Visar inlägg med etikett Gareth Edwards. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Gareth Edwards. Visa alla inlägg

onsdag 14 december 2016

Bio: Rogue One: A Star Wars Story

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Jag brukar önska att jag åter ska få uppleva den där makalösa känslan som ibland infann sig när jag var barn och ung tonåring, och såg något fantastiskt på bio - när jag satt hänförd under två timmar och sedan blev fullkomligt besatt av filmen, en besatthet som ibland varade flera är. Känslan jag fick när jag såg STJÄRNORNAS KRIG på 1970-talet.

Det händer aldrig. Att jag åter får uppleva den där känslan. Fast ibland är det nära. Förra året var det ganska nära, när jag såg STAR WARS: THE FORCE AWAKENS, som jag tyckte var överraskande bra. Det var äventyr i rymden och ett kärt återseende med gamla hjältar.

Nu har årets STJÄRNORNAS KRIG-film haft premiär. Tyckte jag att den var lika bra? Uppfylldes jag av sense of wonder?

Nej. Jag gjorde faktiskt inte det.

STJÄRNORNAS KRIG-fans är extremt känsliga för spoilers; den minsta detalj som nämns om handlingen kan anses förstöra hela filmen, så om du som läser detta är överkänslig: läs inte vidare. Jag ska inte spoila filmen, men av naturliga skäl måste jag nämna en del av det som sker.

Det är Gareth Edwards; engelsmannen som gjorde den senaste GODZILLA, som regisserat ROGUE ONE: A STAR WARS STORY - en film som visar sig innehålla en del rätt ... dåliga idéer. Sämsta idén är nog den direkta handlingen; det äventyret går ut på. Det är ofta vanskligt med prequels; filmer som utspelar sig före de vi redan sett. Vi vet ju vad som kommer att hända. ROGUE ONE utspelar sig före STJÄRNORNAS KRIG; alltså den första, riktiga filmen från 1977, den som senare blev del fyra.

Rebellerna har fått reda på att den onda imperiet håller på att bygga supervapnet som går under namnet Dödsstjärnan. En brokig grupp rebeller samarbetar för att hitta ritningarna till Dödsstjärnan, så att de kan förstöra den.
Att de lyckas med uppdraget vet vi - de spränger ju Dödsstjärnan i luften i STJÄRNORNAS KRIG! Således är handlingen rätt meningslös. Dock skulle det funka om det handlade om rejäla gestalter vi gillar och känner för, och om det bjöds på kul, heroisk action. Men det gör det inte.

Mads Mikkelsen, vars roll är för liten, spelar Galen Erso, mannen som mot sin vilja konstruerar Dödsstjärnan. Hans dotter Jyn Erso kommer på avvägar som barn, men växer upp till en sammanbiten enstöring spelad av Felicity Jones, som snart lierar sig med rebellerna och leder jakten på Galen och ritningarna. I THE FORCE AWAKENS fick vi en ny hjältinna; Rey (Daisy Ridley), som var en sorts kvinnlig motsvarighet till Luke Skywalker. Och nu får vi Jyn, som är en kvinnlig motsvarighet till Han Solo. Är det nog tänkt.

Tyvärr spelas hon alltså av Felicity Jones, vilket var en dum idé. Hon var direkt dålig i Tom Hanks-rafflet INFERNO nyligen, och hon är inget vidare som Jyn. Hon är lite blek, tråkig och charmlös. Hon är liksom ingen Milla Jovovich i actiontagen.

Rebellen Cassian Andor, som är den Jyn främst samarbetar med, spelas av mexikanen Diego Luna, som talar med spansk brytning. Även han är totalt charmbefriad, och hans främsta egenskap verkar vara att han har fett hår.
Under äventyret ansluter sig diverse löst folk. Donnie Yen är den största behållningen; han spelar en blind kampsportsspecialist som ständigt babblar om Kraften. Roboten K-2SO ska utgöra filmens komiska inslag, men han är inte alltför rolig. Forest Whitaker spelar en märklig man med mekaniska ben och misslyckad frisyr.

En riktigt dum idé var att datoranimera Peter Cushing; en skådespelare som dog 1994. Hans rollfigur Moff Tarkin från STJÄRNORNAS KRIG återkommer - och det i flera scener. Det enda jag tänkte på är att, jösses, det där är ju en CGI-Peter Cushing! Lite stel, lite kall, lite zombieaktig. Eftersom det låg flera reklamfilmer för TV-spel före huvudfilmen, kändes detta tilltag mest som ännu ett klipp från ett TV-spel.

Jimmy Smits har en liten roll, och plötsligt ser vi Fares Fares som senator Vaspar. Det är ju lite kul. Ja, och så förekommer Dath Vader som hastigast, mest för att vi ska få lite obligatorisk ljusvärjefajting.
En inspirerat dålig idé var att knappt använda John Williams klassiska musik alls; den förekommer bara ett fåtal gånger, främst mot slutet och under eftertexterna. Istället har man låtit Michael Giacchino komponera ett helt nytt ledmotiv - och detta låter nästan precis som John Barrys ledmotiv till Luigi Cozzis gamla, fina STJÄRNORNAS KRIG-kopia STARCRASH från 1978! Detta är synnerligen förvirrande. X-Wing fighters far omkring till Stella Stars ledmotiv. Jag konstaterar även att mycket av STJÄRNORNAS KRIGs storhet ligger just i John Williams musik. Med helt annan musik känns det som vilken rymdopera som helst, i synnerhet om hjältarna - som här - är helt nya och obekanta.

Det tar  ett bra tag för ROGUE ONE att komma igång. Först under filmens andra hälft börjar det kännas lite grann som STJÄRNORNAS KRIG, när det äntligen bjussas på dogsfights i rymden, vilt framstormande stormtroopers (som siktar dåligt), imperiets officerare som ryter barskt, rebellpiloter som säger "This is golden leader", och närbilder på skrikande piloter alldeles innan de sprängs i luften.

Men rent allmänt är det för mörkt - i betydelsen att stora delar av filmen utspelar sig i mörker. Eller regn. Och det är gravallvarligt. Jag saknar verkligen den frejdiga matinékänsla STJÄRNORNAS KRIG besatte, när det främst var ett kul, gammaldags äventyr med charmiga hjältar och onda bovar.
De nya STJÄRNORNAS KRIG-filmerna borde vara mer som GUARDIANS OF THE GALAXY. Den filmen är så som STJÄRNORNAS KRIG borde vara. Förhoppningsvis är nästa GUARDIANS-film lika festlig.

ROGUE ONE: A STAR WARS STORY är en hyfsat bra film, det är okej rymdaction, men min främsta känsla efter att ha sett den var Var det här allt? Borde det inte vara lite fränare, lite coolare, lite roligare än så här?








(Biopremiär 14/12)

tisdag 13 maj 2014

Bio: Godzilla

Foton copyright (c) Warner Brothers

Enligt Wikipedia visades den japanska Godzillafilmen ALLA MONSTER SKA FÖRSTÖRAS från 1968 på svensk TV 1977. Det har jag inget som helst minne av - och jag såg inte filmen då. Jag tror inte ens att jag visste om att den visades. Och detta var ju nackdelen med att vara 60-talist - eller äldre - och växa upp i Sverige. Populärkulturutbudet var skralt ochom man missade till exempel en TV-sändning kunde det hända att man fick vänta decennier på nästa tillfälle (jag var för ung för skräcksommaren 1972 och fick därför inte se Universals gamla skräckklassiker förrän i början av 80-talet).

När jag gick på mellanstadiet minns jag att några klasskompisar hade sett KING KONG VS GODZILLA, som fanns på hyrvideo, men för min del var jag hyfsat vuxen innan jag äntligen lyckades ta del av dessa japanska monsterfilmer. Det var nog inte förrän på 90-talet och rubbet blev tillgängligt på köpvideo. Jag såg dem allihop - plus filmerna om sköldpaddan Gamera, och även ett par avsnitt av TV-serien om Ultra-Man (som Arne Weise visat ett inspelningsreportage om i mitten av 70-talet, vilket gjorde stort intryck på mig). Och, tja, det var väl kul. I alla fall mestadels. Det blev ju lite tjatigt i längden.
Godzilla 1954
Den första filmen om Godzilla, eller Gojira, som han heter i hemlandet, kom 1954. Det var en svartvit film och till tonen ganska seriös och allvarlig; det var en monster- och katastroffilm i Hiroshimas skugga om den radioaktive jätteödlan Godzilla som levde jävel (i en film som klipptes om när den fick USA-premiär). Senare blev filmerna alltmer barnvänliga, Godzilla förvandlades till hjälte i en lång rad färgglada filmer, fullspäckade med festliga monster och varelser som bor på Monster Island. Efter ytterligare ett par decennier blev filmerna åter allvarligare.
King Kong Vs Godzilla
1998 kom det en amerikansk film om Godzilla i regi av Roland Emmerich. Jag minns absolut ingenting av den. Jag såg den två gånger, men nej, det är blankt. Det enda jag minns är att jag inte var så förtjust i den - och att det visade sig att Godzilla var en hona! Vad hände med The King of Monsters? Och nu har vi åter en ny, amerikansk Godzillafilm. Gareth Edwards, som gjorde lågbudgetfilmen MONSTERS, står för regin, och jag hade en hel del förväntningar på filmen - den har nämligen till större delen fått ett varmt mottagande.

... Och tyvärr blev jag aningen besviken.

Filmen öppnar 1999 med att Bryan Cranston och Juliette Binoche spelar ett par som bor i Japan med sin lille son, där man hittat kvarlevorna av ett gigantiskt urtidsdjur. Saker och ting går åt skogen, Binoche stryker med, och så hoppas det till nutid. Den lille sonen har vuxit upp till soldaten Ford Brody (Aaron Taylor-Johnson), som skickas till Tokyo för att lösa ut farsan, som hamnat i finkan. Något slags illasinnade, gigantiska, och närmast robotliknande varelser är på rymmen och ställer till det i Honolulu och Las Vegas och var de nu drar fram. Ford Brody och hans mannar beger sig ut på monsterjakt. Men vem kommer då traskande i vattenbrynet, om inte The King of Monsters - Godzilla. Är även han ond - eller är han mänsklighetens sista hopp?
Visst är specialeffekterna imponerande. Godzilla har väl aldrig sett så här realistisk ut. Destruktionsorgierna är enastående välgjorda. Men! Jag upplever filmen som (ursäkta ordvitsen) väldigt tungfotad. 2014 års GODZILLA är en alldeles för mörk och allvarlig film - och det dröjer alldeles, alldeles för länge innan titelfiguren dyker upp. Vi får se effekterna av monstrens framfart på ett nytt och lite för realistiskt sätt: de drabbade människorna irrar runt i chock som efter tsunamin och andra tragedier.

... Och är inte poängen med Godzilla; orsaken till filmseriens popularitet, det faktum att de är oförargliga och charmiga? Män i gummikostymer som brottas och stompar omkring i en modell av Tokyo. Till nästa film är staden återigen uppbyggd och alla är glada. Tills nya monster attackerar.
Den intetsägande Aaron Taylor-Johnson är ingen vidare kul hjälte - och det slog mig först nu att Elizabeth

Olsen spelar hans fru. Så minnesvärd är hennes rollfigur.

Edwards film är förstås inte dålig. Den är stor och maffig (fast 3D:n är knappt märkbar) och om man inte förväntar sig den traditionella japanska versionen, lär man nog bli mer nöjd än jag. Och jag ändrar kanske uppfattning när jag väl ser om filmen - vilket jag lär göra inom kort.

I vilket fall: GODZILLA är betydligt bättre än PACIFIC RIM.







(Biopremiär 14/5)