensionen finns HÄR. I den texten redogör jag grundligt för min relation till denna klassiska tidning.
Nu har volym två kommit. Istället för att publicera tidningarna kronologiskt, har alltså Cobolt valt att att samla äventyr på olika teman. Här får vi således serieversioner av fyra minst sagt berömda och välkända äventyrsromaner - romaner jag själv har ganska stor nostalgisk relation till.
"Ivanhoe" av sir Walter Scott fanns hemma hos mormor och morfar; en gammal gulnad utgåva. Som barn fascinerades jag av omslaget, som visade upp de dramatiska tornérspelen. Jag försökte läsa boken, men den var alldeles för träigt skriven för en liten gosse på 1970-talet. Däremot visades filmen från 1952 på TV ett par gånger, och den tyckte jag var tuff och spännande.
"De tre musketörerna" av Alexandre Dumas d.ä. fanns hemma hos farmor och farfar, även den gammal och gulnad. Omslaget var spännande, och boken var försedd med lika spännande illustrationer. Ibland övertalade jag farfar att läsa högt ur den för mig. Han hade ett eget, ganska speciellt sätt att läsa högt ur böcker - han läste bara lite här och där. Jag begrep halvsju. Tack och lov visades även olika filmatiseringar på TV - den med Gene Kelly tyckte jag var bäst. Jag minns också en fransk version, som hade riktigt feta ljudeffekter när snytingar delades ut.

"Den siste mohikanen" av James Fenimore Cooper fanns även den hemma hos farmor och farfar - förkortad och på engelska. Tydligen hade farfar en gång tagit en korrespondenskurs i engelska och då fått boken. Jag kunde inte läsa den, eftersom jag inte kunde engelska. Det kunde inte farfar heller.
"Skattkammarön" av Robert Louis Stevenson ägde jag själv som barn - i Carlsen/if:s kraftigt förkortade-, och lika rikt som flott illustrerade utgåva. Inspirerad av det enda nummer av Illustrerade Klassiker jag hade; Illustrerade Klassiker dubbelnummer 5; "Vägen mot vilda västern", började jag att göra en egen serieversion av "Skattkammarön". Eftersom jag inte riktigt begrep att man måste bearbeta och omarbeta en bok när man gör serie av den, satt jag och skrev av all text i boken. Med kulspetspenna. När jag gjort en sida fick jag nog och lade ner projektet.
Serieversioner av dessa romaner finns det otaliga. Jag läste de sex nummer av Illustrerade Klassiker - De stora äventyren som kom ut i slutet av 1970-talet; i dessa fanns Marvel Comics versioner. 1978-1979 gav Atlantic Förlag ut en kortlivad, svartvit tidning i mindre format, som hette Mina klassiker. Jag läste "De tre musketörerna" i den versionen, och minns den som rätt slarvig. När jag nu googlade fram- och tittade på omslagen, ser de smått intressanta ut. Jag undrar om de var så dåliga som jag minns dem.

De ursprungliga serieversionerna från 1950-talets Illustrerade Klassiker har jag inte läst - förrän nu. De fyra klassikerna i denna bok är tecknade av Norman Nodel, George Evans, John Severin (med flera andra) och Alex Blum. De gamla EC Comics-tecknarna Evans och Severin är jag välbekant med; Evans ritade även Agent Corrigan och en hel del åt DC Comics, men om jag inte visste att det var de som hållit i pennan, hade jag aldrig gissat det.
George Evans' "De tre musketörerna" är lite bättre tecknad än de tre andra serierna i boken, men som helhet är det stelt och träigt - i synnerhet Norman Nodels skeva tolkning av "Ivanhoe".
Dock är denna bok, trots de dammiga serierna, högintressant ändå - tack vare de gedigna artiklarna. Liksom i förra volymen, har Olle Dahllöf och Anders Andersson skrivit fylliga texter om Illustrerade Klassiker, dess historia och dess tecknare. De initierade artiklarna om romanernas författare är osignerade, men jag antar att det är Coboltbossen Peter Sparring som skrivit dem, eftersom han listas som en av artikelförfattarna. Förordet är författat av Ulf Granberg, som även sitter i redaktionen.

Norman Nodels inte allför rafflande seriekonst.

George Evans betydligt mer rafflande seriekonst.

Vad som är lite kul, är att det skrivs en hel del om den engelska TV-filmen om Ivanhoe från 1982; den där som visas på svensk TV varje nyårsdag. En lite märklig tradition - den här filmen är nog bara ihågkommen i Sverige och möjligtvis Norge. Med andra ord: precis som FAMILJEN MACAHAN.
Artiklarna är rikligt illustrerade, det bjuds på en del fakta jag inte kände till, och bokens formgivning är tjusig. Målgruppen är nog främst nostalgiker - men detta är en stor och köpstark grupp.
 



-->

Agentens inställda återkomst

Under en period på 1980-talet köpte jag ibland Agent X9 - för att läsa Phil Corrigan, det vill säga X9 själv (vilket han dock inte kallades i vare sig serien eller tidningen). Det var väl mest Al Williamsons teckningar som fångade mitt intresse; hans eleganta stil gjorde att jag upplevde serien som mycket coolare än övriga deckar- och agentserier.
Den hemlige agenten X9 - vilket då stavades X-9 - från FBI dök dock upp redan 1934, då King Features anlitade den legendariske deckarförfattaren Dashiell Hammett för att skapa en seriefigur. Det är oklart huruvida Hammett verkligen skrev äventyren; hur pass involverad han var, men det var den lika legendariske Alex Raymond som höll i ritstiftet. Den namnlöse agenten blev aldrig speciellt populär, och Raymond (och Hammett) lämnade serien redan 1936.

Alex Raymond

Från och med 1937 tecknades serien av en lång rad olika tecknare: Charles Flanders, Robert Storm, och 1939 tog Mel Graff över och producerade serien fram till 60-talet, då han ersattes av Bob Lubbers, som använde sig av pseudonymen "Bob Lewis". Det var Graff som döpte X9 till Phil Corrigan, och under 80-talet konstaterade jag att jag faktiskt läst ett gäng av Graffs och/eller Lubbers episoder utan att vara medveten om det. Serien gick bland annat i Fantomen men även i Agent X9, omdöpt till "Kelly vid FBI". Tydligen var redaktörerna rädda att de unga läsarna skulle bli förvirrade om det fanns två figurer som hette Phil Corrigan, vilka figurerade i vad som såg ut som två helt olika serier. Jo, när författaren Archie Goodwin och före detta EC Comics- tecknaren Al Williamson tog över 1967 skedde flera radikala förändringar, och med tiden närmade sig serien James Bond.

Bob Lubbers' version

Efter Goodwins och Williamsons sejour, som slutade 1980, tog en annan gammal räv från EC över både manus och bild; George Evans. Hans version var lite träigare, och serien lades ner 1996.
Jag började skriva manus ut Semic 1989 och på den tiden licensproducerade Semic en rad äventyrsserier för att råda bot mot materialbristen. En av dessa serier var Phil Corrigan. Semics version var dock väldigt trist, med lama manus och ointressanta teckningar - jag minns dock inte alls vilka som skrev och tecknade. Min redaktör Siv Jensing tyckte att det vore bra om jag även skrev en äventyrsserie vid sidan av Åsa-Nisse, precis som Claes Reimerthi gjorde (Fantomen och 91:an för hans del). Självklart föreslog jag Phil Corrigan. Tyvärr blev det aldrig något av detta. Den enda licensproducerade serie jag skrivit manus till är AXA, som gavs ut av konkurrenten Atlantic - och det bidde bara ett avsnitt för min del.

Tidig Al Williamson

Sen Al Williamson

Jag tycker fortfarande att Secret Agent X9, eller Agent Corrigan, eller vad vi nu ska kalla serien, har potential. Antagligen ännu mer idag, med tanke på alla dessa oerhört populära TV-serier om FBI, CSI och andra kriminalinriktade grejor. Tydligen är jag inte ensam om att se denna potential.
Som kanske är bekant medverkade jag, i team med Johan Wanloo och Mikael Tomasic, i en amerikansk serietidning som gavs ut av det pyttelilla förlaget Alpha Productions. Åt detta förlag jobbade även manusförfattaren Chris Mills, som gått vidare och blivit en lagom etablerad författare till deckar- och äventyrsserier. Mills rapporterade alldeles nyligen att hans gode vän, serietecknaren Eduardo Barreto, har gått och dött, 57 år gammal. Så sent som i juli i år började han tecknade Fantomens söndagssidor.
Innan han dog hade Barreto spikat ihop en pitch han skulle kasta på King Features: Phil Corrigans återkomst! Chris Mills skulle skriva manus, Barreto skulle teckna. Enligt Mills var det ett long-shot, men värt ett försök. Nu blev det tyvärr inte mer än nedanstående promotionteckning. Synd, tycker vi som gillar eleganta FBI-agenter i kavaj!

Förlorarna

Ett engelskt ord de flesta svenskar inte kan stava till, är "loser" - det vill säga "förlorare". I nio fall av tio skriver folk "looser", vilket betyder "lösare" och låter lite åt racerbajshållet. Nu ska jag berätta hur det var att köpa amerikanska serietidningar i början av 1980-talet. Då beställde man - åtminstone jag - den tjocka katalogen från Fantask i Danmark. Även Seriefrämjandet sålde serier, men Fantask hade oändligt mycket mer. Och i deras katalog listades bara en massa titlar rätt upp och ner. Sida upp och sida ner, tusentals tidningar - och inga bilder! Om man inte visste vad det var, och det visste jag sällan, fick man chansa. Ibland beställde jag tidningar som hade tuffa namn. Till exempel tog jag en gång och beställde en trave krigstidningar utgivna av DC Comics. Som till exempel den skittuffa The Unknown Soldier: Och så drog jag till med tidningen G.I. Combat, var huvudnummer var den fascinerande, övernaturliga krigsserien The Haunted Tank. Men kolla det här omslaget! Jämför sedan med trailern till kommande A-TEAM-filmen. Det är ju så här trailern slutar! Our Fighting Forces lät som en fräsig tidning. Den återkommande serien här hette The Losers och handlade om en brokig skara soldater som pangade tyskar. Det här Jack Kirby-omslaget kan jag inte låta bli att återge. Just det här fallskärmshopparnumret tillhörde de tidningar jag faktiskt köpte. Det var tecknat av George Evans, som senare gav sig på Agent Corrigan. År 2004 återupplivades The Losers av Vertigo. Nu var de visst en modern specialstyrka i nutid. Jag har inte läst den här inkarnationen, men enligt beskrivningar känns det som en variant av ovan nämnda THE A-TEAM. ...Och i vår kommer en biofilm baserad på den moderna versionen. Och jo, visst känns det som THE A-TEAM och liknande. Den verkar ju rätt frän på alla sätt - men hade det inte varit ännu coolare om filmen handlade om Guys on a Mission under andra världskriget?