Bio: Copshop

Foton copyright (c) SF Studios

Joe Carnahan är en regissör man aldrig vet var man har. Hans NARC från 2002 tyckte jag var svinbra, men hans förra film BOSS LEVEL var under all kritik. 

Gerard Butler är också en kille man inte vet var man har. Han är oftast rätt trist och för det mesta är hans filmer inget vidare. Men, ibland medverkar han i en bra film. ANGEL HAS FALLEN, som kom häromåret, tyckte jag var rätt bra, till exempel.

Därför hade jag inga större förväntningar på Carnahans nya film COPSHOP, med Butler i en av de tre huvudrollerna; Butler har även producerat. Och därför blev jag överraskad när jag såg den här filmen. Jag kom på mig med att gilla den.

COPSHOP inleds med riktiga förtexter - och till dessa spelas väldigt oväntat Lalo Schifrins fantastiska ledmotiv från MAGNUM FORCE. Det är ju rätt kaxigt. MAGNUM FORCE är inte den bästa Dirty Harry-filmen, men COPSHOP kan omöjligt vara bättre. Clinton Shorter står för resten av filmmusiken, och han är kraftigt inspirerad av Schifrin - det är bongos, tvärflöjt, piano, och det är smått fantastisk filmmusik.

Filmen inleds med att vi presenteras för polisen Valerie Young (Alexis Louder) och hennes överordnade. Redan på en gång visar hon hur skicklig hon är på att dra sin sexskjutare, medan den överviktige chefen köper en hamburgare. De anropas, det är bråk på gång någonstans, och de griper en mystisk man som heter Teddy Murretto (Frank Grillo). Murretto låses in på polisstationen, och snart får han sällskap. Poliserna haffar en kraftigt berusad kille, Bob Viddick (Butler), som låses in i cellen mittemot.

Viddick bara spelar berusad - han är en välkänd gangster som vill komma åt Murretto, och även Murretto jobbar åt maffian. På polisstationen finns en lika svettig som korrumperad polis. Toby Huss spelar Anthony Lamb, en av filmhistoriens mest bisarra hitmen, som anländer till polisstationen, och snart bryter helvetet löst därinne.

I stort sett hela filmen utspelar sig inne på polisstationen - och COPSHOP är i mångt och mycket en westernfilm. Valerie är den ensamma sheriffen som måste slåss mot banditerna. Det hela avslutas till och med med en rejäl gunfight. 

Alexis Louder är verkligen svincool som filmens hjältinna. Gerard Butler må vara det mest kända namnet i rollistan, Frank Grillo (som också är en av producenterna) är inte heller helt okänd, men det här är Louders film; hon är smart, skicklig, rättrådig, och vet hur man hanterar pickan och skjuter från höften.

COPSHOP är en stenhård film. Idag, när det mesta från USA är PG-13, känns det uppfriskande med en barnförbjuden, blodig film, där rollfigurerna tillåts svära.

Filmens handling håller kanske inte riktigt. Folk är korrupta till höger och vänster, och slutet blir närmast parodiskt när den ena efter den andra dyker upp i sista sekunden för att skjuta ner buset. Parodiskt blir det även när Anthony Lamb röjer löss och fäller skojiga repliker. Murretto har man bun, och Lamb säger till honom att han ser ut som Tom Cruise i "den där samurajfilmen som ingen såg".

Jag skulle sätta en trea på den här filmen - om det inte vore för Clinton Shorters musik. Musiken lyfter nämligen filmen en hel del. I flera scener ökas spänningen rejält tack vare filmmusiken. Så, jag avrundar uppåt till en fyra. Nu hör det förstås till saken att jag såg filmen på bio - jag kan tänka mig att den inte är lika imponerande om man klämmer den på DVD eller VOD hemma på TV:n.

 

 

(Biopremiär 5/11)

Bio: Hitman's Wife's Bodyguard

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Innan jag såg Patrick Hughes' actionkomedi HITMAN'S WIFE'S BODYGUARD, läste jag om min recension  av den första filmen; THE HITMAN'S BODYGUARD, även den av Hughes. Jag kom nämligen inte ihåg så mycket av den. 

Jag var på det hela taget hyfsat nöjd med den första filmen, som kom 2017. Den påminde en hel del om 1980-talets våldsamma actionkomedier. Dock irriterade jag mig på att rollfigurerna svor konstant i avsikt att vara roliga, och en del grovt våld som var tänkt att vara kul, var bara våldsamt. Men, det var ändå en rätt rolig och underhållande film.

Uppföljaren HITMAN'S WIFE'S BODYGUARD inleds med ordentliga förtexter, och det var inte utan att jag hajade till, när filmen inleds med texten FILM I VÄST PRESENTS. Okej, det står fler bolag listade, bland annat Millennium Media, men ändå: detta är en svensk samproduktion! Mot slutet av förtexterna nämns producenterna, och en av dem är Peter Possne. Passande nog innehåller den här filmen scener där det pratas om litium. Tyvärr avses inte kalkonfilmen LITHIVM, som Possne producerade.

Efter förtexterna följer något slags handling. Det här är en stökig historia. Ja, det är en jävligt stökig historia. Ibland fick jag intrycket av att filmmakarna hittade på efterhand medan de filmade.

Ryan Reynolds är tillbaka som livvakten Michael Bryce. Han har förlorat sin livvaktslicens och går i terapi. Han vill inte veta av våld och vapen, och rekommenderas att resa bort. Bryce åker till Capri och försöker vila upp sig, men det går inte så bra.

Plötsligt dyker nämligen Sonia Kincaid (Salma Hayek) upp. Hon var även med lite grann i förra filmen, hon är hustru till hitmannen Darius Kincaid (Samuel L Jackson), som förstås också var med förra gången. Folk skjuter vilt på varandra och Sonia behöver Bryce' hjälp. Motvilligt dras han med.

Antonio Banderas spelar en ond grek, som har något slags ondskefull plan han tänker genomföra på ondskefullast möjliga sätt. Bryce, Darius och Sonia kidnappas av Interpol, en agent där (Frank Grillo) tänker använda de tre för att stoppa greken.

... Nä, jag kan inte riktigt redogöra för filmens handling, men de skjuter konstant på varandra. HITMAN'S WIFE'S BODYGUARD består nästan bara av högljudda actionscener och jakter från början till slut. När de inte skjuter på varandra, är det fortfarande högljutt - eftersom rollfigurerna envisas med att vara högljudda och skrika och bära sig åt. Och så svär de - så in i helvete.

"Your mouth needs an exorcism!" säger Bryce till Sonia. Det är meningen att det konstanta grova språket, framför allt Salma Hayek svär i varenda mening, ska vara komiskt - men det är det inte. Det är fruktansvärt tröttande. Hela filmen är tröttande.

Den pojkaktige Ryan Reynolds är en sympatisk och kul kille. Hans livvakt i de här filmerna är rätt kul och sympatisk. Ett flertal bra skådespelare medverkar. Det är ju trevligt att åter få se duon från DESPERADO, det vill säga Banderas och Hayek, tillsammans igen. Morgan Freeman har en liten roll. Richard E Grant dyker upp som hastigast i en ännu mindre roll.

... Men det räcker inte. Filmen innehåller ett par roliga repliker och scener, men som helhet är HITMAN'S WIFE'S BODYGUARD en rätt irriterande, bombastisk orgie i meningslöshet. Filmen är ganska illa berättad och flera gånger glömde jag bort vad rollfigurerna höll på med, vad det hela gick ut på. Det är en tjatig film. Dock hade den kunnat vara tjatigare - i Asien och Australien visas nämligen en version som är nästan tjugo minuter längre!

Det här är en film för dig som gillar explosioner, skrikande, Ace of Base, och ord som "fuck", "motherfucker", "fucking cucaracha" och "pussy pipe".

 

 

 

(Biopremiär 16/6)

VOD: Boss Level

BOSS LEVEL är från den amerikanska streamingtjänsten Hulu, och alldeles nyligen (antar jag, jag hittar inget premiärdatum) släpptes filmen på svenska VOD-tjänster som SF Anytime. Filmen skulle egentligen haft amerikansk biopremiär redan 2019, men det ursprungliga bolaget tyckte att den färdiga filmen var för dålig, och lade den på hyllan, för att sedan sälja den vidare.

Regissören Joe Carnahan gjorde 2002 filmen NARC, som jag tyckte var ruggigt bra när den kom - jag har dock inte sett om den sedan dess. Det Carnahan gjort därefter har varit mindre imponerande, och BOSS LEVEL är nog hans sämsta film.

... Eller så är det bara jag som blivit gammal. BOSS LEVEL är en typ av film jag ofta finner rejält irriterande och jobbig.

Grundidén är densamma som i MÅNDAG HELA VECKAN, SPRING LOLA, och HAPPY DEATH DAY. Frank Grillo spelar Roy Pulver (Pulver?!), en före detta elitsoldat som fastnat i något slags loop; han upplever samma dag om och om och om och om igen: han vaknar, attackeras av en kille med machete, fler personer försöker döda honom, och till slut lyckas de - Roy dör. 

... Och så börjar det om. Han vaknar och machetemannen dyker upp. Roy minns dock vad som händer varje gång, så han försöker konstant klura ut hur han ska överleva och vad det hela går ut på. Han hinner dödas åtskilliga gånger innan han reder ut saker och ting.

Förutom Frank Grillo figurerar ett flertal kända skådisar i filmen. Mel Gibson är en slem typ, Naomi Watts är Roys fru, Ken Jeong är en bartender, och Michelle Yeoh har en minimal roll.

Här finns ett par scener jag tyckte var lite coola, däribland scenerna där en svärdsvingande kvinna spelad av Selina Lo tar kål på Roy, men det räcker inte. Som helhet tycker jag att BOSS LEVEL är förhållandevis hemsk. Den är bara irriterande och jobbig, med en fullkomligt ointressant handling. Filmen pendlar mellan hysteriska actionscener och långa scener där det inte händer någonting alls, känns det som. För att vara en så här pass actionpackad film är BOSS LEVEL märkvärdigt tråkig. Jag tappade intresset relativt omgående.

Idén filmen bygger på, den att hjälten hamnat i en loop och upplever samma händelser om och om igen, innebär även att filmen blir tjatig och tröttande. Temat behandlas inte alls lika skickligt som i MÅNDAG HELA VECKAN och de övriga filmerna jag nämner ovan. Filmen är dessutom gjord för att lika ett TV-spel, vilket också är rätt jobbigt.

Fast det är klart - tonåringar tycker kanske att det här är häftigt. Vad vet jag.

Bio: The Purge: Election Year

Foton copyright (c) UIP Sweden
Amerikansk branschpress har den senaste tiden rapporterat om att väntade blockbusters som THE LEGEND OF TARZAN och Steven Spielbergs SVJ inte haft en chans mot James DeMonacos betydligt mindre action-skräckfilm THE PURGE: ELECTION YEAR. Disneys HITTA DORIS är förstås inte hotad på topplistan, men den nya THE PURGE går extremt bra.
Jag läste mina recensioner av THE PURGE (2013) och THE PURGE: ANARCHY (2014), båda med manus och regi av DeMonaco. Den andra filmen tyckte jag var betydligt sämre än den första, även om den var underhållande. I båda texterna påpekar jag att jag inte köper premissen för filmerna: i ett framtida USA (den första filmen utspelar sig 2020) har den nya, fascistiska ledningen NFFA; the New Founding Fathers of America, infört "högtiden" The Purge - Reningen. En natt om året är all form av kriminalitet, inklusive mord, tillåtet under tolv timmar. Detta för att befolkningen ska få utlopp för sin aggressivitet. I den första filmen nämns det att arbetslösheten sjunkit till 1%, medan brottsligheten är nere på 0%! NFFA har förstås även andra baktankar än att sänka arbetslöshet och brottsstatistik.
Jag skrev att det känns alltför otroligt att USA - eller något annat land - skulle införa något så vansinnigt som The Purge, även om tanken är intressant. Men! Det har hänt saker sedan 2013. Donald Trump har stormat fram som ett aggressivt orosmoln, och nu de senaste veckorna har vardagsrasismen i Storbritannien eskalerat efter att de röstade för att lämna EU. Två av västvärldens mäktigaste länder visar upp sina absolut värsta sidor. Onda makter växer sig starka i Frankrike och visar sina fula trynen även här i Sverige. Även om The Purge fortfarande känns allt för osannolikt, är liknande idéer inte längre helt otroliga.

THE PURGE: ELECTION YEAR tar steget från att vara skräck och action till att vara en direkt politisk skräck- och actionfilm. I filmens inledning får vi se hur en maskerad galning, till tonerna av George Clinton, under Purgenatten torterar och mördar en familj, sånär som på dottern. Arton år senare har dottern; Charlie Roan (Elizabeth Mitchell), blivit en senator som kämpar för att bli president och då kunna krossa NFFA och avskaffa The Purge. NFFA, som tjänar grova pengar på "högtiden"; vapenförsäljningen är skyhög och NFFA står NRA nära, vill förstås bli av med "that cunt" senator Roan.
När det så blir The Purge skickas ett hårdfört gäng, försett med nazisymboler och sydstatsflaggor, ut för att kidnappa Roan. NFFA tillhör förstås den reaktionära, kristna högern, partiet tillbes som gudar, och en präst har för avsikt att offra senatorn inför en publik bestående av överklassen.
Frank Grillo återkommer från förra filmen som den handlingskraftige Leo Barnes, som nu jobbar som senator Roans livvakt. När det visar sig att övriga vakter är förrädare, blir det Barnes som får föra Roan i säkerhet.

I handlingen figurerar även en trevlig svart man; Dixon (Mykelti Williamson), som driver en liten kvartersbutik. Till skillnad från stadens rika, har han och hans personal och vänner - svarta och mexikaner - inte råd och möjlighet att stänga in sig i bepansrade hus under The Purge. Betty Gabriel spelar en tuff kvinna som åker omkring i en bepansrad ambulans för att hjälpa skadade. Javisst, självklart hamnar Barnes och Roan hos Dixon och hans vänner.
I de flesta fall brukar uppföljare vara sämre än originalfilmen. Men inte den här gången. Jag tycker att THE PURGE: ELECTION YEAR är den klart bästa filmen i serien. Det här är en stenhård film, den är intensiv, och den är groteskt våldsam - ultravåld är bara förnamnet. Men det som lyfter filmen är det politiska; alla referenser till vad som sker ute i världen just nu, då i synnerhet i USA. Skräckfilm fungerar ofta bra som allegorier, och filmer som till exempel George A Romeros DAWN OF THE DEAD innehåller samhällssatir, men det är sällan det blir så in your face som i James DeMonacos nya film. Något liknande har nog inte gjorts sedan John Carpenters THEY LIVE från 1988.
Den framtida kristna högerns främsta syfte med The Purge är att rensa ut oönskade element - som fattiga och invandrare. För att göra America great again.
(En märklig detalj vad gäller den svenska textningen: amerikanska svordomar översätts med svenska svordomar, "motherfucker" översätts som "mostherfucker" (?!), men när Dixon kallar sitt gäng "My negroes" står det "mina polare" i den svenska texten. Vissa ord är visst mer laddade än ett hagelskott i ansiktet.)

 







(Biopremiär 6/7)


-->

DVD: Demonic

DEMONIC (Scanbox)

DVD-omslaget trumpetar ut att det här är en film "from producer James Wan, director of THE CONJURING". Men Wan har bara producerat DEMONIC; han har varken skrivit eller regisserat - om man nu av någon anledning tillhör de som som tycker att Wans namn borgar för kvalitet.
Regissören heter Will Canon och han är även en av de tre manusförfattarna till denna spökfilm, som i Sverige förpassats direkt till DVD. Inte helt oväntat, eftersom DEMONIC är en ovanligt fantasilös och rutinmässig film.
Rollistan ståtar med Maria Bello, hon spelar en psykiater som kallas till ett beryktat hus där man hittat ett helt gäng lik. Bellos rollfigur befinner sig på en och samma plats genom hela filmen; hon frågar ut en av de överlevande - och antagligen har hon hyrts in för en eller ett par dagar och skjutit rubbet på en gång. Den manlige polisen Mark (Frank Grillo), som var först på brottsplatsen, är något mer aktiv än Bello, men lejonparten av filmen handlar om ett gäng så kallade unga vuxna, som ska undersöka ett hemsökt hus.
I huset i fråga bodde en gång en kvinna som mördade fyra personer och därefter hängde sig. Ingen har bott i huset sedan dess och de unga huvudpersonerna tror att det måste finnas spöken där, och dessa ska de försöka filma. Deras upplevelser i huset skildras i flashbackscener när Bello pratar med den överlevande killen.

Länge traskas det runt i huset utan att det händer något speciellt - men när en speldosa går igång av sig själv hittar de under en matta något slags ockult cirkel målad på golvet. Då händer det grejor. Osynliga krafter drar iväg med folk, en fågel kommer flygande och dör i cirkeln, spöken uppenbarar sig i kamerorna, någon blir besatt.
Särskilt otäckt och spöklikt är det här inte. Spännande är det inte heller. Inte hemma på DVD, i alla fall - det är möjligt att filmen är mer effektiv på stor duk i en biosalong, men det tror jag knappast. Det här är alldeles för tunt och oinspirerat. De unga huvudpersonerna är ett sådant där gäng som får en att undra varför de umgås - en av dem är ett rövhål som hatas av alla, men de övriga är inte mycket att hänga i julgranen de heller; de är för bleka och karaktärslösa. Eftersom de videofilmar sina upplevelser och vi får se dessa filmsnuttar, faller delar av DEMONIC in i found footage-genren.

Det ligger nära till hands att sätta en etta i betyg, men jag tycker att ettor ska tilldelas filmer som är totalt värdelösa, inkompetent gjorda och mördande tråkiga. DEMONIC må vara trist, ospännande och ooriginell, men den är för kompetent gjord för att jag ska kunna sätta en etta. dessutom varar den bara 80 minuter - och det är alltid ett plus när det handlar om skräckfilm.
Filmen har ännu inte släppts i USA.

(Släpps den 8/6)

Bio: The Purge: Anarchy

Foton copyright (c) UIP Sweden
James DeMonacos THE PURGE hade svensk biopremiär i juli 2013 - och redan nu har vi en uppföljare på repertoaren. Jag får tillstå att det känns lite oväntat. Nej, inte att det kom en uppföljare, men att de här filmerna faktiskt går upp på bio i Sverige. Det osar lite Direkt-på-DVD om filmerna - men den första filmen blev en sleeper i USA och drog in en massa pengar; den var förhållandevis skitbillig för Universal att göra.
Jag tyckte att THE PURGE var en rätt okej och underhållande film, men jag köpte inte premissen för fem öre. i En nära framtid har man lyckats dra ner brottsstatistiken i USA riktigt, riktigt rejält - detta tack vare The Purge. Reningen. En natt om året är det fritt fram att leva jävel och mörda och avreagera sig utan rättsliga påföljder. De rika låser in sig, de festar och har trevligt, de fattiga och utsatta försöker gömma sig bäst det går på gatorna, på vilka beväpnade gäng drar fram och slaktar och har sig.
Nej, det här är nog ännu mer långsökt än handlingen i THE HUNGER GAMES. Inte ens det mest ultrahögerstyrda samhälle skulle väl komma på-, rösta igenom- och genomföra något som The Purge. Det blir lite dumt. Fast okej - tanken är intressant.

Om man tyckte att handlingen var dum i första filmen, vänta då bara på del två. Ja, jösses! Den här gången är det ännu värre. James DeMonaco står åter för manus och regi, men kända namn saknas nu helt - förra gången bidrag Ethan Hawke och Lena Headey med lite klass som skapade åtminstone en viss trovärdighet.
Titeln utlovar anarki, men sådan lyser med sin frånvaro. Huvudrollen den här gången innehas av Frank Grillo, som spelar en kille som går under namnet Sergeant. Han beväpnar sig och beger sig ut i nattens mörker som något slags Punisher, och skjuter ner våldsverkare. Vidare har vi ett ungt par på väg hem i sin bil. Bilen får motorstopp och de unga tu är riktigt illa ute, eftersom The Purge drar igång just då. Och så har vi en mår och hennes dotter som tvingas fly från sitt hem efter att inkräktare tagit sig in där.
De här fem sammanstrålar och under ledning av hårdingen Sergeant ska de försöka överleva natten - och Sergeant ska fullfölja sitt hemliga uppdrag, vad det nu är. Och nej, inte blir det lätt, inte - tvärtom blir det svårt, med alla mordgalna människor som envisas med att lägga sig i. Och plötsligt blir det HOSTEL 3 av det hela.

Jag ska inte spoila handlingen, men mot slutet av filmen går DeMonaco verkligen för långt; det blir mest fånigt, och folk; de rika som prioriterar på The Purge, beter sig löjeväckande och fäller de mest löjeväckande repliker.
Den här gången är det mer actionfilm än skräckthriller. Det skjuts och pangas rejält, och ibland blir det i princip krig mellan olika grupper. Långa scener där mynningsflammor lyser upp mörkret till öronbedövande smattrande. Speciellt spännande blir det aldrig och rollfigurerna är alldeles för anonyma för att man ska bry sig. Men jag kan inte påstå att det är tråkigt och den där Frank Grillo skulle onekligen funka bra i en ny film om The Punisher. Om någon nu vågar sig på att göra en sådan.

(Biopremiär 30/7)

-->