Visar inlägg med etikett Gaston. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Gaston. Visa alla inlägg

söndag 11 november 2018

Serier: Gaston: Den kompletta samlingen 1. 1957-1962

GASTON: DEN KOMPLETTA SAMLINGEN 1

1957-1962

av Franquin, Yvan Delporte och Jidéhem

Cobolt

Förra året fyllde serien om Gaston 60 år. Detta firade Cobolt Förlag genom att ge ut en specialvolym med "de bästa" Gastonavsnitten; "Grattis, Gaston!" hette boken. Om avsnitten i den boken verkligen var de absolut bästa kan man förstås diskutera.

I min recension av födelsedagsboken, nämnde jag att Cobolt under 2018 skullle börja ge ut Gaston komplett - och här har vi nu volym ett av den kompletta samlingen. Sex volymer ska de bli, med de sammanlagt 913 skämten publicerade i kronologisk ordning.

Redan 2007 släppte Egmont en Gastonbox som sades vara komplett. Den innehöll de nitton seriealbumen uppdelade i sju böcker, instoppade i en box. Av någon anledning hade Egmont valt att ge ut serien i ett format som var betydligt mindre än det ursprungliga albumformatet. Hur pass komplett boxen var minns jag inte, jag tror att det saknades en del grejor.

I Cobolts nya utgåva saknas i princip ingenting alls, här återfinns även reklamserier med Gaston och en del andra teckningar, samt extramaterial i form av artiklar. Eftersom detta är en bok från Cobolt, är det en tjusig utgåva - inbunden, 176 sidor, utmärkt tryck och papper. Dessutom guldtryck på ryggen!

Gaston började dyka upp i tidningen Spirou på fristående bilder utan någon förklaring. Nicke och Spirou undrade vem det var. Dessa bilder utvecklades snart till skämtteckningar, och kort därpå fick Gaston en egen serie med halvsidesavsnitt.

Har man läst Gaston undrar man kanske var han kommer ifrån, vad han har på Spirous redaktion att göra, och varför han får jobba kvar. På en av de första skämtteckningarna berättar Gaston för Spirou varför han plötsligt dykt upp: någon - hans minns inte vem - har anställt honom. Vad han skulle arbeta med minns han inte. Ett eget rum har han i alla fall. Nu när jag tänker efter, är det ju lite som när George Costanza i SEINFELD varje dag gick till en arbetsplats där han låtsades jobba.

Gastons huvudsakliga uppgift på tidningen verkar vara att sortera post. Det verkar för övrigt vara det enda de gör på redaktionen de första åren. Nicke läser brev och letar ibland efter artiklar. Gaston får sällan något gjort, eftersom han föredrar att ägna sig åt uppfinningar, vilka alltid leder till kaos och katastrofer, eller så sover han.

Den allra första bilden på Gaston.

Det dröjer länge - antagligen tio år - innan Gastonserien finner sin form (och Franquin sin stil), och blir den serie vi alla är bekanta med och älskar. De första åren är Gaston lite ojämn, men serierna i denna volym är absolut inte dåliga, faktum är att de är betydligt roligare är jag mindes dem som. Ett par av dem fick mig att skratta högt. Men, det är aningen trevande i början, när Franquin och hans kompanjoner av allt att döma inte riktigt vet vad de ska göra med figuren. De allra första serierna, som handlar om att Gaston köpt en säck nötter, är inte roliga alls. Tack och lov tar det sig ganska snabbt.

(Klicka för större)

I början var seriens teckningsstil annorlunda. Franquin tecknade då Spirou, och Gaston - som tuschades av Jidéhem - gjordes i samma stil. Linjerna är rena, kontorsmiljöerna är kliniska, och Gaston själv ser mest ut som en 50-talstonåring, snarare än den, tja, lurviga, trolliknande figur han kom att bli under 1970-talet. Det var först efter att Franquin lämnat Spirouserien 1968, som teckningsstilen blommade ut till den virtuosa, svampiga, sotiga stil vi förknippar Gaston med.

Den här boken inleds med ett långt förord om André Franquins liv och karriär. Tyvärr slutar förordet innan man kommit fram till Gaston - men jag antar att fortsättning följer i nästa volym.

På flera ställen i boken dyker det upp serier med rubriken "Gastonreklam", i vilka Gaston och Nicke propagerar för läskedrycken Apelsinsoda. Detta är autentiska annonser för en läsk som hette Orange Piedbœuf. Ja, jag frågade översättaren Björn Wahlberg. Dessa reklamserier är inte numrerade, och jag vet inte om de ingår bland de utlovade 913 skämten.

Vidare figurerar en gestalt vi aldrig får se; direktör Dyppel. I original heter han Dupuis - och är förstås förlagschef på Dupuis, förlaget som ger ut Spirou och Gaston på franska.

Gaston har vunnit en ko på lotteri och förvarar den på kontoret, eftersom han inte har plats till den hemma hos sig. Just den här rutan fick mig faktiskt att skratta till högt!



Jag minns inte hur det såg ut i Carlsens Comics gamla utgåvor, men i denna samlingsvolym har de allra flesta av Franquins ljudord behållits i bilderna. Björn Wahlbergs översättning är som vanligt utmärkt - men ska jag anmärka på något, är det textningen. Man har tagit fram ett nytt typsnitt byggt på Franquins handstil. Detta typsnitt ser bra ut i teorin - men funkar sämre i praktiken. Det är möjligt att det bara är jag som känner så, men jag upplever texten som lite svårläst - och framför allt tröttande. För min del blev det rätt tungläst och jag fick oft pausa för att inte få huvudvärk. Nu är jag förvisso närsynt, så det är kanske det som spelar in, men det kändes genast behagligare när jag läste en gammal handtextad Fantomenserie direkt efteråt.

Hur som helst - textningen är inget som ska hindra er från att införskaffa detta praktverk. Och detta är alltså bara början - precis som med Blueberry, blir serien hela tiden bättre. Således är de återstående fem volymerna verkligen något att se fram emot!


lördag 30 december 2017

Serier: Grattis, Gaston!

GRATTIS, GASTON!
av Franquin och Jidéhem
Cobolt
Min födelsedag 1979 var årets första varma dag. Jag hade fått Gastonalbumet "Katastrofernas konung" i present och satt och läste det i en baden-baden i trädgården. Antagligen hade jag önskat mig albumet efter att ha läst Gaston hos en kompis. Jag tyckte att albumet jag fick var extremt roligt, jag tyckte att serien om Gaston var extremt rolig. Fast jag hade ännu inte börjat läsa franska i skolan, så jag uttalade namnet som "GAST-ån" och inte "Ga-STÅÅN".
1982 var jag i Frankrike för första gången. Vi besökte bland annat ett enormt varuhus som hette Mammouth och som låg någonstans i Normandie -- vi hade hyrt en gård i Normandie. Mammouth hade en som jag minns det oöverskådlig serieavdelning. Där köpte jag Gastonalbumet "Des gaffes et des dégâts" ("Missar i massor" på svenska). Inte nog med att det var inbundet, det var även på 62 sidor. De svenska albumen innehöll bara 46. Varför plockades dessa sidor bort? Var hamnade dessa? Kanske samlade Carlsen Comics dessa i en egen volym, jag vet inte, jag kollade aldrig. Däremot gav Egmont ut Gaston komplett i en box 2007, där fanns de väl med.
År 2017 fyllde serien om Gaston 60 år. För mig har Gaston alltid känts som en 70-talsserie, men figuren dök alltså upp redan 1957, först på halvsidor, och fram till 1968 tuschades serien av Jidéhem.
Om jag inte är ute och cyklar, ska Cobolt under 2018 börja ge ut Gaston komplett i kronologisk ordning - men redan nu har de släppt ett hyllningsalbum, med anledning av nämnda 60-årsfirande. I ett förord av förlaget Dupuis' ekonomichef Josef Mummel - en av figurerna i serien - står det att detta album innehåller de serier läsarna tycker är allra bäst. Vilka läsare? De som läser den fransk-belgiska serietidningen Spirou? Har man kunnat rösta? Är detta verkligen de roligaste avsnitten?
På den sista frågan svarar jag: tja, det vet jag väl inte. Jag har inga andra Gastonalbum här, men jag minns en massa avsnitt som var lika roliga, eller roligare, än de som valts ut till denna samling.
Serierna i "Grattis, Gaston!" spänner över alla år serien producerades och presenteras kronologiskt. Albumets första avsnitt är det 70:e, medan det sista har nummer 882. Tyvärr saknas ursprunglig publiceringsdatum.
De första årens avsnitt känns lite udda för oss som inledde bekantskapen med de senare serierna. När Jidéhem tuschade var bilderna renare och lite stelare. Då, liksom senare, jobbade (eller "jobbade") Gaston på tidningen Spirou, men i början var det Nicke; känd från Spirou, som fick agera hårt prövad straight man när Gaston ställde till det, och ibland kunde Spirou själv dyka upp på redaktionen.
När Franquin slutade teckna Spirous äventyr, försvann Nicke och Spirou ur Gaston. Nicke ersattes med redaktionssekreteraren Mossberg; han som ofta utbrister "Rogntudju!". Den ofta återkommande bifiguren Julius (som på Carlsen Comics'  tid kallades Mick) dyker upp.
Den här bilden imponerades jag av som barn. Jag imponeras fortfarande.
Jidéhem tuschade alltså serien fram till 1968, och när Franquin därefter gjorde Gaston helt på egen hand, fick den det utseende vi alla älskar och associerar med Gaston. Franquins stil blev livligare, linjerna är nästan lite svampiga och sotiga på ett sätt som passar de vilda upptågen i Gaston.
Om det fortfarande är roligt? Tja, av en del av innehållet i denna samlingsvolym att döma, är det inte alltid jättekul - självklart blir det ojämnt när man gör närmare tusen avsnitt om samma figur. Men - när Gaston är kul, är serien jävligt kul!
"Grattis, Gaston!" är förresten på 56 sidor, Björn Wahlberg står för översättningen, och ska jag anmärka på något, blir det på det aningen svårlästa typsnittet som används i pratbubblorna. Det kan jag dock ha överseende med.  



torsdag 14 april 2011

Den fjortonde april 1979

Det är rätt billigt att tjacka upp sig på tidsmaskiner idag. Åtminstone om man vill åka tillbaka till 1970-talet. Det räcker med att gå bort till Skivesset, till exempel, och köpa en trave gamla serietidningar från det decenniet. De kostar ett par spänn styck.
När jag tittar på svenska dokumentärer från- eller om 70-talet, ser det aldrig ut som jag minns det. Allting är grått och trist, allting är sunkigt, det är mycket aktivister och vänstermänniskor och vädret är dåligt.
Visst är minnet selektivt. Men mitt 70-tal var soligt och färgsprakande. Visst. Jag växte upp i en stor, idyllisk villa. Vi hade - och har ännu - sommarstuga vid havet. Vi åkte Europa runt på utlandssemestrar. Jag växte inte upp i en lägenhet bland fabriksarbetare och betong.
Men ändå.
Ska jag återuppleva 70-talet så som jag minns det, får jag titta på amerikanska TV-serier från den tiden. Plocka fram gamla LP-skivor. När mina föräldrar hade fest såg det trots allt ut som ett James Last-konvolut och inte som fyllefest på ölsjappet.
Jag gillade serier, superhjältar, Stjärnornas Krig och amerikansk rock. Jag hade inget till övers för proggkultur, som jag var lite rädd för.
Och numera räcker det ofta med att jag bläddrar i en gammal serietidning för att jag ska slungas tillbaka och känna dofter och se bilder.
Den fjortonde april 1979 var det första dagen det året då vi kunde sitta ute i varsin Baden-baden i trädgården. Det var min födelsedag (det är fortfarande min födelsedag idag) och jag läste seriealbumet jag fått: Gaston. "Katastrofernas konung". Jag minns detta väldigt starkt.
Jag läste förresten någonstans att 1979 var det år då det såldes flest serietidningar i Sverige någonsin. Vad som är ännu mer intressant är ju att videon slog igenom ett år senare och serierna började så smått att konkurreras ut.
1979 kom även det första numret av Svenska Serier, som inspirerade mig och gjorde djupt intryck.
Ibland räcker det med att jag hör en låt för att jag ska hamna i den där tidsmaskinen på väg tillbaka till en solig, bekymmerslös tillvaro på 70-talet. Som till exempel "Wouldn't You Like To Know Me" från Paul Stanleys soloalbum från 1978.
Nu är jag en medelålders man. Det är pissigt väder ute. Jag ska tillbringa en stor del av dagen på Filmstaden.
Men vem vet - jag letar kanske upp någon gammal serietidning för att råda bot på vardagstristessen.

måndag 17 januari 2011

Gaston!

Oj! Jösses, varför har jag aldrig hört talas om den här tecknade TV-serien? Jag snubblade över den på YouTube av en slump. GASTON! Tydligen producerades 78 stycken sjuminutersavsnitt under 2008. Här är förtextsekvensen samt ett slags trailer. Jag har även sett på ett par avsnitt och jag måste säga att jag gillar det här - och jag gillar sättet det hela är gjort på. Man har i princip bara animerat Franquins originalteckningar från albumen. Det är 2D och seriemässigt på ett härligt sätt utan att det för den delen blir stifft. Och episoderna känner vi igen, de är plockade direkt från albumen. Det här är bokstavligt talat tecknade serier som rör på sig. Jag skulle inte ha något emot en DVD med hela serien - textad på begripligt språk (min franska är lite svajig). Rogntudjuuuuu!



onsdag 30 juni 2010

Gaston snuskar sig!

Kyss Karlsson! Jag har precis lyckats hitta en ny, trevlig kontakt i Frankrike, och hon skickade nyss de här för mig helt okända verken av Franquin! En god vän till mästaren hittade dem och publicerade dem i sin vänstertidning.

Fantastiskt!


onsdag 14 april 2010

Saker var annorlunda förr

Jösses, just nu skiner solen. Jag vill minnas att det alltid var solsken på min födelsedag när jag var liten. Det var det säkert inte. Påfallande ofta sammanföll min födelsedag med påskafton. Tja, det hände åtminstone en gång. Om det var fler vet jag inte.
1979 eller 1980 var min födelsedag den första dagen på året det var tillräckligt varmt att sitta i trädgården i en baden-baden. Jag läste seriealbumet jag fått i present: Gaston 6, "Katastrofernas konung" (utgivet på svenska 1979, men jag minns inte om det var då jag fick det). Samma album köpte jag i originalutgåva i Normandie 1982. Inte nog med att det hade hårda pärmar, jag tyckte det var konstigt att det var mycket tjockare än den svenska utgåvan. Varför då? Varför hade Carlsen Comics strukit sidor?
1977 fick jag KISS-plattan "Rock 'n' Roll Over" i födelsedagspresent av mina föräldrar. Jag hade önskat mig "Destroyer" och "Love Gun", men mina föräldrar godkände inte omslagen till dessa skivor.
Som jag tidigare berättat fick jag Dag Vags "Sju lyckliga elefanter" i present 1982.
På 1970-
talet blev man ju ofta iväg-
tvingad på barnkalas. Ärligt talat minns jag inte vad vi gjorde på de här kalasen, mer än att vi fick en gottepåse när vi gick hem. Jag har svaga minnen av att föräldrar försökte anordna ansträngda lekar och att det visades tecknad film på Super-8. Utom hemma hos Adam, hans farsa visade THUNDERBIRDS och informationsfilmer från försvaret med stridsvagnar och grejor.
Man tvingades köpa presenter till sina kompisar. Jag ville alltid ha presenterna själv. Varje gång man fyllde år fick man åtminstone en Airfixmodell. Alltid flygplan. Vi brukade gå till Lantz cykelaffär (eller stavade han Lans?) och köpa en byggsats att ge bort. Han hade ett roterande ställ med Airfix' billigaste modeller; de där små som rymdes i en liten genomskinlig plastficka på en kartongbit med tufft, målat motiv.
Idag fyller jag år. Igen. Inte fan är det påskafton. Och kalas ska jag inte ha. Presenter har jag inte skänkt en tanke på. Det är onsdag! I eftermiddag ska jag på en pressvisning. I kväll ska jag på bio en gång till. Om jag pallar tar jag kanske en öl efter filmen ikväll.
...Men nog blev jag lite sugen på att bygga en Spitfire från Airfix.