DVD/Blu-ray/VOD: Nattens skräcknäste

NATTENS SKRÄCKNÄSTE (Rapid Stream Media)

Idag, när jag skriver detta, är det exakt fyra år sedan jag recenserade Francis Ford Coppolas senaste långfilm; den märkliga kalasfloppen TWIXT. Därför är det passande att jag nu skriver om en av Coppolas tidigaste, och bästa, filmer.
På DVD-omslagets baksida står det att detta är Coppolas första film. Fast det stämmer inte. Han hade dessförinnan regisserat två sexkomedier; THE BELLBOY AND THE PLAYGIRLS och TONIGHT FOR SURE (båda 1962), samt ryckt in och filmat extrascener till BATTLE BEYOND THE SUN och THE TERROR. Men 1963 års NATTENS SKRÄCKNÄSTE, bättre känd under originaltiteln DEMENTIA 13, var Coppolas första ... tja, mer "seriösa" film, och den första han satte sitt namn på.
NATTENS SKRÄCKNÄSTE är ett typexempel på att en låg budget inte spelar någon större roll, så länge man har talang och ett bra manus. Filmen, som producerades av Roger Corman, spelades in på Irland, samtidigt som Corman själv var där och regisserade den idag ganska bortglömda SPIKEN I BOTTEN/THE YOUNG RACERS. Coppola, som skrev sitt eget manus, fick låna Cormans skådespelare och filma på samma platser när det fanns tid över.
Detta är en rysare av klassiskt snitt, lite grann i samma anda som Arne Mattssons Hillmandeckare, fast med starkare betoning på skräck. Släkten Haloran huserar i ett gammalt irländskt slott. För en del år sedan drunknade yngsta dottern i dammen i trädgården. I filmens berömda, suggestiva inledning dör en av sönerna i en hjärtattack och dumpas i dammen av hustrun. Hon är ute efter ett arv, liksom ytterligare en släkting, som anländer till slottet. Samtidigt dyker det upp en mystisk yxmördare som stryker om kring på ägorna. Och är det så att den drunknade flickan spökar?

NATTENS SKRÄCKNÄSTE är en väldigt tajt film. Som de flesta andra B-filmer från den här tiden, är den kort; bara 72 minuter, men det är fullt tillräckligt. Filmen är spännande och synnerligen stämningsfull. Den påminner snarare om europeiska skräckfilmer, än amerikanska sådana. Filmfotot är bra. Patrick Magee dyker upp i en liten roll, vilket är trevligt. Coppolas kompis från filmskolan; FOXY BROWN-regissören Jack Hill, stod för ett par scener inspelade i USA.
Enligt DVD-omslaget är filmen nyrestaurerad, men det märkte jag inte så mycket av; bildkvalitén är inte så dålig som på vissa andra utgåvor av filmen, men det ser inte jättebra ut.
1963 måste några av filmens scener ha upplevts som väldigt chockerande. I Sverige totalförbjöds filmen, men godkändes för visning efter att följande klippts bort: 1. Bilden av jägarens avhuggna huvud som ramlar ned i dammen 2. Bilderna av det i boden hängande liket och läkarens avlägsnande av detta 3. Yxhugget i dockans ansikte. Med tanke på att speltiden krymp avsevärt, klippte antagligen distributören själv bort en del.

DVD: Twixt

TWIXT (Atlantic Film)

Jag tittar på Francis Ford Coppolas filmografi som regissör och konstaterar att han gjort sig ett namn på förhållandevis få titlar. AVLYSSNINGEN, GUDFADERN-trilogin, APOCALYPSE NOW. Någon vill kanske lägga till OUTSIDERS och RUMBLE FISH. De som inte gillar skräckfilm vill kanske även stoppa in BRAM STOKERS DRACULA (som jag byter ut mot den betydligt bättre NATTENS SKRÄCKNÄSTE, det vill säga DEMENTIA 13).

Men i övrigt handlar det om påfallande många filmer som glömts bort (JACK, REGNMAKAREN med flera) och ett par senare grejor jag nog inte ens hört talas om (YOUTH WITHOUT YOUTH, TETRO). Numera är Francis mest känd som Sofia Coppolas farsa. Nej, det är väl att ta i. Men ändå.

Kritikerna utomlands var inte nådiga när Coppolas senaste alster TWIXT hade premiär. Eller, tja, den hade knappt premiär - av ganska förståeliga skäl. Jag noterade otaliga ettor i betyg i diverse magasin och tidningar. Folk undrade vad Coppola sysslar med - och tydligen har TWIXT, som han även skrivit, varit ett gammalt drömprojekt. Man undrar verkligen varför han så tvunget velat göra den här filmen.

Om jag förstått saken rätt, betyder "twixt" att man fastnat mellan barndom och vuxenlivet - men tydligen har det fler betydelser. Tom Waits agerar berättarröst och Val Kilmer gör huvudrollen som författaren Hall Baltimore, som skriver framgångsrika bestsellers om häxor, men som krökar och är allmänt nerdekad. Han är ute på en signeringsturné och anländer till en liten håla utan bokhandel - han får sitta i järnhandeln, där han ignoreras av alla utom sheriffen, som spelas av Bruce Dern. Sheriffen vill skriva en bok tillsammans med Baltimore, den ska handla om en mystisk seriemördare som härjar i trakten. Barn har mördats och på bårhuset visar sheriffen upp liket av en flicka med en påle genom bröstet - som om hon vore en vampyr.

Den lilla hålan skryter med att Edgar Allan Poe en gång bodde på ett nu igenbommat hotell och på natten drömmer Baltimore om att han går dit och pratar med Poe (Ben Chaplin). Han träffar även spökflickan V (Elle Fanning), som verkar vara vänlig (och som i egenskap av spöke är fast mellan barndom och vuxenliv). Allt detta leder till att Baltimore får inspiration till en ny bok; "Vampyravrättningarna", och han försöker lösa mysteriet. För att lyckas med detta försöker han drömma så mycket som möjligt och ta hjälp av Poe och V.

... Som tydligt framgår är detta en synnerligen märklig film. Jag håller med de som undrar vad Coppola sysslar med. Dialogen är bitvis hemsk. Allting är krystat. Upplösningen är fullkomligt vedervärdig.

Men - jag måste säga att jag fann TWIXT rätt fascinerande. Jag satt trots allt och såg hela filmen från början till slut, till skillnad från alla de som gett upp och lämnat festivalvisningar eller stängt av DVD-spelaren. TWIXT känns lite grann som att Francis Ford Coppola leker David Lynch. Som om han försökt göra en vampyr- och spökversion av TWIN PEAKS. Miljöerna liknar de i Lynchs TV-serie, och persongalleriet är likartat - de är inte många, men de är alla udda. Drömscenerna går i lätt blåtonat svartvitt med röda detaljer (redan i RUMBLE FISH lekte Coppola med färgerna). Val Kilmers ex-fru Joanne Whalley dyker upp ett par gånger på en datorskärm som den bitchiga fru Baltimore.

Det hela är fånigt och dumt. Men ganska trevligt - och långtifrån så illa som mycket annat jag genomlider.

Edgar Allan Poe ligger förresten begravd i Baltimore.