Visar inlägg med etikett Francois Ozon. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Francois Ozon. Visa alla inlägg

tisdag 19 mars 2013

Bio: Bakom stängda dörrar

Foton copyright (c) TriArt Film

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! - igen. Det här har varit en dag med ovanligt många sammanträffanden. I förmiddags såg jag KON-TIKI. Den fick mig att tänka på "Tre män i en båt" av Jerome K Jerome - fast med fler män. På en flotte. Därefter gick jag bort till Spegeln för att se BAKOM STÄNGDA DÖRRAR. På vägen gick jag inom Hamrelius Bokhandel och plockade lite bland de nya böckerna. Bland dessa fanns en nyöversättning av Gustave Flauberts "Madame Bovary", som jag dock inte köpte. Vart vill jag komma med detta? Vänta och se.

Man vet aldrig riktigt vad man får när man ser François Ozons filmer. Jag var inte speciellt förtjust i den relativt hyllade POTICHE - EN FRANSK TROFÉFRU. Däremot hade jag inget emot den rätt udda SWIMMING POOL, som påminner om en gammal Eurotrashfilm. BAKOM STÄNGDA DÖRRAR beskrivs som en thriller på TriArts pressida - men det är en sanning med modifikation. Till större delen är detta en dramakomedi - och jag måste säga att jag njöt i fulla drag från början till slut. Det här är en alldeles fantastisk liten film!

Fabrice Luchini från POTICHE, KVINNORNA PÅ SJÄTTE VÅNINGEN och ASTERIX & OBELIX OCH BRITTERNA är franskläraren Germain Germain (Aha! Jerome K Jerome?), gift med galleristen Jeanne (Kristin Scott Thomas, som ju har kontrakt på att medverka i alla franska filmer som görs. Nästan), och som arbetar på (Aha igen!) Gustave Flaubert-skolan; ett gymnasium. Germain får en ny klass; ettor, och ger eleverna en enkel uppgift: skriv en uppsats om hur ni spenderade helgen. Sextonårige Claude (Ernst Umhauer) tolkar uppgiften väldigt fritt - han lämnar in första delen av en följetong. Berättelsen handlar om att Claude besöker klasskompisen Rapha (Bastien Ughetto) för att hjälpa denne med matteläxan. I hemmet finns Raphas mor; Esther (Emmanuelle Seigner), som Claude beskriver som en uttrågad medelklasskvinna, och det ligger åtrå i luften. Uppsatsen avslutas med "(À suivre)", vilket ju betyder "(Forts.)".
Germain fascineras av Claude och dennes berättelse. Till en början upprörs han av att den handlar om en kille i klassen och dennes familj, men Claude fortsätter att lämna in kapitel av sin berättelse, som blir alltmer intrikat. Även Jeanne får läsa delarna och hon fascineras hon med. Germain börjar ägna alltmer tid åt Claude, som är en sällsynt begåvad skribent, och förser honom med lämplig litteratur (som till exempel "Madame Bovary"). Germain börjar även manipulera Claudes berättelse. Men vad är dikt och vad är verklighet?

BAKOM STÄNGDA DÖRRAR (som i original heter DANS LA MAISON och bygger på en spansk pjäs) är en väldigt fransk film; något sådant här hade vi aldrig kunnat göra i Sverige. Det handlar mycket om språk; det franska språket, poesi och passioner. Vi är betydligt torftigare och mer konkreta när det gäller sådant i Sverige. Ozons film är full av passionerade beskrivningar av litteratur, konst, vackra kvinnor och simpla saker som måltider känns, tja, franska. Jag kan mycket väl tänka mig att Germain skulle finna uppburna svenska språkkonstnärer av idag taffliga. Precis som han ogillar den besynnerliga konst Jeanne ställer ut i sitt galleri i hennes desperata jakt på något som slår och drar in pengar. Parodin på konstvärlden är jätterolig, och hennes utställning med uppblåsbara Barbaror är sanslös.
Till större delen är detta riktigt roligt och jag skrattade högt flera gånger. Men! Här och var lyckas Ozon på ett synnerligen skickligt sätt närma sig Hitchcock - plötsliga inåkningar mot rollfigurernas ansikten när de plötsligt får ett sinistert ansiktsuttryck, och musiken får små drag av Bernard Herrmann. Handlingen blir mörkare mot slutet; kommer allt att gå åt helvete med besked? Intrigerna tätnar och alla blir involverade i Claudes berättelse.

Snyggt, underfundigt, smart och underhållande. Strålande skådespelarprestationer. BAKOM STÄNGDA DÖRRAR är en underbar film. Jag hade inga som helst förväntningar och kom på mig med att bli fullkomligt uppslukad av Ozons film. Jag vet inte om det är för att jag själv skriver mycket och förstås är intresserad av allt som har med författande att göra, men filmen borde tilltala även andra. I Sverige uppmuntras folk ofta att skriva vardagsrealistiskt om sig själva, så jag uppskattar att den här filmen hyllar det fria fabulerandet (även om Claude utgår från sig själv och sitt eget liv). Plus i kanten för den enastående sista scenen!

Synd att filmen har en lite vissen titel både i Sverige och i Frankrike. Den kunde väl fått heta (À SUIVRE) - och då (FORTS.) här i Sverige! Titeln hindrar dock inte det här från att vara en mästerlig film. Jag höjer den starka fyran ett snäpp!






(Biopremiär 22/3)

torsdag 14 juli 2011

Bio: Potiche - En fransk troféfru

Foton copyright (c) Scanbox
Ibland skiter man sig på tummen.
Jag hade faktiskt hyfat höga förväntningar på den här franska komedin. Förvisso hade jag läst en amerikansk recension av den, i vilken det påpekades att filmen inte är något vidare - men vad vet väl amerikaner om europeisk film? Jag hade sett trailern på nätet och den vekade mycket lovande.
Fast det är ju klart - regissör är Francois Ozon. En man vars filmer ofta tävlar i Cannes, och man vet aldrig riktigt vad man får. Ibland är det ren arthouse-film. Ibland är det bara ... udda. Som SWIMMING POOL från 2003, en film jag såg i Cannes. Den såg nästan exakt ut som en sydeuropeisk B-film från tidigt 80-tal, komplett med bisarr dvärg. Filmen kändes som något Joe D'Amato skulle kunnat göra. Fast jag var ensam om att dra fram dessa liknelser, eftersom inga andra kritiker hade sett några sydeuropeiska B-filmer från tidigt 80-tal.
"Potiche" är franska för vas, och tydligen det ord frans-
männen använder för en trofé. Den svenska titelns troféfru heter Suzanne och spelas av legendaren Catherine Deneuve. året är 1977 och Suzanne är en hemmafru som bor i en gigantisk villa med sin make Robert (Fabrice Luchini); direktör på en paraplyfabruk.
Suzanne är uttråkad medan den typiskt franskt koleriske Robert bara jobbar och jobbar. Det visar sig även att Robert har en affär med sin trogna sekreterare.
Robert är dock sämre på att ta hand om sina anställda, så de går ut i strejk. Robert lyckas bli tillfångatagen och inspärrad på fabriken.
Då vänder sig Suzanne till parlamentsledamoten Maurice Babin (Gérard Depardieu), som hon i sin ungdom hade en kort romans med. Babin hjälper till att få ut Robert - men när Robert då plötsligt hetsar upp sig så myckett han får en infarkt och hamnar på sjukhus, måste Suzanne ta över driften av fabriken.
Suzanne blir en väldigt omtyckt chef, om än en tillfällig sådan, och hennes nyskapande idéer leder till att hon ger sig på en karriär som politiker.
Jag trodde att detta skulle vara en komedi - men om man inte är väldigt lättroad, är detta inte speciellt roligt. POTICHE bygger på en pjäs, och detta är alltför uppenbart - detta är det stora problemet med filmen. Handlingen är dialogdriven och många rollfigurer spelar över som om de agerar på en teaterscen - detta gäller i synnerhet Luchini. Filmen känns som en mossig politisk pjäs från 70-talet.
Visst är 70-tals-
miljöer-
na kul. Jag minns ju hur det var, hur saker såg ut, och det franska 70-talet skiljer sig inte så mycket från vårt svenska. Nu var jag inte i Frankrike första gången förrän 1982, men saker hade inte förändrat sig så mycket. I början av POTICHE är dessa 70-talsmiljöer väldigt roande, men det gå inte att bygga en hel film bara på detta.
Trots alla begränsningar i storyn, är fotot rätt flott, ofta ser det ut som en fransk film från 1977 - hm, när jag tänker efter ser ju det här ut som en gammal fransk porrfilm! Detta intryck förstärks när dottern Joëlle (Judith Godrèche) dyker upp. En tjusig blondin som för tankarna till Brigitte Lahaie.
Musiken på soundtracket är också rätt trevlig ibland, med 70-talistiska "lalalala-körer" och liknande, även om det blir lite för mycket fransk schlager ibland. Plötsligt brister Catherine Deneuve ut i sång och då blir det bara dumt och konstigt. Dumt och konstigt blir det även när man ägnar sig åt en typ av fransk komik jag absolut inte begriper.
Gérard Depardieus kroppshydda är numera minst sagt imponerande. Jag fascinerades av en kavaj han bär i en scen - tygstyckena är minst sagt enorma.
Nå. Jag hade hoppats på en kul, lättsam komedi i knallig 70-talsmiljö. Det sistnämnda fick jag, men annars är det här lite småtrist och inget vidare.






(Biopremiär 15/7)