Visar inlägg med etikett Fredrik Edfeldt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Fredrik Edfeldt. Visa alla inlägg

onsdag 13 mars 2013

Bio: Faro

Foton copyright (c) Nonstop Entertainment

Lite oväntat uppskattade jag Fredrik Edfeldts kritikerrosade FLICKAN, som kom 2009. Förvisso tycker jag att den fick oförtjänt bra kritik, men jag hade förväntat mig en extremt tråkig och pretentiös film. Istället fick jag en vacker och rätt mysig film med enastående tidskänsla; FLICKAN utspelar sig 1981 och det känns verkligen som 1981.

När nu Edfeldt följer upp sin debut är det återigen med en film som utspelar sig i början av 1980-talet och som har samma suveräna tidskänsla. Riktigt varför det utspelas då vet jag inte, men en gissning är att handlingen inte hade fungerat med dagens moderna teknik. En annan gissning är att Edfeldt gillar Sverige för trettio år sedan. Jag läser att han är född 1972 och således var barn på 80-talet.

... Men i FARO är tidskänslan och det strålande filmfotot det enda som riktigt funkar. Jag vet inte riktigt vad Edfeldt och hans manusförfattarinna Karin Arrhenius har tänkt sig här. Liksom FLICKAN är FARO något slags barnfilm - för vuxna. Jag har svårt att tänka mig barn uppskatta detta. Men till skillnad från FLICKAN, är FARO mest märklig, ofta konstig för konstighetens skull, och eftersom ingenting leder någonstans både vad gäller handling och karaktärsutveckling, blir det hela rätt meningslöst.

Jakob Cedergren spelar en namnlös man som har mördat en annan kille. I en flashback får vi se honom skjuta någon i ryggen. Den namnlöse mannens fru är död, hon har begått självmord, men den lilla dottern Hella (Clara Christiansson) lever, och hon följer med sin farsa på dennes flykt in i Dalslands djupaste skogar. Där campar de och har det rätt mysigt. De pratar om att ta sig till Faro - menar de den portugisiska staden?

Göran "Blixt Gordon" Stangertz gör sin sista roll som en polis, som tillsammans med en socialtant (Maria Heiskanen), letar efter den förrymde mördaren och hans stackars dotter. De har problem att hitta rymlingarna.

Som så många andra barn i svenska filmer, är Hella rätt trulig och introvert. Förhållandevis ofta går hon sin snälle far på nerverna. Han, å sin sida, beskrivs i dialogen som kåkfarare, men han verkar snarare vara en välutbildad myskille. Han älskar sin dotter, han är verbal, han läser böcker han har med sig (på flykt i skogen ...). Och han pratar med låg, väldigt mjuk röst. Sådär lite halvviskande, som de ofta gör i radioteatern. Vilket passar dialogen, som är väldigt artificiell.

Vid ett tillfälle går Hella vilse och hittar plötsligt en knäpp kvinna (Gunnel Fred) som bor ensam i en stuga i skogen. Här följer en rad synnerligen märkliga scener, där kvinnan beter sig underligt och först tror att Hella är vuxen och sedan behandlar henne som sin dotter. Därefter lyckas Hella utan större problem återfinna sin orolige far.

Det finns något meditativt, ibland nästan hypnotiskt över FARO. Naturen spelar den egentliga huvudrollen. Det är väldigt, väldigt vackert. Ofta skira bilder. Edfeldt gillar att filma solljus genom Hellas hår. Och att låta rollfigurerna smälta in i miljöerna. Och han älskar att frossa i detaljer; i gamla prylar. I bakgrunden i en scen noterade jag en likadan kassettradio som vi hade när jag växte upp.
Men så sabbar filmmakarna det hela med dumheter. Det drömska bryts; flertalet scener skär sig med helheten. Som till exempel det långa inslaget med Gunnel Fred - det var nog bara med för att de ville ha ytterligare en kvinna i filmen, och hon måste förstås vara galen. Flera scener med polisen och socialkvinnan är korkade. I synnerhet en mot slutet, men den avslöjar jag inte här. Men kom igen: det må vara tidigt 80-tal, men inte ens då stod väl polisen handfallen när brottslingar på flykt flyr ut på en sjö på en flotte? Dessutom utan åror!

Mottagandet av FARO kan bli precis hur som helst - men efter pressvisningen jag var på, uttryckte många recensenter stor besvikelse.

I princip ingenting förklaras i filmen. Nej, man ska inte behöva skriva saker och ting på näsan, att utelämna detaljer till publikens fantasi är ofta något som förbättrar en berättelse - men FARO är i vagaste laget. Vad har hänt? Varför beter sig folk som de gör? Varför ska vi bry oss?

Jag brydde mig inte. Jag lämnade filmen likgiltig.







(Biopremiär 15/3)

söndag 6 september 2009

Bio: Flickan

Reklam- och modeföretaget Acnes långfilmsdebut FLICKAN i regi av Fredrik Edfeldt visades under Malmö Filmdagar. Jag såg den inte då. Förvisso lyckades jag inte få in den i mitt schema, men ärligt talat ville jag inte se den. Hur lockande låter det med ett svenskt drama om en tioårig flicka som blir lämnad ensam i ett hus på landet under några sommarveckor? Och hur lockande är filmaffischen: en blek, rödhårig, håglös unge; en affisch som utstrålar "konstnärlig film" och "kvalitetsfilm".

"Kvalitetsfilm" är för övrigt ett uttryck som borde förbjudas, eftersom smal, svår, okommersiell film inte automatiskt blir kvalitetsfilm.

Så hade filmen premiär i fredags och lovorden haglade från kritikerna. Jag har en tendens att låta bli att se eller missa en massa svenska, lovordade filmer som vinner guldbaggar och grejor, oftast eftersom de ju faktiskt ÄR skittråkiga och pretentiösa. Som allt dravel av Simon Staho, Kristian Petri och liknande typer jag utsatts för under till exempel Filmdagarna.

Men nu tänkte jag att jag faktiskt skulle ta och se den här FLICKAN, så jag slank in på Filmstaden och såg den på en ordinarie visning.

Den som tror att FLICKAN är en remake på Arne Mattssons THE GIRL från 1986 med Franco Nero, Christopher Lee, Heinz Hopf och Pontus Platin lär bli besviken. I den här FLICKAN innehar Blanca Engström (svenska barnskådisar har alltid konstiga namn) titelrollen. Hennes föräldrar och bror ska till Afrika och jobba med ett biståndsprojekt, men alldeles innan avfärd får de veta att flickan är för ung för att få följa med. Märkligt nog bestämmer sig föräldrarna för att åka ändå, och får tag på faster Tova Magnusson Norling som ställer upp som barnvakt. Men slarvern till faster bara dricker vin och bär sig åt, och efter att hon en natt släpat hem en massa konstiga typer på röjarfest, ser flickan till att fastern blir uppvaktad av en snubbe som far iväg med henne på båtsemester. Eftersom fastern är som hon är, lämnar hon flickan ensam ("Inte ett knyst till mamma och pappa om det här!").

Ja, så nu går flickan omkring i huset och i trakten alldeles ensam. Hon har visst pengar, så hon kan cykla till stan och handla mat och nagellack. Ibland umgås hon med två andra tjejer; de obligatoriska bortskämda, elaka tjejerna, varav den ena är tjock. Och ibland leker flickan med bondpojken Ola, som är snäll och rar men som de två elaka tjejerna mobbar. Samtidigt fattar den tjocka tjejens föräldrar, framför allt hennes obehaglige far, misstankar om att något inte står rätt till hemma hos flickan. Är fastern verkligen ute och handlar hela tiden?

Så här står det på pressidan: "Med skärpta sinnen upptäcker hon gradvis vuxenvärldens ofta absurda och ansvarslösa beteende" och "Flickan är en tragikomisk film om vänskap och solidaritet på tillitens yttersta gren." Och tja, det stämmer väl. Vad många kritiker missat att nämna, är att filmen emellanåt är överraskande rolig; så pass rolig att jag skrattade till högt. Det är också en väldigt somrig film och fick mig att minnas min egen barndoms somrar i stugan vid Öresund, med surrandet från insekter, ljudet från grindar som öppnas, steg på grusgångar och en total brist på en massa saker, eftersom de inte uppfunnits när jag var barn.

FLICKAN utspelar sig 1981. Jag läste en recension där kritikern irriterade sig på alla tidstrogna detaljer. Det gjorde inte jag - tvärtom! Jag njöt av att återse alla förpackningar och skyltar och annat - herregud, de har återskapat en gammal Tempobutik med hyllorna fulla av 1981 års produkter! I flera fall har jag inte ens tänkt på att förpackningarna ändrats - och ändrats ganska kraftigt. 1981, det är 28 år sedan, men när jag tänker tillbaka var det ju alldeles nyss. Flickans brorsa läser förresten Fantomennumret med "Röda drakens pirater", som kom i slutet av 70-talet när jag prenumererade. Filmjölkspaketet från Arla fick mig att reagera. Mjölkprodukterna här nere i Skåne kom ju från Skånemejerier, men varje sommar bodde jag en vecka eller två hos släkten i Partille, och där fanns detta bekanta filmjölkspaket. I en scen ligger KISS' "Rock 'n' Roll Over"-album på golvet. Det fick jag i födelsedagspresent 1977 (fast jag önskade mig "Love Gun"). En kollega som såg filmen under filmdagarna undrade förresten om man verkligen sa "torrknulla" 1981. Jag vet inte. Tror inte det. Men de två elaka tjejerna pratar mycket sex, och jag har ingen aning om huruvida tioåriga töser pratade så här 1981. Filmens vuxna män framställs förresten som rätt obegagliga med lätt pedofila drag.

För fotot i FLICKAN står Hoyte Van Hoytema, som även sköt LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN. Det handlar om rätt vackra, poetiska bilder, vilket i sin tur medför att filmen ibland känns lite meditativ att titta på, tack vare den sparsamma dialogen och den allmänna bristen på händelser. "Höstens svenska film", "Årets bärsta svenska film" och till och med "Årets bästa film" har ett flertal kritiker dragit till med, och slängt fram fyror och femmor i betyg. Men det stämmer inte. Jag har sett årets bästa svenska film, men den har inte premiär förrän i oktober. FLICKAN är en bra film och jag tycker gott att du kan se den. Men jag upplever den dock som rätt poänglös. Det blir liksom ingenting av det hela; det öppnar melankoliskt och slutar melankoliskt. Det kommer att dröja åtskilliga år innan jag ser om den - om jag nu vill se om den någon dag. FLICKAN är en typisk filmfestivalfilm. I princip gjord för festivaler och deras publik.

Visningen jag var på blev förresten lite ... speciell. Under filmens slutscener började bilden plötsligt flimra och hacka. Jag trodde detta var ett konstnärligt grepp, men så blev bilden svart och ljuset tändes i salongen. Filmen hade gått av - det var minsann längesedan jag råkade ut för det! Efter några minuter fick maskinisten igång filmen igen. Då följde de resterande tio sekunderna innan eftertexterna började rulla, vilket förstås fick den rätt fåtaliga publiken att skratta.









(Biopremiär 4/9)