Visar inlägg med etikett Gabriel Byrne. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Gabriel Byrne. Visa alla inlägg

torsdag 26 juli 2018

Bio: Hereditary

Foton copyright (c) Nordisk Film

"Hereditary" betyder "ärftlig" eller "nedärvd". Det är också titeln på en film som diskuterats en hel del i sociala medier och på andra ställen sedan den hade premiär utomlands. Några hyllar den, andra hatar den, och den har väl inte inte gått sådär jättebra på bio. Jag kan förstå det sistnämnda, vilket jag ska återkomma till.

På väg till biografen såg jag att HEREDITARY varar  två timmar och sju minuter. En spökfilm som är 127 minuter? Det är ju på tok för långt! Även om filmen visar sig vara bra, ska man inte dra ut på skräckfilmers speltid. Effekten brukar i de flesta fall förtas när det håller på för länge.

Ari Aster står för manus och regi, detta är hans långfilmsdebut efter ett gäng kortfilmer. Toni Collette spelar den knepiga konstnärinnan Annie, som gör skalenliga modeller av hus och människor - det pratas några gånger om ett galleri som jag antar ska ställa ut hennes grejor, men det utvecklas aldrig. Inte bara Annie är knepig. Gabriel Byrne spelar Annies make; Steve, och han är förhållandevis normal, men sonen Peter (Alex Wolff), som är i övre tonåren, är osocial och vill helst sitta ensam och röka brass. Dottern Charlie (Milly Shapiro) är knepigast av alla. Hon är tretton, men jag trodde att hon var högst tio. Hon ser ut som en uggla, gör klickljud med tungan, klipper huvudet av döda djur, ritar fula teckningar, och är allmänt skum. Dessutom är hon nötallergiker, vilket hon inte verkar kunna hantera själv, trots att hon är tretton år. Är man tretton är man stor nog att veta om att man kan dö om man äter vissa saker.
Allies mor har dött. Modern var en ond och jobbig kvinna som manipulerade och hade sig. Allie sörjer kraftigt, men är samtidigt förvirrad, eftersom modern var som hon var. Det dröjer dock inte länge Allie tycker sig se moderns spöke hemma i villan.

Här förväntade jag mig att filmen skulle handla om detta spöke, men icke. Kort därpå omkommer Charlie i den nötrelaterad biloycka - en bisarr och blodig sådan. Det bär sig inte bättre än att hon tappar huvudet. Bokstavligt talat. Peter satt bakom ratten.

Nu verkar det som att det är Charlie som spökar. Det sker konstiga saker, moderns grav skändas, det anordnas seanser, Annie blir alltmer hysterisk, och Steve tror att alla blivit galna. Är det månne en demon i farten?

HEREDITARY är, som jag misstänkte, alldeles, alldeles för lång. Filmens första halva är dessutom inget vidare, tvärtom är den ofta direkt dålig. Jag satt och associerade till klåparen M Night Shyamalan. Tempot är långsamt, väldigt långsamt. Här finns inga riktiga människor, alla beter sig onaturligt. Dialogen är onaturlig även den. Jag tänkte även lite på THE BABADOOK, vars rollfigurer också är rätt jobbiga och irriterande. Anslaget i HEREDITARY är pretentiöst - och jag förstår att många av de som köpt biljett till en skräckfilm blir besvikna när första timmen främst är ett märkligt, segt drama om sorg och psykisk sjukdom. Publiken kanske till och med lämnar salongen och berättar för sina vänner hur jävla tradig den här filmen är. Jag tyckte också att det var tradigt och jag kände att den här filmen kan jag inte tilldela mer än en tvåa.
Men - under filmens andra halva vänder det. Plötsligt blir det intressantare och filmen förvandlas till en regelrätt skräckfilm. Och nu följer en rad scener som är riktigt bra. Några inslag är synnerligen effektiva. Jag vet dock inte riktigt vad jag tycker om upplösningen och slutscenerna. Här blir HEREDITARY direkt surrealistisk.

Jag slutade att tänka på Shyamalan, och istället gick tankarna till Polanskis HYRESGÄSTEN, till EXORCISTEN, och de allra sista scenerna fick mig oväntat att tänka på slutet på Clive Barkers NIGHTBREED.

Jag kände att jag kan höja betyget till en ganska solid trea. Men jag tycker allt att Ari Aster borde klippt bort en halvtimme. Då hade det blivit tajtare och den första halvan mindre irriterande.







(Biopremiär 27/7)

måndag 3 september 2012

Bio: Jag, Anna

Foton copyright (c) TriArt Film

JAG, ANNA hade biopremiär i fredags och pressvisades på Malmö Filmdagar, där jag inte lyckades klämma in den i programmet och därför inte såg den. Dock hörde jag mina kollegor prata om den och de var inte särskilt positiva. Noterade i fredags att betygen i landets tidningar hamnade på allt mellan fyra och ett.

Trots detta lät JAG, ANNA hyfsat intressant, så jag begav mig till Spegeln igår och såg till att sänka medelåldern i den förvånansvärt välfyllda salongen. Mycket tanter.

Regissören och manusförfattaren Barnaby Southcombe har tidigare mest jobbat för TV, men när han nu gör en dramathriller för bio har han lyckats få en av Englands främsta skådespelerskor i huvudrollen; Charlotte Rampling. Men det är inte konstigt.

Rampling är Southcombes morsa.

I övriga roller ser vi bra folk som Gabriel Byrne, Eddie Marsan, Hayley Atwell från CAPTAIN AMERICA, och minsann om inte Honor Blackman dyker upp i en liten och egentligen meningslös roll i början av filmen.
Rampling är Anna, en ensam kvinna med vuxna barn. Hon roar sig med att gå på datingfester, eller vad man ska kalla det. Speeddatingtillställningar. På en sådan träffar hon den ensamme polisen Bernie (Byrne) och de verkar fatta tycke för varandra. Fast nu är det som så att Bernie håller på att utreda ett mord; en kille har hittats ihjälslagen i sitt hem. Alldeles för tidigt i filmen får vi i flashbacks se att det var Anna som slog ihjäl honom i självförsvar efter att de träffats på en datingfest och åkt hem till honom.
JAG, ANNA bygger på en roman av Elsa Lewin och det är en noirdoftande historia. Synd bara att det är så illa utfört. Southcombes film ser nämligen väldigt märklig ut. Det är en engelsk-tysk-fransk samproduktion, filmen utspelar sig i London, men stora delar är tydligen inspelade i Hamburg. Och alldeles för ofta ser det här ut som en amatörfilm. Ett filmskoleprojekt med kända skådisar. Redan den allra första scenen med Rampling i en telefonkiosk fick mig att reagera. Det såg märkligt valhänt ut.

Den bristande stilsäkerheten och allmänna taffligheten gör att JAG, ANNA aldrig blir spännande eller dramatisk. Slutet bjuder på en oväntad och rätt intressant twist, men utförandet gör att det hela faller platt till marken. Filmen räddas av sina skådespelare. Det är trevligt att se Rampling i en film där hon inte pratar franska. Men jag kan inte komma på några orsaker till att gå och se detta och jag undrar varför filmen sätts upp på bio överhuvudtaget.







(Biopremiär 31/8)