Bio: Hopp

Foton copyright (c) UIP
Tim Hill, mannen som gjorde ALVIN OCH GÄNGET och GUSTAF 2, slår till igen, den här gången med en påskfilm.
När såg du en påskfilm senast? Var det EASTER PARADE? Eller RAPA-NUI? Eller kanske PÅSKMANNEN RINGER ALLTID TVÅ GÅNGER?
Familjefilmen HOPP öppnar på Påskön, Rapa-Nui, och där presenteras vi för en massa harar och kycklingar. De jobbar alla i en fabrik som tillverkar påskgodis. Bland hararna finns även den främste av dem: Påskharen! Men nu är det snart dags för Påskharens lille son PH att ta över. PH står inte för Penis till Höger. I originalversionen heter han EB - Easter Bunny, förstås.

Men lille PH vill inte alls bli Påskhare, han vill bli trummis. Han gör inget annat än spelar trummor hela dagarna. Så denne lille datoranimerade kanin rymmer och hamnar i USA, där han genast ser till att bli utslängd från the Playboy Mansion, som PH trodde var ett tillhåll för kaniner - där finns ju bunnies.

Strax därpå håller han på att bli överkörd av en kille som heter Fredde (James Marsden); en redig slarver som fortfarande bor hemma hos sina föräldrar trots att han är vuxen. Fredde lyckas aldrig fixa jobb, och han lyckas inte med så mycket annat heller. Och nu måste han ta hand om en vild, pratande, trumspelande hare.

En dag upptäcker PH att David Hasselhoff ska komma till stan i jakt på talanger, och PH ser sin chans att slå igenom som stjärntrummis. Och Fredde får samtidigt för sig att han vill bli världens första mänskliga Påskhare...

Tekniskt sett är HOPP väldigt välgjord. Den animerade haren flyter bra in i miljöerna.

Men i övrigt är det här rätt tradigt. Det är segt och inte speciellt roligt. Jag skrattade till ett par gånger, det är ju kul att Hopp bajsar gelégodisägg, och The Hoff är kul. Och det är kul när Hopp låtsas vara en leksak. Men annars är det här absolut ingenting. Jag tror nog att ALVIN OCH GÄNGET var roligare.

Vad som gör HOPP än värre är det faktum att den är dubbad till svenska. Huga! Det känns bara konstigt att se Marsden, Hasselhoff och Gary Cole som Freddes farsa prata svenska ur synk. Även Russell Brand dyker upp på ett hörn - det lustiga här är att i originalversionen är det han som gör PH:s röst. I den svenska versionen hörs Tommy och Anton Körberg, Nils Eklund och en massa andra vars namn jag inte hann läsa. 

Finns det förresten några skräckfilmer med påsktema, typ HALLOWEEN och STILLA NATT, BLODIGA NATT? Jag kan bara komma på gangsterfilmen DEN BLODIGA LÅNGFREDAGEN.

...Och ska du bara se en kaninfilm i ditt liv, väljer du inte HOPP, utan NIGHT OF THE LEPUS.

Ja, och så får du förstås ta och se om HARVEY med Jimmy Stewart.

(Biopremiär 1/4)

Bio: Familjen Jones

Foton: Gene Page © 2010 The Joneses, LLC. All rights reserved.

Innan jag rusade iväg i typiskt malmöitiskt hällregn för att se FAMILJEN JONES, hade jag bara sett trailern - utan ljud på en bildskärm i Filmstadens foajé. Jag hade inte brytt mig om att läsa någonting alls om filmen och utgick från att det var ännu en amerikansk standardkomedi.

När filmen pågått en stund vet jag fortfarande inte riktigt vad det är jag tittar på. Jag fick intrycket av att det var en historia om en dysfunktionell familj, och om det var en komedi, så var den inte rolig - bara överdriven och konstig.

Men så faller bitarna på plats.

FAMILJEN JONES är en trist, intetsägande titel. I original heter filmen THE JONESES, och det anspelar på ett uttryck som kan vara lite svårt att översätta till svenska: "Keeping up with the Joneses". Det innebär i princip att man hela tiden ska försöka överträffa sin granne, sina arbetskamrater eller andra i ens närhet. Köper de en ny, dyr bil, köper man en dyrare bil. Köper de en stor TV, köper man en gigantisk TV.

David Duchovny och Demi Moore är herr och fru Jones med två tonåriga barn, som flyttar in i en enorm villa i ett tjusigt område. Familjen Jones är otroligt trevliga och har en farlig massa lyxprylar och tjusiga saker. Grannarna blir genast imponerade och försöker anamma Jonesarnas vanor och inköp - i synnerhet Gary "En röst i natten" Cole och hans osäkra fru, som köper på sig det ena skrytobjektet efter det andra.

Det är bara det att familjen Jones inte alls är familjen Jones. Det jag i filmens början tolkade som grava psykiska men - som när dottern försöker ligga med sin far - beror på att de fyra är arbetskamrater. De jobbar åt ett mystiskt och mäktigt företag som marknadsför nya produkter. Lauren Hutton spelar deras chef.

De anställdas uppdrag är att flytta in i områden där de är okända, posera som en familj och infiltrera och påverka grannskapet. Företag med nya produkter kontaktar Huttons rörelse; till exempel ska en ny spritsort lanseras, vilket innebär att "sonen" tar med sig hur många förpackningar som helst till en fest, där alla de unga gästerna uppskattar både gesten och den rätt fåniga produkten.

För den före detta casanovan Duchovny är detta det första jobbet, medan Moore är gammal i gamet. Han är inte lika kall och affärsmässig som sin "hustru" och börjar efter ett tag att attraheras av henne, något hon försöker kämpa emot. Deras verksamhet verkar fungera galant, men efter några oplanerade incidenter börjar situationen bli allt jobbigare och moraliskt tveksam.

Förr tyckte jag alltid att David Duchovny var en särdeles trist skådis, jag ansåg att hans rollfigur i ARKIV X hade kunnat spelas bättre av nästan vem som helst. Men så kom CALIFORNICATION, i vilken Duchovny kom till sin rätt, och nu upplever jag honom som en rätt kul och sympatisk kille. Demi Moore vet jag inte riktigt vad jag tycker om, ibland ser hon rätt konstig ut. Gary Cole har de senaste åren etablerat sig som en pålitlig och lagom quirky karaktärsskådespelare. Lauren Hutton ser direkt grotesk ut nuförtiden.

FAMILJEN JONES är en träffande kommentar till Den Amerikanska Drömmen och dess medföljande konsumtionssamhälle. Dock innehåller filmen några detaljer som gör att jag håller tillbaka en aning när jag ska betygsätta den. Till exempel fäller Duchovny några alltför expositionspäckade repliker så att publiken verkligen ska förstå vad det hela går ut på. Han berättar saker för Demi Moore vilka hon förstås redan känner till, vilket gör replikerna orealistiska och lite irriterande. Det bjuds på några övertydligheter.

Men jag kan trots detta rekommendera en titt på filmen, då den blev en trevlig överraskning för mig - kanske beroende på att jag inte visste vad den skulle handla om.

 

 

(Biopremiär 14/5)