Ken Loachs förra film var thrillern
ROUTE IRISH - en film jag faktiskt helt glömt bort; jag var tvungen att kolla upp min recension för att friska upp minnet. Däremot minns jag den småcharmiga
LOOKING FOR ERIC, vilken Loach gjorde dessförinnan. Ken Loachs nya film visar sig vara ännu en charmig liten sak. Något slags feel bad-feel good-komedi; en genremix det är svårt att sätta etikett på.
ÄNGLARNAS ANDEL inleds med en fantastiskt rolig scen, i vilken den stenkorkade Albert (Gary Maitland) krökar och ställer till det för sig på en järnvägsperrong. Det bär sig inte bättre än att han släpas till domstol för att dömas. Här får vi ett montage under vilket filmens huvudpersoner tilldelas sina domar. De är småkriminella losers, och en av dem - den unge slagskämpen Robbie (Paul Brannigan) - utkristalliseras till berättelsens centralgestalt.
Samtliga personer döms till samhällstjänst och under ledning av den rejäle, varme och omtänksamme whiskyälskaren Harry (John Henshaw) åker de iväg för att skrapa bort färg och måla om i byggnader. De flesta av de här typerna är korkade och obildade (de säger till och med att de bär träningsoveraller och därför framstår som obildade!), Robbie vill dock göra något av sitt liv. Hans flickvän är gravid, han vill komma ifrån skittillvaron i Glasgows gråaste delar. Men han är född loser, han har hetsigt humör, han har suttit inne för misshandel, ett lokalt gäng är ute efter honom, och flickvännens manliga släktingar vill både spöa upp honom och förvisa honom till annan ort efter att Robbies son föds.
Men när Robbie befinner sig hemma hos Harry och den senare vill fira sonens ankomst genom att bjuda på fin whisky, visar det sig att Robbie - som aldrig druckit whisky - har en fantastisk näsa för maltdrycker. Harry tar med sig gänget till en whiskyprovning ledd av en whiskykännare spelad av Charles MacLean, som är en känd skotsk whiskyexpert i verkligheten. Antagligen spelar han sig själv. Experten pratar om världens godaste och mest åtråvärda whisky - som av en händelse ska säljas på auktion veckan därpå. Priset förutspås bli astronomiskt - och då ploppar en plan upp i Robbies huvud. Kanske har han hittat en väg ut från sin vidriga tillvaro.
Här tar filmen en ny vändning och blir plötsligt en festlig - och nästan lite spännande - kuppfilm. Robbie och hans vänner spökar ut sig i kilt och beger sig ut på ett äventyr som hämtat ur MISSION: IMPOSSIBLE. De ska genomföra Den Stora Whiskystöten.
Genreblandningen och filmens ton är lite udda. I grund och botten är det här en trevlig familjefilm, vars andra hälft är förvånansvärt lättsam. Bitvis är det väldigt skojigt - den där Albert är ibland obetalbar. Men samtidigt är det här en Ken Loach-film. Miljöerna är mestadels gråa och fula, människorna är fula och bleka, här finns en del explicit, blodigt våld; Robbie, hans vänner och fiender är trots allt kriminella slagskämpar, och språket är grovt - för självklart klarar de här obildade typerna i träningsoverall inte av att säga något utan att slänga in "fuck" eller "cunt". Våldet och språket skär sig lite med filmens innehåll, men å andra sidan - vi hade väl inte förväntat oss något annat från Ken Loach?
I vilket fall tycker jag att ÄNGLARNAS ANDEL är en trevlig bekantskap. Jag tycker om filmen; den är rolig, underhållande, och den gjorde mig makalöst sugen på single malt-whisky.
(Biopremiär 25/12)
Inlägg
