Netflix: Heart of Stone

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion - rättare sagt en Skydance- och Netflixproduktion. Ännu en högljudd, slickad actionfilm. Denna kostade dock "bara" 68 miljoner dollar, till skillnad från rekorddyra RED NOTICE och THE GRAY MAN. Precis som den sistnämnda, är HEART OF STONE tänkt att bli en filmserie.

Vi får väl se hur det blir med den saken.

Förr, på den gamla goda tiden, inleddes Bondfilmerna med en fristående prolog, ett litet miniäventyr avsett att sätta filmens ton och göra publiken på gott humör. HEART OF STONE, som regisserats av Tom Harper efter ett manus av Greg Rucka och Alison Schroeder, inleds med en tjugo minuter lång prolog. Till skillnad från i Bondfilmerna, är denna prolog inte fristående. Vi kastas rakt in i handlingen, som redan börjat. En märklig trend filmskapare ofta ägnar sig åt numera, på den nya dåliga tiden. Detta innebär att det dröjer sådär 30-40 minuter innan vi får klarhet i vad som försiggår och vad det hela går ut på.

Denna prolog känns lite grann som en audition till nästa James Bond-film. Försöker Jamie Dornan vara Bond här? Det skulle även kunna vara en audition till en ny MISSION: IMPOSSIBLE. Eller försöker Gal Gadot vara Modesty Blaise? Jag har inte tänkt på det tidigare, men Gadot är lite lik Modesty.

Ett team brittiska MI6-agenter har tagit sig in på ett casino i de italienska alperna. Gal Gadot är teamets IT-expert, Rachel Stone. De är på jakt efter några slemma typer, saker och ting går fel, och en massa action och jakter i bergen följer, därefter blir det animerade förtexter; filmen har riktiga förtexter, vilket alltid är ett plus.

Jag tänkte att den här långa prologen var rätt lovande, men så snart förtexterna var över kom jag på andra tankar.

Den oansenliga IT-experten är inte alls någon IT-expert, hon tillhör en superhemlig agentorganisation kallad Korthuset, vars agenter har olika spelkort som täcknamn. De andra i MI6-gänget blir förvånade, de visste inte om detta.

Plötsligt attackeras MI6-gänget och flera av dem dödas. Det finns en förrädare bland dem.

Det hela handlar om jakten på ett supervapen, en pryl som kallas Hjärtat. Stone ger sig av efter skurkarna Keya (Alia Bhatt) och Mulvaney (Enzo Cilenti). Keya ger intryck av att egentligen vara snäll. De jagar varandra och slåss och skjuter ...

... Och jag tappade intresset totalt. HEART OF STONE är en fullkomligt själlös film. Den är något makalöst ooriginell. Vi får ännu en sådan där superhemlig agentorganisation, som känns väldigt fantasilös, den skulle lika gärna kunna heta U.N.C.L.E. eller Impossible Mission Force. Vi får ännu en McGuffin alla är ute efter, det var inte längesedan vi såg detta på bio - nämligen i den senaste MISSION: IMPOSSIBLE-filmen. Och apropå den, stora delar av HEART OF STONE påminner om MISSION: IMPOSSIBLE - FALLOUT. 

Det hela blir inte bättre av Gal Gadot i huvudrollen. Hon må vara vacker, men hon är vansinnigt tråkig. Hon blir inte roligare av det faktum att filmen är relativt humorbefriad. Nej, jag ska inte säga "relativt", filmen är humorbefriad.

Jag har aldrig läst serieförfattaren Greg Ruckas serier, han har skrivit en hel del superhjälteserier och serieromaner, men den förra Netflixfilmen han låg bakom; THE OLD GUARD, var lika värdelös - men om inget annat hade den Charlize Theron i huvudrollen.

HEART OF STONE är en plastig, ospännande och framför allt tråkig actionfilm som inte innehåller någonting alls som sticker ut och gör den intressant, den innehåller ingenting vi inte sett förut. Jag skulle kunna vara snäll och ge filmen en tvåa i betyg - men så snäll tänker jag inte vara. Jag satt nämligen bara och väntade på att filmen skulle ta slut, så att jag kunde titta på något annat.

Bland övriga medverkande syns Matthias Schweighöfer, Sophie Okoned, BD Wong och Glenn Close.

 

 

 

 

(Netflixpremiär 11/8)

Bio: The Flash

Foton copyright (c) Warner Bros.

Då får den premiär till slut, THE FLASH. Många har undrat vad som skulle hända med Andy Muschiettis film efter alla kriminella skandaler huvudrollsinnehavaren Ezra Miller varit inblandad i de senaste åren. Några har gissat att Warner Bros. skulle göra som Ridley Scott gjorde med ALL THE MONEY IN THE WORLD, filmen där alla scener med skandalomsusade Kevin Spacey spelades in på nytt med Christopher Plummer. Men nej, Miller fick vara kvar. 

Jag hade vissa förhoppningar på den här filmen. Den verkade kul och Michael Keaton skulle göra comeback som Läderlappen i den. Som så ofta är fallet nuförtiden lämnade jag salongen besviken.

THE FLASH är en film som är nästan bra hela tiden. Allting i filmen är nästan. Det är så mycket nästan här att slutresultatet inte blivit särskilt bra.

Filmen börjar onekligen jättebra. Ezra Miller spelar Barry Allen, forskaren som blivit den blixtsnabbe superhjälten Blixten. I en prolog får Blixten stora problem när han på egen hand måste avvärja en enorm katastrof när en skyskrapa håller på att rasa ihop - Stålmannen är bortrest. Samtidigt jagar Läderlappen (Ben Affleck) vilt skjutande skurkar. En massa bebisar drösar ut från skyskrapan och Blixten måste fånga dem innan de slår i marken - vilket blir svårt, eftersom Blixten inte hunnit äta frukost, han har därför inte energi nog för att reda ut det. De datoranimerade bebisarna ser lite otäcka ut, men detta är en jättekul scen. Även avslutningen på prologen är kul, när Mirakelkvinnan (Gal Gadot) dyker upp.

Här inser jag även att Ben Affleck är den bästa film-Läderlappen. I den här filmen ser han verkligen ut som Frank Millers version från 80-talet. Filmerna Affleck varit Läderlappen i är inte bra, de är snarare dåliga, men han är bra.

Denna roliga, underhållande och innovativa prolog känns lite grann som superhjältetidningar från när jag växte upp. Resten av filmen är långt ifrån lika bra.

Marvel har de senaste åren ägnat sig alltför mycket åt multiversum. Det var kul en gång, men nu känns det tjatigt och irriterande. Vi har sett det här nu. Och här kommer nu konkurrenten DC med en film om också handlar om multiversum - som om de försöker plagiera Marvel. Nu gav förstås DC sig på multiversumgrejen redan 1985 i maxiserien Crisis on Infinite Earths, och de har säkert varit inne på det ännu tidigare i serier jag glömt bort. Men ändå.

THE FLASH är en variant på TILLBAKA TILL FRAMTIDEN. Det är nästan samma story. Om vi inte skulle fatta det själva, så påpekas det flera gånger i filmen. Blixten upptäcker att om han springer tillräckligt fort kan ha resa i tiden. Blixtens mor mördades när Barry var liten. Därför reser Blixten tillbaka i tiden för att rädda livet på morsan, men när han kommer tillbaka till sin egen tid, är det mycket som inte stämmer - eftersom han ändrade i dåtiden, har även nutiden förändrats. Tillbaka i nutiden träffar Blixten sitt yngre jag, som också spelas av Ezra Miller. Den unge Barry Allen har ännu inte fått sina superkrafter, han är bara en störig tonåring. 

Av diverse skäl fastnar den vuxne Barry Allen i denna felaktiga nutid, där Eric Stoltz inte ersattes av Michael J Fox i TILLBAKA TILL FRAMTIDEN. Jobbigt blir det när General Zod (Michael Shannon) plötsligt anfaller jorden med sin rymdarmé. Barry den äldre och Barry den yngre behöver hjälp, men den ende superhjälte som finns i denna värld, är Läderlappen (Michael Keaton), som är nerdekad, eftersom ingen behöver hans hjälp längre. Stålmannen har ingen hört talas om.

Medan de försöker stoppa Zod hittar den en rymdkvinna som hålls fången i Ryssland. Det visar sig vara Stålmannens kusin Kara (Sasha Calle), det vill säga Stålflickan.

Av någon anledning har filmskaparna valt att koka ihop det sämsta ur SUPERMAN - THE MOVIE från 1978 (där Stålmannen ställer allt till rätta genom att vrida tillbaka tiden), det sämsta ur MAN OF STEEL från 2013 (General Zod anfaller och det blir ett jätteslag), samt det mest uttjatade från Marvel, det vill säga multiversumgrejen. Den lättsamma tonen från prologen försvinner och ersätts med alldeles för mycket konstigt, datoranimerat, kosmiskt mumbo-jumbo, där Blixten kutar runt i tiden.

Ezra Miller är bra och sympatisk som den vuxne Barry Allen - men väldigt jobbig och påfrestande som den unge Barry. Mycket i filmen skulle inte hända om den unge Barry kunnat uppföra sig.

Stora delar av sista akten består av alldeles extra kosmiska scener där lite olika Blixten, Stålmannen, Läderlappen och andra flimrar förbi - George Reeves, Christopher Reeve, Helen Slater, Adam West med flera. Filmens stora behållning är att vi äntligen får se Nicolas Cage som Stålmannen, om än i datoranimerat skick. Han ser lite konstig ut - rent allmänt är datoranimeringen i THE FLASH inget vidare.

Nå, filmen innehåller en del roliga scener, och jag skrattade åt en punch line i slutminuterna. Jag gillade att vi åter får höra Danny Elfmans Läderlappstema från Tim Burton-filmerna. Men den här filmen är inget vidare. Den kunde dock ha blivit bra. Om inget annat är den bättre än BLACK ADAM och kanske även bättre än SHAZAM! FURY OF THE GODS.  

Stålflickan är relativt personlighetsbefriad och har inte mycket att göra, men man ska visst spela in en solofilm om henne.

TV-serien med John Wesley Shipp från 1990 är mycket bättre än den här långfilmen. TV-serien från 2014 har jag inte sett.

 

 

 

(Biopremiär 14/6)

Bio: Shazam! Fury of the Gods

Foton copyright (c) Warner Bros.

Jag kastar ett öga på min recension av SHAZAM! från 2019, en superhjältefilm i regi av svensken David F Sandberg. Till min förvåning ser jag att jag satte en fyra i betyg. Jag minns att jag tyckte den var lite bättre - och framför allt roligare - än andra superhjältefilmer, men att sätta en fyra var nog att ta i.

Nu är Sandberg tillbaka med uppföljaren SHAZAM! THUNDER OF THE GODS, och den här gången är det inte lika roligt. Tvärtom är det en film som efter ett tag blir ganska påfrestande - framför allt är det huvudpersonen som blir jobbig. Ni vet, han som inte heter Kapten Marvel.

Ja, ni minns förstås allihop att denne rödklädde superhjälte hette Kapten Marvel från början. Figuren skapades 1939 som en konkurrent till Stålmannen. På 1950-talet lades serien ner, och när den senare återupplivades, hade Marvel Comics registrerat en helt annan superhjälte som också hette Kapten Marvel. Så, den ursprunglige Kapten Marvel fick byta namn till ... Shazam. Det vill säga det magiska ord den unge pojken Billy Batson skriker för att förvandlas till vuxen superhjälte.

Denna namnförvirring ställer till det för de övriga superhjältarna i vad som förr hette familjen Marvel. Billy Batsons syskon/vänner i fosterfamiljen han växer upp i har fått samma krafter som Billy. Nu heter Kapten Marvel Junior plötsligt Captain Everypower. Mary Marvel heter ... ingenting, verkar det som, vilket även gäller för de övriga hjältarna. Vi har alltså sex superhjältar, varav fyra inte har några superhjältenamn.

Vad som också ändrats i de här två filmerna, är superhjältarnas personlighet. I det ursprungliga serierna förvandlades Billy Batson till en helt annan person - Kapten Marvel var en vuxen superhjälte som inte var Billy Batson. Detsamma gällde för de övriga medlemmarna i familjen Marvel. Under 1980-talet ändrade DC Comics, som på 70-talet köpt figurerna av förlaget Fawcett, detta - så att de fortfarande var samma barn och tonåringar, fast i vuxna kroppar. Det märkliga här är att Shazam (Zachary Levi) är betydligt barnsligare än Billy Batson, som spelas av Asher Angel. Asher Angel börjar dessutom bli för gammal för rollen. Grace Caroline Currey, som spelar Mary, är så pass gammal att hon även spelar superhjälte-Mary. Hon fyller 27 i sommar.

Detta superhjälteteam kallas i media för Philadelphias Fiasko, eftersom de oftast ställer till det. Självklart ställer de till det, eftersom de alltså fortfarande är barn och tonåringar. Men de måste rycka ut igen, eftersom en ny superskurkduo gjort entré. Helen Mirren och Lucy Liu spelar de grekiska gudarna Hespera och Kalypso. De är ute efter den mystiska staven som gav Billy Batson hans superkrafter, och efter att fått tag på den lever de jävel och har sig.

Freddy Freeman (Jack Dylan Grazer), han som blir Captain Everypower, träffar en ny tjej på skolan; Anne (Rachel Zegler), som är söt och snäll, och Freddy blir genast kär i henne. Hon visar sig ganska snart vara Anthea, en tredje gud. Fast hon är inte alls lika ond som Hespera och Kalypso. Saker och ting går inte som planerat, och delar av familjen Marvel, som inte heter familjen Marvel, förlorar sina superkrafter. Hur ska det gå?

SHAZAM! THUNDER OF THE GODS utvecklar sig inte på ett tillfredställande sätt. Som jag skrev ovan är den påfrestande. De onda gudarna trollar fram monstrum och drakar, och det känns som om halva filmen - som varar över två timmar - består av fajter med dessa monstrum och drakar. Zachary Levi är inte längre rolig - han är bara fånig och jobbig, som en omogen nioåring. Till saken hör att Billy Batson ska fylla 18 i filmen. Dessutom pratas det alldeles för mycket om hur viktigt det är med en familj - de pratar så mycket om detta att det faktiskt refereras till THE FAST & THE FURIOUS! Det bjussas på moralkakor och det sägs fina saker om vad en hjälte egentligen är. Jag tappade intresset efter ett tag och började gäspa.

... Fast en del inslag är bra och roliga. Helen Mirren hade säkert kul. Dock är filmen emellanåt märkligt våldsam för att vara en familjefilm.

David F Sandberg själv dyker upp under några sekunder, han plockas upp av en flygödla som flyger iväg med honom, och han skriker "Släpp mig!" på svenska. På slutet anländer en annan välkänd superhjälte, vilket lär glädja Göran Semb på seriepodden. En kille som dyker upp i bakgrunden under slutstriderna och vinkar, är Michael Gray. Han spelade Billy Batson i TV-serien från 1970-talet. Den intresserade kan se avsnitt på YouTube.

 

(Biopremiär 15/3)

DVD/Blu-ray/VOD/Disney+: Death on the Nile

DEATH ON THE NILE (Disney)

Avdelningen för titelförvirring: när den här filmen gick på bio hette den DÖDEN PÅ NILEN. Vad den heter på Disney+ vet jag inte, eftersom jag inte har den tjänsten, men på DVD och Blu-ray har filmen fått behålla sin engelska originaltitel. Jag såg den på Blu-ray.

Juldagen 1983 såg jag John Guillermins film DÖDEN PÅ NILEN från 1978, byggd på Agatha Christies roman, på TV. Jag har inte sett den sedan dess, och jag mindes inte vem som mördades och vem mördaren var - men, jag kom ihåg hur mordet utfördes. Jag minns att jag tyckte att det var långsökt och omöjligt att utföra. Filmen i sig tyckte jag var trevlig, den hade ett fantastiskt skådespelaruppbåd, och Peter Ustinov som Hercule Poirot.

2017 hade Kenneth Branaghs MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN, med Branagh själv som Poirot, premiär. En film vars första hälft var utmärkt, men som märkligt nog blev tråkigare och mindre intressant efter själva mordet knappt halvvägs in. Filmen visades på 70mm på utvalda biografer, och den fick nästan mer uppmärksamhet för detta, än för innehållet. Den filmen slutade med att Hercule Poirot skickas till Nilen för att lösa ett nytt fall.

... Och här har vi alltså Kenneth Branaghs DÖDEN PÅ NILEN, delvis inspelad i Egypten och Marocko. Liksom i den förra filmen, kryllar det av kända skådespelare. Gal Gadot, Annette Bening, Dawn French, Jennifer Saunders, Russell Brand, och en massa andra. Armie Hammer har en stor och viktig roll, den här filmen spelades in innan Hammers karriär rasade ihop efter en rad bisarra händelser, och han blev persona non grata.

Alla dessa personer, samt Hercule Poirot, befinner sig alltså på Nilen. Närmare bestämt ombord på en lyxig båt. Det uppstår intriger - Gal Gadot spelar en svinrik kvinna, Linnet, som gift sig med sin kompis Jacquelines (Emma Mackey) pojkvän Simon (Hammer). Jacqueline är också ombord på båten, hon går omkring och hatar Linnet. Fler kärleksintriger förekommer: rollfiguren Bouc (Tom Bateman) återkommer från MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN, han har ett hemligt förhållande med en annan av passagerarna.

Men hur står det till med den utlovade döden? Det dröjer en timme och fem minuter innan det första mordet sker - ytterligare mord följer. Filmen varar två timmar och sju minuter, så vi får alltså vänta mer än halva filmen. Eftersom jag alltså kom ihåg hur mordet gick till, visste jag vem som låg bakom när mordet väl skedde. Huruvida man gjort några större förändringar mot boken och den tidigare filmatiseringen vet jag inte - med undantag för en svartvit prolog som utspelar sig under första världskriget. I denna prolog får vi förklaringen till varför Poirot har sin stora mustasch, och detta är påhittat av manusförfattaren Michael Green.

DÖDEN PÅ NILEN är grann att titta på, här finns flera maffiga vyer, och den är säkert ännu maffigare på en stor bioduk. Dock är filmen i sig rätt ljummen. De medverkande skådespelarna må vara kända, men de är inte så där jättekul. Gal Gadot har jag alltid tyckt är tradig. Någon större spänning uppstår aldrig - fast det kan bero på att jag visste vem mördaren var. Någon humor finns här knappt alls, trots att både French och Saunders medverkar. Jag minns MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN som bättre, men framför allt minns jag versionerna från 1970-talet av dessa två deckare som bättre.

Bland extramaterialet hittar vi intervjuer med filmskapare och skådisar, samt barnbarn och barnbarnsbarn till Agatha Christie.

 

Netflix: Red Notice

Foton copyright (c) Netflix

Härommånaden hade den engelska filmen SAS: RISE OF THE BLACK SWAN premiär på Netflix. Filmens originaltitel är SAS: RED NOTICE, med Netflix döpte om den för att undvika förväxling med sin egen produktion RED NOTICE, vilken hade premiär igår.

RED NOTICE är den hittills dyraste Netflixproduktionen - drygt 200 miljoner dollar gick den loss på, och filmens tre stjärnor Ryan Reynolds, Dwayne Johnson och Gal Gadot fick en rejäl bit av summan. För manus och regi står Rawson Marshall Thurber, som bland annat gjort DODGEBALL, CENTRAL INTELLIGENCE och SKYSCRAPER. Varför Netflix tyckte att det var värt att pumpa in så mycket stålar i det här projektet kan man undra. Filmen är inte på något sätt märkvärdig.

Det hela handlar om Cleopatras guldägg. Nej, inga ägg värpta av en gås som heter Cleopatra, men väl tre svindyra prydnadsägg som tillhört den legendariska drottningen. Två av äggen finns i säkert förvar, det tredje antas vara försvunnet för evigt.

Ryan Reynolds spelar den internationelle tjuven Nolan Booth, som är på jakt efter dessa tre ägg, i synnerhet det försvunna ägget. Booth, som är världens näst bästa konsttjuv, tvingas samarbeta med en viss John Hartley (Dwayne Johnson), som kanske är en agent, eller som kanske är en tjuv. Världens bästa konsttjuv är den mystiska Löparen, som ingen vet vem det är - tills vi ganska omgående upptäcker att det är Gal Gadot som är Löparen.

Booth och Hartley tävlar med Löparen om att hitta det tredje ägget, men Löparen verkar hela tiden ligga ett steg före - hon har nästa övernaturliga krafter, hon lyckas med allt. En ihärdig polis (Ritu Arya) jagar de tre tjuvarna.

Historien utspelas i ett flertal länder. De är i Rom och Paris och Bali och ett ryskt fängelse, de är i snöiga berg och i djupa djungler. Att de hamnar i en tjurfäktningsarena är rätt oväntat. Minst sagt.

Men det hjälper inte så mycket.

Ryan Reynolds är jätterolig i den här filmen. Okej, kanske inte jätterolig, men han har kul repliker och är avspänt charmig. I övrigt är detta ännu en actionkomedi som mest är stor, högljudd, stökig, rörig, och framför allt tråkig. Jag har sagt det flera gånger förut, men det känns som att Hollywood någon gång strax efter millennieskiftet glömde bort hur man berättar en historia. Emellanåt kom jag på mig med att sitta och tänka på annat. Att filmens handling inte är speciellt originell kan jag ta, men RED NOTICE är bara en film som ser dyr ut, inget mer. 

Dwayne Johnson är fel i rollen - det är svårt att tänka sig att denne karl, står som en ladugårdsdörr, är konsttjuv. Gal Gadot är bara tråkig. Hon är alltid lite tråkig. Oavsett vad hon spelar, ser hon mest ut som en fotomodell som gått fel. Hon är snygg utan att ha någon större utstrålning, till skillnad från Ritu Arya - jag hade hellre sett en film som bara handlar om att Ritu Arya jagar Ryan Reynolds.

... Och jag hade hellre sett en film om gåsen Cleopatra som värper tre ägg.

 

 

 

(Netflixpremiär 12/11)

HBO: Wonder Woman 1984

Senast jag var på Filmstaden Bergakungen i Göteborg, var i oktober förra året. Då hade de ställt en staty föreställande Mirakelkvinnan i foajén. Nya filmen WONDER WOMAN 1984 skulle ju gå upp på bio under hösten/vintern. Men så tvingades biograferna stänga på nytt, premiären senarelades, och nu släpps den direkt på streaminingtjänsten HBO Nordic.

Den första filmen, WONDER WOMAN, kom 2017 och blev en överraskande succé både bland publik och kritiker. Själv tyckte jag att den var bättre än väntat, men det berodde mest på att andra, moderna DC Comics-filmer är mörka, gravallvarliga, och tungfotade. WONDER WOMAN var humoristisk mellan varven - men alldeles för lång, och med alldeles för långa superhjältestrider.

Denna uppföljare, vilken regisserats av Patty Jenkins, som även stod för originalet, börjar bra. Några rånare slår till på ett köpcentrum, och Mirakelkvinnan dyker upp och räddar dagen på det festligaste sätt. Det här känns nästan som hämtat ur en kul superhjältefilm från 1970-talet. Jag vet att många har klagat på dessa scener och hävdat att de är töntiga, men de har fel. Tjoflöjt är alltid bättre än tungsinthet. Åtminstone i superhjältefilmer. Framför allt i superhjältefilmer om amasoner i raffiga baddräkter.

I inledningen får vi även se hur det gick till när Mirakelkvinnan var barn och fuskade i en tävling på amasonernas ö, där hon växte upp. Precis som i den förra filmen, är dessa scener trista och fåniga på fel sätt - och folk pratar med konstiga brytningar. Några moralkakor delas ut.

Som titeln antyder, utspelar sig den nya filmen 1984. Det finns egentligen inget större skäl till att det ska vara 1984. Först mot slutet antyds kalla kriget och politiska motsättningar. Årtalet används mest till att skoja om 80-talets mode. De kunde ha gjort mycket mer av det här.

Diana Prince, det vill säga Mirakelkvinnan (Gal Gadot), jobbar som antropolog på Smithsonian Institute i Washington DC. Där lär hon känna den nördiga och osäkra Barbara Minerva (Kristen Wiig), som dyrkar Mirakelkvinnan och vill vara som hon. Diana träffar även på Maxwell Lord (Pedro Pascal), som är en slem typ. Han är ute efter en besynnerlig pryl som finns på institutet; en drömsten. Denna sten förverkligar ens önskningar. Då kan det gå illa, det vet alla som sett filmen WISHMASTER - eller som läst novellen "Aphanden".

Efter att till en början ha varit hyfsat kul och underhållande, övergår WONDER WOMAN 1984 snart till att bli förvånansvärt dum, tråkig och tjatig. Maxwell Lord blir vad det lider en galen superskurk. Mirakelkvinnans stora kärlek Steve Trevor (Chris Pine), som dog i förra filmen, återkommer på ett synnerligen krystat sätt. Folks önskningar blir verklighet till höger och vänster, och allt blir kaotiskt. Bataljerna är utdragna och sövande. Nörden Barbara blir sexig, får superkrafter, förvandlas till något slags rovdjurskvinna och blir superskurk hon med. Hon tar nästan över som filmens huvudperson.

Det är gott om logiska luckor i filmen. Mycket känns väldigt ogenomtänkt. Det här är ganska mycket sämre än den första filmen. Gal Gadot är väl bra som Mirakelkvinnan, men det är lite för mycket fotomodell över henne för min smak. Alldeles på slutet dyker Lynda Carter, som spelade Mirakelkvinnan i TV-serien på 1970-talet, upp i en totalt onödig och nästan genant jönsig cameo.

TV-serien är förresten mycket bättre och roligare än den här filmen.

 

 

(HBO-premiär 26/3)

Bio: Justice League

Foton copyright (c) Warner Brothers

Justice League? Vad är det för trams? De heter ju Lagens väktare! När jag var barn publicerades Justice League of America, som sammanslutningen då hette, under namnet Lagens väktare i tidningen Gigant. Gigant var mycket dyrare än andra serietidningar, så jag läste den inte speciellt ofta.

Jag tyckte att det var lite fräckt med en massa olika superhjältar i en och samma serie. Fast jag tror inte att jag tyckte serierna om Lagens väktare var speciellt bra - som så många andra superhjälteserier från DC Comics på 1970-talet, var äventyren lite ryckigt berättade, och handlingen var ofta lite konstig. Åtminstone minns jag dem som konstiga. Jag undrade även varför Läderlappen var med i Lagens väktare, eftersom han inte hade några superkrafter.

Jag blev heller aldrig klok på hur många medlemmar Lagens väktare hade. Ibland verkade de vara hur många som helst. I början av 1980-talet byttes samtliga medlemmar ut mot helt nya superhjältar. Detta vet jag eftersom jag, tack vare Seriefrämjandets dåvarande tjänster, prenumererade på den amerikanska Justice League of America-tidningen. Fråga mig inte varför jag gjorde det. Den nya konstellationen blev inte långlivad.

I Zack Snyders nya film (Joss Whedon är en av manusförfattarna) har en ny superskurk anlänt till jorden - Steppenwolf; en lång snubbe med horn på huvudet. Figuren är datoranimerad, Ciarán Hinds gör rösten. Steppenwolf har med sig en armé av bevingade busar, och de är ute efter ... tre lådor.

Just det.

Tre lådor.

Och en av dessa kallas "moderlådan".

Just det.

Moderlådan.

Det låter mest som lördagsunderhållning på TV1 1982. Kan du hitta alla tre lådorna? Kan du gissa vilken av dem som är moderlådan? Du kan vinna ett fruktfat!

Fast nu är det inte ett fruktfat Steppenwolf är ute efter, utan världsherravälde. Lådorna besitter mäktiga krafter. Tror jag det var. Om inget annat innehåller de lampor, eftersom det lyser ur dem när det går hål i dem.

Bruce Wayne, det vill säga Läderlappen (Ben Affleck), kan inte ensam stoppa Steppenwolf, så han och Mirakelkvinnan (Gal Gadot) åker runt och letar upp folk som kanske vill vara med i deras nya klubb Lagens väktare. Att hitta några killar med superkrafter är inte svårt, alla verkar finnas i Bruce Waynes dator, vilken betjänten Alfred (Jeremy Irons) sköter. Super-Facebook?

Jason Momoa, en gång Conan - barbaren, är Vattenmannen, Ezra Miller är Blixten, medan Ray Fisher är cyborgen Cyborg. Det går inte att fråga Stålmannen om han också vill vara med, han dog i förra filmen. Men - eftersom Henry Cavills namn listas i förtexterna förstår vi att han kommer att återupplivas under handlingens gång.

Handlingen i JUSTICE LEAGUE är tunn och fånig. De jagar lådor! Och Steppenwolf är en tradig skurk. Men jag tycker nog att den här filmen trots allt är lite bättre än BATMAN V SUPERMAN: DAWN OF JUSTICE. Det beror mest på att JUSTICE LEAGUE inte är lika pompös och högtravande. Dessutom innehåller denna nya film en del humor. Blixten är lite kul emellanåt.

Jag tycker att Ben Affleck är en rätt bra läderlapp - grånad och lite plufsig. Men det är Gal Gadot som är filmens stjärna. Övriga hjältar bleknar bredvid henne. Biffen Jason Momoa är rätt trist och han gillar att simma omkring i grumligt vatten. Ray Fisher är ännu tristare än Momoa.

I rollistan figurerar även Connie Nielsen, JK Simmons, Diane Lane, och som vanligt gör Amy Adams en blek Lois Lane. Kevin Costner syns på ett fotografi.

Danny Elfman står för filmmusiken. När Läderlappen visar sig spelar några toner ur Elfmans score till Tim Burtons BATMAN (1989), när Stålmannen dyker upp hörs en snutt ur John Williams klassiska tema från 1978. Mirakelkvinnan har sitt eget tema (är det Hans Zimmer?), men om övriga figurer försetts med musikaliska teman vet jag inte. Filmmusiken som helhet är nämligen ganska intetsägande. Symfoniorkestern brölar på, men musiken är inte heroisk och medryckande som ovan nämnda musikstycken.

Självklart avslutas JUSTICE LEAGUE med en alldeles för lång strid. Efter eftertexterna följer bonusscener som ger en vink om fortsättningen.

JUSTICE LEAGUE pendlar mellan att vara småtråkig och småkul. Betyget nedan är svagt. THOR: RAGNARÖK är en betydligt bättre film, om jag ska jämföra med en annan, ny superhjältefilm.

  




(Biopremiär 15/11)

Bio: Wonder Woman

Foton copyright (c) Warner Brothers

Jag kan inte påstå att jag har något större förhållande till Mirakelkvinnan. När jag var barn figurerade hon ibland i tidningen Gigant, eftersom hon var medlem i Lagens väktare - jag minns inte om det även förekom soloäventyr med henne. Mirakelkvinnan gjorde inget större intryck på mig, jag tyckte inte att hon var speciellt cool - till skillnad från den där märkliga Svarta rosen, som gick i Läderlappens tidning. Om vi nu ska prata kvinnliga superhjältar.

Jag har inte läst några serier om Mirakelkvinnan sedan Gigant lades ner 1985. Sedan dess har hon figurerat i flera uppmärksammade tidningar, vilka dock aldrig lockat mig - vill ni veta mer om Mirakelkvinnans förehavanden på sistone, rekommenderar jag min gode vän och kollega Göran Sembs utmärkta Youtubeprogram Seriepodden. Göran och hans bisittare pratar om Mirakelkvinnan i bland annat avsnitt 25 och avsnitt 30.

1941.

Mirakelkvinnan skapades 1941 av en psykolog som hette William Moulton Marston, Harry G Peter stod för teckningarna. Figuren var inspirerad av dåtidens feminister, och eftersom Mirakelkvinnan dök upp  under andra värlskriget, slog hon till en början främst mot axelmakterna. Under de 76 år som gått sedan hon gjorde entré, har Mirakelkvinnan både hyllats av feminister, som uppskattat hon hon är en stark, självständig hjältinna - och bespottats av feminister, eftersom hon är för snygg, sexig och alldeles för lättklädd.

1975 - 1979 var Mirakelkvinnan stjärna på amerikansk TV. Jag fick veta att denna TV-serie existerade när Lynda Carter, som spelade titelrollen, medverkade i ett avsnitt av Mupparna. "Lynda Carter är känd som en kvinnlig Stålmannen på TV" stod det i en dagstidning när Mupppavsnittet visades i Sverige. TV-serien om Mirakelkvinnan kom förstås aldrig till Sverige, och det dröjde till 2000-talet innan jag såg den. Plötsligt fick jag säsong ett på DVD. Serien var ju jättekul! Lynda Carter snurrar runt, runt, runt när hon förvandlas till Mirakelkvinnan. Hon är väldigt präktig. Den första säsongen utspelades under andra världskriget, i övriga säsonger hade handlingen flyttats fram till 1970-talet.

TV-serien med Lynda Carter var dock inte det första försöket att göra TV av figuren. 1974 kom ett pilotavsnitt med Cathy Lee Crosby i rollen. Detta ledde aldrig till en serie. 2011 gjordes en ny TV-pilot, denna gång med Adrienne Palicki som Mirakelkvinnan. Piloten föll inte väl ut, så vi fick inte se fler avsnitt med Palicki.

Cathy Lee Crosby, Lynda Carter och Adrienne Palicki.

Nu skriver vi 2017 och israeliska fotomodellen Gal Gadot är Mirakelkvinnan på bio. Gadot dök upp som Mirakelkvinnan i en biroll i den tungrövade BATMAN V SUPERMAN: DAWN OF JUSTICE förra året, och jag blev inte särdeles imponerad - jag tyckte att Gale Gadot var blek i rollen och att hon minst sagt haltade som skådis. Först nu konstaterar jag att jag faktiskt sett Gadot på bio tidigare - hon var med i både FAST & FURIOUS 6 & och 7, samt i TRIPLE 9. Jag har inget som helst minne av att ha sett henne i dessa.

Uppenbarligen berodde mitt intryck av Gale Gadots insats som Mirakelkvinnan på filmen hon introducerades i; BATMAN V SUPERMAN, alltså. När hon nu fått en egen film är hon faktiskt helt okej.

Patty Jenkins, som gjorde MONSTER med Charlize Theron, har regisserat WONDER WOMAN, vilken berättar Mirakelkvinnans ursprungshistoria. På en mystisk paradisö lever enbart kvinnor; ett gäng amasonkrigare, som verkar tillbringa dagarna med att lära sig slåss och kriga med pil och båge. Den lilla prinsessan Diana vill också bli krigare, men hennes mor drottningen (Connie Nielsen) vill att Diana ska ägna sig åt annat. Diana tränar förstås i smyg, hennes moster hjälper till, hon är en stenhård krigare som spelas av Robin Wright. Riktigt varför dessa kvinnor är tuffa krigare som ständigt tränar stridstekniker framgår inte, eftersom de lever i fred och harmoni på sin ö där antiken fortfarande råder.

Lilla Diana växer upp till Gale Gadot, och vad händer då? Jo, plötsligt störtar ett flygplan utanför ön. I planet sitter den brittiske agenten Steve Trevor (Chris Pine) - varför denne brittiske agent är amerikan får vi inte veta. Utanför ön, som omges av en skyddande dimbank, står världen i brand - första världskriget pågår för fullt. Diana vet ingenting om omvärlden, och hon har aldrig sett en man förut - och hon blir förstås kär i Steve.

Tyska soldater attackerar ön, och efter en våldsam strid inser Diana att det är upp till henne att skapa fred i världen. Hon tror att det är krigsguden Ares som ligger bakom världskriget, så Diana följer med Steve till Europa, för att beväpnad med svärd och sköld bekämpa den tyska armén.

WONDER WOMAN är en överraskande bra film - men att jag upplever den som bra beror främst på att de filmer DC Comics fått ur sig på sistone vara rätt dåliga; det är mörka, dystra och humorbefriade filmer. WONDER WOMAN är ibland en rätt rolig film; Mirakelkvinnan, som inte förstår hur världen fungerar och hur vanliga människor beter sig, traskar omkring som något slags Kapten Zoom - hon är rättrådig, moralisk och naiv, och ifrågasätter allt. Detta är rätt kul. De rollfigurer som ska vara filmens komiska inslag är lite mindre roliga.

Att filmen fungerar beror på att den är ett krigsäventyr - det är tyskarna som är fienden. Som ett spion- och actionäventyr på slagfält och i skyttegravar är WONDER WOMAN utmärkt.
Tyvärr håller det inte hela vägen. Jag var fullt nöjd med tyskarna som filmens skurkar - men när det är dags för den stora finalen, slänger man in en fullkomligt onödig superskurk. Plötsligt urartar det hela till en evighetslång orgie i datoranimerade destruktionsorgier. Superskurken har en fånig rustning och Mirakelkvinnan visar sig ha superkrafter vi inte kände till - vilka är egentligen hennes krafter?

I filmen får vi se Mirakelkvinnan använda Sanningens lasso, men hennes berömda, osynliga flygplan har manusförfattarna tyvärr skippat. Lite synd. Det hade varit roligt att se.

Under inledningen på amasonernas ö serveras vi Battle of the Weird Accents. Eftersom Gale Gadot talar med brytning, har även Connie Nielsen och Robin Wright lagt sig till med varsin jättekonstig brytning. Däremot talar de två töserna som spelar Diana som barn bred amerikanska. Växte hon upp och fick hebreisk brytning?

Ingen kallar Diana för "Wonder Woman" i den här filmen, som självklart är för lång - men ni hade väl inte väntat er att den skulle vara något annat än lång som ett ösregn.

        






(Biopremiär 2/6)

Bio: Batman v Superman: Dawn of Justice

Foton copyright (c) Warner Brothers

Häromveckan såg jag om de två senaste Stålmannenfilmerna; Bryan Singers SUPERMAN RETURNS från 2006, och Zack Snyders MAN OF STEEL från 2013 - jag hittade dem billigt på Blu-ray och tänkte att jag bör ha dem i samlingen.

Jag hade glömt bort hur tråkig Singers film är. Brandon Routh var en sympatisk Stålman, Kevin Spacey var fullkomligt fantastisk som Lex Luthor, och John Williams gamla ledmotiv tutade friskt mest hela tiden - men filmen slutar efter 90 minuter, och lyckas trots detta fortsätta ytterligare en timme, utan att något händer. Känns det som.

Jag blir lite förvånad när jag ser att jag gav MAN OF STEEL en trea i betyg, jag var säker på att jag satte en tvåa. För den filmen är inte speciellt bra. Ett misslyckat försök att göra Stålmannen "mörk och tuff" - vilket var en dum idé redan från början. Stålmannen ska inte vara mörk och tuff. Snyders tungfotade film lider även av att den är för lång och av att den till större delen består av evighetslånga, explosiva actionscener och destruktionsorgier.

Nu är Zack Snyder tillbaka med BATMAN V SUPERMAN: DAWN OF JUSTICE, ännu ett försök från DC Comics att konkurrera med de mer populära Marvel Comics och deras filmer, och då i synnerhet de om superhjältegruppen AVENGERS. DAWN OF JUSTICE leder fram till nästa film; THE JUSTICE LEAGUE, om DC:s superhjältegrupp Lagens Väktare. 2017 ska den komma.

Nå. Om inget annat är DAWN OF JUSTICE bättre än MAN OF STEEL. Vilket inte säger mycket.
Under inledningen får vi åter se hur lille Bruce Waynes föräldrar mördas av en rånare efter att de varit på bio, och vi får åter se det där pärlhalsbandet ryckas av - fast den här gången i 3D. Vi brukar ju få se detta rånmord i olika tappningar när Läderlappen visar sig på bio eller TV. Fast den här gången har de inte sett Zorro, som vanligt, de har istället varit på premiären på John Boormans EXCALIBUR. Men de passerar en affisch med Zorro.

Lille föräldralöse Bruce Wayne växer upp till Läderlappen, som den här gången spelas av Ben Affleck - och Affleck är en bra Läderlapp. Nej, jag kan väl inte påstå att jag saknar Christian Bale - han gick ju mest omkring och frustade och growlade. Ben Affleck ser ut som en seriefigur; han har bra haka, och hans olika dräkter är kraftigt influerade av Frank Millers DARK KNIGHT RETURNS. Den här gången growlar inte Läderlappen, han pratar med något slags röstförvrängare. Jeremy Irons är bra som Bruce Waynes betjänt Alfred, men han har alldeles för lite att göra i filmen.

Henry Cavill är tillbaka som Stålmannen/Clark Kent, och även om han är ganska charmlös, ser han ut som Stålmannen. Amy Adams gör Lois Lane igen, ja, de flesta från MAN OF STEEL återkommer. En i vimlet ska visst vara Jimmy Olsen, men om det var han jag tror det var, är han bara med några sekunder.

Jesse Eisenberg gör entré som Lex Luthor - och det är en märklig gestalt. Luthor äger förvisso företaget LexCorp, men förutom det känns han inte alls igen från de olika versioner av Luthor vi sett i tidigare filmer, TV-serier och serietidningar. I DAWN OF JUSTICE är Lex Luthor något slags ettrig, bisarr version av Läderlappenskurkar som Gåtan, och framför allt Jokern. Tja, är Jokern inte med i filmen (han dyker istället upp i kommande SUICIDE SQUAD), får man väl låta någon annan bete sig likadant.

Jag blev inte riktigt klok på vad Lex Luthor var för pellejöns och vad han var ute efter. Han är helt klart galen; han är psykotisk, men vad håller han och hans onda företag på med - och varför? Sättet Zack Snyder berättar på är snirkligt och det är inte alltid helt klart vad som sker och varför. Bland annat fick jag intrycket att Gotham City ligger bara ett par kilometer från Metropolis.

Temat är lite intressant. Stora delar av världens befolkning ser på Stålmannen som en gud. Flera av hans hjältedåd skildras på direkt religiösa sätt - Stålmannen är frälsaren. Fast många anser att en mäktig utomjording som Stålmannen är farlig. Det var trots allt Stålmannen som var orsaken till att rejäla bitar av Metropolis ödelades under striderna i MAN OF STEEL. Massor med folk dog.

Den grånade Bruce Wayne, som bekämpat brottslingar i tjugo år, men ser sig själv som kriminell, anser att Stålmannen är farlig och måste stoppas.

I bakgrunden ser vi flera gånger den mystiska Diana Prince (Gal Gadot) dyka upp. Bruce Wayne vill gärna veta vem hon är. Hon är förstås Mirakelkvinnan, vilket avslöjas först mot filmens slut.
DAWN OF JUSTICE innehåller mer dialog och färre strider än MAN OF STEEL. Med det inte sagt att det inte går våldsamt till, för det gör det - ödeläggelsen är enorm, i synnerhet när monstret Doomsday dyker upp. Jag tycker att filmen vinner lite på att det inte är tröttande superslagsmål precis hela tiden. Här finns en del bra idéer och inslag. Men återigen är det alldeles för mörkt och humorbefriat.

Eisenberg som Luthor och dennes beteende var en dålig idé. Varje gång Mirakelkvinnan uppenbarar sig spelas ett elgitarriff. Gal Gadot är inget vidare i rollen, hon ser ut som en fotomodell som gått vilse. Eller, vänta: hon ser ut som Charlotte Perelli!

I några väldigt korta scener får vi som hastigast se Blixten (Ezra Miller), Vattenmannen (Jason Momoa) och Cyborg (Ray Fisher). Kevin Costner dyker upp i en drömsekvens. Kryptonit verkar det finnas gott om på Jorden, och alla vet att man kan bekämpa Stålmannen och andra Kryptonvarelser med kryptonit. Läderlappen måste fuska när han ska slåss med Stålmannen. Såklart - som barn undrade jag alltid varför Läderlappen var med i Lagens väktare. Han har ju inga superkrafter som de andra medlemmarna! Han är kanske smartare än de andra, men han är bara en kille i fladdermusdräkt.

Spoiler!

Producenterna har sagt att de förväntar sig att BATMAN V SUPERMAN: DAWN OF JUSTICE ska spela in minst en miljard dollar - allt där under är en besvikelse. Jag gissar att bröderna Warner kommer att bli besvikna. Jag tror nämligen inte att detta kommer att bli en jättesuccé, och filmen lär inte ha en chans mot Marvels emotsedda CAPTAIN AMERICA: CIVIL WAR, som snart har premiär.

Jag övervägde att sätta en tvåa på den här filmen, men eftersom jag trots allt gav MAN OF STEEL en trea, och den här är bättre, får det väl bli en trea även den här gången.

(Biopremiär 23/3)

-->