Visar inlägg med etikett Gemma Arterton. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Gemma Arterton. Visa alla inlägg

fredag 7 oktober 2016

Bio: The Girl with All the Gifts

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
På väg in i salongen där THE GIRL WITH ALL THE GIFTS skulle visas under Malmö Filmdagar, fick jag ett exemplar av romanen filmen bygger på. Den heter "Flickan med gåvorna". Självklart kan den inte heta så på bio. Nej, herrejösses, en svensk titel? Vem ser en film med en svensk titel? Nej, här ska den engelska originaltiteln behållas! Till saken hör att jag trodde att titeln skulle översättas som "Flickan med alla presenterna" ...
Jag har alltså romanen - men jag har inte läst den än. Jag får vänta tills jag glömt bort filmen. Boken är skriven av engelsmannen Mike Carey, kanske mest känd som serieförfattare åt DC/Vertigo och Marvel, för vilka han skrivit serier som Hellblazer och X-Men. För tio år sedan började han att även skriva romaner.
Alldeles nyligen; i min recension av NIGHT OF THE LIVING DEB, skrev jag att zombiefilmen utvecklats till en trist, tjatig genre, och att nästan alla filmer har samma handling. THE GIRL WITH ALL THE GIFTS är på sätt och vis en zombiefilm, och visst känner vi igen grundstoryn. Det är den nära framtiden, en mystisk parasit har förvandlat majoriteten av befolkningen till kannibalistiska vilddjur, och en liten grupp soldater måste ta sig fram genom den ödelagda och livsfarliga världen. Samma gamla vanliga story.
Men. THE GIRL WITH ALL THE GIFTS skiljer sig från liknande filmer på ett par radikala sätt. I centrum finns den tioåriga Melanie (Sennia Nanua), som tillsammans med ett gäng andra barn hålls inspärrad på en militärförläggning. De är alla fastspända i rullstolar och har ofta ett vapen riktat mot sig - barnen är nämligen smittade och blir livsfarliga när de känner doften av blod. Annars är de som vanliga barn. Gemma Arterton spelar Helen, som undervisar barnen och berättar sagor för dem. Glenn Close gör en iskall doktor som experimenterar på barnen för att få fram ett botemedel. En av soldaterna spelas av Paddy Considine.
Blodtörstiga zombies (det är enklast att kalla de smittade för zombies) väller in på militärförläggningen, och en liten grupp soldater lyckas fly tillsammans med Melanie, Helen och doktorn. Melanie är försedd med en ansiktsmask så att honom inte ska börja snaska på de andra. Färden blir förstås livsfarlig. Zombies stolpar omkring överallt och våra hjältar decimeras till antalet.
THE GIRL WITH ALL THE GIFTS är regisserad av Colm McCarthy, som tidigare mest jobbat för TV; han har regisserat avsnitt av TV-serier som THE TUDORS, DOCTOR WHO, SHERLOCK och KOMMISSARIE MORSE. Hans filmatisering av Careys roman överraskar genom att vara både intressant och hyfsat spännande. Filmen hamnar en bra bit över genomsnittet när det gäller den här genren. Bitvis är det även rejält våldsamt och blodigt.
Vid ett par tillfällen måste filmens huvudpersoner ta sig genom områden där zombierna står i drivor, till synes helt livlösa. De reagerar på ljud och dofter. Hjältarna smyger ljudlöst omkring bland zombierna. Vänner av europeisk skräckfilm lär tycka att detta känns märkligt bekant. Det är knyckt från Amando de Ossorios THE RETURN OF THE EVIL DEAD från 1973; den andra filmen om the Blind Dead. De blinda tempelriddarzombierna går också efter ljud, och på slutet står de uppställda på en gård, medan filmens överlevande smyger mellan dem.
I vilket fall: THE GIRL WITH ALL THE GIFTS är en klart rekommendabel film.
För övrigt är Glenn Close väldigt lik Peter O'Toole nuförtiden.









(Biopremiär 7/10)






måndag 23 mars 2015

Bio: The Voices

Foton copyright (c) Noble Entertainment

År 2007 regidebuterade Marjane Satrapi med PERSEPOLIS; en animerad film byggd på hennes hyllade självbiografiska seriealbum. Satrapi följde upp den med två filmer jag aldrig hört talas om, och nu kommer hennes fjärde film - den tysk-amerikanska, i Berlin inspelade THE VOICES, som ståtar med kända Hollywoodstjärnor i huvudrollerna.

Oj.

Jag blev faktiskt ganska ställd när jag såg den här. Jag visste inte riktigt vad jag skulle få - och jag fick något helt annat än det jag misstänkte att det skulle vara. IMDb kategoriserar filmen som "Comedy, crime, thriller", medan den svenska distributören kallar verket för "svart komedi". Förvisso stämmer samtliga beteckningar - men till större delen är THE VOICES en genuint obehaglig skräckfilm.

Ryan Reynolds spelar Jerry, en till synes vanlig, snäll och lite osäker kille som jobbar på en toalettfabrik i en liten amerikansk stad. Han är hemligt förälskad i snygga kollegan Fiona (Gemma Arterton), som inte är särskilt intresserad av honom. Jerry är så betuttad i Fiona att han inte märker att en annan kollega, den söta Lisa (Anna Kendrick), är väldigt förtjust i honom.
Vad ingen förutom psykiatrikern dr Warren (Jacki Weaver) vet, är att Jerry har ett mörkt förflutet, han har släppts ut på prov och måste ta medicin varje dag. Vilket han inte gör. Tar han medicinen blir han deprimerad, tycker han - men utan medicin förvandlas världen till en glad och solig plats. Han kan till och med prata med sin hund och sin katt. Ja, egentligen kan de inte prata - han hör bara deras röster i skallen. Och de är onda, de här djuren. De retas och bråkar med Jerry.

Jerry bjuder ut Fiona på en dejt, men hon struntar i att komma; hon går på en karaokebar istället. Dock funkar inte henne bil när hon ska köra hem. Just då råkar Jerry passera och ger henne lift. Plötsligt springer ett rådjur ut i vägen. Djuret far in genom vindrutan och döende pratar det med Jerry, som drar fram en stor kniv och skär halsen av det. Fiona skräms och springer in i skogen med Jerry efter sig - och efter att ha varit en ganska lättsam liten komedi förvandlas filmen här till ren skräck. I en lång, blodig, utdragen scen mördar Jerry Fiona. Han tar hem liket, styckar det, stoppar bitarna i ett stort antal likadana plastburkar, och huvudet placerar han i kylskåpet. Men Fiona verkar vara lika glad för det - hon fortsätter att prata med Jerry. Fast hon känner sig ensam - hon vill gärna ha en vän. Hon föreslår att Jerry beger sig ut och mördar igen. I samma veva inleder Jerry en relation med Lisa.
Ryan Reynolds visar sig vara en utmärkt psykopat. Han brukar alltid se lite pojkaktig ut, men här är han ännu mer pojkaktig och oskuldsfull än vanligt. Detta innebär att han blir obehagligt övertygande i rollen. Det är ibland rätt mycket Norman Bates över honom och i en av de sista scenerna finns ett bildcitat från PSYCHO, jag antar att det är medvetet. Jag får även en känsla av att THE VOICES ger en hyfsat realistiskt bild av hur det ser ut i skallen på en psykopat. Jerrys hem är alltid ljust och välstädat, det är hemtrevligt och normalt - så länge han inte tar sin medicin. När han väl sväljer ett par piller och när andra människor tittar in, ser vi hur hemmet ser ut i verkligheten: det är intorkat blod och köttslamsor överallt, sopor ligger i drivor, och det glada, talande huvudet är blekt och otäckt.
Jag blev som sagt ställd när jag såg filmen. Jag gillade den - men jag vet inte vad jag ska sätta för betyg. THE VOICES är det mest bisarra jag sett på länge. Det är inte utan att jag undrar vad publiken kommer att tänka när den utsätts för denna mix av vansinne, groteskerier och humor - och det kan inte vara det lättaste att marknadsföra filmen. Vilken är målgruppen förutom den lilla grupp som gillar nattsvart humor, surrealism och blodig skräck? Ett par scener är oerhört roliga; vi får se en kinesisk Elvisimitatör på en folktom kinakrog, det dansas conga på en firmafest. Ibland går tankarna till David Lynch. Slutscenen och eftertexterna är sinnessjuka. Men det mest bestående minnet av filmen är att den känns som att ha hälsat på hos Ed Gein eller någon annan legendarisk seriemördare. THE VOICES lyckas ofta vara otäck och spännande på riktigt, kanske beroende på att det inte är en vanlig, traditionell skräckfilm.

Vad som får mig att tveka vad gäller betyget är faktiskt de talande djuren (Ryan Reynolds gör rösterna). Det är tänkt att de ska vara en viktig del av handlingen - men jag undrar om filmen inte skulle bli bättre utan dem. Fast då hade det här förvandlats till en mer renodlad skräckfilm.
Okej. Jag måste bestämma mig. Jag väljer att vara snäll och sätter ett högt betyg.








(Biopremiär 27/3)

tisdag 24 september 2013

Bio: Runner, Runner

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

En thriller baserad på skumraskaffärer i nätpokervärlden, det har jag aldrig sett förr. Kan det vara något?

Nej, visar sig svaret vara.

Justin Timberlake spelar collegestudenten Richie Furst, en driftig ung man som finansierar sina studier med hjälp av nätpoker; han är affiliate till ett pokerföretag och får massor av studenter att bli nätpokerspelare, vilket han gör stora pengar på. Dock ser inte skolan på detta med blida ögon. Gambling är förbjudet där. Samtidigt är det svindyrt att studera där. Richie tvingas välja. Fortsätta att studera - eller sluta och spela poker. Han väljer det förstnämnda, men behöver massor av pengar.

Richie misstänker att han bivit blåst av en viss Ivan Block (Ben Affleck); den lömske mannen bakom företaget Richie jobbar åt. FBI har ögonen på Block, som tros ha byggt upp sin förmögenhet genom att själa från sina närkunder. Problemet är bara att Block gömmer sig på Costa Rica. Richie åker därför till just Costa Rica för att mötas Block öga mot öga och få ordning på ekonomin. Självklart går det inte så enkelt som planerat; Costa Rica visar sig vara ett helveteshål, Block är en galning som omger sig med råbarkade typer, och polisen är korrupt.

Av någon anledning är RUNNER, RUNNER en märkligt ointressant film. Tråkig, ospännande, slätstruken. Jag hade väldigt svårt att engagera mig i det här. Här finns en del fascinerande miljöer, ett par inspirerade scener - som när Block får för sig att mata krokodiler med två stackare indränkta i kyckligfett - och Gemma Arterton är med; hon är ju en trevlig tös på de flesta sätt.

Regissören Brad Furman har tidigare gjort den betydligt bättre THE LINCOLN LAWYER. Den här gången fick han inte till det alls. RUNNER, RUNNER är så intetsägande att jag inte har så mycket mer att säga om filmen.

Gillar man inte Ben Affleck kan man numera köpa affleckborttagningsmedel.





(Biopremiär 27/9)

fredag 7 juni 2013

Bio: En sång för Marion

Foton copyright (c) Scanbox Vision
Alla blir vi äldre - men vissa äldre skådisar vill vi inte se som gamla gubbar. Som Terence Stamp. Han har ju alltid varit en cool snubbe. Den senaste tiden en cool äldre snubbe - han fyller 75 nästa månad. Men i Paul Andrew Williams' EN SÅNG FÖR MARION spelar Stamp den grinige gamle gubben Arthur. En sådan där typisk grå och butter gubbe som bor i ett grått hem i en grå stad som brittiska dramer är fulla av.
Arthur är gift med Marion (Vanessa Redgrave), som sjunger i en pensionärskör ledd av unga, söta Elizabeth (Gemma Arterton). Marion är glad och positiv - men har cancer och inte långt kvar. Något Arthur vet om och gör honom ännu mer butter och tvär. När kören vill ställa upp i en stor körtävling sparkar Arthur bakut. Sådana dumheter vill han inte alls veta av. Men Marion och kören ger sig inte, på en delfinal där Marion sjunger solo imponerar kören på domaren och de går vidare till den stora finalen.
Men direkt efter delfinalen dör Marion. Arthur isolerar sig. Han relation till sin frånskilde son (Christopher Eccleston), som varit frostig blir ännu kallare.
Men så börjar Elizabeth att intressera sig för Arthur. Hon upptäcker att karln kan sjunga. Kan hon månne övertala honom att ställa upp i kören? Kommer han att bli en bättre och gladare människa? Kommer han att återuppta vänskapen med sonen? Kommer kören att göra succé?
Behöver jag ställa dessa frågor?
Paul Andrew Williams har tidigare gjort den blodiga skräckkomedin THE COTTAGE. Varför han plötsligt gör en film som EN SÅNG FÖR MARION vet jag inte. Det här är nämligen synnerligen banalt. Det är bara att bocka av alla ingredienser som behövs för att göra en "upplyftande feelgood-film", även försedd med stora doser "snyftare". Det här känns som en film jag sett hundra gånger tidigare, här finns inga som helst överraskningar - däremot irritationsobjekt som pensionärer som ska vara ungdomliga.
För en del år sedan såg jag en dokumentär om Young @ Heart; ett gäng amerikanska pensionärer som framför punk- och hårdrocksklassiker. Den brittiska EN SÅNG FÖR MARION verkar inspirerad av dessa amerikaner. Visst är det lite lustigt med gamlingar som sjunger "Ace of Spades" och gör horntecknet, men det är väl allt. Dessutom är ju även Lemmy i pensionsåldern, så det är inte unikt med gamlingar som gillar rock.
Terence Stamp och Vanessa Redgrave är alldeles utmärkta i sina roller - fattas bara. Eccleston är Arterton är bra även de. Men resten av rollfigurerna är platta. De är bara med; ett gäng käcka typer. Det här är tunt, väldigt tunt. Otroligt förutsägbart. Filmiskt sett är det rudimentärt, här finns inga som helst extravaganser.
Jag kan dock tänka mig att folk på 65+ kommer att uppskatta filmen. Pensios - och folk som inte går på bio så ofta.







(Biopremiär 7/6)





torsdag 28 februari 2013

Bio: Hansel & Gretel: Witch Hunters 3D

Foton: David Appleby © 2013 Paramount Pictures Corporation and Metro-Goldwyn-Mayer Pictures Inc. All Rights Reserved. 

Jag verkar tillhöra en minoritet, men jag blev inte sådär jätteimponerad av Tommy Wirkolas norska nazizombierulle DÖD SNÖ - den var roligare på papperet än i realiteten, som så ofta är fallet när det handlar om tosiga skräckfilmsidéer. Dock blev filmen så pass framgångsrik att unge Wirkola fick göra en fläskig amerikansk blockbuster. HANSEL & GRETEL: WITCH HUNTERS 3D pressvisades inte i USA, men den öppnade starkt och spelade in en massa pengar första helgen. Inte nog med det; branschen hade så pass stora förväntningar på filmen (vars premiär för övrigt sköts upp ganska rejält), att det gjorts en handfull B-filmsplagiat, självklart har till exempel The Asylum gjort sin version. Om förra året var Snövits år, är detta Hans och Gretas år. Och apropå det - varför har man inte översatt figurernas namn i den här filmen? Nog är det fånigt att gamla, goda Hans och Greta går under sina engelska namn.


Filmen pressvisades inte i Malmö, så det blev till att bevista premiären på Filmstaden Entré. Det var förhållandevis glest med folk i salongen. Ett par dussin tappra hade tagit sig dit. Och visningen började inte så bra. Man startade filmen tre gånger utan att lyckas få igång bilden, enbart ljudet. En i personalen kom in och sa att de hade problem med filmen, och om vi inte ville vänta, kunde vi gå hem och ladda ner den! Men då fick de igång rullen.

HANSEL & GRETEL: WITCH HUNTERS 3D är en stökig film och rätt ofokuserad film. I en prolog får vi se barnen Hans och Greta, öh, förlåt, Hansel och Gretel, som hamnar i en le häxas klor, men lyckas elda upp kärringen. Därefter hoppar vi fram ett par decennier och de två har vuxit upp till Jeremy  Renner och kalaskexet Gemma Arterton. Uppenbarligen växte Hansel snabbare än Gretel, eftersom Renner är 42 - Arterton är bara 27!

Åkej. Nu är de två professionella häxjägare, iförda tuffa kläder och beväpnade till tänderna med avancerade vapen, drar de runt och slaktar häxor. En liten by har drabbats hårt; barnen kidnappas av häxor och den rälige polischefen (Peter Stormare) låter avrätta en massa oskyldiga kvinnor han tror är häxor. Därför anlitar den trevlige borgmästaren Hans och Greta för att rensa upp i skogen. Syskonen får hjälp av en ung kille (Thomas Mann) och snart även av ett snällt (datoranimerat) troll, och de kommer den slemma häxan Muriel (Famke Janssen) på spåren.

Wirkolas film är full av en massa kul idéer staplade på varandra, och jodå, det är rätt kul och underhållande, men det är alldeles för stökigt och det funkar inte riktigt. Filmen lider även av den vanliga tabben att redigera actionscenerna för snabbt, vilket inte funkar i 3D; det blir jobbigt att titta på, och alldeles för många datoranimerade splattereffekter ser inte ut som något annat än datoranimationer.

Wirkola har även skrivit manus och hans approach är aningen besynnerlig. Som helhet känns ser det här ut som en sagofilm för hela familjen; det är mysigt, mystiskt, stämningsfullt med djupa skogar och pepparkakshus och grejor. Samtidigt vräker man på med (inte speciellt övertygande) splatter och här och var lite svordomar ("Don't eat of the fucking candy!").

... Men actionscenerna är ofta kreativa, liksom sätten häxorna köttas på; Hans och Greta intar ofta (medvetet) parodiska hjälteposer och spottar ur sig oneliners, Hans lider av diabetes efter att ha förätit sig på häxans hus, vissa scenerier imponerar, till exempel när ett stort gäng häxor håller sabbat på ett berg, Peter Stormare är kul, och Renner och Arterton är coola som häxjägare. Och vem vill väl inte hamna i klorna på Famke Janssen? Jag bara frågar!




(Biopremiär 27/3)

tisdag 6 december 2011

Hansel & Gretel - Witch Hunters

Första bilden ur DÖD SNÖ-regissören Tommy Wirkolas kommande film med Jeremy Renner och Gemma Arterton:



lördag 19 februari 2011

Bio: Tamara Drewe

Foton copyright (c) PAN Vision


Stephen Frears senaste film TAMARA DREWE pressvisades samtidigt som TRUE GRIT och av ganska uppenbara skäl valde jag den sistnämnda. Detta innebar att jag, när jag igår kväll satt på lokal och läste tidningar medan jag plågades av jobbiga kvinnoröster (se tidigare blogginlägg), snubblade över några recensioner av filmen. Jag försökte undvika att läsa dem; jag ville se filmen clean så att säga, men det var omöjligt att missa betygen och några meningar och stycken här och där.

Samtliga recensenter satte en trea i betyg, skrev att det var en typisk brittisk feelgoodfilm - och att det väl är detta som är det stora problemet med filmen. Den är för trevlig och mysig! Hu, så hemskt! Se om SVINALÄNGORNA istället!

"SVINALÄNGORNA - filmen för dig som vill bli ur gängerna!"

Nu har jag precis sett TAMARA DREWE - och pågar och töser, det var precis vad jag behövde en mörk, iskall och rejält tradig lördagkväll i februari! Frears film tinade upp mig som vore den en sprakande brasa, och jag lämnade salongen med lätta steg och ett fånigt leende på läpparna.

TAMARA DREWE bygger på en tecknad serie jag aldrig hört talas om. Jag var förstås nu tvungen att kolla upp denna serie, och av de exempel jag hittade, ser filmen precis ut som serien. Det är onekligen rätt fräsigt, det här, att den aktade Stephen Frears filmatiserar en serie - och en fjäder i hatten för vårt älskade seriemedium. Jag gissar att få kritiker, åtminstone svenska sådana, har noterat att filmen bygger på en tecknad serie (fast det står "based on the graphic novel by Posy Simmonds" i förtexterna). I Sverige är det fortfarande vanligt att avfärda simpla underhållningsfilmer - i synnerhet actionfilmer - med att de håller serietidningsklass. Detta ska utläsas som något negativt. Serier är ju inget bra. Därför är det kul med hyllade filmer som ROAD TO PERDITION, GHOST WORLD, AMERICAN SPLENDOR och A HISTORY OF VIOLENCE, vilka alla bygger på tecknade serier. De visar att serier bara är ett sätt bland många att berätta en historia på. Största skillnaden är väl att serier är ett lite mer avancerat medium som är svårare att använda.

Filmen utspelar sig på den superidylliska engelska landsbygden. Tänk er HEM TILL GÅRDEN. Gör ni det nu? Bra. Vräk på lite till. Gör Emmerdale ännu mer idylliskt. Gör de pittoreska husen än mysigare. Fläska på med prunkande grönska. Visa upp bilderna med hjälp av mjukt, färgsprakande filmfoto. Fyll miljöerna med ett lika färgstarkt persongalleri.

Detta är Ewedown i Dorset. På en gård här bor den populäre deckarförfattaren Nicholas Hardiment (Roger Allam) och hans trogna, ständigt bakande fru Beth (Tamsin Greig). Nicholas bedriver något slags författarkurser på gården; förhoppningsfulla blivande författare bor där för att arbeta och diskutera skrivandets konst, vilket innebär en brokig skara människor, bland annat en tosing som skriver lesbiska kriminalromaner. En annan av dessa författare är amerikanen Glen (Bill Camp), som snart utkristalliserar sig som en av berättelsens huvudpersoner.

Här finns även drängen Andy (Luke Evans), som är byns hunk, och de två femtonåriga, uttråkade tjejerna Jody (Jessica Barden) och Casey (Charlotte Christie), som längtar bort från Ewedown, men främst suktar de efter popbandet Swipe och då i synnerhet dess trummis Ben Sargeant (Dominic Cooper).

Plötsligt dyker journalisten Tamara Drewe (Gemma Arterton från PRINCE OF PERSIA) upp. Hon är född och uppvuxen i byn, nu har hennes mor dött och hon återvänder för att göra sig av med huset. Hon är även förtrollande söt, Tamara (efter att ha plastikopererat sin en gång enorma kran), och snart är karusellen igång. Vill hon ha Andy, som hon hade en romans med i tonåren? Kommer hon att utsättas för närmanden från den notoriskt otrogne Nicholas? Och vad händer när hon skickas iväg för att intervjua Ben Sargeant? De två tonårstjejerna ser till att göra det hela ännu mer komplicerat.

TAMARA DREWE är en oförskämt underhållande film. Feelgood är bara för-

namnet. Jag satt verkligen och njöt av det här från början till slut. Här finns så mycket att tycka om. Kanske främst det festliga persongalleriet. I synnerhet den lite fumlige amerikanen Glen är rolig - kolla bara in scenen där han går på toaletten (en kvinna bakom mig i salongen skrattade så att hon kiknade). Eller gubben som låter signalera att han inte vill bli störd genom att bära hatt. Hatt på - var tyst! Trummisen är kul även han.

Det är en stor fördel att det här är en brittisk produktion. Det här är förstås en barntillåten komedi och även om den inte riktar sig till barn, kan hela familjen ha utbyte av Stephen Frears film - om barnen är tonåringar. Men eftersom filmen är brittisk, går man lite längre än vad som hade tillåtits i Hollywood. Rollfigurerna - även femtonåringarna - svär som borstbindare; det är "fucking wanker" hit och dit, det pratas mycket om sex, här finns ett par sexscener, om än inte så grafiska, och Arterton visar rumpan. Om Hollywood får för sig att göra en remake på filmen, kommer självklart allt detta att strykas, vilket lär resultera i en slätstruken produkt.

Jag har svårt att förstå varför så många recensenter var lite kyligt inställda till filmen. Jag tycker själv att det är längesedan jag såg en så här rolig, varm och underhållande film - en film som dessutom lyckades komma med några överraskande vändningar under handlingens gång. Den blir till och med lite gripande mellan skratten.

Okej, en stor del av filmen handlar om kreativt skrivande, vilket tilltalar mig personligen. Jag blir inspirerad av att titta på filmer som handlar om detta. Och visst tilltalas jag av den romantiska drömmen (eller finns det i verkligheten?) om att hyra en superidyllisk kåk på engelska landsbygden där man sitter och skriver en bok i lugn och ro utan att distraheras. Fast känner jag mig själv rätt, hade jag spenderat mer tid på puben och kommit hem med fem halvfärdiga romaner.

Publiken på den visning jag bevistade var liksom jag väldigt nöjd när eftertexterna rullade.

Det borde även du bli.

En kanonfilm.





(Biopremiär 18/2)

onsdag 19 maj 2010

Bio: Prince of Persia: The Sands of Time

Foton copyright (c) Disney Enterprises and Jerry Bruckheimer, Inc.

I början av 1990-talet köpte min farsa en PC. En fredagskväll när jag hälsade på för att basta och äta upp mig, satt jag i TV-rummet när jag hörde märkliga ljud från farsans arbetsrum: BEEP! BLIP! BLOP! BEEP! Självklart gick jag in för att se vad han sysslade med - och upptäckte att han satt och spelade ett datorspel. Nu är det så här att farsan verkligen avskyr datorspel. En av hans vänner hade gett honom en diskett med ett spel, och av någon anledning testade farsan det. Fråga mig inte varför - han föraktar spel.

Spelet var PRINCE OF PERSIA (eller trodde vi det hette PRINSEN FRÅN PERSTORP?), och så snart farsan tröttnade (mer eller mindre omedelbart) var det min tur att pröva. Eftersom spelet bara låg på en diskett, antar jag att det var en demo, och inte nog med det, det var något fel på det, en bugg eller något, vilket gjorde det omöjligt att avsluta en av de tidigaste nivåerna i detta väldigt traditionella plattformsspel.

Mer avancerade versioner av PRINCE OF PERSIA har släppts sedan dess, men jag har inte spelat någon av dem och jag har ingen aning om vad de handlar om - och därför promenerade jag iväg till premiärvisningen (ingen pressvisning av "säkerhetsskäl") av filmadaptionen utan att veta vad jag skulle förvänta mig handlingsmässigt.

Filmer baserade på TV-spel brukar ju ofta suga häströv, så jag förväntade mig långt ifrån ett mästerverk. PRINCE OF PERSIA är en svärd & sandal-film, och så är ju även CLASH OF THE TITANS - som bara är en enda högljudd röra. För att sänka mina förväntningar ännu mer, handlar det om en Jerry Bruckheimer-produktion, vilket skulle kunna innebära att jag var på väg att utsätta mig för osebart mög som TRANSFORMERS 2: DUM TITEL.

Kors i röven, sa kärringen som satte sig på lien! Hade jag fel eller hade jag fel?

Som ni vet gillade ju jag Ridley Scotts ROBIN HOOD, men en massa människor blev besvikna när filmen inte var ett traditionellt tjoflöjt-äventyr, med akrobatisk fäktning och glada upptåg. Nej, det var det ju verkligen inte, men jag har glada nyheter för er:

PRINCE OF PERSIA; THE SANDS OF TIME är precis så!

Jake Gyllenhaal är föräldralöse Dastan, som uppfostrats som en prins av kungen av Persien. Men efter att ha attackerat ett rivaliserande rike för att sno vapen, blir kungen mördad av någon av sina egna och den alltid gladlynte Dastan blir huvudmisstänkt och måste fly. Med sig får han prinsessan Tamina (Gemma Arterton) från det där andra riket, och tillsammans måste de hitta den riktige mördaren och upptäcka orsaken till lönnmordet. Det hela kretsar kring en magisk dolk som egentligen är en tidsmaskin i fickformat, och filmens skurk - som är PRECIS den ni tror det är - behöver den för att resa tillbaka i tiden och bli kung. Just det, efter att ha gnabbats och munhuggits, blir Dastan och Tamina kära i varandra, men det behövde jag förstås inte tala om.

Äventyret är regisserat av Mike Newell. Hm, det namnet låter bekant, säger ni. Så klart det gör, det här är ju killen som bland annat gjort FYRA BRÖLLOP OCH EN BEGRAVNING, den utmärkta DONNIE BRASCO och en av Harry Potter-filmerna. Jag tror inte att Newell är kapabel att göra fullkomligt hjärndöda filmer av den typ Michael Bay gör.

Storyn är förstås inte mycket att skriva hem om, eller ens SMS:a hem om, men Newells film kan leva högt på sin rollista, som även innehåller Ben Kingsley som en slem onkel, och Alfred Molina som en Ali Baba-aktig rövare; en älskvärd, alltid skrattande bov man aldrig riktigt kan lita på. Dialogen och rollfigurerna är överraskande välskrivna, i synnerhet Tamina. Den ganska bredaxlade Arterton är mer än bara ett (mycket!) vackert ansikte, hon är väldigt långt ifrån de veka, hjälplösa hjältinnor den här typen av film brukar vara full av. Det här är en prinsessa med skinn inte bara på näsan. Hade hon haft en bil, hade hon satt upp en bildekal med texten "JAG TAR FAN INTE NÅN SKIT!". Jag trodde att Gemma Arterton var en ny förmåga, vilket innebär att jag inte kommer ihåg henne från till exempel ROCKNROLLA, QUANTUM OF SOLACE och speciellt inte från CLASH OF THE TITANS*. Jag minns ingenting alls från den filmen, mer än alla lösskägg.

Filmen är ofta läcker att titta på och ofta glöder de soldränkta scenerierna av en gyllene lyster. Här finns massor och åter massor av akrobatiska och vildsinta (men familjevänliga) actionscener, lite komedi, ett strutsrace - vilket förstås är väldigt coolt - och Jake Gyllenhaal besitter den pojkaktiga charm hjälterollen kräver.

Här finns några scener i vilka Dastan måste hoppa från pelare till pelare, eller använda pilar för att klättra uppför en vägg, och dessa för förstås tankarna till datorspel, och finalens explosiva CGI-orgie håller på lite för länge på typiskt Jerry Bruckheimer-vis.

Men förutom det, måste jag säga att jag kände mig lite snopen där jag satt i biofåtöljen och upptäckte att jag gillade den här popcornrullen. Och jag gillade den faktiskt en hel del!







(Biopremiär 19/5)

*Kyss Karlsson om det inte var Atherton som spelade bruden som hjälten fick ihop det med i filmhistoriens kortaste romans. Jag var tvungen att kolla upp detta i min egen recension!