Visar inlägg med etikett Garrett Hedlund. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Garrett Hedlund. Visa alla inlägg

onsdag 21 oktober 2015

Bio: Pan

Foton copyright (c) Warner Brothers

Under Malmö Filmdagar i augusti visades en kort promo för PAN, med några scener samt kommentarer från regissören Joe Wright (FÖRSONING, SOLISTEN, HANNA, ANNA KARENINA) och stjärnan Hugh Jackman. Det såg inte lovande ut. Tvärtom, jag kände genast att det här nog kommer att bli en bombastisk och i det närmaste osebar film.

Så fick filmen sin USA-premiär - och drog på hemmaplan in betydligt mindre pengar än Warner räknat med. Branschtidningar som Variety och Hollywood Reporter spekulerade i varför PAN floppat. Någon kom fram till att publiken tröttnat på ursprungshistorier där det förklaras varifrån en hjälte kommer. Detta låter förstås väldigt krystat.

Det är nog snarare som så att PAN är en jävligt dålig film. Det är därför folk inte går och ser den.
Fast detta 3D-äventyr börjar ganska lovande, när en mystisk ung kvinna dumpar en bebis utanför ett barnhem i London. Tolv år senare är det världskrig och elaka nunnor styr barnhemmet med järnhand. Lille Peter (debuterande Levi Miller), som har ett halsband i form av en panflöjt, undrar vem hans mor är. Han undrar också vad det är en groteska nunnan Barnabas sysslar med. Det pratas om att hon säljer barn. Jodå - mitt i natten anländer ett flygande piratskepp vars besättning plockar upp småpojkar.
Peter hamnar på skeppet som beger sig till Landet Ingenstans. Där väntar den grymme kapten Svartskägg (Jackman), som använder barn från hela världen och från alla tider som arbetskraft - de hackar fram älvstoft ur bergen.  Svartskägg behöver detta för att inte bli gammal, eller vad det nu var.
Peter lär känna den äldre fången James Hook (Garrett Hedlund) och de blir vänner. Hook är alltså den som ska komma att bli kapten Krok, men här är han schysst och har båda händerna i behåll. Han är även amerikan, av någon anledning. Peter och Hook lyckas fly och hamnar i en märklig djungel på en märklig ö. Där träffar de på ett djungelfolk lett av den tuffa Tigerlilja (Rooney Mara), som ser ut som något slags korsning mellan Xena krigarprinsessan och Pippi Långstrump. Djungelfolket vill först döda Peter och Hook, men när det visar sig att Peter plötsligt kan flyga konstaterar de att han är The Chosen One; han som förutspåtts komma för att besegra Svartskägg.

... Och så dyker kapten Svartskägg och hans mannar upp och lägger sordin på stämningen.
Så länge de är i London är PAN rätt okej. Dock förs Peter bort redan efter en kvart, och därefter blir det bara värre och värre - och allt konstigare. Nu har jag förstås aldrig gillat Peter Pan-figuren och hans värld; boken har jag aldrig läst, men jag har inte gillat några tidigare filmer - eller tecknade serier, för den delen. Det finns en hel del. Men i PAN är det mesta för konstigt. Det är för många idéer på en gång, för många olika stilar, för mycket av allt. I min recension av CRIMSON PEAK skrev jag att den filmen är extremt överlastad - men på ett bra sätt. PAN är extremt överlastad - men på ett dåligt sätt.
Kapten Svartskägg introduceras i scener som ser ut som något ur MAD MAX: FURY ROAD. Han talar till folket, som i tusental knäböjer för honom. Av någon anledning som aldrig förklaras sjunger alla Nirvanas "Smells like teen spirit". Senare i filmen sjunger piraterna Ramones "Blitzkrieg Bop". Även om det är lite fräckt när de skrålar "Hey ho, let's go", begriper jag inte varför de gör det; vad de här låtarna har med filmen att göra.

För att vara en äventyrsfilm för hela familjen är PAN överraskande våldsam. Det är mycket stridande och folk dör, och när Svartskägg anfaller mot slutet av filmen, går allt överstyr. Peter Pan får dessutom något slags konstiga superkrafter. Det hela är fruktansvärt påfrestande och jag satt ofta och undrade vad det var jag tittade på. Det händer för mycket, det händer hela tiden, det smäller och brakar, och det är irriterande snarare än underhållande.

Cara Delivingne, som ska spela Linda i den kommande Linda & Valentin-filmen, är med en minut eller två som några identiska sjöjungfrur, en liten starkt lysande optisk effekt är visst Tingeling, och om man kisar känner man kanske igen Amanda Seyfried i en minimal roll.

Jag gillade scenen med Spitfireplan som flyger omkring i 3D och den obligatoriske dvärgpiraten, men filmen hade blivit mycket bättre om den bara handlade om de onda nunnorna och skippade resten av storyn.

Som PAN är nu, är den förhållandevis osebar.








(Biopremiär 23/10)

torsdag 19 juli 2012

Bio: On the Road

Foton copyright (c) Noble Entertainment
Jack Kerouacs roman "På drift" från 1957 brukar kallas "kultbok". Åtminstone kallades den det förr om åren. En bok alla ynglingar läste, i synnerhet de med romantiska författardrömmar. Tror jag. Huruvida dagens ynglingar kastar sig över boken har jag ingen aning om. Jag gissar att Kerouacs främsta anhängare är 70+. Men det går förstås inte att komma ifrån att "På drift" är ett av 1900-talet mest betydande litterära verk.
Därmed inte sagt att jag har läst den, för det har jag inte. De böcker jag läser filmatiseras aldrig.
Walter Salles förra långfilm; LINHA DE PASSE från 2008, verkar inte ha nått till våra breddgrader. Med undantag för hans bidrag till PARIS JE T'AIME, har jag inte sett något av Salles sedan den onödiga remaken på DARK WATER, som kom 2005 - och som jag glömt att det var han som gjorde. Men här har vi så brasilianarens senaste film, och eftersom vi i Sverige ju inte längre kan svenska och eftersom ingen kommer ihåg "På drift", har den fått behålla originaltiteln ON THE ROAD. Filmen är producerad av Francis Ford Coppola, som försökt göra den i över 30 år.
Engelsmannen Sam Riley, som är känd från huvudrollerna i CONTROL och BRIGHTON ROCK, och som är fascinerande lik Fredrik Wikingsson, spelar centralgestalten Sal Paradise. En ung kille med författardrömmar och som genom hela filmen läser Prousts "På spaning efter den tid som flytt". Egentligen är Sal förstås Kerouac själv. Handlingen utspelar sig under några år i slutet av 1940- och början av 50-talet, och Sal hänger med sin polare Dean Moriarty (Garrett Hedlund) på resor kors och tvärs över hela landet. Dean vill visst också bli författare och lära sig av Sal, och han läser också Proust, men mest av allt är han en av landets främsta betäckare. Han ligger med allt och alla. Han tar droger. Han har gift sig med- och skilt sig från den i början av filmen sextonåriga Marylou (Kristen Stewart), eller hur det nu var, och han är omgift och har barn med Camille (Kirsten Dunst), som mest sitter hemma och surar. Marylou hänger med på Deans och Sals amerikanska odyssé. Ibland följer även andra med.
ON THE ROAD är en märkligt ofokuserad film. Episodisk, till synes osammanhängande. Och lång. Två timmar och sjutton minuter. Ett tag under filmens första hälft tyckte jag att det hela var rätt påfrestande. Irriterande. Emellanåt direkt sövande. Rollfigurer presenterades och försvann, folk åkte omkring, det hände ingenting speciellt. Det såg ut som en typisk film som tävlar i Cannes, en sådan där väldigt arty film jag sett mängder av i just Cannes (tillsammans med ett uppbåd av sovande journalister från hela världen) - och minsann om inte Salles film tävlade i Cannes. Men det tar sig under andra halvan.
Med jämna mellanrum dyker det upp udda, ibland direkt bisarra typer i handlingen. Små korta, flängda inslag, och de är de som håller intresset vid liv. Viggo Mortensen och Amy Adams är ett konstigt par som lever ett konstigt (och drog- och spritfyllt) liv i en fallfärdig kåk på vischan. Och när man tror att det inte kan vi konstigare, anländer Steve Buscemi i en liten roll som homosexuell handelsresande.
Kristen Stewart brukar alltid ge ett blekt intryck i de filmer hon medverkar. Här är hon dock till sin fördel. Hon är dessutom naken titt som tätt, så de eventuella TWILIGHT-fans som går och ser den här filmen för Stewarts skull lär sätta godiset i halsen. En scen där de åker bil nakna är fantastisk.
Här finns många scener där Sal - och andra - sitter med en cigarrett i mungipan och hamrar på en mekanisk skrivmaskin; den klassiska bilden av den unge författaren, och jodå, visst har väl även jag haft sådana drömmar. Jag är dessutom tillräckligt gammal för att ha börjat min karriär med hjälp av en gammal skrivmaskin.
Dock blir jag inte klok på den där Dean Moriarty. Vad ser Sal i honom? Varför ser Sal upp till- och beundrar Dean? Varför umgås de två och hänger ihop under alla de här resorna? Dean är nämlig en väldigt drängig och irriterande typ. Förvisso rolig, men han ger inte intryck av att representera de intellektuellas högborg. Det ser inte realistiskt ut när han läser Proust. Eller när han försöker skriva. Han är bättre på att supa, knarka och lägra damer.
Filmfotot är väldigt bra, miljöerna likaså, det här är ett extremt skitigt 40-tal och bilderna känns autentiska. Till skillnad från dialogen. Replikerna är aningen för konstruerade, för "litterära". Kanske är de plockade direkt från boken, vad vet jag, men ofta känns dialogen inte naturlig. Så här pratade nog inte folk på den tiden. Allra minst ungdomar som gillade att partaja och digga jazz. Det ligger för övrigt en massa jazz på soundtracket och det görs besök på en del jazzklubbar.
En svajig film. Alldeles för ojämn.
  





(Biopremiär 20/7)

fredag 17 december 2010

Bio: TRON: Legacy

Images copyright © Disney Enterprises, Inc.

Herrejösses, gissa om jag ville se Steven Lisbergers TRON som liten på 1982. Eller snarare som ung tonåring. Jag hade läst om den. Jag hade sett bilder ur den. Det såg ut att vara en sanslöst cool film. Och så var ju Bruce Boxleitner med i den! Boxleitner blev stjärna i Sverige som Luke Macahan 1978. När FAMILJEN MACAHAN gick i repris i början av 80-talet blev han ännu mer populär. Men var det inte Jeff Bridges som spelade hjälten i TRON? Jo, det var det, men 1982 visste väl ingen vem han var. Däremot var ju faktiskt Jeffs far Lloyd Bridges med i FAMILJEN MACAHAN!

Jag minns inte varför, men jag såg aldrig TRON när den gick på bio. Kanske visades den aldrig i Landskrona - eller ens i Helsingborg. Faktum är att jag inte lyckades se filmen förrän någon kabelkanal visade den en bit in på 90-talet, när jag var hyfsat vuxen. Och jag tyckte filmen var ... skittråkig. Och korkad.

Ni förstår, jag accepterade inte filmens premisser. Jeff Bridges spelade hackern och spelhallsägaren Kevin Flynn, som av någon anledning sögs in i ett av spelens digitala värld, där han blev spelfiguren Clu. I denna värld tvingades han samarbeta med Tron (Boxleitner) för att slåss mot det ondskefulla Master Control-programmet.

Vänta lite nu: Flynn sugs in i ett TV-spel. Okej, det kan jag köpa. Men om han och alla andra rollfigurer, samt alla fordon är figurer och prylar i ett TV-spel, då borde de ju inte kunna kontrollera sina egna rörelser och handlingar. Nej, rimligtvis borde de ju styras av ungarna som hänger i spelhallen och stoppar mynt på maskinerna.

Tja, kanske tänker jag för mycket. Men i vilket fall: filmen var trist. Tydligen tyckte även biopubliken 1982 att TRON var trist - filmen blev en flopp. Det här var en dyr produktion från Disney och marknadsfördes som den första filmen med datoranimeringar. Detta var dock en sanning med modifikation. Datorerna var inte tillräckligt avancerade på den tiden, så merparten av "datoreffekterna" tecknades för hand.

28 år senare kommer så uppföljaren. TRON: LEGACY. I 3D. 28 år... Det betyder ju att de fans som såg originalet när det var nytt är åtminstone 40 idag. Och vi andra som inte är fans har verkligen inte väntat med spänning på en ny film om Tron.

Jag kan inte påstå att jag vet varför TRON: LEGACY har gjorts, men originalet har byggt upp ett litet kultrykte under de senaste decennierna. Filmen är betydligt mer populär nu än när den kom. Och 3D är ju också populärt just nu. Visst vore väl en TRON 2 vara perfekt för att visa upp flashiga 3D- och datoreffekter, eller hur? verkar man ha resonerat.

TRON: LEGACY, som regisserats av långfilmsdebuterande Joseph Kosinski, inleds med en text som upplyser om att många scener i filmen är i 2D, men att vi ändfå ska behålla 3D-glasögonen på genom hela filmen. Efter en väldigt cool TRON-version av Disneys logga, börjar filmen - i 2D. Jeff Bridges är tillbaka som Kevin Flynn, året är 1989 och han har en liten son; Sam. En kväll, efter att han berättat för lille Sam om äventyren i datorvärlden, lämnar Kevin huset och kommer aldrig mer tillbaka.

Därefter hoppar vi till 2010. Sam (Garrett Hedlund) är nu 27 och vill inte ha något med farsans supermäktiga datorföretag att göra. Sam gillar inte vad de sysslar med. De tillverkar något slags supersäkert virusprogram, en gång i tiden utvecklat av Kevin - ett program avsett att vara gratis och som ska spridas som freeware, men som företaget säljer för dyra pengar. Sam stjäler programmet och laddar upp det på Internet. En kille som jobbar åt företaget spelas av Cillian Murphy, som inte finns med i rollistan, och filmskaparna missar aldrig en möjlighet att visa upp att det är en Nokia N8 Sam använder för att sno all data med.

Plötsligt får Kevins gamle vän och kollega Alan (Bruce Boxleitner) ett meddelande på sin personsökare. Ett meddelande från någon ... speciell. Uppenbarligen släpar Alan forfarande omkring på sin mer än tjugo år gamla personsökare, och numret som visas på displayen är Kevins - ett nummer som varit avstängt i tjugo år. Detta innebär att Sam måste återvända till Flynn's Arcade (som varit stängt i decdennier, men allting finns kvar där; spel och allt, och allt verkar funka än), han hittar Kevins hemliga rum - och han lyckas hoppa in i TRONs digitala värld. Kevin, som alla trott är död, är av allt att döma levande. När Sam kliver in i spelvärlden, blir filmen 3D - ungefär som när TROLLKARLEN FRÅN OZ blir färgfilm.

Nästan omedelbart springer Sam på Clu, som fortfarande ser ut att vara 35 och som fortfarande spelas av Jeff Bridges, försedd med ett datagenererat ansikte som får honom att se yngre ut. Men Clu visar sig vara ond. Sam inser att han måste hitta sin riktiga farsa, vilket han snart också gör. Kevin är nu en skäggig man i 60-årsåldern, och han är fången i en värld hanen gång skapade.

Med hjälp av krigarbruden Quorra (Olivia Wilde) försöker Sam kämpa sig ut ur den digitala världen och tillbaka in i verkligheten. Tron dyker upp och hjälper till han med. Tron bär en hjälm med visir, så filmskaparna slapp för det mesta att att göra en CGI-version föreställande en yngre Bruce Boxleitner.

TRON: LEGACY fick mig verkligen att klia mig i huvudet. Vad fan var det jag satt och tittade på? Vad fan tänkte manusförfattarna - de var sex (6!) stycken - på? Är detta verkligen tänkt att bli julens stora blockbuster? Om Disney tror detta, tror den nog fel.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka och skriva om den här filmen. Några kollegor och jag hade en lång diskussion om den efter pressvisningen. Kosinskis film lider av flera problem. Den är mycket, mycket pretentiös. Den är pompös. Den är otroligt pratig. Den är långsam. Den är humorbefriad. Jag kände att jag var på väg att nicka till flera gånger. Rollfigurerna är inte speciellt kul och de är oengagerande.

Faktum är att TRON: LEGACY ligger jävligt nära att vara en kalkon. Den går en farlig balansgång. Kanske är det här en kalkon? En förklädd kalkon? Den här prylen är i alla fall tillräckligt gravallvarlig och fånig för att kvala in.

Å andra sidan finns det flera saker jag gillar med filmen. Jeff Bridges är förstås en av mina favoritskådisar, han är alltid bra - och det är intressant att se honom  spela en yngre upplaga av sig själv. Olivia Wilde är otroligt hott som Quorra. Och det är trevligt att se den alltid sympatiske Bruce Boxleitner tillbaka på en bioduk, han har gjort lite för många B-filmer på sistone, herregud, han har ju till och med medverkat i filmer från mockbusterbolaget The Asylum!

Det här är en väldigt snygg film. Den är läcker. Men eftersom allting är svart, mörkt eller neonblått, blir det irriterande att titta på det här i över två timmar - och det blir nästan sövande. Det är också svårt att se vad som sker under actionscenerna, eftersom det enda vi ser är lysande blå linjer i mörkret. I alla fall lite för ofta. 3D-effekterna är absolut ingenting att skriva hem om - för det mesta är det omöjligt att avgöra om det verkligen är 3D eller inte (den svenska texten är dock i 3D hela tiden).

Jag gillar att TRON-filmerna utspelar sig i en helt egen värld. Det handlar inte bara om en modifierad version av vår egen värld - som i BLADE RUNNER - utan om en helt ny värld, med en helt annan look och känsla. Men när det kommer till logik, köper jag det inte. Och eftersom jag ju är en gammal rockare gillar jag inte att den enda musik man lyssnar på i TRONs värld är syntpop - franska bandet Daft Punk står för filmmusiken.

Nej, jag tror inte att TRON: LEGACY kommer att bli någon större framgång. Den kommer att locka storpublik under öppningshelgen, men jag gissar att kidsen kommer att tycka att det här är alldeles för tråkigt (vilket det är) - det här är ingen popcornrulle. Men jag kan också tänka mig att de rabiata fansen av 1982 års film kommer att trycka att den här uppföljaren är lika fascinerande och spännande, och de kommer inte att hålla med mig om att det här eventuellt är en kalkon.

Men eftersom det tog tid innan jag lyckades skriva den här recensionen, har jag hunnit tänka igenom det hela lite mer - och har beslutat mig för att sänka det ursprungliga betyget.

Men! Medan jag såg TRON: LEGACY kom jag att tänka på någonting. Vet ni vad jag skulle vilja se? En uppföljare till THE LAST STARFIGHTER från 1984! Ni vet, den där filmen om en tonåring som är skitbra på att spela TV-spel och som därför rekryteras av en rymdflotta för att kastas in i ett STAR WARS-liknande äventyr. Hallå, Hollywood! När får vi se den filmen?




 

 

(Biopremiär 17/12)