DVD/VOD: Maigret

MAIGRET (Njutafilms)

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! Fransk-belgiskt, till och med.

Jag funderar på om jag någonsin sett en film om kommissarie Maigret. Jag tycker att jag nog borde ha sett en eller ett par, eller en TV-serie, men jag kommer på någon på rak arm. Jag har ganska länge tänkt att jag borde se den engelska TV-serien med Rowan Atkinson någon gång, men det har inte heller blivit av.

Däremot har jag sett LES BRONZÉS från 1978. Det är en komedi av Patrice Leconte som kan sägas vara Frankrikes motsvarighet till SÄLLSKAPSRESAN - och den är usel. Om du besöker Frankrike ska du låta bli att säga att du inte gillar LES BRONZÉS - filmen är älskad där.

Det är Patrice Leconte som har gjort denna nya film om kommissarie Maigret. Det är andra gången Leconte filmatiserar en roman av Georges Simenon, den förra filmen hette DEN FULA GUBBEN och kom 1989, men den handlar inte om Maigret.

I MAIGRET innehar Gérard Depardieu titelrollen. Han har problem med hälsan, han har ingen aptit, och han har slutat röka. En ung kvinna hittas mördad, hon har åtskilliga knivhugg i kroppen, men det verkar som om hon var död redan innan hon knivhöggs. Maigret löser fallet.

Det här är ett lågmält mordmysterium. Maigret rör sig i 1950-talets Paris. Miljöerna är gråa och muggiga. Han samtalar med diverse människor, varav några är misstänka. Han hittar ledtrådar. Allt är stillsamt.

MAIGRET gick en sväng på bio i Sverige, jag skippade pressvisningen eftersom den låg på en dum tid. Men den här filmen funkar lika bra hemma på TV:n - kanske funkar den ännu bättre på TV. Filmen ser nämligen ut som en TV-film, eller ett avsnitt av en TV-serie. Det är gediget, välgjort, välspelat, men här finns inga större gester.

Filmen är bra, trevlig och lagom engagerande, om än inte särskilt spännande. Maigrets hustru lagar kalv med harsyra till middag. Jag ser gärna fler filmer med Depardieu som Maigret. Det finns material att ta av - 75 romaner och 28 noveller. Jag avrundar betyget uppåt.

 

Bio: Berättelsen om Pi

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden

Under Malmö Filmdagar i somras visades ett antal längre scener - några ännu med ofärdiga effekter - ur Ang Lees BERÄTTELSEN OM PI. Det jag fick se då såg ganska fruktansvärt ut - ungefär som omslagen till symfonirockskivor från 1970-talet. Jag kan väl inte påstå att jag lockades att se den färdiga filmen. 127 minuter skivkonvolut.

... Och nej, jag har inte läst Yann Martels bästsäljande roman. Jag har inte ens funderat på att tänka på att kanske läsa den. Sådant där är inte min pryl.

Nu har jag sett hela filmen. Och ja, jösses! Jag hade rätt! Precis hela filmen ser ut som symfonirockkonvolut! Det här är något makalöst kitschigt.

En författare träffar den medelålders indiern Pi Patel (Irrfan Khan) för att nedteckna dennes besynnerliga livshistoria. Sedan får vi se Pis uppväxt i flashbacks. Pi växer upp med sin familj på ett zoo. Nej, de är inte inlåsta där - de äger djurparken. Pi lever ett bra liv, han finner kärleken, men när han är sexton (och spelas av Suraj Sharma) går det dåligt för familjen. De beslutar sig för att flytta till Kanada - och ta djurparken med sig. I alla fall djuren.

Tyvärr bär det sig inte bättre än att det blåser upp till rejäl storm på den långa båtfärden. Fartyget går under och den ende som överlever är Pi. Och en zebra. Och en orangutang. Och en hyena. Och en bengalisk tiger. Dessa häckar allihop ombord på en livräddningsbåt. Fast apan och zebran dödas ganska omgående av hyenan, och sedan ser tigern till att hyenan stryker med.

Pi är livrädd för tigern, men det är den som håller honom vid liv - rädslan håller honom vid liv. Pi måste försöka tämja och bli vän med besten. Vilket är svårt ombord på en liten båt med dåligt med käk och vatten.

BERÄTTELSEN OM PI är en sådan där existentiell historia som kan tolkas på olika sätt; en allegori, som går hem hos vissa människor. Dock inte hos mig. För att uttrycka det rakt på sak: det här är flum. Jag gillar inte sådant här. Och nej, och är inte intresserad av Indien, indisk visdom och indiskt flum.

Tekniskt sett är Ang Lees film oklanderlig. Specialeffekterna är enastående - och i princip hela filmen är en enda gigantisk, ofta häpnadsväckande specialeffekt; jag undrar vad som är på riktigt i den här. Om det är snyggt? Tja, det är det väl. Om man gillar glassiga och kitschiga skivomslag. Och 3D:n finns det inget att anmärka på, den är alldeles utmärkt. Filmen ser ut som en glittrig, guldskimrande drömvärld. Ibland slår det över till vad som linar festliga svamphallucinationer.

Skådisarna är väl också bra. Gérard Depardieu dyker upp i en liten roll. Alla indier pratar engelska med kraftig brytning.

Men lejonparten - eller tigerparten - av filmen består av att Pi och tigern umgås på tu man hand i den där båten. Mitt ute på öppet hav. Det händer inte så mycket. Oftast händer ingenting. Det blir långt - och trist. Om man nu alltså inte är inne på sådant här. Gillar man boken är det möjligt att det här går hem i stugorna.

Jag satt mest och skruvade på mig och försökte hålla mig vaken. BERÄTTELSEN OM PI marknadsförs som en familjefilm, men kommer det här verkligen att gå hem hos barn?

Hmm. Är det inte rätt längesedan nu som Ang Lee gjorde något som var riktigt bra?

(Biopremiär 21/12)

Bio: Asterix & Obelix och britterna

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Jag såg aldrig den förra Asterixfilmen; ASTERIX PÅ OLYMPIADEN, som kom 2008, men den lär inte ha varit något vidare. De två första filmerna i serien, ASTERIX & OBELIX MÖTER CAESAR och ASTERIX & OBELIX: UPPDRAG CLEOPATRA var inte heller något vidare, men inte helt hopplösa, och jag tänkte att den här nya filmen säkert är underhållande, om inget annat.

Tänk så fel man kan ha.

ASTERIX & OBELIX OCH BRITTERNA är en hemsk film.

Det smärtar en aning att se det här, uppvuxen med Asterix som jag ju är. Albumen om Asterix lästes ju tillsammans med Tintin och Lucky Luke av alla på 1970-talet. Av inbitna frankofiler ansågs dessutom Asterix vara den bästa av serierna från södra Europa, tack vare dess satiriska innehåll och drift med fransmän. Mycket av detta gick mig över huvudet när jag var barn, och mycket försvann även i den svenska översättningen. Men det kunde förstås ha varit värre: jag har hört berättas om en gammal tysk utgåva som fick seriens upphovsmän och förlag att rasa. Asterix och hans tappra galler hade blivit germaner i översättningen...

Den nya filmen bygger på två album; "Asterix och britterna" och "Asterix och vikingarna"; nu är det några decennier sedan jag läste dessa, så jag minns inte alls vad de handlar om, men tillåt mig gissa att albumet om vikingarna utgör en liten del av filmens alldeles för väl tilltagna speltid - det här varar hela en timme och femtio minuter! "Asterix och britterna" blev även tecknad långfilm 1986, "Asterix och vikingarna" animerades 2006.

Edouard Baer är den tredje skådisen som gestaltar Asterix efter Christian Clavier och Clovis Cornillac. Gérard Depardieu återkommer för fjärde gången som Obelix, en roll han föddes till att spela - och han är väl egentligen filmens enda behållning. Caesar tänker invadera Britannien och en stiff engelsman som heter Fixfax (Guillaume Gallienne de la Comédie Française, jo det står så i förtexterna) berättar för driottning Cordelia (Catherine Deneuve!) om en liten gallisk by som tillverkar en trolldryck som nog kan hjälpa britterna mot den annalkande faran.

Sagt och gjort, Fixfax åker till Gallien, hämtar Asterix, Obelix och en tunna trolldryck, och de färdas sedan till Brittanien - där tunnan försvinner. En rad äventyr upplevs, sporter som rugby spelas och oräkneliga romare åker på snytingar så att de flyger genom luften. Även normander dyker upp och dunkas ner - och så kommer de otursförföljda piraterna seglande några gånger.

...Och nästan ingenting är roligt. Tvärtom är det tjatigt och ganska påfrestande. Asterix har aldrigv varit en ren barnserie, men här har man försökt göra något slags enklare barnfilm som även småttingar kan tycka är rolig. Om nu småttingar tycker att detta är roligt. Dessutom har man dubbat det hela till svenska, vilket självklart gör det hela ännu sämre. Förvisso är dubbningen bättre än vanligt, men ändå. Britterna pratar med kraftig brittisk accent, vilket gör vissa repliker lite svåra att uppfatta. Men varför pratar inte gallerna med fransk brytning?

Det är synd att Laurent Tirards film inte är bättre än så här. Det är en påkostad film med fantasifulla miljöer och kulissbyggen. Dåtidens swinging London ser kul ut. Men jag erinrar mig bara ett skämt jag tyckte var kul: Caesar förhör Asterix och börjar plötsligt att imitera Darth Vader och säger "Jag är din far!" och andas tungt. Det är möjligt att filmen är roligare på franska, men det tror jag knappast.

Filmens söta engelska tösabit, Ophelia, spelas av en tjej som heter Charlotte Le Bon. Hon är verkligen ett kalaskex. Men! Hon ser så fransk ut man kan göra! Hon rör sig som en fransyska. Kolla bara på bilden här ovan någonstans.

ASTERIX & OBELIX OCH BRITTERNA är förresten i 3D. Vilket jag i vanlig ordning snart glömde bort.

Se inte den här filmen. Den är skitdålig.

(Biopremiär 9/11)

Bio: Potiche - En fransk troféfru

Foton copyright (c) Scanbox
Ibland skiter man sig på tummen.
Jag hade faktiskt hyfat höga förväntningar på den här franska komedin. Förvisso hade jag läst en amerikansk recension av den, i vilken det påpekades att filmen inte är något vidare - men vad vet väl amerikaner om europeisk film? Jag hade sett trailern på nätet och den vekade mycket lovande.
Fast det är ju klart - regissör är Francois Ozon. En man vars filmer ofta tävlar i Cannes, och man vet aldrig riktigt vad man får. Ibland är det ren arthouse-film. Ibland är det bara ... udda. Som SWIMMING POOL från 2003, en film jag såg i Cannes. Den såg nästan exakt ut som en sydeuropeisk B-film från tidigt 80-tal, komplett med bisarr dvärg. Filmen kändes som något Joe D'Amato skulle kunnat göra. Fast jag var ensam om att dra fram dessa liknelser, eftersom inga andra kritiker hade sett några sydeuropeiska B-filmer från tidigt 80-tal.

"Potiche" är franska för vas, och tydligen det ord frans-
männen använder för en trofé. Den svenska titelns troféfru heter Suzanne och spelas av legendaren Catherine Deneuve. året är 1977 och Suzanne är en hemmafru som bor i en gigantisk villa med sin make Robert (Fabrice Luchini); direktör på en paraplyfabruk.
Suzanne är uttråkad medan den typiskt franskt koleriske Robert bara jobbar och jobbar. Det visar sig även att Robert har en affär med sin trogna sekreterare.

Robert är dock sämre på att ta hand om sina anställda, så de går ut i strejk. Robert lyckas bli tillfångatagen och inspärrad på fabriken.
Då vänder sig Suzanne till parlamentsledamoten Maurice Babin (Gérard Depardieu), som hon i sin ungdom hade en kort romans med. Babin hjälper till att få ut Robert - men när Robert då plötsligt hetsar upp sig så myckett han får en infarkt och hamnar på sjukhus, måste Suzanne ta över driften av fabriken.
Suzanne blir en väldigt omtyckt chef, om än en tillfällig sådan, och hennes nyskapande idéer leder till att hon ger sig på en karriär som politiker.

Jag trodde att detta skulle vara en komedi - men om man inte är väldigt lättroad, är detta inte speciellt roligt. POTICHE bygger på en pjäs, och detta är alltför uppenbart - detta är det stora problemet med filmen. Handlingen är dialogdriven och många rollfigurer spelar över som om de agerar på en teaterscen - detta gäller i synnerhet Luchini. Filmen känns som en mossig politisk pjäs från 70-talet.

Visst är 70-tals-
miljöer-
na kul. Jag minns ju hur det var, hur saker såg ut, och det franska 70-talet skiljer sig inte så mycket från vårt svenska. Nu var jag inte i Frankrike första gången förrän 1982, men saker hade inte förändrat sig så mycket. I början av POTICHE är dessa 70-talsmiljöer väldigt roande, men det gå inte att bygga en hel film bara på detta.
Trots alla begränsningar i storyn, är fotot rätt flott, ofta ser det ut som en fransk film från 1977 - hm, när jag tänker efter ser ju det här ut som en gammal fransk porrfilm! Detta intryck förstärks när dottern Joëlle (Judith Godrèche) dyker upp. En tjusig blondin som för tankarna till Brigitte Lahaie.
Musiken på soundtracket är också rätt trevlig ibland, med 70-talistiska "lalalala-körer" och liknande, även om det blir lite för mycket fransk schlager ibland. Plötsligt brister Catherine Deneuve ut i sång och då blir det bara dumt och konstigt. Dumt och konstigt blir det även när man ägnar sig åt en typ av fransk komik jag absolut inte begriper.
Gérard Depardieus kroppshydda är numera minst sagt imponerande. Jag fascinerades av en kavaj han bär i en scen - tygstyckena är minst sagt enorma.
Nå. Jag hade hoppats på en kul, lättsam komedi i knallig 70-talsmiljö. Det sistnämnda fick jag, men annars är det här lite småtrist och inget vidare.

(Biopremiär 15/7)

Bio: Mina eftermiddagar med Margueritte

Foton copyright (c) Atlantic Film

Är det inte konstigt att man längtar bort ibland? gnolar jag för jämnan under dessa dagar när jag tittar ut genom valfritt fönster och konstaterar att det är grått, mörkt, svinkallt, isigt och allmänt deprimerande. Jag drömmer mig bort. Jag föreställer mig hur jag sitter i solen på en provencalsk uteservering och äter ost och dricker vin. Tar en promenad och skådar ut över de börjande, gröna landskapen. Eller de landskap som skiftar i alla möjliga färger. Lavendel, till exempel.

Nu ligger förvisso Pons nära Frankrikes västkust och inte i söder, men det spelar ingen större roll. Småstädernas arkitektur är snarlik, liksom landskapen. Och det är i Pons MINA EFTERMIDDAGAR MED MARGUERITTE, efter romanen "La tête en friche", är inspelad.

Gérard Depardieu behöver inte längre klä ut sig för att spela Obelix. Han ser numera ut precis som Obelix utan att anstränga sig - snacka om kagge! Den här gången spelar han Germain Chazes, en outbildad, lite utstött man som brukar jobba som hantverkare och som bor i en husvagn utanför sin vedervärdiga morsas kåk. Morsan är så grotesk att hon ser ut att vara tecknad av Francois Boucq! Under hela Germains uppväxt har hon behandlat honom som skit, och det fortsätter hon med nu när han långt ifrån är någon ungdom.

En eftermiddag traskar Germain iväg för att sätta sig i en park, räkna duvorna vilka han även namngett, och äta sin lunchmacka. Men just den här dagen träffar han den lilla spröda, 95-åriga damen Margueritte (Gisèle Casadesus) som han börjar samtala med, och det dröjer inte länge förrän en ny värld öppnar sig för Germain.

Margueritte är nämligen en intellektuell liten tant som älskar att läsa de stora, franska klassikerna, och med Camus' "Pesten" som första bok, börjar hon läsa dessa för den illiterade Germain vars lärare i skolan alltid ansåg honom som genomkorkad. Germain suger åt sig alla meningar han hör och snart börjar han även att låna och läsa böcker själv. Margueritte träffar han dagligen.

De vanliga snubbarna Germain hänger med på stamkrogen tycker att han börjar bli konstig. Morsan fortsätter att behandla sonen som skit. Och Germains unga flickvän vill ha barn.

Jo, han har en flickvän. En söt tös som ser ut att vara hälften så gammal som Gérard Depardieu. Om nu Germain ska föreställa en lite utstött, halvkorkad drummel, hur kommer det sig att han har en flickvän de flesta män bara kan drömma om? Om som desutom är så ung?

Det känns lite märkligt och osannolikt (och en del PK-kritiker har upprörda påpekat åldersskildraden), men egentligen stör det inte Jean Beckers film. MINA EFTERMIDDAGAR MED MARGUERITTE är nog lite väl bagatellartad som helhet, men det är en ytterst charmig liten film. Jag satt sådär med ett fånigt leende filmen igenom och tyckte bara det var mysigt och trevligt.

Det här är den perfekta medicinen mot det Skitsverige som erbjuds just nu. Det är varmt, grönskande, prunkande, upplyftande, underhållande.

...Och det är ju något makalöst vad mackorna Germaine stoppar i sig ser goda ut! Den typen av mackor är standard i Frankrike. Om man skulle försöka det som svenska butiker kallar "sandwichs" i Frankrike, hade man åkt på stryk.

(Malmöpremiär 25/2)