Foton copyright (c) TriArt Film
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! Encore.François Ozon har seglat upp som, om inte en favoritregissör, så en regissör som gör mig extra intresserad. Han är lite ojämn, den gode Ozon - POTICHE - EN FRANSK TROFÉFRU tyckte jag inte var något vidare, SWIMMING POOL var sådär, medan BAKOM STÄNGDA DÖRRAR är fullkomligt mästerlig.
Ozons senaste film ISABELLE, som tävlade i Cannes 2013, når inte upp till nyss nämnda films höga nivå, men får ändå anses vara klart godkänd.
Filmens originaltitel lyder JEUNE & JOLIE, vilket betyder ung & vacker. Det förvånar mig att distributören inte behöll den titeln. Eller drog till med UNG & KÅT. I vilket fall - det här är en film som fick mig att känna mig som en dålig, dålig pojke. Jag behövde en kalldusch efteråt. Och jag kollade genast upp huvudrollinnehaverskan Marine Vacths ålder. Hon är 23. Puh! Jag kan andas ut.
ISABELLE är en väldigt fransk film. Jag har svårt att tänka mig något annat land producera en film på samma tema och på samma sätt. Det skulle väl möjligtvis vara Italien (och här och var kom jag osökt att associera till Milo Manara). Vacth spelar den sjuttonåriga Isabelle, som under en sommarvistelse med familjen i södra Frankrike förlorar oskulden till en lite äldre tysk kille. Det hela var ingen höjdardebut för Isabelle och hon är inte särskilt intresserad av tysken.
Isabelle och hennes yngre bror Victor (Fantin Ravat) har en väldigt ... ovanlig relation. Han smygtittar på syrran när hon onanerar. Hon berättar för honom om sitt sexliv och kan slänga ur sig frågor som "Har du börjat runka än?". Isabelles mor (Géraldine Pailhas) verkar fullt normal, medan styvfadern (Frédéric Pierrot) ger intryck av att vara lätt oförstående.
Filmen hoppar från sommar till höst och Paris, och Isabelle har börjat att utforska sin sexualitet - och extraknäcker som prostituerad. Hon kallar sig Léa och träffar äldre män som betalar 300 euro för att ligga med henne. Isabelle verkar dock märkligt likgiltig till det hela - till både sexet och till pengarna. Hon unnar sig inget för de stora summor hon drar in, hon bara gömmer undan sedlarna i en garderob. Hon gör bra ifrån sig i skolan och hon har fortfarande kompisar. Ibland verkar hon njuta av träffarna på diverse hotellrum. Men så en dag dör plötsligt en kund i en hjärtattack, mitt under akten. Isabelle flyr från rummet - och snart blir hennes liv lite mer komplicerat.
Det är lite BELLE DE JOUR över det här. Och det hela är nog i tunnaste laget. Jag gillar filmen, den är hela tiden intressant och aldrig tråkig, men den förblir märkligt ytlig, troligen medvetet. Isabelles beteende förklaras aldrig riktigt, och jag som publik blir lika likgiltig till det som händer på duken, som Isabelle är till sitt märkliga sexliv. François Ozon varken fördömer eller hyllar Isabelle och hennes beteende, han bara konstaterar.-
Marine Vacth är en väldigt, väldigt, väldigt vacker flicka - och hennes nakna kropp exponeras flitigt i filmen. Alltid på de mest fördelaktiga sätt. Kameran älskar henne. Det känns väldigt franskt, de gillar ju sådant, fransmännen, och de är bra på det - det finns ju otaliga exempel på franska filmer om unga, truliga sexpaket och deras relationer med äldre män. Men det var inte utan att jag ibland kände mig som en fluktare. Som en av de gubbar som anlitar Isabelle. Det är en lite kymig känsla - i synnerhet när man sitter i en biosalong omgiven av andra människor. Det blev inte lika svettigt och obekvämt som när jag såg BLÅ ÄR DEN VARMASTE FÄRGEN med sina grafiska sexscener - men ändå. Fast det är kanske bara jag som svensk som känner det så - vad vet jag. Att François Ozon kommer undan med vissa scener och inte kallas gubbsjuk beror nog mest på att han är den respekterade François Ozon - och homosexuell.
Charlotte Rampling dyker upp i en liten roll på slutet.
Hon behåller kläderna på.
(Biopremiär 8/8)
Inlägg
