Visar inlägg med etikett Frank Langella. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Frank Langella. Visa alla inlägg

onsdag 3 augusti 2016

Bio: Captain Fantastic - En annorlunda pappa

Foton copyright (c) Scanbox

För att intet ont anande biobesökare inte ska tro att CAPTAIN FANTASTIC, med manus och regi av skådespelaren Matt Ross, är en superhjältefilm, har filmen i Sverige försetts med undertiteln EN ANNORLUNDA PAPPA. Om den kommit får några decennier sedan, hade den fått heta EN TARZAN TILL FARSA, eller EN HIPPIE FÅR PIPPI.

En utmärkt Viggo Mortensen, iförd stort skägg, spelar Ben; den annorlunda pappan. Han bor med sina sex barn i åldrarna åtta till, ungefär, tjugo (George MacKay, som spelar äldste sonen Bo, är 24, men ska föreställa yngre), i en stuga långt inne i skogen. Där lever de avskilda från omvärlden, och Ben fostrar dem till att bli filosofer och fysiskt starka vildmarksexperter. Ungarna kan både diskutera Trotskij och döda hjortar med kniv. Någon riktig skola har de aldrig gått i, det är Ben som undervisar; som lärare är han uppenbarligen sträng, och ungarna är extremt intellektuella - och överintelligenta.

Bens fru; barnens mor, är psykiskt sjuk och har hamnat på sjukhus, och en dag får familjen beskedet att modern begått självmord. Vi får veta att hon tidigare var advokat, men valde vildmarkslivet, eftersom hon ansåg att det var rätt uppväxtmiljö för barnen.

Moderns föräldrar; Jack och Abigail, spelade av Frank Langella och Ann Dowd, är stenrika och bor i en enorm villa. Jack har aldrig accepterat Ben och hans idéer, och han skyller dotterns död på Ben och vildmarkslivet. Om Ben vågar visa sig på begravningen, kommer Jack att se till att han arresteras.

Eftersom det i testamentet uttryckligen står att Bens fru, som var buddhist, vill kremeras och att askan ska spolas ner i en toalettstol, trotsar Ben och ungarna Jacks vilja; de äntrar sin gamla buss och kör in till stan för att hejda den kristna begravningen och genomföra hustruns sista vilja. Resan innebär självklart flera, ofta komiska, konfrontationer med verkligheten.

CAPTAIN FANTASTIC är ett i grunden allvarligt drama, men bitvis lättsamt och riktigt roligt. Ibland är det aningen långdraget, och här finns vissa lite irriterande inslag, som när Ben och hans familj, som i mångt och mycket är en hippiefamilj, drar fram instrument och spelar, sjunger och dansar i naturen. Jag har svårt för sådant både på film och i verkligheten.

Äldste sonen Bo har kommit till insikt och hävdar att han och syskonen är freaks; missfoster. Allt de vet och kan, är vad de läst i böcker. De vet inte hur riktiga människor fungerar, hur man umgås, de mest elementära sociala grejor. Något som blir uppenbart när de träffar Bens brorsöner, och när Bo råkar bli förtjust i en jämngammal tjej.

Jag kommer att tänka på ett par pojkar, i synnerhet en, jag ibland träffade när jag var barn. Förvisso var hans familj allt annat än ett hippiekollektiv, tvärtom, men han var hårt hållen. Han fick inte läsa serietidningar, han fick inte lyssna på vilken musik som helst, han fick knappt titta på TV och absolut inte på någonting som var spännande. Jag upplevde honom som konstig och det var svårt att hitta på något med honom. Jag minns inte riktigt vad han tyckte om att göra, det här var för fyrtio år sedan, men jag minns att han tyckte att mina serietidningar var extremt spännande och han tittade storögt på alla mina KISS-posters på väggarna. En gång skulle han sova över hos oss. När det var BARETTA på TV fick han inte titta. Jag satt ensam i TV-rummet, medan han tvingats i säng av sin mor. Det gick inte att umgås normalt med honom och hans mor.

I CAPTAIN FANTASTIC hävdar morfar Jack att det Ben sysslar med är barnmisshandel. Vilket det på sätt och vis är. Men samtidigt behöver ju det ena inte utesluta det andra. Det går utmärkt att både läsa "Kapitalet" och Fantomen, att både jaga, klättra i berg, och spela datorspel och kolla på TV-serier. Något en del verkar tro är omöjligt.

Jag tycker att det här är en rätt bra film, den är trevlig och tänkvärd, och jag antar att många lär tycka som jag. Men jag lär inte se om filmen i första taget.

 

 

 

 

(Biopremiär 5/8)

tisdag 20 maj 2014

Bio: Grace of Monaco

Foton copyright (c) Scanbox
Grace Kelly (1929-1982) medverkade i väldigt många bra filmer - SHERIFFEN, FÖNSTRET ÅT GÅRDEN och den underskattade TA FAST TJUVEN, för att bara nämna tre - och hon var oerhört vacker. Men - jag har alltid tyckt att hon är lite ... tråkig. Det är något lite präktigt och osexigt över hennes utseende och framtoning. Kanske är det hennes mjuka anletsdrag.
En som inte har mjuka anletsdrag är Nicole Kidman. Tvärtom - hon har ett väldigt hårt, spänt ansikte, och än mer så efter att hon opererat sig. Vilket jag utgår från att hon gjort. Nicole Kidman ser inte alls ut som Grace Kelly - och nu spelar Kidman Kelly i detta drama, vilket öppnade årets upplaga av filmfestivalen i Cannes.
Olivier Dahans (LA VIE EN ROSE) GRACE OF MONACO har blivit omskriven och omdiskuterad långt innan den kraftigt uppskjutna premiären. Kungligheterna i Monaco protesterade nämligen mot filmen. De fick läsa manuset - och ogillade det. De hävdade att det bara är hittepå. Vad de tycker om den färdiga filmen har jag ingen aning om, men det hela inleds med en text som proklamerar att vad vi ska få se är en fiktion baserad på verkliga händelser. Jag får väl erkänna att jag personligen inte har den blekaste aning om vad som är fiktion eller ej - filmen utspelar sig i början av 1960-talet; innan min tid, och jag har aldrig intresserat mig för Grace Kellys liv som furstinna - eller för andra kungligheter.
Grace Kelly går omkring på sitt slott och verkar inte vara vidare lycklig. Alfred Hitchcock (Roger Ashton-Griffiths) kommer dit för att försöka övertala henne att ta sig an titelrollen i MARNIE (den manliga huvudrollen ska gå till "Någon skotte som gjort en spionfilm"). Kelly är sugen - men hon vet inte om hon ska våga tacka ja. Hon har barn och man i Monaco - och plötsligt har relationen mellan Monaco och Frankrike försämrats å det grövsta. Furst Rainier (Tim Roth i mustasch) är stressad, det är kris. Eländes elände. De Gaulle ser inte på Rainier med blida ögon och att furstinnan är en kvinna av folket uppskattas inte. Grace Kellys enda riktiga vän verkar vara en amerikansk, katolsk präst; fader Tuck (Frank Langella).
... Oj. Öppnade verkligen den här filmen Cannesfestivalen? Visst - Cannes älskar ju när stora stjärnor traskar uppför röda matten, och stjärnor finns det i Dahans film, och visst, den utspelar sig på Rivieran och bara ett par mil från Cannes. Men i övrigt är det här ... tamt. Det är väldigt platt. Bitvis känns det lite som en TV-film, ofta går tankarna till den lika vissna DIANA, som ju hade premiär i höstas. Händelserna i filmen engagerar inte alls, det är för ytligt och hafsigt. Mot slutet håller Grace Kelly ett tal - ett lååångt tal - och jösses, det blir osannolikt fånigt. Det är nästan så att jag föredrar Steven Seagals tal på slutet av PÅ FARLIG MARK.
Det absolut största problemet med filmen är Nicole Kidman. Inte en enda gång ser jag på henne som Grace Kelly. Jag accepterar henne inte i rollen. Det är inte som när Edda Magnason verkligen var Monica Zetterlund i MONICA Z. Jag såg bara Nicole Kidman gå omkring i exklusiva miljöer. Och det irriterade en hel del.
Birollskådisarna är riktigt bra - förutom Langella, ser vi till exempel Derek Jacobi som en greve som ska lära Kelly hur man beter sig kungligt, Paz Vega spelar Maria Callas, och Parker Posey är kul som det strikta allt-i-allot Madge. Filmfotot är varm, miljöerna är flotta, och, tja, om man som jag för jämnan längtar till Rivieran kan man kanske njuta av vyerna.
Men som film är GRACE OF MONACO en tunn och lättglömd bagatell.
... Och varför kunde den inte få heta GRACE AV MONACO här i Sverige?








(Biopremiär 23/5)

-->



fredag 1 juni 2012

DVD: Dracula (1979)

DRACULA (Studio S Entertainment)

Oj, det var längesedan jag såg den här - John Badhams DRACULA från 1979. De senaste åren har det varit overkill på vampyrfilmer; den här trenden har delvis dödat mitt intresse för vampyrgenren. Men i grund och botten gillar jag förstås vampyrhistorier - och jag gillar Draculafilmer. Dracula är en figur som följt mig sedan späd ålder. Jag har tidigare skrivit om när jag fick ett nummer av serietidningen på 70-talet, och jag har säkert flera gånger nämnt att den första Draculafilm jag såg, var Dan "Dark Shadows" Curtis' BRAM STOKER'S DRACULA från 1974, eftersom den TV-visades några år innan jag fick möjlighet att se den egentligen rätt dåliga MYSTERIET DRACULA med Bela Lugosi från 1931.

Curtis' lilla film är en riktigt bra version, och när det gäller filmer baserade på Stokers roman vågar jag sticka ut hakan och hävda att jag verkligen gillar Jess Francos bespottade COUNT DRACULA från 1970, med en mustaschprydd Christopher Lee i huvudrollen. Och jodå, självklart gillar jag Hammers Draculasvit med Lee. Däremot har jag inte mycket till övers för Francis Ford Coppolas överlastade BRAM STOKERS DRACULA. Och gamla stumma NOSFERATU, då? Intressant och filmhistoriskt betydande, men jag tillhör inte de där som hyllar den som en av de bästa skräckfilmer som gjorts. Jag har väldigt svårt att bli engagerad i stumfilmer och jag kan omöjligt tycka att de är otäcka. (Jag skippar övriga filmatiseringar för att inte bli långrandig)

Liksom Tod Brownings version från 1931, bygger John Badhams film på den ganska minimalistiska teaterpjäsen, i sin tur byggd på Stokers bok. Fast i Badhams film har man tajtat till det hela ännu mer och plockat bort scenerna från Transsylvanien helt och hållet. Vilket förstås är trist. De bästa scenerna i alla Draculafilmer är ju just dessa i början, där Jonathan Harker anländer till Draculas slott. Men det ansågs tydligen vara överflödigt här och istället öppnar filmen med att skeppet The Demeter förliser utanför Carfax i England och greve Dracula visar sig vara den ende överlevande.

Det är den då 41-årige Frank Langella, en oftast utmärkt skådespelare, som är Dracula, och den här tolkningen brukar kallas "discoversionen". Visst påminner han en hel del om John Travolta i SATURDAY NIGHT FEVER (även den regisserad av Badham), men jag tycker nog mest att han känns som hämtad ur valfri amerikansk 70-talssåpa i lyxmiljö. Liksom Lugosi visar Langella aldrig sina huggtänder, och han är mer ett salongslejon och en damernas man, än ett otäckt, hotfullt monstrum.

Handlingen är den gamla vanliga, fast tempot är högre och förenklingarna fler - flera rollfigurer blir knappt presenterade. Mina (Jan Francis) är som brukligt den första som Dracula sätter tänderna i, men istället för att må sämre och sämre under filmens första hälft, dör hon i princip på en gång, begravs, och återvänder som spädbarnsdödande vampyr. Mina är för övrigt filmens mest effektiva vampyr; jag minns att jag tyckte att scenen i vilken Abraham Van Helsing (Laurence Olivier) och dr Seward (Donald Pleasence) konfronterar vampyr-Mina i en krypta var överraskande otäck när jag såg filmen första gången, efter att i slutet av 80-talet ha hyrt den för tio spänn på A-Video i Helsingborg. Scenen är fortfarande creepy - men samtidigt den enda i filmen som skapar skräckstämning.

Trevor Eve, som var Eddie Shoestring i TV-deckaren RING SÅ SPANAR VI samma år, är Jonathan Harker, och han blir inte så glad när det visar sig att hans älskade Lucy (Kate Nelligan) är otrogen med den pilske greven. Kärleksscenen mellan Dracula och Lucy ser ut som förtexterna till en Bondfilm, vilket beror på att Maurice Binder var teknisk rådgivare för de visuella effekterna. Tony Haygarth är Renfield, som käkar insekter så att det står härliga till, men han kan inte mäta sig med Klaus Kinskis strålande tolkning av rollen i Francos version. Sättet Dracula till slut stryker med på har jag alltid tyckt är rätt visset.

Jag har alltid sett John Badham som en Gun For Hire. Han gör kompetenta filmer, han har gjort en del bra filmer, men han är ingen personlig regissör. DRACULA är en snygg film. Det är en rätt rolig film - mest beroende på att Langella alltså gör rollen som en verbal, intellektuell playboy. Jag är dock inte karl  att avgöra om det faktiskt är meningen att det ska vara roligt. John Williams står för musiken, vilket innebär att det ofta låter ungefär som när Indiana Jones tassar omkring i farofyllda, bortglömda tempel.


torsdag 16 juni 2011

Bio: Unknown

Foton copyright (c) Warner Bros./Twentieth Century Fox

1995 kom TV-serien NOWHERE MAN, som jag tror hette MANNEN SOM FÖRSVANN i Sverige. Pilotavsnittet regisserades av Tobe Hooper och jag tyckte att det var grymt spännande och fascinerande: en man satt på en restaurang tillsammans med sin fru, tror jag det var, när han slank in på toaletten. När han återvände kände hustrun plötsligt inte igen honom. Ingen annan heller. Även andra avsnittet minns jag som bra, men efter ytterligare några avsnitt av de 25 som gjordes, slutade jag titta - det hela blev för dumt, TV-makarna kom aldrig med några tillfredställande förklaringar på det som skedde. Något som är vanligt i den här typen av thrillers; idén är så bra att det sällan går att komma med en tillfredställande förklaring.

Nu får Joel Silver-produktionen UNKNOWN sin försenade Sverigepremiär, och jag kom osökt att tänka på NOWHERE MAN. Liam Neeson är dr Martin Harris, som tillsammans med sin fru Liz (January Jones) anländer till Berlin, där han ska delta i ett arrangemang. Väl framme på hotellet konstaterar Harris att han troligen glömt en väska på flygplatsen, och utan att Liz noterar det, hoppar han in i en annan taxi och åker tillbaka.
 
Diane Kruger spelar den bosniska taxichaffisen Gina, och det bär sig inte bättre än att de kör av vägen och hamnar i plurret. Fyra dagar senare vaknar Harris upp på ett sjukhus och beger sig genast till hotellet - där det visar sig att ingen vet vem han är. Han saknar identitetshandlingar och vad värre är, är att Liz inte känner igen honom - inte nog med det, vet visar sig att hon är gift med en annan dr Harris (Aidan Quinn).

Harris börjar tro att han är galen. Om han inte är dr Harris, vem är han då? Men han är ju säker på att han har rätt. Och varför dyker det plötsligt upp folk som vill mörda honom? Vad är det här för någon jättekonspiration?

Bruno Ganz spelar en före detta Stasiagent som Harris anlitar för att luska i det hela, och även Gina letas upp, och tillsammans närmar de sig gåtans lösning. Det blir jakter, action och en kamp mot klockan.

Den tidigare träbocken Liam Neeson har ju gått in i en andra andning som filmhårding, med tuffa roller i filmer som till exempel TAKEN och THE A-TEAM. Den här gången spelar han ännu en tuff kille och gör det på ett övertyg-
ande sätt. UN-
KNOWN påmin-
ner förstås om andra minnesförlustraffel som Jason Bourne-filmerna och THE LONG KISS GOODNIGHT, och om seriealbumen om XIII, men det hindrar inte spanjoren Jaume Collet-Serras (HOUSE OF WAX, ORPHAN) film, baserad på en roman av Didier Van Cauwelaert, från att vara en bra - riktigt bra, till och med - thriller i Hitchcocks anda.

Visst, har man sett ett större antal filmer och läst ett gäng böcker i den här genren kan man förstås räkna ut en del överraskningar i förväg, det gjorde i alla fall jag, men det spelar ingen roll.
Skådespelaruppbådet i filmen är utmärkt - även Frank Langella dyker upp - och på det hela taget, är detta en förhållandevis vuxenorienterad thriller. Handlingen är hela tiden intressant och filmen blir faktiskt riktigt rejält spännande emellanåt.

Mest överraskande av allt, är att upplösningen hör och häpna är tillfredställande!
Det här är tveklöst en av årets bästa thrillers!

Fast det är ju lite lustigt att irländaren Liam Neeson spelar amerikan och tyskan Diane Kruger, som ser svensk ut, spelar Bosnier.






(Biopremiär 17/6)

tisdag 21 september 2010

Bio: Wall Street: Money Never Sleeps

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
 
Jag har faktiskt ingen aning om jag sett WALL STREET eller ej. Den tillhör de där filmerna jag aldrig såg på bio när de kom, men eventuellt senare på TV eller video. TOP GUN och PRETTY WOMAN är två andra sådana filmer, fast de vet jag bestämt att jag sett på TV, även om jag inte minns så mycket av dem. Men på något sätt känns det som om jag har sett WALL STREET, som om jag känner till rollfigurerna.
I vilket fall, här har vi så den på två sätt kraftigt försenade uppföljaren. Den kommer hela 23 år efter originalet, vilket ju är oerhört sent. Men det är även så att filmen skulle ha haft premiär betydligt tidigare i år. Den visades i Cannes i maj, men därefter beslutade man sig för att göra en del korrigeringar i filmen. Och när den nu till slut går upp på bio, har man extra otur, då ju Michael Douglas väldigt olägligt har drabbats av cancer; alla skriverier handlar om detta snarare än filmen.
Den första filmen slutade med att börshajen Gordon Gekko (Douglas) hamnade bakom lås och bom. Nu släpps han ut, och herr regissör Oliver Stone drar hem några skratt när Gekkos enorma mobiltelefon återlämnas.
Unge Shia LaBeouf är Jake Moore, en lovande kille på börsen. Men inte nog med det - han är även sambo med Winnie (Carey Mulligan), som absolut inte vill veta av sin far - som visar sig vara Gordon Gekko.
Frank Langella är finansmannen Louis Zabel, mannen som Jake ser upp till över allt annat, men när Zabel förlorar allt, tar han livet av sig. Skurken i dramat är den hårdföre, skrupelfrie Bretton James (Josh Brolin, som har ett av Hollywoods bästa ansikten).
Gordon Gekko har skrivit en bästsäljande bok och reser runt och håller uppskattade föredrag, och på ett sådant kontaktas han av Jake. Gekko vill inget hellre än försonas med sin dotter. Och han hjälper Jake i börsvärlden. Gekko håller på att bli en good guy. Eller har han en räv bakom örat?
Förvisso har Oliver Stone skrivit manus till CONAN - BARBAREN och SCARFACE, men som regissör har jag ofta svårt för honom. Han brukar säga vad han vill ha sagt inom fem minuter, och sedan traggar han detta i ytterligare två timmar. Och det får man väl säga att han även gör i WALL STREET: MONEY NEVER SLEEPS.
Självklart är det hela ytterst kompetent på de flesta plan, det strålar om Michael Douglas, men trots detta känns filmen som stor, uppblåst och - låghalt. Den lyfter aldrig riktigt, jag känner inte att jag bryr mig, ibland blir det kanske lite för övertydligt, men framför allt har filmen en tendens att bli rätt tråkig.
Nu såg jag inte filmen i Cannes, men den version som nu går upp ser lite märklig ut på ett par ställen. I början planteras noga det faktum att Jake köpt en förlovningsring. Kommer den att bli stulen? Kommer han att tappa den? Detta glöms helt bort, som om några scener klippts bort. Och några scener på tunnelbanan är märkligt ryckiga och jag undrar om de verkligen var tänkta att se ut så.
Charlie Sheens rollfigur Bud Fox från första filmen dyker upp för några sekunder, även Stone själv har en cameo. Eli Wallach, som är över 90, har en rätt stor roll. Fantastisk gubbe som nästa år ska få en Hedersoscar.






(Biopremiär: 24/9)

onsdag 4 november 2009

Bio: The Box

Richard Kelly långfilmsdebuterade år 2001 med DONNIE DARKO, en märklig och smart liten film som vann en massa priser, blev en kultfilm över en natt och gjorde Jake Gyllenhaal till stjärna.
Jag var inte ensam om att med spänning se fram emot Kellys nästa film - vilken oturligt nog visade sig bli SOUTHLAND TALES, som 2006 tävlade i Cannes. Kritikerkåren hävdade att detta ytterst märkliga och tråkiga science fiction-drama var en av de sämsta filmer som någonsin visats i Cannes. Och ja, SOUTHLAND TALES är fruktansvärd. Jag misstänker att det var något slags vanity project: efter DONNIE DARKOS framgångar, försågs unge Richard Kelly med en massa pengar han fick göra vad han ville med - han var ju "konstnär".
SOUTHLAND TALES spenderade några år på hyllan innan den släpptes direkt på DVD i större delen av världen. Den här gången var filmen kraftigt kortad och omklippt, men det är fortfarande ett rörigt och pretentiöst filmhelvete.
...Och nu är Richard Kelly tillbaka på världens biodukar med THE BOX, en film som hårdlanseras.
Författaren Richard Matheson är en legend. Han är troligen mest känd för sin vampyrroman "I Am Legend" ("Varulvarna" på svenska!!!), som filmatiserats tre gånger, men han har skrivit mycket, mycket mer än den för tidskrifter, TV, filmer och annat. Han skrev manus till ett par av Roger Cormans Poe-filmer, han skrev för THE ALFRED HITCHCOCK HOUR och THE TWILIGHT ZONE, han jobbade med Dan Curtis på dennes version av DRACULA med Jack Palance, han skrev Playboynovellen som Spielbergs bästa film DUELLEN bygger på, och romanen "The Legend of Hell House", och... Jag kan hålla på i en evighet.
THE BOX bygger på Mathesons novell "Button, button", som jag inte har läst, så jag ska inte spekulera i vad som händer i den. Richard Kellys version - Kelly skrev även manus - utspelar sig 1976. Cameron Diaz och James Marsden spelar ett gift par som båda samma dag får dåliga nyheter. Diaz måste sluta sitt jobb som lärare och Marsden kom inte in på en astronaututbildning. Inte bra - eftersom de behöver stålarna.
Men det dröjer inte länge innan någon knackar på dörren. Diaz öppnar och möter en mystisk man (Frank Langella), som saknar halva ansiktet; efter en olycka har han ett hål genom huvudet (faktiskt en riktigt cool make up-effekt). Den mystiske mannen kallar sig Arlington Stewart och han har ett mycket märkligt erbjudande:
Han räcker Diaz en låda med en stor, röd knapp på. Han ger henne ett val och 24 timmar att bestämma sig. Om hon bestämmer sig för att trycka på knappen kommer Stewart att ge henne en miljon dollar cash. Men! Då kommer någon hon inte känner någonstans i världen att dö. Om hon inte trycker på knappen, kommer Stewart tillbaka och hämtar lådan och hon ser honom aldrig igen.
Diaz diskuterar vad hon ska göra med sin man. De behöver ju pengarna. Och det här erbjudandet är ju bara konstigt. Det kan liksom inte vara något annat än ett trick. Och efter att ha öppnat dess botten, konstaterar de att lådan är tom. Så ... de trycker på knappen.
Fram tills nu är THE BOX riktigt bra. Jag menar det. Det är både spännande och intressant, som en bra Richard Matheson-historia ska vara. Men det dröjer bara cirka 30 minuter in i filmen innan de trycker på knappen.
Eftersom jag inte läst novellen, vet jag inte vad som händer i den versionen efter att de tryckt på knappen. Om vi alls får veta vad som händer. Hade jag skrivit storyn, hade jag slutat där. Detta hade blivit en perfekt episod av ALFRED HITCHCOCK PRESENTS. Knappen triggar vår fantasi. Vi behöver inte få veta vad som händer.
Fast nu är ju inte Richard Kelly jag. Han fortsätter med historien i ytterligare 75 minuter - och hans film blir dålig. Usel! Den fortsätter i all evighet, den blir töntig, den urartar i metafysiskt mumbojumbo, och den ... Herregud, Kelly förvandlar den till en av årets sämsta filmer! Jag hatade den. Jag såg THE BOX på en pressvisning för mer än två månader sedan, och på den lämnade ett par kritiker visningen, och efteråt verkade det som om alla avskydde filmen. Vi var alla överens om att den öppnar väldigt bra, direkt enastående. Men man kan väl inte släppa bara filmens första tredjedel, eller hur? (Tja, hade jag varit Kelly, hade jag gjort det, jag hade släppt den som en halvtimmes TV-film med ett bra slut)
Precis som SOUTHLAND TALES, är THE BOX en tråkig och irriterande soppa. Kanske var Richard Kelly ett one hit wonder. Precis som M Night Shyamalan. Deras senaste filmer har mycket gemensamt: de är pretentiösa, tråkiga och jönsiga. Snälla Hollywood, sluta ge dem pengar!





(Biopremiär 6/11)