Netflix: Intrusion

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion.

Freida Pinto är en oanständigt vacker kvinna, och detta faktum var nog den främsta orsaken till att jag såg denna thriller, i regi av Adam Salky. Ytterligare en orsak är att jag brukar se- och recensera genrefilmpremiärer på Netflix.

En liten stund in i INTRUSION, några minuter efter att den börjat, kände jag att jag inte ville se den här filmen. Den började inte speciellt lovande, det vilade något lätt taffligt över produktionen. Men jag fortsatte att titta.

Freida Pinto spelar Meera, som är gift med arkitekten Henry (Logan Marshall-Green). Meera är något slags psykolog. De två ville komma ifrån storstadslivet i Boston, så Henry har ritat- och låtit bygga en enorm, ultramodern villa, som ligger mitt ute i ingenstans i New Mexico (det är åtminstone där filmen är inspelad). 

Meera och Henry har inte bott speciellt länge i huset, när de råkar ut för ett inbrott medan de besöker en restaurang. En polis i cowboyhatt förhör Henry, något Henry inte uppskattar. Henry svarar surt på frågorna. En kort tid senare bryter sig folk in i huset på nytt, denna gång är Meera och Henry hemma. De upptäcker några maskerade män på bottenvåningen. Henry visar sig ha gömt en pickadoll i en kruka, något Meera inte kände till, och han skjuter ihjäl inktäktarna. Något som inte bekommer Henry speciellt mycket, medan Meera chockas.

Polisen berättar för Meera om inkräktarna, vilka de var, och att det finns kopplingar till en tonårstjej som varit försvunnen en tid. Meera känner att allt inte står rätt till, något är fruktansvärt fel, och hon börjar själv att luska i fallet.

INTRUSION har en del logiska luckor som är alldeles för stora för att man ska acceptera dem. Meera har inga problem med att hitta en del ledtrådar, men vissa andra detaljer tycker man att hon borde upptäckt på en gång. Det blir lite dumt. Och ja, filmens skurk är precis den vi gissade redan i början.

Filmens sista halvtimme är rätt okej, här övergår filmen till att bli en skräckfilm. Dock förstörs vissa scener under denna halvtimme av usel dialog. Dessförinnan är det mer än lovligt avslaget. Estetiskt ser det lite trist ut, regin är oinspirerad, och filmmusiken är riktigt vissen. Jag var nära att stänga av ett tag.

Jag började skriva denna text direkt efter att eftertexterna rullat klart, men filmen bleknar redan i mitt minne, och jag tyckte att den var så pass intetsägande att jag inte kommer på mer att skriva än det här.

Jag har faktiskt god lust att avslöja vad som händer i filmen - men jag avstår. Dessutom är det inget större avslöjande, eftersom här inte finns några överraskningar.

... Men Freida Pinto är förstås vacker som en vårdag på Slottsberget.

 

(Netflixpremiär 22/9)

DVD/Blu-ray/VOD: Blunt Force Trauma

BLUNT FORCE TRAUMA (Scanbox)

Oj! Wow! Hur gick det här till? Hur kunde det bli så här fel?
BLUNT FORCE TRAUMA, som enligt baksidestexten är en actionfilm, är skriven och regisserad av Ken Sanzel, som skrev THE REPLACEMENT KILLERS. Han hade en bra idé som kunde ha blivit en riktigt bra, svettig thriller: olagliga tävlingar där folk iförda skottsäkra västar duellerar och skjuter på varandra. Den som står kvar i sin lilla ring på marken när alla skott avfyrats vinner. En utmärkt thrilleridé.
Tyvärr tyckte tydligen Sanzel att han skulle göra något annat av sin idé. Ryan Kwanten och Freida Pinto spelar John och Colt, två hejare på att skjuta snabbt och pricka rätt. De träffas under en tävling, blir ett par och beger sig ut på en resa för att ... Tja, jag vet inte riktigt. Istället för att fokusera på tävlingarna och thrillermomentet, föredrar Sanzel att låta sina rollfigurer sitta och mumla i långa, saggiga scener. Detta är nämligen en pretentiös film som försöker vara filosofisk och poetisk.
Det filosofiska och poetiska, i kombination med ett sömnigt soundtrack där någon knäpper slött på en gitarr, gör filmen mördande tråkig. Något är fel när man ser en film om hårdföra karlar - och en kvinna - som skjuter varandra i bröstkorgen, och man kommer på sig med att kolla mail på mobilen istället för att titta på skärmen.
När det är en kvart kvar dyker Mickey Rourke upp som något slags slutboss. Han pratar med en papegoja och vill duellera utan skyddsvästar. Rourke medverkar 6-7 minuter. Freida Pinto är en tjusig tös med mycket karisma, men hon kan inte rädda den här filmen. Ryan Kwanten har ett och samma nollställda ansiktsuttryck genom hela filmen, utom i en scen då han gråter lite.
För att visa hur mycket hon tycker om John, skjuter Colt honom i örsnibben.
Filmen är inspelad i Colombia, så jag antar att den utspelar sig där; de säger bara "Sydamerika".
För övrigt har jag länge irriterat mig på bolaget Voltage Pictures vinjett. Kan ingen säga till dem att den ser ut som en PlayStation-animation från 1996?

(Släpps den 12/9)



-->

Bio: Immortals

Foton copyright (c) Nordisk Film

300 var en, åtminstone i Sverige, kontroversiell och omdiskuterad film, anklagad för att vara fascistisk, rasistisk och allt möjligt. Filmen blev även ohyggligt framgångsrik världen över. Men framför allt var den underhållande och riktigt rolig - för kan det bli annat än roligt när halvnakna, muskulösa karlar tillbringar halva filmen med att stå på klippor och vråla? Festligt värre!

IMMORTALS bygger till skillnad från 300 inte på en serieroman av Frank Miller. Det är inte heller samme regissör som varit i farten, den här gången är det Tarsem Singh (som gjorde THE CELL och vars släkt ligger i ständig fejd med Fantomen) som hållit i spakarna. Dock är det samma producenter, återigen handlar det om grekisk historia och mytologi, och liksom fallet var med 300, är det mest uppbyggt med hjälp av datorer.

Mickey Rourke, iförd skägg och ärrat ansikte, spelar den onde, onde, onde kung Hyperion, som gillar att dra runt med sin jättearmé och döda folk. Nu vill kungen ha tag i något som kallas Epirus pilbåge - en fräsig pryl som liksom kan skjuta iväg fräna pilar även om man, öh, inte har några pilar på sig. Hm, var det inte i det italienska barbarrafflet CONQUEST det förekom en sådan? Jösses, har Hollywood snott från Lucio Fulci?

Henry Cavill är bonden Theseus, som är polare med gubben John Hurt, som tydligen lärt Theseus hur man fajtas, men när Hyperion anfaller och kungen själv skär halsen av Theseus' morsa, ja då får den muskulöse och välfriserade unge bonden tammefan nog. Han har fängslats, men rymmer tillsammans med en uppkäftig typ som heter Stavros och spelas av Stephen Dorff, och en sierska (Freida Pinto) som kan se in i framtiden så länge hon är oskuld. Fast efter att ha fått ihop det med Theseus försvinner hennes krafter ganska snabbt. Det är ungefär som när James Bond sabbade Solitaires karriär som spåtant.

Uppe på Olympen häckar Zeus (Luke Evans) och ett gäng andra dystra gudar. De skådar ut över Jorden, men enligt urgamla lagar får gudar inte rycka in och hjälpa människorna.

Jaa ... Och sedan blir det fajting. Och fajting. Och fajting. Hyperion låter steka tre brudar inlåsta i en stor metallko. Gudarna rycker in ändå och krossar skallar.

IMMORTALS är rätt tjusig att titta på. Den är bitvis till och med väldigt tjusig. Tyvärr är filmen i 3D, vilket förstås innebär att allting är för mörkt, men de datorgenererade miljöerna är flotta och mäktiga. Allting är överdimensionerat. Det ser inte särdeles realistiskt ut, det är som om autentiska miljöer fått sig en fantasybehandling, och tankarna går både till opera och Tinto Brass' CALIGULA.

En del actionscener är också bra. Tyvärr innehåller filmen alldeles för mycket CGI-gore och allting ser lite för artificiellt ut, men det är mycket slaktande, hinkvis med blod och ibland fylls duken av avhuggna huvuden som far genom luften i slowmotion.

... Men annars brister det ganska rejält. Storyn är något alldeles oerhört oengagerande. Jag kan inte påstå att jag rycktes med, att jag brydde mig det minsta, att jag ville bry mig. Rollfigurerna är trista. Visst, Stephen Dorff försöker väl tillföra något mer till sin figur, och visst är Mickey Rourke härligt ond - men resten är ett gäng traderövar. Theseus är en pisstrist hjälte. Freida Pinto är en av världens vackraste tösabitar, men hennes roll här är inget kul. Stephen McHattie dyker upp i ett par korta svener inan han blir halshuggen.

IMMORTALS har inget som helst driv i berättandet, det är träigt och ointressant - och filmen är högtravande och fullkomligt humorbefriad.

... Eller nästan humorbefriad. För så fort gudarna dyker upp blir det hysteriskt komiskt - men det är säkert inte meningen. Men herregud! Några snubbar som fjompar omkring i guldtangas, guldkjolar, guldmantlar och bär fjolliga guldprylar som huvudbonader? Det ser fan inte klokt ut! De står där på sina glänsande marmortrappor och intar dramatiska poser och ser allvarliga ut och stånkar fram gudomliga haranger. Sicka ena!

Nej, IMMORTALS är alltså inget vidare. Möjligtvis aningen bättre än nyinspelningen av CLASH OF THE TITANS. Vilket inte säger så mycket. Se om DVD-aktuella julkalendern STJÄRNHUSET med Sif Ruud och Johannes Brost istället.

En av filmens producenter heter förresten Ken Halsband.

(Biopremiär 11/11)

Bio: Apornas Planet: (r)Evolution

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

1977. London. Det var första gången jag var i England och tillsammans med familjen hade vi åkt från stugbyn i Great Yarmouth för att tillbringa en helg i London.

England - och i synnerhet London - var ju fantastiskt spännande. I tunnelbanan såg jag för första gången en punkare. Fast jag visste inte riktigt vad punk var. Vi gick förbi biografen där ÄLSKADE SPION hade världspremiär, antagligen den kvällen vi var där. Ovan för entrén hängde en fullkomligt gigantisk affisch; jag minns det som att den täckte hela fasaden, men det kan vara en efter konstruktion. James Bond, en galant dam, och stora ubåtar - det var det häftigaste jag någonsin sett.

Här ska vi komma ihåg att detta var alldeles innan STJÄRNORNAS KRIG och den därpå följande Star Wars-febern. Och vad tillhörde det häftigaste som fanns innan STJÄRNORNAS KRIG - förutom James Bond?

Jo, APORNAS PLANET, förstås.

1977 hade jag förvisso aldrig sett APORNAS PLANET (1968), men jag var välbekant med fenomenet. Det fanns ju serietidningar. Ni tror väl inte att SVT skulle få för sig att visa sådant här på 70-talet, väl?

Just den här helgen i London visade det sig att det skulle gå en Apornas Planet-film på TV. Jag hade bläddrat igenom en dagstidning och kollat TV-programmen. Och jag blev alldeles svettig när jag såg titeln "Planet of the Apes". När vi promenerade runt på stan kunde jag knappt bärga mig tills vi skulle återvända till Charing Cross Hotel, så att jag kunde se på APORNAS PLANET.

När jag väl fick igång TV:n och hittat rätt kanal, hade filmen redan börjat. Rättare sagt: jag lyckades bara se slutet. En massa apor och några människor spräng omkring i underjordiska tunnlar. En blond snubbe såg ut att vara hjälten. De sköt på varandra och bar sig åt och jag tyckte att det var otroligt coolt.

Plötsligt fick hjälten ett skott i pannan och dog. Slut på filmen.

Jaha?

Vad nu?

Det var ju ett konstigt slut.

Men det spelade förstås ingen roll. Jag hade sett APORNAS PLANET. Det hade varit en nästan kosmisk upplevelse.

Några dagar senare, antagligen i en helt annan engelsk stad, gick vi in i en leksaksaffär, där jag fick en Apornas Planet-docka. General Urku. Iförd lila kalasbyxor och utrustad med en detaljerad M-16. Lyckan var total.

Åtskilliga år senare insåg jag att filmen jag hade sett slutet på, var den andra delen i den ursprungliga serien; BORTOM APORNAS PLANET (1970). Efter att ha sett samtliga delar tyckte jag att det var lite mystiskt att general Urku lös med sin frånvaro - men efter lite efterforskningar förstod jag att han var en av figurerna i TV-serien som gjordes efter filmerna (åtminstone pilotavsnittet visades på svensk TV på 90-talet).

År 2001 kom Tim Burtons nyinspelning av den första APORNAS PLANET. Eller snarare nytolkning. Självklart en väldigt onödig film och ett märkligt val av Burton. Nu har jag inte sett den sedan den kom och jag vill minnas att den som film är hyfsad, trots allt, men ointressant, och det är en av Burtons sämsta filmer.

Och nu är det dags igen. Utan Tim Burton. Och den här gången har kritiken i USA varit överraskande positiv, medan mottagandet från publiken varit ännu bättre.

Och det är fullt förståeligt. APORNAS PLANET: (R)EVOLUTION är nämligen ett utmärkt filmäventyr. Jag vill även passa på att berömma Fox för att de behållit den gamla fina, svenska titeln - APORNAS PLANET - och inte kört på originaltiteln RISE OF THE PLANET OF THE APES, vilket jag hade förväntat mig.

Nå, hur förhåller sig den här nya filmen, som regisserats av den nästan helst okände engelsmannen Rubert Wyatt, till den tidigare filmserien - och till Tim Burtons film? På sätt och vis är (R)EVOLUTION något slags kombination av FLYKTEN FRÅN APORNAS PLANET (1971) och ERÖVRINGEN AV APORNAS PLANET (1972), fast med kraftiga modifieringar - här saknas rymdresa tillbaka i tiden och cirkus. Ja, det mesta från de två nämnda filmerna saknas. Förutom intelligenta apor och revolt.

James Franco spelar forskaren Will Rodman, som är besatt av att hitta ett botemedel mot alzheimer - bland annat beroende på att hans far (John Lithgow) lider av sjukdomen. Försöken görs på schimpanser, och serumet man utvecklat går under namnet AZL 112.

Preparatet gör apornas ögon gröna, men framför allt blir de något alldeles oerhört intelligenta. Resultaten är bättre än väntat, men just som de ska försöka sälja in AZL och håva in stålar, får en apa ett raseriutbrott och dödas.

Det visar sig att apan bara ville skydda sin nyfödde son. Will tar hem bebisapan, som växer upp i den stora villan. Apan döps till Caesar och han utvecklas på rekordtid. Han kommunicerar med teckenspråk, bär kläder och är som en i familjen. Dessutom testar Will drogen på sin far, som genast tillfrisknar och mår bättre än någonsin. För att göra det hela ännu bättre, får Will ihop det med söta veterinären Caroline (Freida Pinto).

Men säg den lycka som varar för evigt. AZL 112:s effekt på människor blir inte riktigt den förväntade, och detta leder till en incident där Caesar ser sig tvingad att gripa in på ett våldsamt sätt. Den stackars apan tvingas därmed åter att leva i fångenskap och plågas av en grym skötare.

Men den hyperintelligente Caesar ruvar på en ljuv hämnd...

Den här gången är det aporna som är filmens huvudpersoner. James Franco må ha top billing, men nog är det Caesar som är filmens hjälte, det är honom vi sympatiserar med. Och han är en datoranimerad figur! Jag vet faktiskt inte om det förekommer några riktiga apor i filmen. Att Caesar och de andra är animerade stör mig inte alls - jag köper dem som riktiga, levande varelser, och precis som i Peter Jacksons KING KONG, är det världens främste apskådespelare Andy Serkis som gör Caesar; han har agerat apa för motion capture-processen.

Att filmen slutar med att aporna håller på att ta över världen är en självklarhet, det vet vi ju redan innan vi ser filmen. Dessa magnifika slutscener; en gigantisk batalj på Golden Gate i San Francisco, för osökt tankarna till ett antal zombiefilmer - framför allt Fulcis ZOMBIE FLESH EATERS. Men APORNAS PLANET: (R)EVOLUTION kan väl även sägas vara en allegori om aids. AZL 112 fungerar inte som det ska, visar det sig, och de utsatta drabbas av en mystisk sjukdom. Och för att de resistenta aporna ska kunna ta över världen, måste mänskligheten slås ut. Stanna kvar under eftertexterna...

Rupert Wyatts film innehåller en del blinkningar till de tidigare filmerna; rollfigurer är döpta efter skådisar som medverkat i de tidigare filmerna och vid ett tillfälle utbrister den onde djurskötaren "Get your stinking paws off me you damn dirty ape!"- vilket ju är vad Charlton Heston utbrister i originalet från 1968. I en dagstidning skriker en rubrik att en expedition till Mars har spårlöst försvunnit. Det handlar förstås om farkosten som slungats in i framtiden för att kraschlanda på vad som förvandlats till Apornas Planet.

APORNAS PLANET: (R)EVOLUTION är över förväntan bra. Filmen håller högt tempo, har några bra rollfigurer och dito skådisar (även Brian Cox figurerar), historien är hela tiden engagerande och spännande, filmen är snygg och effekterna är övertygande, den actionpackade finalen är maffig, och Freida Pinto är så vacker att jag blir alldeles till mig i böjsorna.

Dessutom slipper vi se filmen i 3D!

 

(Biopremiär 17/8)

Bio: Miral

Foton copyright (c) Scanbox
Ibland känner jag mig som Sveriges minst politiskt intresserade person. Åtminstone när det gäller världen utanför Sverige. Jag orkar inte engagera mig i allt som händer där ute, sätta mig in i orsakerna till allt elände, och även om jag skulle göra det, förblir det oftast obegripligt varför så många länder konstant ligger i luven på varandra. Kan det inte bara skita i allt, sätta sig ner och dricka kaffe istället? Uppför er som folk, för helvete. Jag blir mest trött. Jag ägnar mig åt obetydligt mög istället.
Nå. Här har vi så en ny film av Julian Schnabel, som får lätt försenad Malmö-
premiär. Schnabel är en hyfsat uppburen regissör, som bland annat har gjort den rosade FJÄRILEN I GLASKUPAN, som jag inte sett. MIRAL är baserad på verkliga händelser och tar sin början i Jerusalem 1948. Hind Husseini (Hiam Abbass) heter en kvinna som hittar 55 föräldralösa barn och öppnar ett barnhem. Vanessa Redgrave dyker upp och sjunger på en julfest. Willem Dafoe dyker upp han med som amerikansk soldat. Det hoppas i runt i tiden och när det plötsligt är 1970-tal föds Miral. Modern tar livet av sig och den snälle fadern klarar inte av att uppfostra dottern ensam, så hon skickas till Hinds barnhem.
Lilla Miral växer upp och blir Freida Pinto, den indiska skådespelerskan som slog igenom i SLUMDOG MILLIONAIRE. Hon är stolt palestinier och förespråkar stenhård, väpnad kamp mot Israel. Hon blir även kär i en politisk aktivist.
Allvarligt talat är MIRAL inget vidare, oavsett vad man tycker om inne-
hållet. Jag kan tänka mig att en del personer som är engagerade i förhållandet mellan Israel och Palestina kan bli lite politiskt förblindade och därför inte se skavankerna. Men MIRAL är en märkligt tafatt film. Dramaturgiskt är den lite besynnerligt inkompetent på ett sätt man inte förväntar sig av en uppmärksammad regissör som Schnabel. Schnabel lyckades inte engagera mig det minsta, och det går ju att bli engagerad oavsett om man är insatt i- eller intresserad av ett ämne eller ej.
Det är mycket handhållen kamera, men det finns ingen nerv och inget driv i berättandet. En del av de medverkande är rätt amatörmässiga. Fast Freida Pinto är ju en av världens vackraste kvinnor, det borde vara olagligt att vara så snygg.
Jag tycker att MIRAL är en tråkig film, en rätt ful film, och jag får ingen större insikt i konflikten mellan Israel och Palestina. Dafoes roll är väldigt liten, men Redgraves är ännu mindre, hon är med kanske två-tre minuter. Trots detta står hennes namn med stora bokstäver ovanför filmens titel på bioaffischen.

(Malmöpremiär 13/5)

Bio: Du kommer att möta en lång mörk främling

Foton copyright (c) Scanbox

Woody Allens förra film, WHATEVER WORKS, var inget vidare. Den fick blandad kritik, en del tyckte den var lysande och hysteriskt rolig, men jag och många andra konstaterade att Larry David inte håller för mer än högst 25 minuter i stöten. Förutom detta, var manuset gaggigt och halvtaskigt.
Allens nya film, DU KOMMER ATT MÖTA EN LÅNG MÖRK FRÄM-
LING, har fått rätt ljum kritik utom-
lands, men själv tycker jag att den är riktigt trivsam - i synnerhet jämfört med den förra filmen.

Platsen är återigen London, där Allen filmat ett antal gånger det senaste decenniet, och i centrum står främst Sally (Naomi Watts) och hennes man Roy (Josh Brolin). Roy är en misslyckad författare som sedan flera år kämpar med sin nya roman. Hans förhållande med Sally är inte det bästa.

Gemma Jones och Anthony Hopkins är Helena och Alfie; Sallys föräldrar. Alfie har plötsligt lämnat sin fru och fått för sig att han är 21 på nytt. Han joggar, tränar och hänger på nattklubbar, medan Helena pimplar whisky, våldgästar sin dotter, och går till ett medium som tutar i henne en massa dravel.

Mittemot Roys arbets-
rum flyttar den unga, vackra Dia (Freida Pinto) in - och Roy kan inte låta bli att spana in henne. Till slut tar han mod till sig och bjuder ut henne på lunch. Sally i sin tur har börjat arbeta på ett galleri och blir smått förälskad i sin chef, spelad av Antonio Banderas.

Så hör Alfie av sig med en chockerande nyhet. Han ska gifta sig. Sally och Roy presenteras för Charmaine (Lucy Punch), en härligt slampig och blåst brud som är hälften så gammal som Alfie och som kallar sig "skådespelerska".
Sådär håller det på. Det känns ungefär som en ganska harmlös, smått humo-
ristisk såpa koncent-
rerad till 98 minuter. Det är småcharmigt, ganska bagatellartat, och som sig bör inleds det hela med vita förtexter mot svart bakgrund. Man kan ha betyligt värre saker för sig än att titta på DU KOMMER ATT MÖTA EN LÅNG MÖRK FRÄMLING, den känns som en kopp kaffe med ett par skivor kardemummakaka och ett ballerinakex. Jag skrattade en del, tyckte det var mysigt, och en av twisterna på slutet är väldigt fin. Scenerna med Charmaine är väldigt roliga - sicken brutta!

Josh Brolin ser rätt märklig ut i filmen. I vanliga fall brukar han vara en robust karl med bra haka - här har han lustigt rufsigt hår och han är lite plufsig; ansiktet ser svullet ut. Han ser ut som den halvslusk han spelar och inte som en börshaj eller cowboy.

Och det borde vara olagligt för kvinnor att vara så vackra som Freida Pinto. Hon snor uppmärksamheten från resten av filmen, från allt som sker omkring henne. Jag blev alldeles svitt i kalsipperna.

 

(Biopremiär 29/10)