Netflix: The Mother

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion.

Netflix är lite lustiga. Rättare sagt, deras mobilapp är lite lustig. Jag brukar klicka på de kommande filmer jag är intresserad av, så att jag ska bli påmind när de har premiär. Ofta kommer påminnelsen flera dagar efter premiären, eller - som i fallet THE MOTHER - så kommer ingen påminnelse alls. Istället kommer det aviseringar om en massa andra filmer och TV-serier jag inte är ett dugg intresserad av.

Nå. Nu har jag i varje fall sett THE MOTHER, och det gjorde inget att jag inte fick någon påminnelse. Den här filmen hade jag kunnat vara utan. Dessutom kändes det som att jag redan sett filmen. 

För regin står Niki Caro, som senast gjorde spelfilmsversionen av MULAN, vilken jag inte sett. Dessförinnan verkar hon mest ha gjort dramer.

Jennifer Lopez spelar en namnlös kvinna med militärt förflutet, hon är något slags mördare åt staten. När filmen börjar är hon höggravid och sitter i ett så kallat safe house. Hon har haft romanser med två olika skurkar, Adrian Lovell (Joseph Fiennes) och Hector Álvarez (Gael García Bernal), kvinnan gick till FBI för att skvallra om de slemma aktiviteterna, och nu förhörs av FBI om detta (det är lika krystat som märkligt, det hela). Skurkar anförda av Lovell anfaller, FBI-agenter dödas och denna namnlösa kvinna - modern, alltså - knivhuggs i magen. Hon lyckas dock spränga Lovell i luften. Tror hon.

Hon vaknar upp på ett sjukhus. Barnet, en flicka, överlevde knivhugget, men modern tvingas avsäga sig moderskapet. Dottern ska placeras i fosterhem, bestäms det, modern är en olämplig moder, och dottern måste bevakas och beskyddas, eftersom Lovells kropp inte hittades. Så, modern åker norrut och bosätter sig i Alaska. Där sitter hon ensam i en stuga.

Hopp tolv år framåt i tiden. Moderns dotter, som döpts till Zoe och spelas av Lucy Paez, lever ett lyckligt liv med sina fosterföräldrar. En vacker dag kidnappas Zoe av Lovell. Modern får veta detta, så tillsammans med den snälle FBI-agenten Cruise (Omari Hardwick) fritar hon Zoe.

Modern berättar inte för Zoe vem hon är, men Zoe räknar snart ut att den bistra kvinnan är Zoes biologiska mor. Skurkar letar efter dem. De flyr till stugan i Alaska, där modern lär dottern köra bil och skjuta gevär. Zoe gillar inte modern och vill hem. Kommer Lovell att hitta dem? Kommer modern och Zoe att bli bästa vänner på slutet? Har påven en rolig hatt?

THE MOTHER är en slätstruken och tråkig actionthriller. Som jag skrivit så många gånger tidigare: det gör inget om vi sett allt förut, det gör inget om handlingen är ooriginell, så länge filmen levererar det den ska och är underhållande. Men THE MOTHER är mest sömnig. Allting känns fantasilöst. Det här är ett klyschkalas. Inledningen är väldigt konstig, men första halvan av filmen är väl hyfsad. Ungefär halvvägs, när fokus läggs på relationen mellan mor och dotter, tappar filmen rejält och det blir segt. Zoe är en ganska irriterande unge. Fast modern är inte vidare charmig hon heller.

Det här är en sådan där film där folk gör idiotiska saker bara för att det ska uppstå spänningsmoment. Framför allt är skurkarna duktiga på att vara dumma, bara för att modern ska få tillfälle att döda dem. Redan i inledningen, när en massa skurkar anfaller huset modern sitter i, lyckas modern gömma sig i ett badrum i flera minuter, så att hon hinner tillverka en bomb, innan hon upptäcks. 

 

 

 

 

 

(Netflixpremiär 12/5)

Bio: Neruda

Foton copyright (c) Edge Entertainment

Mitt intresse för poesi är obefintligt. Det inskränker sig till limerickar - och helst då haltande sådana; de som publicerades i Fantomenklubben under rubriken "Mumrik". Den chilenske poeten - och senatorn - Pablo Neruda har jag förstås inget som helst förhållande till.

... Inte mer än att jag sett det Oscarbelönade dramat IL POSTINO från 1994. Det minns jag ingenting alls av. Jag tror det förekom en cykel, det är allt jag minns. Men - i detta drama spelade Philippe Noiret Neruda. Han gömde sig på en liten ö och blev god vän med en brevbärare. Brevbäraren lärde sig uppskatta poesi. Eller något i den svängen.

Nu kommer en ny film vars titel med all tydlighet poängterar vem det handlar om. Fast NERUDA handlar inte enbart om Pablo Neruda. Filmen har två huvudpersoner.

Pablo Larraín har regisserat. Han var alldeles nyligen bioaktuell med JACKIE (som jag inte såg). Tidigare har han bland annat gjort filmen NO, som har vissa beröringspunkter med NERUDA.

NERUDA inleds ett par år efter andra världskriget, Luis Gnecco spelar Pablo Neruda, och de första scenerna bådar inte gott: filmen öppnar nämligen med att en massa politiker; ett gäng gubbar, babblar politik. Jag tänkte, herregud, hoppas att det här inte är ännu ett sådant där stendött drama, främst bestående av gubbar som diskuterar politik i två timmar, för att sedan sluta utan att jag förstått någonting alls. Mitt intresse för politik är lika stort som mitt intresse för poesi.

Men! Så är det inte alls. Det dröjer inte länge innan storyn rullar igång - och detta visar sig vara en riktigt bra film noir; en thriller med vissa komiska inslag.

Kommunisten Neruda kritiserar Chiles regering och blir flykting i sitt eget land. Tillsammans med sin hustru Delia del Carril (Mercedes Morán) reser Neruda runt mellan diverse tillhåll där han gömmer sig. Efter sig har han den nitiske - och även lite klantige? - polisen Óscar Peluchonneau. Gael García Bernal gör Peluchonneau - en elegant, välskräddad herre, som stigen ur en Hollywoodfilm från 1940-talet. Denne polis agerar även berättarröst, modell "hårdkokt deckare läser högt ur sin dagbok". Fast på grund av filmens tema, blir berättarrösten betydligt mer litterär och poetisk än Mike Hammer någonsin var.

Det är en mustig skröna som berättas. Filmen lyckas vara underhållande och hålla intresset uppe, det är påkostat och snyggt. Och som sagt - filmen är även rätt rolig mellan varven.

Jag hade inte förväntat mig att NERUDA skulle vara en så här pass bra film. Jag noterar att en del har klagat på att filmen väver ihop fakta och fiktion, några tycker att filmen inte är tillräckligt politisk. Det är väldigt tråkiga åsikter, tycker jag. De är säkert tråkiga människor som aldrig läst mumrikar i Fantomen.

   

(Biopremiär 22/9)

DVD/Blu-ray/VOD: Desierto - Border Sniper

DESIERTO - BORDER SNIPER (Scanbox)

DESIERTO - BORDER SNIPER är den "svenska" titeln på denna mexikansk-franska thriller. I original heter den bara DESIERTO, det vill säga "öken" på spanska.

... Och det är mycket öken i den här filmen, vilken regisserats av Jonás Cuarón, som skrev manuset till GRAVITY. Öken, öken, öken.

Gael García Bernal spelar en man som, tillsammans med en grupp mexikaner, ska fly över gränsen till USA. Mitt i öknen brakar lastbilen de åker i ihop. Gruppen fortsätter till fots.

Vägen är farlig, och farligare blir den, eftersom en ensam knäppgök (Jeffrey Dean Morgan) och hans hund är ute och jagar i trakten. Den ensamme, hatiske, rasistiske galningen, som kör en bil prydd med sydstatsflaggan, upptäcker de mexikanska flyktingarna - och han gör ingen skillnad på kaniner och mexikaner. Han skjuter ihjäl flyktingarna en efter en.

Detta är hela handlingen. DESIERTO vara bara 84 minuter, men den känns betydligt längre. Inga av rollfigurerna presenteras närmare, så det är svårt att känna något för dem. Dialogen är minimal. I stort sett hela filmen består av att Jeffrey Dean Morgan jagar, och Gael García Bernal flyr.

Det är mycket öken för pengarna. Filmfotot är snyggt, miljöerna är pampiga. Visst kan man läsa in en politisk kommentar i filmen, men vad gör det när det inte är spännande? Det här är bara utdraget och tråkigt.

Jaha, det här blev en kort recension - jag kommer helt enkelt inte på mer att skriva om den här filmen.

Bio: No

Foton copyright (c) Atlantic Film

Den chilenska (okej, den är chilensk-fransk-amerikansk) filmen NO, i regi av Pablo Larraín, Oscarnominerades som bästa utländska film. Det är fullt förståeligt. För min del är det dock något helt annat än innehållet som fascinerar och imponerar. Detta måste vara den mest realistiska återgivning av 1980-talet jag sett på film.

Året är 1988 och får att blidka den minst sagt kritiska omvärlden, har diktatorn Augusto Pinochet, som suttit vid makten sedan en stadskupp 1973, fått för sig att hålla ett folkval. Folkets ska få rösta: ja eller nej. Ja innebär att Pinochet får sitta i ytterligare åtta år, medan ett nej sannolikt lär innebära ett bättre liv för Chiles befolkning. Om de nu vågar rösta nej - och om valet går rättvist till.

Gael García Bernal spelar reklamfilmaren René, som anlitas av Pinochets motståndare; Patricio Aylwin. Grejen är att då två sidorna tilldelats femton minuter om dagen var på TV. På dessa minuter ska man propagera för Ja- respektive Nej-sidan. René försöker skapa en modern kampanj, men det hela är allt annat än oproblematiskt. Pinochet och hans män kontrollerar nämligen allt. Det är de som skrivit reglerna för valet. Och de drar sig inte för att fuska. Men världens ögon är på dem.

Orsaken till att NO ser ut att verkligen utspela sig 1988, ja, till och med vara från 1988, beror på att man filmat det hela med en typ av videoutrustning som var vanlig bland TV-bolag i slutet av 80-talet. Ja, bilden är sådär oskarp och sönderfrätt som gamla TV-program gärna blir när de blåses upp på stor duk. Detta innebär att de autentiska reklamfilmerna - och andra TV-inslag från valet - smidigt flyter in i filmen. Allt håller samma bildkvalitet och format, och det känns onekligen övertygande.

Nu var jag förvisso förhållandevis vuxen 1988, men jag har aldrig varit speciellt intresserad av politik och jag har ingen som helst aning om hur pass sann Larraíns film är. Dock känns det här dokumentärt. Om det inte vore för ett känt ansikte som Bernal hade jag utan tvekan köpt det här som en dokumentär.

Helt oproblematisk är inte NO. Jag känner att jag upprepar mig nu, men var i hela friden måste alla filmer vara så förbannat långa nuförtiden? NO varar dryga två timmar - och även om det är synnerligen intressant, känns det långt, väldigt långt. Filmen bygger på en pjäs, vilket antagligen förklarar dess seghet och snacksalighet.

Ja-sidans reklamfilmer är verkligen skrattretande usla!

(Biopremiär 19/4)

DVD: Casa de mi Padre

CASA DE MI PADRE (Noble Entertainment)

Egentligen är själva prylen med Matt Piedmonts CASA DE MI PADRE roligare än den egentliga filmen. Manusförfattaren Andrew Steele - eller vem det nu var - fick en fånig idé. Kanske hade han krökat till det, vad vet jag. Gör en parodi på mexikanska B-filmer, såpoperor och westerns! På spanska! Inte nog med att folket bakom filmen lyckats genomföra det här. Spela in filmen. Anlita Jim Hensons bolag för att tillverka medvetet dåliga dummies och dockor. Hyra in en rad kända skådisar - som alla pratar spanska. Nej, filmen gick dessutom upp på bio i USA! Det känns nästan som om det är det som är skämtet.
... Fast jag tycker att filmen är rolig. Jag förstår att den släpps direkt på DVD i Sverige - många lär sitta och klia sig i huvudet och undra vad det är de har hyrt. Jag kan väl dock inte påstå att jag sett så värst mycket mexikansk film. Det är några brottarfilmer. En handfull B-filmer. Och ett par arthouserullar. Mexikanska såpor har jag inte sett alls.
Will Ferrell (som tränade spanska i en månad) spelar den korkade fårfarmaren Armando, vars bror Raul  (Diego Luna) en dag återvänder hem till gården tillsammans med sin nya, raffiga fästmö (Genesis Rodriguez från MAN ON A LEDGE). Raul har dock gått och lierat sig med den slemme gangstern och knarkkungen Onza (Gael García Bernal), som är så ond att han röker två cigariller samtidigt. Den snälle Armando faller från broderns fästmö, och när gårdens framtid hotas, är det Armando som måste bekämpa alla bovar och banditer.
CASA DE MI PADRE är gjord för att se ut som en gammal mexikansk film. En sliten rulle, dessutom. Lätt urtvättade färger, ibland lite repig. Och det ser billigt ut. Antagligen var det hur dyrt som helst att få filmen att se billig ut. Den kostade förvisso "bara" sex miljoner dollar, vilket är väldigt billigt i USA, men de filmer som parodieras kostade bara en bråkdel av detta.
När rollfigurerna rider på hästar och vi får se dem i närbild, är det låtsashästar de sitter på. Ibland agerar de mot väldigt uppenbara kulisser. Handlingen är melodramatisk, ibland högtravande. Actionscenerna är blodiga. Här och var brister man ut i sång, parodier på mexikanska schlagers med konstiga texter.
Jag kan inte spanska och har ingen som helst aning om hur pass övertygande Will Ferrell är som spansktalande - men i mina öron låter han flytande.
Efter eftertexterna dyker Dan Haggerty upp och gör reklam för cigarretter.
Jag tycker att CASA DE MI PADRE är skitrolig. I synnerhet till en öl mitt i natten.

Bio: Letters to Juliet

Foton copyright © Nordisk Film

Jamen, för jävelen!

Igår såg jag det fina, franska kärleksdramat MADEMOISELLE CHAMBON. Idag var det dags för mer kärlek. I amerikansk tappning. Fast kärleksfilm eller kärleksdrama är att ta i. Kärleksdravel känns mer passande.

Amanda Seyfried (som ju ser ut som en fisk) är Sophie, som jobbar som faktagranskare på The New Yorker. Hon är förlovad med italienaren Victor, som spelas av mexikanen Gael García Bernal. Victor ska öppna restaurang i New York, han är en jävel på att laga mat och han tycker även om att vifta med armarna.

Victor ska åka till Verona i Italien för att träffa- och skaffa leveran-törer av råvaror och Sophie följer med - resan ska bli något slags bröllopsresa i förskott. Men väl där blir det inte som Sophie tänkt sig. Victor babblar nämligen bara om mat, tänker bara på mat, åker bara till ställen som har med mat att göra, så när han far iväg till en vinauktion i en annan stad, stannar Sophie kvar i Verona.

Hon hittar en kåk i vilken Julia från Romeo & Julia tydligen bott; massor av fruntimmer vallfärdar dit varje dag för att skriva brev om kärlek till Julia; brev som de sedan trycker in i muren. Sophie följer efter en kvinna som samlar upp dessa brev - det visar sig att några kvinnor jobbar med att besvara breven; de hävdar att de jobbar som Julias sekreterare.

Sophie råkar hitta ett gammalt brev från 1957, som hon besvarar. Ett par dagar senare stövlar Johan Glans in till Sophie och de andra kvinnorna. Nej, det är förstås inte Johan Glans. Det är en ung engelsman som heter Charlie och som spelas av australiern Christopher Egan. Men han ser ut som-, rör sig som- och beter sig som Johan Glans. Och han är minsann inte glad. Nu är han i Verona tillsammans med sin farmor Claire (Vanessa Redgrave), som en gång skrev brevet Sophie besvarat. Nu vill hon leta upp sitt livs kärlek Lorenzo, som hon inte träffat sedan hon valde fel 1957. En korkad idé, anser Johan Glans.

Den oromantiske Johan Glans tycker att Sophie är en vidrig människa, men det gör inte Claire och tillsammans åker de runt i Toscana för att besöka alla Lorenzo Bartolini som bor där. Nu såg jag i förtexterna att Franco Nero skulle medverka, så jag förstod förstås på en gång att de skulle hitta Nero på slutet.

Franco Fucking Nero!

Han gör entré ridande på en häst!

Jag var nästan på väg att höja betyget bara på grund av detta, men då skulle jag vara oschysst mot er. För det här är en fullkomligt vedervärdig film, vars enda försonande drag är de tjusiga italienska miljöerna - och Franco Nero.

Varför Sophie är förlovad med Victor är en gåta - de två är olika som eld och vatten. Det hade förresten varit betydligt mer intressant om filmen istället handlade om hans matäventyr. Senare blir förstås Sophie förälskad i Johan Glans. Fan vet varför. Han är bara en konstig torrboll. Jag minns inte vad han sa att han jobbade med, men jag gissar på syokonsulent.

Däremellan är det något alldeles oerhört banalt - och segt. Filmjäveln slutade ju aldrig! Den bara fortsatte och fortsatte och fortsatte. Jag började stånka och stöna. Aldrig blir det romantiskt eller roligt eller lite gulligt - eller ens underhållande. Antagligen måste man vara en tolvårig flicka för att uppskatta det här. Eller kärring. Jag vet inte.

Regissören Gary Winicks förra film var den avskyvärda BRIDE WARS. Riktigt så illa är det inte den här gången, men LETTERS TO JULIET är allt annat än bra.

Oliver Platt spelar redaktör på The New Yorker, men nämns inte i rollistan.

Det ska han vara glad för.

(Biopremiär 23/7)