Visar inlägg med etikett Full Moon. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Full Moon. Visa alla inlägg

torsdag 27 oktober 2016

Bio: Doctor Strange

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Seriefiguren Dr Strange skapades 1963 av Stan Lee och Steve Ditko - fast det skulle inte förvåna mig om Ditko hävdar att det egentligen var han som hittade på figuren och skrev alla äventyr själv, medan Lee tog åt sig äran. Eftersom Ditko är galen har jag lite svårt att tro på allt han påstår.

I vilket fall: jag har läst ganska lite Dr Strange-serier. Jag vet inte om jag läst några av de tidiga avsnitten av Lee och Ditko - jag har för mig att de dök upp i någon av Atlantics tidningar, men jag kan minnas fel. Däremot minns jag som igår när jag fick nummer 3/1974 av Semics kortlivade Conantidning med blandade superhjälteserier. Conan, tecknad av Barry Smith, gjorde ett outplånligt intryck på mig, men jag tyckte även att Dr Stranges fajt med Dormammu med det brinnande huvudet var asfräck. Även om jag inte begrep ett dugg. Dr Strange-avsnitten i Semics Conan skrevs av Roy Thomas, medan Gen Colan och Tom Palmer stod för teckningarna.

Orsaken till att jag aldrig brytt mig om Dr Strange, är att det är för mycket flum och kosmiskt mumbo-jumbo. Samma orsak som till varför jag inte läst Silversurfaren. Dessutom har jag lite svårt för figurer med lite för mäktiga och märkliga krafter; som kan trolla och fixa precis allting med en handvändning, i serier där precis allting kan hända. Jag vet inte hur det var med Dr Strange, men Silversurfaren var dessutom försedd med högtravande svammel.

I slutet av 1970-talet försökte Marvel Comics göra TV av sina figurer. Hulk blev ju en rejäl succé på TV, medan Spindelmannen förvandlades till en lika konstig som kortlivad TV-serie. Det kom två TV-filmer om Kapten Amerika som inte slog an - och så gjordes ett pilotavsnitt om Dr Strange med Peter Hooten i titelrollen. Den här filmen är rätt bra, faktisk; den har sådant där skönt 70-talsstuk och hjälten har en bra mustasch. Dock blev det aldrig mer än en pilot.

1992 släppte Charles Bands bolag Full Moon filmen DOCTOR MORDRID, gjord direkt för videomarknaden och regisserad av Band och hans far Albert. Enligt Wikipedia hade Charles Band en option på Marvels seriefigur, men denna gick ut innan hans Dr Strange-film blev gjord. Istället för att skrota projektet, skrevs manuset om. Om detta verkligen stämmer vet jag inte - varför skulle Band haft en option på Dr Strange?

DOCTOR MORDRID är en av de bättre filmerna från Full Moon. Jeffrey Combs spelar Anton Mordrid, och han är Strange - även om namn och detaljer ändrats. Budgeten är låg och filmen är märkligt kort - efter 74 minuter tar den plötsligt slut. Den är dock trevlig och snygg; den är lite mysigt glassig och färgglad, så som Full Moons filmer var på den tiden. Jag såg om den idag efter att jag kommit hem från pressvisningen av den nya DOCTOR STRANGE. En intressant detalj är att två scener ur DOCTOR MORDRID återkommer i DOCTOR STRANGE. Visst är det märkligt att båda filmerna innehåller en strulande godisautomat ... Och den stämningsfulla scenen med Stranges siluett (se bild här under någonstans) finns också med i DOCTOR MORDRID.

Den nya DOCTOR STRANGE, ja. Till saken! har ni hojtat ett tag nu. Scott Derrickson (SINISTER) har regisserat den här filmen, som fått överraskande gott mottagande redan innan premiären. Även om jag alltså inte är fan av serien, så hade jag vissa förväntningar på Derricksons film. Och jo, jag får nog säga att de infriades. DOCTOR STRANGE är en av de bättre Marvelfilmerna; den är underhålllande, småkul, och kommer undan med en del dumheter tack vare sina skådespelare.

Benedict Cumberbatch spelar dr Stephen Stange, antagligen världens skickligaste kirurg; svinrik, stöddig - och förälskad i dr Christine Palmer (Rachel McAdams), som tycker att Strange måste skärpa sig. Men så kör Strange av vägen med sin dyra bil (i eftertexterna påpekas att det är farligt att kolla sin mobil medan man kör bil), han blir svårt skadad - och darrhänt.

Stephen Strange tipsas om att det i Katmandu finns ett ställe där man kan lära sig magiska tricks som värsta Mandrake. Strange beger sig dit i hopp om att bota sina händer, hittar stället, och efter lite bråk med Den Äldsta (Tilda  Swinton utan hår); som är mäktigast och bestämmer i templet, antas Strange och börjar träna. Han lär sig trollformler, hans astralkropp kan lämna kroppen, och han övar lite kung fu och har sig.

Detta kommer till pass, eftersom Mads Mikkelsen spelar den slemme Kaecilius, som sminkat sig som en glamrockare från 70-talet (eller som Broder Daniel?) och som tillsammans med sitt sinistra gäng (Scott Adkins är en av dem) vill krossa världen med hjälp av superdemonen Dormammu. Eller hur det nu var.

Visst. Det är en hel del mumbo-jumbo. Andlighet, new age, trolleri, demoner, fan och hans moster. Men filmen kommer undan med detta - tack vare Benedict Cumberbatch. Hans Dr Strange är nämligen en rätt rolig hjälte med knastertorr humor. Han är sarkastisk. Han driver med de visa, gravallvarliga munkarna. Tillsammans med Swinton, McAdams och övriga skådisar lyckas han lyfta filmen, och det ganska rejält.

Dr Mordrid? Nej, Dr Strange.

Datoranimerade effekter är det gott om, egentligen fläskas det på alldeles för mycket med sådana. Ett genomgående tema i filmen är kalejdoskop. Flera gånger viks storstäder ihop till kalejdoskopliknande formationer när hjältar och skurkar drabbar samman - dessa scener påminner om liknande i INCEPTION. Och ja, självklart är slutstriden alldeles för lång och utdragen. Dock är det långtifrån lika påfrestande som det brukar vara.

Stan Lee dyker upp i en buss. En liten bit in i eftertexterna får vi en liten bonusscen, och när sluttexterna rullat klart kommer ytterligare en scen. Denna bjuder på en twist, så man bör allt sitta kvar. Av någon outgrundlig anledning är filmen barnförbjuden. Där måste det ha blivit fel.

För att sammanfatta: Jag gillar DOCTOR STRANGE.

Och DOCTOR MORDRID.






(Biopremiär 28/10)

lördag 10 mars 2012

Expressen den 18 april 1995

En eftermiddag våren 1995 kom jag hem efter att ha vikarierat som lärare. Jag lyssnade av telefonsvararen. Mats Bråstedt på Expressen ville att jag skulle höra av mig. Jag ringde upp och Mats berättade att de tänkte starta en videospalt i tidningen och hade fått tips om mig. De bokade en flygbiljett, jag åkte upp och träffade Mats på redaktionen. En annan Mats kom springande. "Där är du ju!" tjoade han. "Mats Olsson heter jag, sa de att det var jag som tipsade om dig? Min mor bor i dina trakter och jag brukar läsa dig i NST när jag är nere och hälsar på."
Innan jag visste ordet av togs det foton till min byline (jag hade av en tillfällighet på mig en PLAN 9 FROM OUTER SPACE-T-shirt) och det tog inte lång tid innan min första videokrönika publicerades. Jag skrev varannan vecka fram till 1997, då jag hastigt och lustigt fick kicken över en natt, jag förstod aldrig riktigt varför - men det visade sig att jag inte var ensam om att slängas ut just då.
Jag har inte läst mina krönikor sedan de publicerades. Jag vet inte om de är något att ha. Men om inget annat speglar de väl videomarknaden i mitten av 90-talet.
Här är den allra första (som uppmärksammades av en videohandlare, som ringde upp och ville veta mer):


Logotypen kan vara den bästa filmguiden

DET ÄR LIKADANT varje gång. Du har redan sett alla filmer du kunnat tänka
dig att se, filmer du missat på bio, och så vidare. I stället ställs du nu inför en uppsjö av obskyra filmer som släppts direkt på video.

Du blir villrådig. Du känner varken till titlar, skådisar eller regissörer. Hur vet man om filmen är något att ha? Det vet man sällan. Inte ens jag. Men jag tänkte i alla fall komma med ett par tips på hur man snabbt, smidigt, och till och med elegant kan skilja skräpet från dyngan.

Vad man absolut inte ska göra är att be expediten rekommendera något. Han
eller hon säger då i nio fall av tio: "Öh, har du sett "Flintstones"? Den är rätt fräck." Händer detta, bör man genast kasta en överlägsen blick på expediten, demonstrativt hyra en Tinto Brass-film och lämna butiken.

Man kan ju förstås testa expediten. Gör storslagen entré i butiken, gå med
bestämda steg fram till kassan och trumpeta: "Vänligen, för mig till er Erwin C Dietrich-avdelning" Om expediten då verkligen visar dig till avdelningen i fråga, har du hittat en vän för livet.

Spottar ur sig en film i veckan

Nu är förstås risken övervägande att du inte träffar på en sådan expedit.
Därför är det dags att ta en titt på videoomslagen, längst ner, bredvid
uppgifterna om medverkande etcetera. Där hittar man ofta en logotyp
tillhörande bolaget som producerat filmen - och då menar jag inte bolaget
som distribuerar kassetten i Sverige, SF, Egmont eller CIC med flera.

Där, längst ner, kan det stå Paramount, Fox eller något annat stort bolag du känner till. Men oftast står där något totalt okänt. Låt oss gå igenom
några logotyper.

Står det Action Pack i hörnet, är filmen producerad av Universal, men
gjord för TV. Action Pack-filmerna skiftar ganska rejält i kvalitet. "TekWar"- och "Bandit"-filmerna är väldigt usla och ser inte ut som annat än TV-filmer. Däremot håller tre av de fyra "Vanishing son"-filmerna osedvanligt hög standard. En korsning mellan tvålopera, gangster-, och karatefilm, med ovanligt tuffa actionsekvenser för att vara gjorda för TV. Action Pack distribueras av CIC.

Står det Full Moon (CIC även där) i hörnet, är det lågbudget-skräck som gäller, producerat av Charles Band, en man som spottar ut en film i veckan sådär. Nio av tio Full Moon-titlar suger, och nio av tio filmer innehåller små, illasinnade muppar ("Puppet master"-filmerna, "Demonic toys, och så vidare). Därmed inte sagt att filmerna inte kan vara underhållande. Vi har ju alla våra små böjelser. Hittar du en Full Moon-film regisserad av en viss Jack Ersgard, kan den ha visst kuriosavärde. Jack Ersgard är nämligen identisk med Johan Ersgård, som gjorde den usla "Besökarna" med Johannes Brost som spöke med läsglasögon.

Står det HBO, vilket betyder Home Box Office, är filmen gjord för kabel-TV, men håller biostandard. Ett bra exempel är "Faderland" (Warner), en bra om än lite ytlig thriller med Rutger "Jodå, jag är med i alla filmer nuförtiden" Hauer.

Nåja. Hittar du inget av intresse, kan du förstås alltid hyra något som släppts av FilmCo. Ett videobolag som 1995 släpper en italiensk monsterfilm ("Alien from the deep") måste respekteras och stöttas.

BÄST JUST NU

"Serial mom" (FilmCo) - så oändligt mycket bättre satir än "Natural born killers".

"Strebern" (Egmont) - You know - for kids!

"Vanishing son I-III" (CIC) - För att vara TV-filmer är actionscenerna tunga.

Förtexterna till "Streets of San Francisco" - "Tonight"s episode"

Rymdinvasion i Lappland - ... fast den går ju inte att hyra, förstås...

* * * * *
BildtextMISSA INTE LOGOTYPEN. Längst ned på alla videokassetter finns något som kan avgöra om din hemmakväll blir lyckad eller inte. Är du intresserad av små, illasinnade muppar ska du hålla ögonen öppna efter bolaget Full Moons filmer, som till exempel i "Puppet master".



måndag 14 mars 2011

Penis Flytrap rockar fett

Häromdagen recenserade jag Full Moon-filmen THE DEAD HATE THE LIVING! borta på Xomba, den texten kan ni läsa HÄR.
Filmens ledmotiv framförs av Penis Flytrap och är fullkomligt fantastiskt. Här bär musikvideon till låten. Okej, själva videon är inget vidare. Tvärtom är den hyfsat kass. Men låten! Tjoflöjt!



måndag 27 juli 2009

Puppet Master: Axis of Evil

Sedan ett par veckor är David DeCoteau tillbaka från Kina, där han hade ett helvete med att spela in den nya Puppet Master-filmen (ett helvete som inte riktigt framgår i hans videocasts på YouTube).

Nåja. Här är den första teaser-affischen:

fredag 3 juli 2009

Puppet Master: Axis of Evil

Full Moon Entertainment heter numera Full Moon Features - Charles Band har en tendens att överleva och omstrukturera vad som än händer, hur ofta han än kursar eller vad det nu är.
Jag har tidigare tipsat om att Band lagt ut samtliga åtta filmer i PUPPET MASTER-serien på YouTube. Men vad som är intressantare, är att han just nu producerar en ny PUPPET MASTER-film: AXIS OF EVIL. Och den spelas in i Kina!
David DeCoteau är där och regisserar och HÄR kan ni se hans videorapporter, vilka är rätt intressanta. Det här känns ju rätt ambitiöst för att vara en liten lågbudgetskräckis. I början är det den lite fånige Band som rapporterar, men så fort DeCoteau tar över blir det bättre.