Visar inlägg med etikett Frank Miller. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Frank Miller. Visa alla inlägg

måndag 25 augusti 2014

Bio: Frank Miller's Sin City: A Dame to Kill For

Foton: Rico Torres © 2014 Maddartico Limited. All Rights Reserved

Det är onekligen svårt att gilla Frank Miller nuförtiden. Den forne mästaren har gjort bort sig lite för mycket den senaste tiden. Men det går inte att komma ifrån att han är den serieskapare som betytt mest för mig - åtminstone när det gäller serieberättande. När Miller slog igenom med Daredevil i början av 1980-talet gjorde han superhjälteserier som inte liknade något vi sett tidigare, och han producerade mästerverk och klassiker som "The Dark Knight Returns" och "Batman: Year One". 1993 började han att teckna Sin City-sviten; en hyllning till pulplitteratur och hårdkokta deckare i allmänhet och till Micket Spillane i synnerhet.

Men han har alltid haft kontroversiella politiska åsikter och på senare år har saker och ting spårat ur - för att kulminera med 2011 års "Holy Terror", ett hatiskt, nyanslöst angrepp på islam. Frank Miller själv verkar dessutom ha förvandlats till en skugga av sitt forna jag; jag vet inte om han drabbats av någon sjukdom, eller om han bara blivit gammal och bitter, men det är svårt att känna igen honom.
Jag läste förstås Sin City då för tjugo år sedan; jag tyckte att det var en extremt cool serie, och albumet "A Dame to Kill For" recenserade jag i NST när det kom 1994, men jag har inte läst samtliga serier i sviten - och jag har inte läst om dem. Och jag har inte heller sett om Robert Rodriguez filmatisering sedan pressvisningen i Cannes 2005.
Sida ur originalserien. I filmen gör Ray Liotta den här gubben.

Det tog alltså nio år för uppföljaren att se biografsalongernas mörker - betydligt längre tid än planerat, beroende på allehanda strul. Och när nu filmen slutligen fick premiär floppade den första helgen i USA och fick ganska risiga recensioner. Således hade mina förväntningar sänkts när jag bänkade mig på pressvisningen. Till saken hör att jag verkligen älskade den första filmen.

FRANK MILLER'S SIN CITY: A DAME TO KILL FOR, som den fullständiga titeln lyder, består av fyra episoder, varav två är nya och har skrivits av Miller direkt för filmen - och för regin står både Rodriguez och Miller. Den längsta episoden bygger på albumet filmen döpts efter. Eva Green spelar Ava Lord, damen man kan döda för, en femme fatale utan like. Josh Brolin är Dwight (som spelades av Clive Owen förra gången), hårdingen som förälskat sig i henne, något man helst bör låta bli. Folk dör som flugor i hennes närhet och deras relation utmynnar i ett blodbad - vilket gäller alla episoder.
Mickey Rourke är tillbaka från första filmen som Marv, en bjässe som är världens hårdaste karl, i delen som baserats på "Just Another Saturday Night", Joseph Gordon-Levitt är Johnny, en smooth korthaj som spelar skjortan av den onde senatorn Rourke (Powers Boothe), vilket man inte gör ostraffat. Denna episod är nyskriven, liksom den om strippan Nancy (Jessica Alba), som hämnas sin älskade Hartigans (Bruce Willis) död.

De amerikanska kritikerna får säga vad de vill - men jag kom på mig med att gilla den här filmen. Visst, det känns kanske inte så nytt och fräscht längre, men det är otroligt snyggt att det inte spelar någon roll. Liksom förra filmen, är detta en svartvit film som både försöker efterlikna Millers seriesidor och klassisk film noir. Skådisarna agerar mot green screens; miljöer har stoppats in digitalt. Och jo, jag tycker fortfarande att det ser läckert ut. Den här gången är det dessutom i 3D - men det fick inte jag uppleva, eftersom pressvisningen var i 2D tack vare ett misstag från distributörens sida.

A DAME TO KILL FOR är groteskt våldsam; den är ibland osannolikt våldsam, men precis som allt annat i filmen, är ultravåldet artificiellt. Folk skjuts, misshandlas och får kroppsdelar avhuggna, men det känns aldrig någonsin realistiskt - det är bara estetiskt tilltalande och coolt. Dialogen är lika artificiell den - jag gillade förstås skräpiga pocketdeckare när jag växte upp, det gör jag fortfarande, och all dialog och alla inre monologer (det är mycket "hårding läser högt ur sin dagbok" här) är stiliserade pastischer. Folk pratar korthugget och tufft, de spottar ur sig replikerna. Filmmusiken doftar cigarrettrök och bourbon.

Den första filmen fick utstå mycket kritik för sin skildring av kvinnor. De moralister som satte kaffet, eller snarare biopopcornen, i halsen förra gången, lär väl implodera den här gången. Jag kommer osökt att tänka på presskonferensen i Cannes 2005 (min rapport från den kan du läsa HÄR). Plötsligt - och inte helt oväntat - ville en kvinnlig, tysk journalist ställa en fråga: "Mister Miller! Vaj are there zo many naked vimmen in your movie?". Frank Miller suckade uppgivet och sa "Because I'm a guy!". När han skapade Sin City ville han att alla män skulle vara tuffa, kvinnorna sexiga och bilarna snygga. Alla genrens klyschor skulle utnyttjas och drivas till sin spets. I den nya filmen känns det som om Eva Green gör mer än hälften av alla sina scener helnaken. Jag sticker inte under stol med att jag gick loss på detta - även om det innebar att jag hade svårt att koncentrera mig på handlingen. Påfallande många scener inleds med en närbild på någon bruds rumpa, vilket säkert retar en del. Av någon anledning klär Jessica Alba aldrig av sig under sina strippnummer. I handlingen finns även Gail (Rosario Dawson) och hennes stenhårda brudgäng, vilka samtliga struttar runt i värsta S/M-utstyrslarna medan de glatt dödar folk till höger och vänster.

I filmen ser vi även Ray Liotta i en liten svinig roll, Lady Gaga är en sympatisk servitris i en kort scen, Stacy Keach liknar närmast Jabba the Hut i den enda scen han medverkar, och Christopher Lloyd dyker upp som galen läkare. Det är lite synd att Bruce Willis, som spelar spöke, medverkar i så få scener, men å andra sidan visar sig Gordon-Levitt funka alldeles utmärkt, han ser ut att vara plockad direkt ur en noirfilm från 1940-talet.

SIN CITY: A DAME TO KILL FOR är inte lika bra som den första filmen, men jag ska inte klaga. Det här är hårt. Filmen är så stenhård att man kan öppna kokosnötter med den. Det är otroligt flott, i det här fallet är ytan verkligen allt; och för en gångs skull funkar det. Och som bekant görs det alldeles för få stenhårda filmer nuförtiden, då allting helst ska vara PG-13, urvattnat, osexigt, och ha trista tvåltollar som, öh, Kellan Lutz och liknande i rollerna.

Frank Miller själv dyker upp på en TV-skärm i en scen.

En scen är knyckt, säkert medvetet, från Mickey Spillanes "Hämnden är min", den första Mike Hammer-boken. Jag väntade dock förgäves på replikskiftet "How could you?" - "It was easy."








(Biopremiär: 29/8)

onsdag 5 mars 2014

Bio: 300: Rise of an Empire

Foton copyright (c) Warner Bros.

Jag har säkert sagt det förr, men få personer har betytt lika mycket som- och inspirerat mig mer än Frank Miller när jag växte upp. Framför allt när det gäller serieskapande - förstås. Nu är det dock väldigt längesedan jag läste något nytt av Miller. Jag har nog inte läst någonting alls av det han producerat på 2000-talet. Det mesta har dock fått rätt dålig kritik, det har känts ganska ointressant, och Miller själv har gjort sig mer känd för en rad klumpiga uttalanden. Han har väl förvisso alltid varit lite tveksam politiskt sett, men nu har han klampat omkring som en elefant inne på Cervera. Men be mig inte att redogöra för vad han har sagt, för det minns jag ärligt talat inte.

Zack Snyders 300, efter Frank Millers seriealbum, kom 2006 och blev en enorm succé, framför allt i USA. Den blev även anklagad för att att vara fascistoid. Själv tyckte jag mest att den var skojig. Ultravåld och homoerotik. Barbröstade muskelknuttar stod på klippor och vrålade. Hur festligt som helst.

300 var dessutom den första, eller åtminstone en av de första, av alla dessa mytologiska actionfilmer i vilka i princip alla miljöer är datoranimerade. Ett annat exempel är IMMORTALS. Även människorna har en tendens att se datoranimerade ut i dessa filmer.
Den här gången är det Noam Murro som har regisserat, och 300: RISE OF AN EMPIRE bygger på Millers serie "Xerxes". Vilket är intressant. Efter tre år har Miller nämligen bara avslutat två av de planerade fem delarna. Filmen har alltså biopremiär långt, långt innan serien färdigställts.

Nästan alla manliga rollfigurer dog i 300 - de var ju 300 spartaner som strök med - men Lena Headey återvänder från förra filmen. Hon spelar ånyo drottning Gorgo och stående med svärd i hand på ett krigsskepp agerar hon filmens berättarröst. Och hennes exposition går verkligen överstyr i början av filmen. Oj, vad hon babblar och förklarar. Hon lyckas nog få det hela att framstå som mer komplicerat än det är.

Även Rodrigo Santoro är tillbaka som människoguden Xerxes; persernas ledare och en figur som fick mycket kritik när förra filmen kom. Så där ser ju inte perser ut! tyckte folk och anklagade Miller och Snyder för rasism. Njä, sådär ser väl inte perser ut, men detta är ju allt annat än ett realistisk, historiskt korrekt drama - och mexikanen Santoro ser onekligen ut som en mystisk, mytisk, utomjordisk varelse. Vid sin sida har han de argsinta Artemisia (Eva Green), blodtörstig som få. Den person som visar sig vara något av filmens hjälte - eller "hjälte" - är general Themistokles (hopplöst namn!), som görs av TV-skådisen Sullivan Stapleton. Han är barbröstad och har skägg - precis som alla andra karlar i filmen. Han saknar även personlighet och är väldigt trist.
... Och trist, det är även den här filmen. 300: RISE OF AN EMPIRE är gjord i samma stil som föregångaren - och nu kan vi det här. Det ser bara artificiellt ut, allting ser ut att utspela sig på en enorm teaterscen. Det är för mörkt, för softat, för airbrushliknande - och jag har svårt att engagera mig. Alla rollfigurer och alla scener är likartade. Detta gäller framför allt stridsscenerna - och dessa är oräkneliga. Murro har gjort en riktigt fläskig splatterfilm; det datoranimerade blodet hinkas ut i parti och minut - dessutom i 3D. Det känns som om folk slåss, fäktas och kastar spjut på varandra oavbrutet i den här berättelsen om den persiska flottans enorma invasionsstyrkor på väg mot Grekland. Themistokles och hans män spjärnar emot. Det är väl vad det här handlar om. Jag började ganska snart att gäspa. Jag menar - jag gillar actionfilmer, jag gillar splatter, men det måste ju varieras. Här ser allting mer eller mindre likadant ut. Jag reagerade dock på vissa soldaters märkliga stridstekniker. Jag menar, om fienden kommer simmande mot båten du står på, är det då smart att ta ett spjut och hoppa ut på simmarna?
Men här finns en scen som sticker ut. Ja, en scen som verkligen sticker ut. För äntligen får vi se en sexscen i 3D! Förvisso inte så detaljerad, men ändå. Themistokles och hans fiende Artemisia går loss på varandra så att det ryker om det. Eva Green har ett rätt märkligt utseende; hårt och lite onda ögon, men hon har - som de sa i det gamla Grekland - schyssta rattar. Speciellt i 3D. Sedan börjar Themistokle och Artemisia att fäktas och försöker döda varandra och hon säger "You fight harder than you fuck!".

Denna scen räddar dock inte filmen. Det är möjligt att jag skulle uppskatta det här mer om jag inte sett andra filmer gjorda i denna stil; om jag vore tonåring och inte sett enorma mängder svärdsvingaraction. Men nu har jag det. 300: RISE OF AN EMPIRE är själlös, tjatig och tradig.
Men det ser onekligen komiskt ut med alla dessa barbröstade muskelknuttar uppradade bredvid varandra.








(Biopremiär 7/3)

onsdag 24 juli 2013

Bio: The Wolverine

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden

För trettio år sedan - ja, mer än trettio år sedan - fick jag lita på facktidskriften Bild & Bubbla när det gällde utländska serier som inte publicerades på svenska. I B&B rapporterades det om vilka tidningar som sålde bäst och vilka serieskapare som var hetast i USA, Frankrike och Belgien, och blev jag nyfiken beställde jag tidningar eller böcker från Seriefrämjandets postorderavdelning Inköp, eller från någon annan postordertjänst. Eftersom det förstås inte gick att bläddra i tidningarna i förväg, var det ibland som att köpa grisen i säcken.

Jag hade läst att det absolut största stjärnskottet i USA var en kille som hette Frank Miller, så jag beställde miniserien Wolverine, som kom 1982. Chris Claremont stod för manus, medan Miller skissat Joseph Rubinstein tuschat. Det här var en tuff serie som gjorde stort intryck på mitt tonåriga jag.
Wolverine hade jag stött på tidigare - men då hette han Järven. Han var ju en av X-männen, som 1981 hade publicerats på svenska i den kortlivade tidningen Atlantic Special. Men den här fyranummers miniserien var betydligt coolare än alla mutanter tillsammans. I synnerhet på engelska. "I'm the best there is at what I do, but what I do best isn't very nice!" stod det i den första textplattan på den första sidan. Detta angav tonen för serien.

Claremonts och Millers miniserie ligger till grund för James Mangolds (WALK THE LINE, 3:10 TO YUMA) nya film THE WOLVERINE. Eftersom jag inte läst serien sedan 80-talet kom jag dock inte ihåg någonting alls av handlingen - inte mer än att Wolverine åkte till Japan och slogs med ninjor. Efter pressvisningen gick jag över gatan och in i Science Fiction Bokhandeln, där jag letade upp serien och snabbt bläddrade igenom den. Okej, mycket har ändrats, men persongalleriet verkar vara detsamma, liksom stora delar av intrigen. Jag ser att man i senaste samlingsutgåvan lagt till ytterligare ett par nummer av X-Men, i vilka Wolverine tampas med en gigantisk, silverfärgad samuraj, och detta är också med i filmen.

Tittar vi på några av de senaste årens största stjärnor i superhjältefilmerna, konstaterar vi att Iron Mans popularitet till större delen beror på Robert Downey Jr i titelrollen. Batmans framgångar bygger på hans värld och skurkar, medan Batman själv mest är en kille med en grafiskt sett tilltalande kostym. Wolverine är dock annorlunda. Här är det ju faktiskt själva figuren som är cool - det är Wolverine man vill se. Han har, till skillnad från Stålmannen, personlighet. Fast det är ju klart - det är svårt att tänka sig någon annan än Hugh Jackman i rollen. Jackman är synonym med Wolverine. Och när han nu gör rollen för sjätte gången, har han aldrig varit bättre. Men så liknar inte heller THE WOLVERINE de tidigare X-MEN-filmerna - eller övriga superhjälteblockbusters se senaste åren.
Wolverines första solofilm; X-MEN ORIGINS: WOLVERINE från 2009, var ingen större höjdare. Det var en rätt fjöntig film och långtifrån lika komplex som de andra mutantfilmerna. THE WOLVERINE går åt ett helt annat håll. Det här är en av de mörkaste supehjältefilmerna hittills; Mangold har gjort ett existentiellt actiondrama av betydligt mer vuxet snitt. Om du vill kan du sätta vuxet inom citationstecken, eftersom detta förstås fortfarande handlar om folk med övernaturliga krafter som ger varandra på skallen.

Filmen öppnar i Nagasaki under andra världskriget. Logan - det vill säga Wolverine - är av någon anledning fånge och sitter på botten av en brunn. Något som inte hindrar honom från att rädda livet på den inte alltför onde japanske soldaten Yashida när ett amerikanskt plan passerar och atombombar stället.

Hopp till nutid och den odödlige Logan har lämnat superhjältandet bakom sig. Han sörjer sin döda kärlek Jean Grey (Famke Janssen, som dyker upp i några drömsekvenser), har låtit hår och skägg växa, och han har supit ner sig. När Logan hamnar i bråk på en krog någonstans i skogarna i norr räddas han plötsligt och oväntat av en ung, japansk tjej; Yukio (Rila Fukushima). Det är Yashida (Hal Yamanouchi), som skickat henne för att hämta Logan.
Sagt och gjort. Logan följer med Yukio till Japan. Det visar sig att den gamle Yashida är döende och eftersom han inte vill dö, är han ute efter Logans helande superkraft. Logan, däremot, är trött på sitt plågsamma och eviga liv, och vill gärna kunna åldras. Självklart blir saker och ting snart väldigt komplicerade. Yashida har en son; Shingen (Hiroyuki Sanada), och han är illasinnad. Shingen har i sin tur en riktig dofsing till dotter; Mariko (Tao Okamoto), som Logan förstås snart delar kudde till. Och minsann om inte Yukio är Marikos styvsyster.

I bilden finns även en blond femme fatale; Viper (Svetlana Khodchenkova), som visar sig vara ond mutant med ormtunga, samt en väldig massa ninjor.

THE WOLVERINE överraskar med att vara en ovanligt tuff och allvarlig film för att, i USA, ha åldersgränsen PG-13. När årets övriga supehjältefilmer försöker överträffa varandra med buller, explosioner, och evighetslånga destruktionsorgier, gör THE WOLVERINE precis tvärtom. Bortsett från atombomben i prologen finns här inga explosionsorgier. Ingen massdestruktion. Istället får vi förhållandevis mycket dialog - och kampsport. Man mot man. Kvinna mot man. Mutant mot mutant. Ninja mot mutant mot man mot kvinna. Javisst, det här är så att säga en rak actionfilm av det gamla goda slaget. Och det känns fantastiskt uppfriskande. Striderna är välkoreograferade och klart inspirerade av kung fu- och samurajfilmer. Scenerna med ninjorna som lösgör sig ur skuggorna är fantastiskt snygga. Det är mycket svärd och pilbågar, och den rödhåriga Yukio, som ser ut som en mangafigur, är fräsig när hon läxar upp några rednecks.

En strid på taket på ett framrusande höghastighetståg är fantastisk, liksom en otrolig scen där Logan försöker operera sig själv medan folk fäktas runt omkring honom. Wolverine är överraskande stenhård; han dödar folk och spottar ur sig repliker som "Go and fuck yourself, prettyboy!".
Trailern till THE WOLVERINE bådade inte särskilt gott, den kändes lite högtravande och pretentiös. Det är trevligt att själva filmen inte upplevs så. James Mangold må ha gjort en förhållandevis återhållsam film, men det här är årets bästa superhjältefilm. Hittills, får jag väl tillägga.

Det enda som är riktigt, riktigt dåligt, är 3D:n. Den är totalt värdelös! Det enda som händer är att bilden blir mörk och suddig. Visas den i 2D någonstans, så se den versionen istället.

I vanlig ordning bör ni sitta kvar under eftertexterna. Dessa avbryts för en bonusscen, vilken agerar teaser för den kommande X-MEN: DAYS OF FUTURE PAST.







(Biopremiär 26/7)