Visar inlägg med etikett Franco Nero. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Franco Nero. Visa alla inlägg

torsdag 23 februari 2017

Bio: John Wick: Chapter 2

Foton copyright (c) Nordisk Film

Så sent som häromveckan; kanske två veckor sedan, skrevs det en del i svensk press om att JOHN WICK: CHAPTER 2 inte skulle gå upp på bio i Sverige. Distributören Nordisk Film tyckte att den första filmen; JOHN WICK från 2014, spelade in för lite pengar här. Istället skulle uppföljaren släppas direkt på DVD i sommar.

Ett lite märkligt resonemang. JOHN WICK blev kanske ingen enorm kassako i Sverige, men filmen sågs av fler än många andra filmer som av någon anledning biovisas. Jag menar, herregud, Scanbox satte ju upp UNDER PYRAMIDEN - en film som sammanlagt sågs av 377 betalande biobesökare över hela landet. Men om man de senaste veckorna kollat på till exempel SF:s Facebooksida, har man kunnat se att många besökare frågat om JOHN WICK: CHAPTER 2 kommer att visas i deras hemstäder. Massor med actionfans har upptäckt filmen på DVD - och uppföljaren går bra på bio i USA. Så - plötsligt trillade det in en inbjudan till en pressvisning av filmen. Nordisk Film hade av allt att döma ändrat sig.

2014 års film var fullkomligt fantastisk. En del klagade och tyckte att storyn var åt helvete för dum. Jag tyckte den var genialisk: slemma skurkar stjäl lönnmördaren John Wicks älskade bil. Sedan dödar de John Wicks älskade hund. Då blir John Wick arg, och dödar alla skurkar han får tag på.

Det behövs inte mer än så för att göra bra action. Alldeles för många actionfilmer, superhjältefilmer inkluderade, de senaste två decennierna har alldeles för komplicerad handling - något är fel när man sitter och undrar vad allt går ut på; varför alla slåss och skjuter på varandra. Jämför med en genreklassiker som DIE HARD - väldigt enkel handling, men tung action, bra gestalter, och tät regi.
Stuntmannen Chad Stahelski har åter regisserat nu när John Wick kommer tillbaka, Derek Kolstad har åter skrivit manus. Handlingen är något mer komplicerad den här gången - mest beroende på den lika märkliga som mystiska organisation John Wick tillhör. Wick är alltså en lönnmördare, en hitman, i en värld full av lönnmördare. Dessa lönnmördare följer vissa regler, och ledningen är benhårda när det gäller dessa regler. Hur allt fungerar är för komplicerat att gå in på - och jag vet inte om jag blev klok på allt. Men det spelar ingen roll.
Keanu Reeves är förstås tillbaka i titelrollen. Han har (åter) lagt pickan på hyllan (fast inte bokstavligt talat - bokstavligt talat har han grävt ner sin vapenarsenal) och vill leva ett lugnt liv med sin nya hund. Går det bra, tror ni? Nej, det gör det inte. Annars hade det inte blivit någon film. Ingen hade gått och sett JOHN WICK: FLOWER ARRANGER eller JOHN WICK: HOME INTERIOR DESIGNER. Okej, en person hade gjort det: min flickvän.

Riccardo Scamarcio spelar Santino D'Antonio, en italiensk maffiaboss som plötsligt dyker upp hemma hos Wick. John Wick kan inte lämna organisationen bara sådär. Han måste först åta sig ett uppdrag: D'Antonio vill att Wick ska mörda D'Antonios syster; hon är nämligen en konkurrerande maffiaboss. Wick vägrar, men då spränger italienaren Wicks hus, så Wick ser ingen annan lösning än att åka till Italien.

Efter väl utfört taga av dagverke skiter det sig för Wick. Han kan ju inte döda D'Antonios syster så där utan påföljd. Således får Wick sju miljoner dollar på sitt huvud. Hemkommen till New York försöker stadens alla lönnmördare döda honom. Och de är många. Det finns fler lönnmördare i New York än det finns duvor på Järntorget i Göteborg.

JOHN WICK: CHAPTER 2 är en två timmar lång uppvisning i stil och estetik. Filmerna om Wick utspelar sig i en surrealistisk värld; en neonblänkande, stiliserad värld. Chad Stahelski utnyttjar miljöerna maximalt, i synnerhet under scenerna i Rom, vilka ser ut som - tja, som om Dario Argento fått för sig att göra en actionfilm på den tiden Argento fortfarande var bra. Varken i Rom eller i New York finns det några vanliga bostäder eller kontor, alla rör sig i antika palats eller superdesignade byggnader - en lång eldstrid utspelar sig till exempel i ett stort konstgalleri.

Om LA LA LAND är en musikal som lider stor brist på ordentliga dansnummer, är JOHN WICK: CHAPTER 2 en musikal som lider brist på sångnummer. Filmens många actionscener - och de är många - är koreograferade som blodiga dansnummer, där Wick rör sig enligt vissa mönster; han kännetecken är att skjuta sina motståndare i pannan på nära håll. Den här filmen är enastående våldsam - de välklädda mördarna skjuter, slår och sparkar hejvilt, och till skillnad från i till exempel RESIDENT EVIL: THE FINAL CHAPTER, går det att se vad som sker. Stahelski vet att kulsprutesnabb klippning sällan är av godo.
Allt ultravåld till trots, går det inte att ta John Wicks äventyr på allvar - det är alltför stiliserat och orealistiskt. Dessutom bjuds det på en hel del medveten humor - till exempel när Wick och en mördare som spelas av Common promenerar genom en tunnelbanestation och samtidigt försöker ha ihjäl varandra, utan att någon upptäcker vad de sysslar med.

Peter Stormare figurerar i en prolog, han spelar bror till Micke Nyqvists rollfigur, som strök med i förra filmen. Ruby Rose, från ovannämnda RESIDENT EVIL-film, spelar en cool mördare som är stum och talar med teckenspråk, Laurence Fishburne gestaltar en besynnerlig figur i organisationen, Ian McShane och John Leguizamo återkommer från första filmen, och som en trevlig överraskning dyker självaste Franco Nero upp i en liten roll! Franco Nero, gott folk - tacka och ta emot!

JOHN WICK: CHAPTER 2 är kanske inte riktigt lika bra som den första filmen, men det beror nog mest på att nyhetens behag har lagt sig. Jag gillar den här nya filmen - jag gillar den mycket. Det här är en film som levererar precis det man förväntar sig.

Tänker du bara se actionfilm i år, är det förstås JOHN WICK: CHAPTER 2 du ska se. Men om du bara tänker se en actionfilm i år - varför i hela världen då? Du måste verkligen gå på bio oftare! Du måste köpa fler filmer på DVD och Blu-ray! Om alla skulle tänka som du; "Jag ska bara se en actionfilm", då kommer ju landets alla biografer att tvingas slå igen. Och det är det förhoppningsvis ingen som vill!







(Biopremiär 24/2)




onsdag 16 januari 2013

Bio: Django Unchained

Foton copyright (c) Sony Pictures Sverige

När jag var barn på 1970-talet läste jag i "Allt om Lucky Luke" att Lucky Luke-albumet "Angivaren" är en parodi på de italienska westernsfilmerna. Italienska? Vaddå för italienska westernfilmer? Det fanns väl inte? Jag hade sett en tråkig tysk western på TV en gång, men det var väl allt. Westerns, det är ju en amerikansk pryl. "Allt om Lucky Luke" innehöll även Gotlibs blodiga parodi "Lucky Luke Spaghetti". Jag förstod inte vad den drev med.

Några år senare såg jag mitt livs första hyrvideo. DE BLODIGA STÖVLARNAS KULLE (BOOT HILL) från 1969 med Terence Hill och Bud Spencer. Det var jag som valde den. Jag tror inte att jag och mina kompisar kände till att den var italiensk. Däremot avskydde vi filmen, vi tyckte att den var skitdålig.

Hyrkassetten från VTC.
Ytterligare några år senare var jag bättre påläst. Jag stegade in på Hvilans Video i Landskrona för att hyra en spaghettiwestern. Alla filmer tio spänn - utom porren, som var dyrare. Jag gick längs den lilla trånga gången i den minimala lokalen, vidare uppför den lilla halvtrappan, och däruppe till höger, i ett sådant där blädderställ, fanns westernfilmerna - eller "Pang-pang", som det stod på skylten. I stort sett samtliga filmer där var italienska. De flesta från VTC. Alla såg väldigt tuffa ut. Jag hade ingen aning om att den jag valde var den tuffaste av dem allihop: Sergio Corbuccis DJANGO från 1966 med Franco Nero i sin genombrottsroll.

Frågan är om inte DJANGO är den western som i långa loppet gjort störst intryck på mig. Visst, Sergio Leones visuella stil slog an något alldeles extra, men DJANGO var tuffare, skitigare, märkligare - och otroligt fascinerande. Den var också något sanslöst våldsam. Filmen totalförbjöds i ett flertal länder - och egentligen var den förstås förbjuden för biovisning även i Sverige. Något VTC tack och lov struntade i.

DJANGO blev en remarkabel framgång och det dröjde inte länge innan italienarna började göra inofficiella uppföljare - copyrightreglerna i Italien är som bekant lite luddiga. Man döpte även om helt orelaterade westerns och stoppade in namnet Django i titeln. Bäst av dessa är en annan av mina favoriter; Giulio Questis mytomspynna och bisarra DJANGO, KILL - IF YOU LIVE, SHOOT! från 1967. I den finns ingen som heter Django. I Tyskland döpte man om alla nya filmer med Franco Nero till något med Django i titeln, oavsett vad de handlade om.
Det finns bara en officiell uppföljare till DJANGO. 1987 gjorde Nello Rossati DJANGO STRIKES AGAIN (FRUKTAD REBELL i Sverige!) med Franco Nero. En förhållandevis usel film som utspelar sig i Sydamerika. Men nu är tydligen Nero på gång igen med något som ska heta DJANGO LIVES; en lågbudgetfilm.

Nå. Till saken. Till Quentin Tarantino och DJANGO UNCHAINED. En film som blivit Oscarsnominerad - och omdebatterad. Tydligen har den även blivit den Tarantinofilm som spelat in mest pengar. Vilket den är väl värd!
Sedan 1990-talet har jag räknat ut Quentin Tarantino flera gånger. När han gjorde RESERVOIR DOGS och PULP FICTION var han ju coolast i världen. Tyvärr skapade han även en med tiden väldigt irriterande trend med gangsterfilmer med skruvad handling, tillspetsat bildspråk och ironiskt våld (Och nej, PULP FICTION håller ju inte idag). När JACKIE BROWN kom hade jag tröttnat. Men så kom plötsligt KILL BILL VOLUME 1, som jag då tyckte var bättre än allt annat han gjort. KILL BILL VOLUME 2 var lite svagare, och när den gravt misslyckade DEATH PROOF kom, räknade jag ut Tarantino igen. Men vad hände då, jo, då kom mästerverket INGLOURIOUS BASTERDS - som jag genast utsåg till den bästa film Quentin Tarantino gjort. Det tycker jag fortfarande.

... Vid sidan av DJANGO UNCHAINED får jag nog skjuta in nu.

För satan vad bra det här är!

DJANGO UNCHAINED öppnar med Luis Bacalovs klassiska ledmotiv från 1966-års DJANGO, och de röda förtexterna har samma typsnitt som originalets. Extra trevlig är textskylten "And with the friendly participation of Franco Nero".
Jamie Foxx är Django, som tillsammans med en handfull slavar transporteras genom ödemarken. Slavdrivarna rider, de kedjade slavarna till fots - och barfota. Men mitt i den kalla vinternatten dyker plötsligt tandläkaren och prisjägaren dr King Schultz (Christoph Waltz) och hans häst Fritz upp. Han vill köpa Django, eftersom Django har sett och därför kan känna igen tre efterlysta mördare. Schultz köper Django, men tvingas ändå att döda slavdrivarna, och så ger sig den udda duon Schultz och Djano iväg. "A nigger on a horse!" utbrister folk förskräckt när de får se Django komma ridande.

Django hjälper till att jaga banditer under vintern och får en tredjedel av prissumman som ersättning, därefter ska han leta upp sin tysktalande (!) fru Broomhilda von Shaft (Kerry Washington), som ska finns på en plantage någonstans. På vägen träffar Django och Schultz på en massa udda existenser. Don Johnson är den grymme och slajmige plantageägaren Big Daddy, som samlar ihop ett maskerat uppbåd för att göra sig av med duon efter att de dödat tre efterlysta på plantagen.

Mängder av badguys stryker med innan de når fram till den excentriske Calvin Candies (Leonardo DiCaprio) plantage, där även Broomhilda finns - samt en obehaglig gammal slav; Stephen (Samuel L Jackson), som har bott på plantagen i 76 år och går helt i Candies ledband. Här ägnar man sig åt "mandingofajter" (brutala slagsmål mellan slavar), och här går det snett för Django och Schultz. Självklart för att den förestående hämnden ska bli ännu mer tillfredställande.
Django möter Django! Franco Nero till höger.
Två timmar och 45 minuter varar det här. Långt? Javisst! Men långtifrån lika långt som, tja, HOBBIT eller LES MISÉRABLES.  Okej, nu hjälper det ju att jag är stor westernfan. Western, denna den manligaste av genrer. Bara detta faktum gör ju att jag är vänligt inställd.

DJANGO UNCHAINED är en väldigt cool film. Och dess coolhet beror till stor del på dess fantastiska skådespelaruppbåd. Här är så gott om kända ansikten att man nästan inte lägger märke till alla - och det var svårt att hänga med och läsa namnen i eftertexterna. Men vi hittar bland andra James Remar, Don Stroud, Russ Tamblyn, Bruce Dern, Jonah Hill, Zoe Bell, Robert Carradine, Tom Savini, Michael Parks - och Tarantino själv. Han har gått och blivit lite fläskig. Franco Nero figurerar i en liten och kort scen.

Jamie Foxx är utmärkt som Django, men filmens klarast lysande stjärna är Christoph Waltz. Karln är fullkomligt fantastisk! Det är inte konstigt att han Oscarnominerats - det är klart att han ska förses med guldgubben. Även Leonardo DiCaprio är strålande. Han har nog aldrig varit bättre än här, som ambivalent, insmickrande tosing.
De senaste veckorna har Quentin Tarantino tvingats försvara allt våld i filmen. Något han är trött på att göra. Men DJANGO UNCHAINED är en sanslöst våldsam och blodig film! Den är så våldsam att tapeterna skiftar färg. Bokstavligt talat - kolla in väggarna under filmens eldstrider! Det ser ut att spruta litervis med blod när folk blir skjutna och aldrig har det plaskat och slaskat mer när kulor slår in i människokroppar än här. De som inte skjuts får skallen krossad med hammare, eller blir piskad, kastad till hundarna, eller annat lämpligt. Eller sprängd med dynamit. Nej, det här är väl ingen datefilm. Fast det är det å andra sidan ingen som har påstått.

Bitvis är filmen även väldigt rolig. Scenerna med Big Daddys uppbåd är ren komedi. Och vi får se Django utföra festliga dressyrtrick medan ledmotivet till DOM KALLAR MIG TRINITY spelas.
En del har anklagat filmen för att vara rasistisk. Var de nu fått detta ifrån. Spike Lee, den lille surmulne gubben, vägrar att se filmen av respekt för sina förfäder. Här ska det inte komma någon och göra underhållningsfilm baserad på slaveriet! Men är det några som har gjort rasistiska filmer i sina dagar, är det väl Spike Lee och de likartade regissörer som kom fram samtidigt? DJANGO UNCHAINED innehåller ordet "nigger" oräkneliga gånger, vilket många retat upp sig på. Det är bara det att filmen utspelar sig två år före inbördeskriget och folk pratade så på den tiden. Att korrigera språk och beteende är historieförfalskning och fegt. Man kan inte fly undan det förlutna genom att sticka huvudet i sanden, vilket många verkar tro idag.

I vilket fall: DJANGO UNCHAINED är en fantastisk film! Jag tycker att det här är otroligt bra. Tufft, spännande, brutalt, underhållande, smart och fullkomligt enastående skådisar. Årets bästa film redan nu? Det är mycket möjligt!

Jag vill redan se om den ...






(Biopremiär 18/1)

torsdag 22 juli 2010

Bio: Letters to Juliet

Foton copyright © Nordisk Film
Jamen, för jävelen!
    Igår såg jag det fina, franska kärleksdramat MADEMOISELLE CHAMBON. Idag var det dags för mer kärlek. I amerikansk tappning. Fast kärleksfilm eller kärleksdrama är att ta i. Kärleksdravel känns mer passande.
    Amanda Seyfried (som ju ser ut som en fisk) är Sophie, som jobbar som faktagranskare på The New Yorker. Hon är förlovad med italienaren Victor, som spelas av mexikanen Gael García Bernal. Victor ska öppna restaurang i New York, han är en jävel på att laga mat och han tycker även om att vifta med armarna.
    Victor ska åka till Verona i Italien för att träffa- och skaffa leveran-
törer av råvaror och Sophie följer med - resan ska bli något slags bröllopsresa i förskott. Men väl där blir det inte som Sophie tänkt sig. Victor babblar nämligen bara om mat, tänker bara på mat, åker bara till ställen som har med mat att göra, så när han far iväg till en vinauktion i en annan stad, stannar Sophie kvar i Verona.
    Hon hittar en kåk i vilken Julia från Romeo & Julia tydligen bott; massor av fruntimmer vallfärdar dit varje dag för att skriva brev om kärlek till Julia; brev som de sedan trycker in i muren. Sophie följer efter en kvinna som samlar upp dessa brev - det visar sig att några kvinnor jobbar med att besvara breven; de hävdar att de jobbar som Julias sekreterare.
    Sophie råkar hitta ett gammalt brev från 1957, som hon besvarar. Ett par dagar senare stövlar Johan Glans in till Sophie och de andra kvinnorna. Nej, det är förstås inte Johan Glans. Det är en ung engelsman som heter Charlie och som spelas av australiern Christopher Egan. Men han ser ut som-, rör sig som- och beter sig som Johan Glans. Och han är minsann inte glad. Nu är han i Verona tillsammans med sin farmor Claire (Vanessa Redgrave), som en gång skrev brevet Sophie besvarat. Nu vill hon leta upp sitt livs kärlek Lorenzo, som hon inte träffat sedan hon valde fel 1957. En korkad idé, anser Johan Glans.
    Den oromantiske Johan Glans tycker att Sophie är en vidrig människa, men det gör inte Claire och tillsammans åker de runt i Toscana för att besöka alla Lorenzo Bartolini som bor där. Nu såg jag i förtexterna att Franco Nero skulle medverka, så jag förstod förstås på en gång att de skulle hitta Nero på slutet.
    Franco Fucking Nero!
    Han gör entré ridande på en häst!
    Jag var nästan på väg att höja betyget bara på grund av detta, men då skulle jag vara oschysst mot er. För det här är en fullkomligt vedervärdig film, vars enda försonande drag är de tjusiga italienska miljöerna - och Franco Nero.
    Varför Sophie är förlovad med Victor är en gåta - de två är olika som eld och vatten. Det hade förresten varit betydligt mer intressant om filmen istället handlade om hans matäventyr. Senare blir förstås Sophie förälskad i Johan Glans. Fan vet varför. Han är bara en konstig torrboll. Jag minns inte vad han sa att han jobbade med, men jag gissar på syokonsulent.
    Däremellan är det något alldeles oerhört banalt - och segt. Filmjäveln slutade ju aldrig! Den bara fortsatte och fortsatte och fortsatte. Jag började stånka och stöna. Aldrig blir det romantiskt eller roligt eller lite gulligt - eller ens underhållande. Antagligen måste man vara en tolvårig flicka för att uppskatta det här. Eller kärring. Jag vet inte.
    Regissören Gary Winicks förra film var den avskyvärda BRIDE WARS. Riktigt så illa är det inte den här gången, men LETTERS TO JULIET är allt annat än bra.
    Oliver Platt spelar redaktör på The New Yorker, men nämns inte i rollistan.
    Det ska han vara glad för.







(Biopremiär 23/7)

onsdag 17 juni 2009

Av allt att döma världens hårdaste dokumentärfilm!