Visar inlägg med etikett Görel Crona. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Görel Crona. Visa alla inlägg

tisdag 14 januari 2014

Bio: Kärlek deluxe

Foton copyright (c) Nordisk Film

Plötsligt händer det! Plötsligt kommer det en svensk film som ... får en att ifrågasätta den svenska filmindustrins hälsa.

Jag började dagen med att läsa en lång intervju med regissören Kicki Kjellin, bördig från Staffanstorp. Hon gör sin långfilmsdebut med KÄRLEK DELUXE och pratar sig varm om sin kärlek till romantiska komedier. Manuset till den här filmen är skrivet av en annan debutant, Anna Platt, och det innehåller verkligen alla komponenter som behövs för att skapa en fungerande romantisk komedi. Alla ingredienser är framdukade och som kryddor har vi en drift med den så kallade finkulturen, men även med populärkulturen. Det är bara att blanda ihop och servera.

Trodde de.

Anna Platt. Sällan har väl ett namn varit mer passande. För KÄRLEK DELUXE är verkligen platt!

Moa Gammel spelar Selma Trastell, singeltjej som skriver extremt framgångsrika bestellers i chicklitfacket. Hon uppskattar dock inte att hon jämt och ständigt nedgörs och hånas på tidningarnas kultursidor. Hon vill gärna bli en respekterad, fin författare. Lotta Telje är den uppburna författarinnan Britta Mattsson, som slår vad med sin förläggare (Peter Dalle) att hon ska förvandla Selma till en respekterad författare på ett år.

På en releasefest träffar Selma musikern John (Martin Stenmarck), som spelar gitarr i ett coverband. Det bär sig inte bättre än att Selma hamnar i säng med den svennige, "vanlige" John (som trots att han är "vanlig" bor på en gammal bogserbåt). Britta försöker dock tussa ihop Selma med författaren Nils (Andreas La Chernadière), som kommer att Augustnomineras för sina "svåra" romaner. Selma och Nils blir ett par - men är hon inte egentligen kär i John? Och vill hon verkligen skriva tråkiga, seriösa romaner?

Herrejösses. Det är inte mycket som funkar i KÄRLEK DELUXE. Moa Gammel är snygg och sympatisk, men hon ger inte intryck att att faktiskt kunna skriva böcker - hon påminner mest om en lättviktig modebloggare. Andreas La Chernadière verkar inte kunna skriva över huvud taget. Han är en riktigt vissen skådis och kämpar med sina repliker. Att Selma och Nils faktiskt får ihop det är en gåta, kemin mellan dem är ickebefintlig. Lotta Tejle spelar över så att det visslar om det. Den enda som faktiskt funkar är Martin Stenmarck. Han är avspänd, lite drängig och spelar antagligen bara sig själv. Jag uppskattade de ofta förekommande referenserna till Kiss i dialog och handling - men det är det enda.

KÄRLEK DELUXE är producerad med stöd från Filminstitutet. Dessutom har de haft en dramaturg inne och sett över manuset. Själv satt jag dock och undrade om någon av de som hållit i pengarna faktiskt läst manuset. Det här ger nämligen intryck av att vara skrivet av en romantisk och stjärnögd högstadietjej. Bortsett från dess banalitet och simpelhet, och totala brist på fungerande komiska scener, funkar den påstådda driften med fin- respektive populärkulturen inte alls. Kjellin och Platt verkar inte ha den blekaste aning om hur det går till i förlagsvärlden och hur författare, förlagsmänniskor och andra "kulturella" pratar och beter sig. Parodin här ligger på barnprogramsnivå. I synnerhet Görel Cronas version av en bestsellerförläggare. Britta Mattsson, som påstås vara påtänkt som akademiledamot, röker konstant, även inne på restauranger och bibliotek. Varför gör hon det? Vi har haft rökförbud så länge nu att det bara blir dumt. Och varför försöker Britta tussa ihop Selma med den stele Nils? Hur ska det hjälpa henne som författare? Kända författare som Kerouac namedroppas och en bok av Bukowski ligger synlig på ett bord - som om dessa är de enda fina och respekterade författare filmskaparna känner till.

Selma hänger ibland med två polare spelade av Sarah Dawn Finer och Malin Buska. De ger även de intryck av att bara läsa modebloggar och de verkar mest intresserade av att gå på spa. På en middag framgår det med all önskvärd tydlighet att Selma - eller någon av de andra - och Nils inte har något som helst gemensamt med varandra, men det upptäcker de inte själva. "Jag tror att han är den rätte!" utbrister Selma om Nils. Men vi vet att ju hon hela tiden tänker på John.

Dialogen innehåller så många språkfel att man tar sig för pannan. Har den där inkallade dramaturgen, eller några andra, verkligen läst manuset? Här är ett exempel: "Min roman har endast sålts i sju kopior." Kopior? Javisst, på engelska heter det "copies" - men på svenska heter det för helvete exemplar! Det finns väl ingen som säger kopior? Hur har man kunnat missa en sådan fadäs?

Nordisk Film har slagit rätt hårt på trumman för den här filmen. De har haft flera förhandsvisningar, de har haft pressdag i bästa Hollywoodstil. Ändå tror jag inte att den här filmen kommer att gå speciellt bra. Förvisso har jag förstås fördomar om biopubliken, men KÄRLEK DELUXE är för dålig för att gå hem ens hos de minst krävande biobesökarna. Filmen är inte rolig och inte romantisk - den är bara osannolikt dum. Den är dock inte Sean Banan-dålig, det vill säga surrealistiskt dålig. Jag gillar romantiska komedier, jo, jag gör verkligen det, men det är sällan det kommer någon bra. Det kommer nästan aldrig någon som är bra.

Synd på alla Kissreferenser.





(Biopremiär 17/1)

torsdag 1 december 2011

Bio: Tysta leken

Foton copyright (c) Noble Entertainment
Tidigare idag recenserade jag årets bästa film. Från samma distributör kommer här ännu en premiärfilm - och den är långtifrån årets bästa.
Görel Crona har skrivit manus till- och regidebuterat med TYSTA LEKEN. Det skulle hon ha låtit bli.
Slut på recensionen.










... Jasså, ni tycker att ovanstående är i kortaste laget? Okej, då tar jag väl och skriver lite till.
Maria Lundqvist, Carina Lidbom och Malin Arvidsson spelar tre kvinnor som inte känner varandra, men som kontaktats av en advokat. De tre har visst ärvt ett hus av en viss Dolores, en kvinna de aldrig hört talas om.
De anländer en i taget till kåken som ligger på vischan, och konstaterar att där redan bor en kille, spelad av Bengt Nilsson. Carina Lidboms rollfigur är präst och rätt präktig, Lundqvist är överspänd psykolog som jobbar med barn, medan Arvidsson mest är dum i huvudet. Det spökar i kåken! Men det är en tråd som omedelbart glöms bort.
Nå, vem är den där Dolores och varför har de tre väldigt olika kvinnorna ärvt stället? Killen som bor där kände Dolores, han levde visst med henne under tio år, men har inte så mycket att tillägga, och det finns inga foton på tanten. Fast Arvidssons jobbiga brutta fick lift dit med en kåt finne (Johan Fagerudd), som genast bjuds in. Han känner en gammal gubbe (Per Oscarsson i sin sista roll) de besöker, och gubben tar fram ett gammalt foto på Dolores.
Kvinnorna bråkar lite och så åker de ut till en kyrkogård, där de träffar en ryss (Georgi Staykov), som de bjuder in till kvällens fest de tänkt ha. Finnen och Per Oscarsson bjuds också in. Men oj! Nej! Arvidsson bränner vid köttet! Och hon som hade handlat kött för 700 spänn! Men oj, nej! När hon ska fixa något annat bränner hon även vid grönsakerna! Vojne, vojne, vad göra? Jo, de får stackars Oscarsson att köpa med sig pizzor. Han kommer stapplande med famnen full av pizzakartonger. Ingen kommer på tanken att hjälpa honom.
Sedan festar de och den där ryssen glöms helt bort, han tillför inte storyn någonting alls och hade lika gärna kunnat ersättas med en tam gås. Men han bär solglasögon och röker cigrarrett med munstycke när han festar.
Lundqvist blir full och jobbig. Finnen blir skraj. Ja, och sedan bryts det upp väggar och grejor, och det hittas hemliga rum, och det hela handlar visst om sexuellt utnyttjande av barn, och filmen tillägnas utnyttjade barn, och så får vi äntligen lämna salongen.
Fy fan. Det här är jävligt dåligt.
Man tycker att Görel Crona borde ha lärt sig en del under sin karriär, men uppenbarligen är så inte fallet. Redan vid första replikskiftet undrar jag vad i helvete det här är. "Öh? Vad är det här? Så där pratar och uppför sig inga vettiga eller verkliga människor." Fast i vanlig ordning finns det inga riktiga människor i den här filmen, svenska filmare är ju rätt dåliga på det.
Dialogen är fullkomligt sanslös. Här finns inte tillstymmelse till tonträff. Jag tycker att duktiga aktörer som Carina Lidbom och Maria Lundqvist borde kunna få till det ändå, men det går inte alls. Precis allting är stelt och konstigt - med undantag för stackars Per Oscarsson, som gör vad han kan av sin typiske klurige gubbe.
Malin Arvidsson siktar tydligen på att få en guldbagge för Bästa Överspel. Ja, jösses. Hon hittar en gammal bil i en lada, sätter sig genast bakom ratten och skriker "FAN VA COOOOOL! FY FAAAAAAN VA COOL!". Och hon far omkring och är jobbig och stöter på folk och får till det med finnen. Bengt Nilsson går bara omkring och är konstig. Och så har han en uppstoppad mård.
Historien hänger inte ihop. Den är full av märkliga logiska luckor. Visst får vi reda på vem Dolores var, åtminstone lite grann, men jag blev aldrig klok på vad de tre kvinnorna hade gemensamt. Den enas bakgrund förklaras, men de andra två? Efter pressvisningen pratade jag med några kollegor, och det visade sig att de inte heller förstått hur det hängde ihop. Och vad hände egentligen i den sista scenen innan epilogens tillbakablick? Om det är så som jag tror: varför?
Filmfotot är traditionellt rudimentärt av tråkigaste TV-stuk. Filmmusiken är traditionellt rudimentär den med.

Jag gissade att filmen spelats in sommaren 2010, men tydligen är det ännu längre sedan. Fast jag vet inte säkert.
Av någon anledning har man stavat Svenska Filminstitutet som "Swenska Filminstitutet" i eftertexterna. Och herregud, tänk att SFI bidragit med pengar till det här möget! Är det bara för att ämnet är "viktigt" och "angeläget", för att Görel Crona är ett känt namn, och för att man så tvunget vill se fler kvinnliga filmregissörer?
Tragiskt att detta blev Per Oscarssons sista film.







(Biopremiär 2/12)

tisdag 2 november 2010

Bio: Psalm 21

Foton copyright (c) Krejaren Dramaproduktion/CcV
Den svenska skräckvågen rullar vidare. På fredag har den svenska skräckfilmen PSALM 21 premiär. Jag blev genast misstänksam. Dels för att det i inbjudan till pressvisningen stod att den skulle vara i 128 minuter. Jamen herregud, man gör inte skräckfilmer som varar över två timmar! Skräck ska vara 90 minuter. Max.
Men nu visade sig tidsangivelsen vara fel. Det skulle nog vara 98 minuter; filmen var en dryg halvtimme kortare än utlovat.
Men framför allt blev jag misstänksam då PSALM 21, som spelades in vintern 2008, visades på Fantastisk Filmfestival i september ... förra året! Varför har den inte premiär förrän nu? Jag började genast spekulera och efter att ha sett filmen, spekulerar jag ännu mer. Dessutom kan jag inte påminna mig om att ha läst något om filmen sedan FFF-katalogen 2009. Jag såg förresten inte filmen på FFF; som så ofta är fallet, befann jag mig då på Bokmässan i Göteborg.
Jonas Malmsjö spelar prästen Henrik Horneus, som på sin sons födelse-
dag får besked om att hans far Gabriel (Per Ragnar); präst även han, har dött under mystiska omständigheter - han har hittats drunknad uppe i Borgvattnet. Förvirrad beslutar Henrik, som mer eller mindre tappat kontakten med farsan, sig för att genast köra till orten och höra sig för om vad som har hänt.
Det är mitt i natten och på en mörk skogsväg dyker plötsligt en av Henriks församlingsmedlemmar upp mitt i vägen. Han kör på tanten, men när han kliver ur bilen, är kroppen borta, som om den aldrig funnits där. Och när han försöker köra därifrån, vägrar bilen starta. Så, han tar sitt bagage och stövlar iväg för att uppsöka hjälp.
Han kommer fram till ett Typiskt Rött Hus Med Vita Knutar inne i skogen. Det lyser i ladan, så han går in dit. Då dyker det upp en liten flicka, som plötsligt får ett demoniskt zombieansikte. Henrik skriker och rusar ut i panik, och då har familjen Lidman som bor i huset vaknat.
Det här är en konstig familj, må ni tro. Väldigt mystisk. De säger knappt något alls och sonen Olle (Björn Bengtsson från BRÖDERNA KARLSSON) har en skön mustasch. De är misstänksamma mot Henrik, som trots detta får övernatta hos familjen.
Det påstås att Gabriel blev mördad och dumpades i sjön. Henrik drömmer mardrömmar om att spökflickan ligger i hans säng, om att Gabriel hoppar upp ur plurret som prästzombie, och om sin mor, som dog framför ögonen på Henrik när han var liten gosse. Saker och ting står inte rätt till hos familjen Lidman. Snart börjar det gå upp för Henrik vad som hände hans far och varför, orsaken går långt tillbaka i tiden, och Henrik börjar ifrågasätta sin tro.
PSALM 21 (titeln åsyftar "Härlig är jorden") börjar överrask-
ande bra. Det är faktiskt riktigt spännande och kusligt; tonen är ödesmättad och spökerierna effektiva. De datoranimerade förvandlingarna till spökansikten är riktigt bra. Jonas Malmsjö, som jag aldrig sett i en huvudroll på film, är inte bara en bra skådis, han har även ett bra ansikte - han ser ut som en robust manlig Hollywoodstjärna; som en korsning mellan Alexander Skarsgård och Dolph Lundgren, en hunk som hade varit perfekt som The Mighty Thor. I övriga roller syns bland andra Görel Crona, Josefin Ljungman och Gunvor Pontén.
Men halvvägs in är det inte lika kul längre. Filmen är felkonstruerad och alldeles för lång - och den känns onekligen som de 128 minuter den inte är. Jag har ingen aning om filmen klipptes om efter att ha visats på FFF, men det måste finnas en förklaring till att den legat så länge på hyllan. Jag kan mycket väl tänka mig att flera distributörer kliat sig i huvudet när de sett filmen - vaffan ska vi göra med den här? liksom.
PSALM 21 tappar nästan allt under sin andra hälft. All spänning försvinner, bland annat beroende på att spökansikten dyker upp för jämnan, vilket förtar effekten. Flera flashbacks repriseras alldeles för många gånger och helt i onödan. Ofta får vi se Henrik springa med en gigantisk bibel i famnen, ibland springer han i slow-motion.
Familjen Lidman är nästan parodiskt konstig. De pratar knappt alls och går bara omkring och beter sig mystiskt. Henrik vet inte om han drömmer eller inte, och det vet inte vi i publiken heller. Mitt i alltihop dyker det upp en sexscen i vilken yngsta dottern Lidman (Ljungman) förför Henrik i ladan som vore hon en succubus (fast vi får bara se den muskulöse Malmsjö naken). Var kom den scenen från, vad hade den med övrigt att göra? Och var det bara en dröm? Olle börjar ägna sig åt maniskt överspel. Gabriel tar tillfället i akt att spöka för att kunna hålla en lång monolog. Jag tittar på klockan.
För manus och regi står Fredrik Hiller, som efter att ha regisserat teater nu gör sin långfilmsdebut. Filmfotot är ofta riktigt bra och stämningsfullt; ljudmixen är bättre än brukligt i svensk film (det går att höra vad de flesta säger), och traditionell skräckfilmsmusik ligger på ljudspåret - men den sistnämnda blir lite tjatig, eftersom den nästan aldrig tystnar. Ett groteskt lik i ett badkar fick mig att hoppa till en aning.
Det finns en bra film gömd någonstans i PSALM 21. Men för att få fram denna film, måste man första klippa bort åtminstone tjugo onödiga minuter, och resten bör klippas om helt och hållet. Och det är ju under andra halvan man ska vrida spänningsmätaren till max, inte första. Berättelsen i sig är bra och intressant, och Henrik Horneus är en bra rollfigur.
PSALM 21 kommer knappast att bli en framgång i klass med LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN. Frågan är om den kommer att bli en framgång alls. Jag är dessutom tveksam till om den kommer att funka på den internationella marknaden och sälja till lika många länder som FROSTBITEN och LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN. Den trista andra halvan är ett hinder.
Filmen, som är skjuten på Red, är gjort helt utan stöd från Filminstitutet och enligt IMDb var budgeten - håll i er - 800 000 kronor. Jämför med FROSTBITEN, som kostade 21 miljoner. Jag hade aldrig gissat att Hillers film var så billig, så det ska han ha en eloge för.
Jag uppskattar försöket att göra en regelrätt skräckfilm i Sverige, men det hade behövts både en manusdoktor och en mer våghalsig filmklippare.
Avslutningsvis hoppas jag att vi får se Jonas Malmsjö i fler huvudroller framöver.






(Biopremiär 5/11)

tisdag 20 juli 2010

Beck: Polis, polis, potatismos


I samband med utställningen Polis, polis, potatismos hade Spegeln igår en specialvisning av Pelle Berglunds filmatisering från 1993 med Gösta Ekman som Martin Beck. Självklart var jag där för att mingla med kändisuppbådet, vilket inskränkte sig till Ingvar Andersson (som bland alla platser i salongen valde att slå sig ner bredvid mig) och Maj Sjöwall.
    

Jag minns inte om jag sett den här filmen tidigare, men jag har sett några av de övriga filmerna i den här serien med Ekman - och jag vill minnas att de var riktigt dåliga och fick taskiga recensioner. Det vi minns mest är förstås alla tyska skådisar som dubbats till svenska.
    

Maj Sjöwall introducerade filmen och sa att produktionsbolaget köpt rättigheterna till de sex Beckromaner som var tillgängliga. Men det skrevs ju tio böcker. Förutom de här sex filmerna, finns ju MANNEN PÅ TAKET med Carl-Gustaf och DEN SKRATTANDE POLISEN med Walter Matthau. Det blir åtta filmer och böcker. De övriga två, då? Har de hamnat i limbo.

Sjöwall berättade att hon blev väldigt glad när hon fick veta att Gösta Ekman skulle spela Beck. Hon hävdade även att detta var en riktig biofilm - hon var noga med att understryka att detta inte var den där Beck vi ser på TV (det vill säga Peter Haber), utan just biofilm.

Det är bara det att POLIS, POLIS, POTATISMOS inte är någon biofilm. Filmen dumpades direkt på video innan den TV-visades. Förvisso är filmerna producerade av Victoria Film och fina, tyska bolaget Rialto (som bland annat gjorde Edgar Wallace-filmer på 60-talet), samt av SF, men filmerna är gjorda för SVT. Det här ser inte ut som något annat än TV-film - filmerna är inspelade på något slags videoformat och är dessutom försedda med groteskt primitiva, TV-aktiga förtexter. Här måste jag även skjuta in att Spegeln, som visade DVD:n på stor duk, inte lyckats ställa in bildformatet och lyckats dra ut vidfilmformatet till scope, så att alla medverkande blev både smällfeta och bredrövade.

Maj Sjöwall berättade att hon blev ombedd att göra en Hitchock och har cameos i fem av de sex filmerna; i POTATISMOS skymtar hon som hastigast i början av filmen, där hon poserar i baren på Savoy i Malmö. Fler Sjöwallare var inblandade i produktionen; Tetz och Jens jobbade bakom kameran, och den lille ungen som i filmen skriker “Polis, polis, potatismos!” till två Helan & Halvan-liknande poliser gjordes av Majs barnbarn Loke.

Det är väldigt intressant att jämföra den här Gösta Ekman-filmen med Peter Haber-serien. KOMMISSARIE SPÄCK är ju faktiskt ingen parodi på Martin Beck, utan på serien med Haber. För de här två filmserierna är nästan som natt och dag.

Gösta Ekmans Martin Beck är en helt annan person än Peter Habers. Haber går ju mest omkring och är en tradig träbock som egentligen inte gör så mycket. Ekman gör en figur med karaktär och mustasch, en sympatisk herre. Regi- och filmmässigt är det också ganska annorlunda. Båda serierna är väldigt rudimentära, det är inga krusiduller, bildlösningarna är så enkla som möjligt; det ser inte ut som något annat än billiga TV-filmer. I POTATISMOS har man till och med slarvat så pass mycket att mikrofonen doppar ner i bilden ett par gånger. Ekmanserien har ett långsamt, svenskt berättartempo, medan man i Haberserien försöker närma sig moderna snutserier, utan att lyckas speciellt bra.

Skådespelaruppställningen i POTATISMOS är fantastisk, bara den gör filmen sevärd. Absolut bäst är revylegendaren Ingvar Andersson som Per Månsson, Becks kollega i Malmö som ska utreda mordet på en affärsman, innan Beck skickas ner. Andersson är fantastisk, hans Per Månsson borde förärats en egen serie - han går omkring och är tryggt skånsk och tjock, samtidigt som han är rolig och ibland riktigt cool och tuggar på tandpetare precis som Chow Yun-Fat i HARD-BOILED. Hans bästa replik lyder “Var hon bra att ligga med?”

Jag hade glömt att det var Rolf Lassgård som spelade Gunvald Larsson i den här serien; jag trodde det var Kjell Bergqvist, men icke. Bergqvist är Kollberg, som mest är en spexig typ som står för comic relief. Lassgård är överraskande bra som Larsson, en roll man tycker att Persbrandt gjort till sin i Haberserien. Rolf Lassgård, honom har jag aldrig riktigt gillat, och jag tyckte bara att han var en fläskig traderöv när han segade omkring som Wallander, innan de ersatte honom med den ännu tristare Krister Henriksson. Men som Gunvald Larsson ser han plötsligt ut som Sean Bean!

Vidare ser vi Niklas Hjulström som Benny Skacke, Tommy Johnson som den stackars mördaren Bertil, Tova Magnusson-Norling som Becks dotter, Görel Crona som mordoffrets otrogna hustru - hon har nästan en nakenscen, men lyckas tyvärr skyla sig med en handduk, vilket ger minuspoäng. Den mördade direktören görs förresten av Claes Sylwander.

Marie Richardson är makalöst snygg som lyxhora, vad hände med hennes internationella karriär efter EYES WIDE SHUT? Reine Brynolfsson och Anders Ekborg är två andra affärsmän, Lena T Hansson är skitdålig, verkligen genant, som Gunvalds snipiga syster - Hansson verkar tro att det handlar om barnteater. Enligt IMDb spelar Stellan Skarsgård en säkerhetsvakt som kör iväg två demonstranter - man får aldrig se honom i närbild, men det kan mycket väl stämma.

Som synes idel kändisar.

1993. Herregud, det känns ju som det var nyss. Men vet ni vad? Det är sjutton år sedan! Nästan tjugo jävla år! 1993. Då började jag skriva i NST. Det var även året jag åkte till London och hälsade på en kompis som jobbade på MTV. Men det var innan vi startade Fantastisk Filmfestival. Det var innan Internet. Det var innan mobiltelefoner fanns i vars mans ägo. Därför känns POLIS, POLIS, POTATISMOS märkligt gammal. Boken skrevs 1969 och kom ut 1970. 23 år senare kom filmen och nu har det gått ytterligare sjutton år.

 

Man får inte se speciellt mycket av Malmö i filmen; exteriörerna inskränker sig främst till Porten till Malmö; korsningen vid centralen där Savoy Hotel ligger. Ibland skymtar Kockumskranen i bakgrunden, vi får se en småbåtshamn och en skjutbana i Limhamn. Självklart ingen bro till Köpenhamn, och ingen Turning Torso. Men större delen av filmen skulle kunna vara inspelad precis var som helst, vilket den säkert också är.

Avsaknaden av mobiltelefoner är påtaglig, här finns ett flertal scener där folk ber om att få låna telefoner. De datorskärmar som förekommer ser antika ut och viktiga data överlämnas i kuvert och knappas inte fram på en sekund på nätet. Kjell Bergqvist kutar runt i en jacka med fluffiga, uppkavlade ärmar, vilket ger ett intryck av 80-tal. Mycket annat känns också som 80-tal. Bergqvist och de andra ser väldigt unga ut.

Tack vare de tyska samproducenternas krav medverkar två tyska skådespelare. Dock spelar de tyskar och pratar tyska; de är alltså inte dubbade till svenska. Men det blir lika konstigt ändå, eftersom svenskarna pratar svenska med tyskarna, som svarar på tyska, och alla förstår tyska utan problem.
 

Den största skillnaden vad gäller och nu, är att ett skottdrama; en ihjälskjutning, klassades som något ganska unikt 1993. I en scen påpekar Per Månsson att det här är Malmö och inte Chicago, vilket fick mig och flera i publiken att skratta. Sjutton år senare gör de olika gängen i Malmö sitt bästa för att skjuta ihjäl varandra och andra var och varannan vecka.

POLIS, POLIS, POTATISMOS blev i slutändan en positiv överraskning för mig. Jag kan inte påstå att filmen är spännande, men den är trevlig, underhållande och framför allt rolig - så pass rolig att filmen närmast kan stämplas som deckarkomedi.

Filmens finns att skaffa på DVD.