Visar inlägg med etikett Frances McDormand. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Frances McDormand. Visa alla inlägg

tisdag 21 september 2021

Blu-ray/VOD: Blood Simple

BLOOD SIMPLE (Studio S Entertainment)


 

Det finns en del regissörer jag brukar - eller brukade - påstå vara mina favoritregissörer. Men, tittar jag på deras filmografier, konstaterar jag att de gjort fler mindre bra, slätstrukna, kanske direkt dåliga filmer, än bra. Ett tydligt exempel är Tim Burton, som nog inte gjort något riktigt bra på decennier.

Ett annat exempel är bröderna Coen - jag ser dem som en enhet, även om det är Joel som regisserar. Jag har sett alla långfilmer de gjort, och möjligtvis även något av det andra de fått ur sig. Jag kikar på deras filmografi och ser att där finns många filmer jag tycker är riktigt bra - men en hel del som är lättglömda, eller som inte tilltalade mig alls. Och, deras nyinspelning av LADYKILLERS tyckte jag var usel. Presskonferensen i Cannes var mycket roligare än filmen.   

Joel och Ethan Coen långfilmsdebuterade 1984 med thrillern BLOOD SIMPLE. Jag såg den på TV någon gång för 30-35 år sedan, jag bör även haft den inspelad på video - men det är så längesedan jag såg filmen, att jag bokstavligt talat inte kom ihåg någonting alls när jag satte mig ner för att se denna nya Blu-ray-utgåva.

Handlingen i BLOOD SIMPLE är inspirerad av ett Alfred Hitchcock-citat: “I thought it was time to show that it was very difficult, very painful, and it takes a very long time to kill a man.” Det är lite svårt att redogöra för handlingen i filmen utan att avslöja någonting. Det mesta i filmen är nämligen oväntat, oförutsägbart.

I handlingens centrum står Ray (John Getz), Abby (Frances McDormand), Julian Marty (Dan Hedaya) och en namnlös privatdeckare (i manuset heter han Loren Visser), som spelas av M Emmett Walsh. Abby är gift med den slemme barägaren Julian. Julian misstänker att Abby är otrogen, så han låter en privatdeckare kolla upp henne. Det visar sig att Abby har en älskare; Ray. Eftersom Julian är en ond herre, beordrar han privatdeckaren att mörda både Ray och Abby. Saker och ting går inte som planerat. Och ja, det är väldigt besvärligt att ha ihjäl en människa, ska det visa sig.

Jag har länge inbillat mig att BLOOD SIMPLE nog är bröderna Coens bästa film. Efter att nu sett om den, vill jag påstå att så kan vara fallet. Filmen är i alla fall en av deras absolut bästa, den är ohyggligt bra. Genren är film noir, det är en hårdkokt och ytterst stämningsfull film. Den utspelar sig i Texas, en plats som framstår som lika mystisk som hotfull. Rollfigurerna är skruvade, märkliga, väl utmejslade, påfallande många av dem svettas ymnigt.

Jag läste inga amerikanska och engelska filmtidningar 1984, men några år senare, när jag börjat samla på mig nya och gamla nummer av skräckfilmstidningen Fangoria, noterade jag att bröderna Coen omnämndes som "Sam Raimis kompisar" när BLOOD SIMPLE skulle ha premiär. Joel Coen hjälpte nämligen till med att klippa Sam Raimis THE EVIL DEAD, som fick amerikansk biopremiär 1983. 1984 var således Raimi stjärnan.  

Det var även Sam Raimi som föreslog att bröderna Coen skulle göra en fejktrailer för sin planerade debut, för att skrapa ihop pengar till att göra BLOOD SIMPLE. Raimi hade gjort en Super 8-version av THE EVIL DEAD som han i slutet av 70-talet visat för potentiella investerare. Coens gjorde en trailer, med Bruce Campbell i Dan Hedayas roll, och med hjälp av denna drog de in 750 000 dollar, och kunde påbörja inspelningen. Denna fejktrailer ligger på Blu-ray-utgåvan, och faktum är att den är märkligt lik trailern till THE EVIL DEAD, på flera sätt; de verkar till och med ha använt samma ljudeffekter.

Denna nya utgåva innehåller filmens "Director's cut". Enligt IMDb är denna tre minuter kortare än originalversionen, men i en intervju bland extramaterialet säger Joel Coen att den är "typ tio minuter kortare". Jag vet inte vad som stämmer, och jag vet inte vad som klippts bort. Joel Coen säger att han passade på att ta bort det han inte var nöjd med efter första klippningen. 

Förutom en intervju med bröderna Coen, hittar vi intervjuer med John Getz och M Emmett Walsh bland extramaterialet, samt en rad trailers. Här finns även ett kommentarspår, men det har jag inte lyssnat på - jag har sällan tid för sådant nuförtiden.

BLOOD SIMPLE är en film av ett slag vi sällan ser idag. Det är en gedigen thriller för vuxna. Hård och skoningslös, klassiskt tema, inspiration från böcker och filmer från 1900-talets första hälft, och med vissa konstnärliga ambitioner. Visst händer det att vi fortfarande kan se liknande filmer, men numera är det mesta alltför vattenkammat, för att passa en så bred - och ung - publik som möjligt. 

Mina varmaste rekommendationer!


½ 


söndag 7 januari 2018

Bio: Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Avdelningen för filmer med hopplösa titlar:

THREE BILLBOARDS är inte svårt att komma ihåg. Ej heller THREE BILLBOARDS OUTSIDE. Men sedan blir det svårare. Var fanns nu de här reklamskyltarna? Vad hette staden? Och vilken stat var det? Minnesota? Mississippi? Varför försågs denna utomordentliga film med en alldeles för lång titel ingen kommer ihåg? När det gäller titeln hamnar den i samma liga som I AM THE PRETTY THING THAT LIVES IN THE HOUSE och YOUR VICE IS A LOCKED ROOM AND ONLY I HAVE THE KEY (vilken i original heter IL TUO VIZIO È UNA STANZA CHIUSA E SOLO IO NE HO LA CHIAVE).

... Men utomordentlig är den här filmen. Det här är en fantastiskt bra film. Jag såg den på en pressvisning redan i höstas, vilket gjorde den till den bästa (nya) film jag såg under 2017. Eftersom den alltså får svensk premiär först nu; 2018, lär den även bli 2018 års bästa film. Jag har svårt att tänka mig att det kommer att komma något som är bättre än det här.

THREE BILLBOARDS OUTSIDE EBBING, MISSOURI är den tredje långfilmen med manus och regi av engelsmannen Martin McDonagh. Det var han som gjorde IN BRUGES och SEVEN PSYCHOPATHS. Nu utbrister många "Men de filmerna är ju skitbra!". Jag kan inte hålla med - eftersom jag av någon anledning inte sett dem. Detta kommer dock att åtgärdas, de är nu på väg hem till mig.
Genren är svart komiskt drama, och det handlar om en typ av film jag är mycket förtjust i och som vi får se alldeles för sällan. En intelligent film för en vuxen publik; en film med fantastisk dialog, fascinerande rollfigurer, och sådär lagom skruvade händelser - det riskerar aldrig att spåra ur och bli surrealistiskt eller tramsigt, eller alltför konstnärligt och arty-farty.

Frances McDormand spelar den bittra Mildred, vars dotter våldtagits och mördats. Hon anser att den lokala polischefen Willoughby (Woody Harrelson) och hans män inte gjort tillräckligt för att hitta dotterns mördare. Därför hyr hon tre stora reklamskyltar längs infarten till Ebbing; staden hon bor i, och på dessa låter hon klistra upp sitt budskap till Willoughby.

Reklamskyltarna väcker uppmärksamhet både i Ebbing och i media. Sam Rockwell spelar polisen Dixon, som blandar sig i utredningen. Dixon är en våldsam och korkad morsgris, och han ställer till det.
Vi rör oss lite grann i bröderna Coen-land - men THREE BILLBOARDS OUTSIDE EBBING, MISSOURI är bättre än det mesta bröderna Coen fått ur sig de senaste åren. Skådespelarinsatserna är strålande, och förutom de jag nämner här ovan, syns bland andra Caleb Landry Jones, Abbie Cornish och Peter Dinklage.

Till skillnad från så många andra filmer idag, lyckas den här filmen hålla intresset uppe från början till slut. Det här är modern amerikansk film när den är som bäst.

THREE BILLBOARDS OUTSIDE EBBING, MISSOURI är nominerad till sex Golden Globe-statyetter. Det skulle inte förvåna mig om den även kommer att Oscarnomineras i några klasser.







(Biopremiär 12/1)

tisdag 16 februari 2016

Bio: Hail, Caesar!

Foton copyright (c) UIP
Jag har slutat att se fram emot bröderna Coens filmer, eftersom jag ofta blir besviken. Jag ser att jag visst gav INSIDE LLEWYN DAVIS en trea i betyg, men jag minns ingenting alls av den.
... Men så kommer då nya komedin HAIL, CAESAR! - och den visar sig vara en av brödraparets allra bästa filmer. Det här är det bästa de gjort sedan O, BROTHER WHERE ART THOU? från år 2000. Dessutom är det den roligaste film jag sett på väldigt, väldigt länge - som komedi är filmen enastående.
Förra veckan hade TRUMBO premiär; en film om Hollywood på 1940- och 50-talen. HAIL, CAESAR! känns lite som en tandemfilm till TRUMBO, för även Coensbrödernas film avhandlar kommunister och mäktiga skvallerkrönikörer i Hollywood.
Det är tidigt 1950-tal. Josh Brolin spelar Eddie Mannix, som jobbar på filmbolaget Capitol. Han är något slags fixare som reder ut alla problem och håller produktionerna på rätt köl. Och stora problem uppstår under inspelningen av det episka romardramat HAIL, CAESAR - A TALE OF THE CHRIST. Filmstjärnan Baird Whitlock (George Clooney), som har huvudrollen, drogas under inspelningen och förs bort - Wayne Knight (Newman i SEINFELD) är skitrolig som den harpspelande, nervöse statisten som drogar Baird. Baird förs bort och hamnar hos en grupp kommunistiska manusförfattare, som vill ha hundra tusen dollar i lösen för stjärnan.
Mannix har fler problem att lösa. Vattenbalettstjärnan DeeAnna Moran (Scarlett Johansson) är gravid, vilket absolut inte får komma ut - hon är inte gift, och hennes image är att vara oskuldsfull. Regissören Laurence Laurentz (Ralph Fiennes) spelar in ett drama och tvingas placera den bonnige cowboyskådisen Hobie Doyle (Alden Ehrenreich) i huvudrollen som elegant societetskille. Hobie kan inte agera. Och så dyker Tilda Swinton upp som tvillingarna Thora och Thessaly Thacker, konkurrerande skvallerkrönikörer som hatar varandra. De motsvarar Hedda Hopper och de vill göra ett avslöjande som kan krossa Baird Whitlocks karriär.
Det enda sättet att göra klassisk Hollywoodmusikal på idag, är att göra en film om det gamla Hollywood - och bröderna Coen går verkligen loss i den här filmen. Estetiskt sett är HAIL, CAESAR! en film som får en att trilla baklänges med mungiporna uppe vid öronen. Filmen går i sköna TechniColorfärger, miljöskildringen är utmärkt, och vid ett par tillfällen serveras shownummer som skulle kunna vara hämtade ur MGM-filmer från 50-talet - som den Esther Williams-inspirerade vattenbaletten med Scarlett Johansson i centrum.
... Och så har vi Channing Tatum. Jösses. Han spelar Gene Kelly-varianten Burt Gurney. Även om han bara medverkar i ett par scener, så står dansnumret med sjömän på en bar ut. Gene Kelly torde applådera i sin grav. Det här måste ses - det är otroligt imponerande. Vem hade förväntat sig det här av Channing Tatum?
Det förekommer fler kända namn i rollistan, ibland i minimala roller: Jonah Hill, Frances McDormand och Clancy Brown, för att nämna tre. En av smårollerna får jag inte glömma:
Christopher Lambert! Han gör sitt livs roll som den svenske regissören Arne Seslum. Ge karln en Oscar! Jag skrattade så att jag grät när han pratade om sin fru och sina barn hemma i Malmö.
Alden Ehrenreich är strålande som den sjungande cowboyen. Jag kände igen Ehrenreich, men kunde inte placera honom. Nu kollade jag upp honom. Han medverkade i Francis Ford Coppolas usla TWIXT, men han gjorde även den manliga huvudrollen i floppen BEAUTIFUL CREATURES. I min recension av den sistnämnda skrev jag att Ehrenreich ser lite udda och gammaldags ut, och det är väl därför han funkar så otroligt bra i HAIL, CAESAR!
HAIL, CAESAR! är verkligen en film för cineaster - men jag hoppas att även "vanliga" biobesökare går och ser den. Sådana här filmer går det inte en på hundra, det går knappt en på tusen. Filmer som den här görs alldeles, alldeles för sällan nuförtiden. HAIL, CAESAR! är oförskämt rolig, underhållande, och en njutning från början till slut!







(Biopremiär 19/2)

-->


torsdag 1 augusti 2013

Bio: Promised Land

Foton copyright (c) Nonstop Entertainment

När jag för några dagar sedan var på bio - på en vanlig visning med en vanlig publik - visades trailern till ELYSIUM innan huvudfilmen. När Matt Damon dök upp utbrast en kille i publiken "Määtt Dääjmön!", vilket förstås var hysteriskt kul. I en intervju för en del år sedan sa Trey Parker att Matt Damon är en rätt cool kille, men när de fick se Matt Damon-dockan (till TEAM AMERICA) tyckte han och Matt Stone att den såg efterbliven ut.

Jag har alltid tyckt att Matt Damon är en rätt trist snubbe. Åtminstone när han figurerar i thrillers och actionfilmer. Han ser ju egentligen mest ut att jobba på en bensinmack. Och därför är han till sin fördel i PROMISED LAND, som är den första film han skrivit manus till (tillsammans med John Krasinski) sedan WILL HUNTING. Jag har inte sett WILL HUNTING. Den verkade så oerhört tråkig. Damon och Ben Affleck fick en Oscar för sitt manus - men några år senare berättade en känd manusdoktor (var det William Goldman?) att han skrivit om hela manuset för att få det att fungera.
Liksom WILL HUNTING är PROMISED LAND regisserad av Gus Van Sant - en extremt ojämn herre som gjort dunderfloppar som EVEN COWGIRLS GET THE BLUES, den fullkomligt onödiga remaken på PSYCHO, de närmast osebara arthousefilmerna ELEPHANT och LAST DAYS, och kul grejor som TILL VARJE PRIS (vilken jag faktiskt glömt bort tills jag nu såg titeln listad). Till skillnad från experiment som LAST DAYS, är PROMISED LAND ett tekniskt sett traditionellt drama, om än med bitvis nästan dokumentära inslag.
Ett drama om naturgas, kan det vara något? Nä, det låter ju hur trist som helst. Och det borde det också vara - om man inte är mossmus (tack för det uttrycket, Kalle!) och går loss på sådant här. Matt Damon och Frances McDormand är Steve Butler och Sue Thomason, som jobbar åt företaget Global. Global sysslar med något som kallas fracking; att spruta in vatten blandat med kemikalier i marken, så att den spricker och naturgas frigörs. En hårt kritiserad metod, eftersom den kan medföra hälsorisker.

Steve och Sue åker runt i de fattigare delarna av USA (jo, det här är ju USA, och där finns det fortfarande stora områden som betraktas som fattiga) för att övertala befolkningen att gå med på att upplåta marken till fracking, något den fattiga och hårt slitande bönderna kan tjäna stora pengar på. Men när de kommer till en liten anonym håla på vischan går saker och ting inte som de tänkt sig. Vid ett möte med byborna opponerar en gammal lärare (Hal Holbrook, som nu är 88 år gammal!) sig och påtalar faran med det hela.

Steve och Sue kämpar dock vidare. Steve råkar även bli betuttad i en trevlig skolfröken i byn (Rosemarie DeWitt), medan Sue attraheras av charknutten (Titus Welliver) som äger en butik som säljer bensin, vapen och gitarrer. Det ser ut som om det ska gå att övertala byborna att skriva på så att Global kan sätta igång och borra.
"Määtt Dääjmön!"
Men så anländer en viss Dustin Noble (Krasinski), en rabiat miljöaktivist - och genast blir projektet tufft att genomföra för global. Den karismatiske och entusiastiske Noble for med sig folket och Global smutskastas. Steve och Sue måste tänka till och ta till alla knep för att vinna tillbaka folkets förtroende.

Tonen i PROMISED LAND är lågmäld och det hela känns väldigt realistiskt. Filmen är något alldeles välgjord och välspelad; jag gissar dessutom att många av statisterna är folk från orten. Många bilder från den här gråa lilla hålan ser ut att vara "på riktigt", den gamle sheriffen som står på sin terass, folk som bara hänger, en amerikansk flagga som slött vajar i en nedgången trädgård - det ser ut som bilder vi sett åtskilliga gånger i nyheterna på TV när det vanliga, trista Amerika ska skildras.

PROMISED LAND är en bra och intressant film, här och där är den även riktigt rolig (vilket är McDormands förtjänst), och Damon är till sin fördel som trist lakej åt Global; en snäll kille som bara gör sitt jobb. Det är kul att återse Hal Holbrook - ni vet, skurken i MAGNUM FORCE. Men jag väljer trots detta att bara sätta en trea i betyg. Mot slutet dyker det upp en twist jag inte riktigt köper - rättare sagt, jag köper att liknande saker säkert sker, men inte på samma överdrivna sätt som i den här filmen. Jag gillar inte heller den avslutande moralkakan Steve Butler plötsligt plockar ut ur ugnen - det blir för tillrättalagt. Och ett tredje skäl till att jag inte sätter en fyra, är det faktum att jag säkerligen aldrig kommer att se om den här filmen. Till skillnad från NINJA III: THE DOMINATION.
 





(Biopremiär 2/8)

onsdag 1 augusti 2012

Bio: Madagaskar 3

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige

Jag kastade alldeles just nu ett getöga på min recension av MADAGASKAR 2. Jag var övertygad om att jag gett den en tvåa i betyg. Eller en etta. Jag minns den som väldigt, väldigt dålig. Och jag tyckte inte heller om den första filmen (som jag inte recenserat). Därför blir jag förvånad när jag ser att jag satte en trea när tvåan kom 2008!

Nu når den tredje filmen svenska biografer, en aning försenad - det är ett bra tag sedan den gick upp på bio i USA, där den genast klättrade upp på biotoppens översta plats och oväntat drog in en massa pengar; mer pengar än förväntat. Konkurrensen på biograferna var nog inte så hård just då.

Detta faktum ökade inte mina förväntningar på filmen. Och nu har jag sett den. Min spontana reaktion direkt efter visningen var att, tja, den är bättre än de tidigare filmerna, men den kan inte få mer än en tvåa i betyg. Som sagt - jag hade helt glömt bort hur generös jag var med betyget förra gången.

Lejonet Alex (Ben Stiller), zebran Marty (Chris Rock), giraffen Melman (David Schwimmer), flodhästen Gloria (Jada Pinkett Smith) och de andra djuren häckar i Afrika när filmen börjar. De har tradigt. Faktum är att de längtar hem till New York - och till zoo:et de rymde från i första filmen. Jo, jag vet, det låter onekligen konstigt. Längta efter ett liv i fångenskap? För att ta sig hem behöver de hjälp av pingvinerna (den här filmseriens stjärnor), och de befinner sig i Monte Carlo tillsammans med ett gäng apor.
Våra huvudpersoner (huvuddjur?) simmar till Monte Carlo och tar sig in på casinot, men får genast den rabiata djurfångaren Dubois (Frances McDormand) efter sig - hon vill ha Alex' huvud på väggen. Djuren träffar på ett gäng djur från en italiensk cirkus och rymmer med dessa. Cirkusens nummer är usla, men Alex och kompani låtsas vara från en amerikansk cirkus, de sätter ihop en ny show och turnerar runt Europa med sikte på att ta sig till Amerika. Alex blir kär i trapetsakrobaten Gia (Jessica Chastain). Och hela tiden jagas de av Dubois och hennes mannar.

Vissa inslag är riktigt roliga. Jag skrattade till några gånger. Den korkade lille ekorren är skojig. Liksom pingvinerna. Animeringen är kompetent och det är mycket 3D för pengarna. Jag gissar även att filmen lyfts när man, som jag, ser den med de amerikanska originalrösterna.
Men som helhet funkar MADAGASKAR 3 inget vidare. Den är för lång och stökig. Alldeles för många märkliga, psykedeliska cirkusnummer, fyllda med glada färger. Lite för många jakter. Och handlingen är lite konstig. Cirkusen sköts av djuren själva, där finns inga människor. Och att applicera cirkusromantik på djuren känns lite ... skumt. Jag menar, det är ju inte djuren som rymmer med cirkusen  - djuren är lika fångna där som på ett zoo. I verkligheten, alltså. Om ni tillåter mig vara politiskt korrekt ett par sekunder (det kommer snart att gå över, jag lovar; jag är inte bra på att vara PK).

... Men jag tycker nog att filmen - som regisserats av Eric Darnell, Tom McGrath och Conrad Vernon - är bättre än tvåan. Oavsett vad jag skrev för fyra år sedan.









(Biopremiär 1/8)

tisdag 5 juni 2012

Bio: Moonrise Kingdom

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Det finns vissa kulturyttringar och former av humor jag har väldigt, väldigt svårt för. Detta innebär att jag har väldigt, väldigt svårt för filmskapare som ägnar sig åt filmer inom just de ramarna. Charlie Kaufman är en av dem. Michel Gondry en annan. Spike Jonze en tredje.
Och så har vi Wes Anderson.
Många av filmerna de här herrarna gör, är något slags distanserade, stiliserade, ironiska, pretentiösa, överdesignade independentkomedier, avsedda för grubblande och eventuellt hämmade intellektuella av ett slag som främst hittas i New York och på olika seriösa filmfestivaler världen över. Som till exempel Cannes, där MOONRISE KINGDOM agerade öppningsfilm förra månaden. Märkliga filmer som jag omöjligt kan engageras i och som jag ofta tycker har en tendens att bli fjantiga - på fel sätt. Ni vet, ungefär som när en del så kallade seriösa teatergrupper får för sig att satsa på komedi eller barnteater utan att riktigt veta hur de ska göra och utan att ha fallenhet för det. Det blir fel. Och irriterande. Som när Spike Jonze gjorde världens sämsta barnfilm TILL VILDINGARNAS LAND. Eller Andersons dockfilm som varken var barn- eller vuxenfilm; DEN FANTASTISKA RÄVEN.

MOONRISE KINGDOM är en barnfilm för vuxna. Eller en vuxenfilm för barn. Eller en familjefilm för folk utan familjer. Året är 1965 och spelplatsen en ö någonstans i New England. Jared Gilman spelar den introverte, överintelligente tolvårige, föräldralöse pojkscouten Sam, som en dag rymmer från ett scoutläger. Övriga scouter - anförda av Edward Norton - polis, ett skrå som inskränker sig till Bruce Willis, liksom föräldrar och andra genomsöker ön.
Det visar sig att Sam förälskat sig i den jämngamla och introverta Suzy (Kara Hayward) och de unga tu har rymt till en strand där de slagit läger och byggt sig en egen värld; Moonrise Kingdom. Men säg den lycka som varar för evigt. De upptäcks och de sociala myndigheterna (representerade av Tilda Swinton helt klädd i blått) vill spärra in Sam på en ungdomsanstalt. Suzys stränga föräldrar (Bill Murray och Frances McDormand) är inte heller glada och förbjuder dottern att någonsin träffa Sam igen.
Men i sann amerikansk anda - rättare sagt, i sann, gammaldags Hollywoodanda - bestämmer sig rättrådiga scouter och poliser för att hjälpa det förälskade unga paret.
MOONRISE KINGDOM innehåller en del roliga scener. Små knasiga insidenter. Ett par kul rollfigurer. Även Harvey Keitel dyker upp som stenhård scoutledare. Kärlekshistorien mellan Sam och Suzy är rätt gullig, i synnerhet en ... romantisk scen på stranden. Edward Norton är bra. Jag gillar i synnerhet sättet han håller sin cigarrett på på.

Det här är en lättsam och smått roande film, men som helhet fungerar det inte. När Wes Anderson satt ihop dessa småroliga scener har det inte blivit något annat än samma lätt irriterande och pretentiösa film som vanligt. Okej, lite bättre än vanligt. Men ändå. Det hela är för distanserat för att jag ska kunna engagera mig. Allting känns alldeles för sökt, all dialog är sökt. Iscensättningen är sökt. Några av rollfigurerna är lite för skruvade på ett "konstnärligt" sätt. Flera gånger river man den fjärde väggen och folk tittar ut på oss i publiken, då och då ploppar det även upp en berättare vänd till oss åskådare.
Sådant här går hem hos väldigt många filmkritiker. Det går även hem på filmfestivaler. Intellektuella fransmän älskar sådant här. Om du tillhör de som älskar Wes Anderson, lär du bli nöjd. Filmen innehåller allt du kan begära från Wes Anderson. Själv satt jag hela tiden och tänkte på denna minst sagt träffande parodi:

... För MOONRISE KINGDOM är verkligen precis som denna fejktrailer. Jag längtar inte efter nästa Wes Anderson-film.







(Biopremiär 6/6)

tisdag 6 mars 2012

Bio: This Must Be the Place

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Avdelningen för konstiga och framför allt pretentiösa filmer. Americana the Italian way. THIS MUST BE THE PLACE är en italiensk-fransk-irländsk samproduktion i regi av Paolo Sorrentino. I övrigt vetefan vad det här är.

Sean Penn spelar den överårige, sedan länge pensionerade rockstjärnan Cheyenne; amerikan, men boende i Dublin med sin fru sedan 35 år (spelad av Frances McDormand). Cheyenne bor i en enorm, pampig kåk. Han klär och sminkar sig som Robert Smith i The Cure, men i övrigt påminner han mest om Ozzy. Cheyenne är en udda typ och han plågas av det faktum att två unga killar begick självmord efter att ha lyssnat på hans låtar - deppiga popsånger som skrevs enbart för att det var inne med sådana.

Denne gamle rockstjärna - vars musik vi aldrig får höra - släpar runt på sin dramaten. Han går på stan. Han handlar fryspizza. Han ser ut och rör sig som en 75-åring med för mycket smink.
Så nås han av beskedet att hans far, som han inte pratat med på 30 år, ligger för döden hemma i New York. Cheyenne åker dit, farsgubben har dött, familjen är judisk och fadern (Fritz Weaver gör hans röst som voice over) var en överlevare från Auschwitz. Judd Hirsch dyker upp som den stenhårde nazistjägaren Mordecai Miller, som berättar att Cheyennes far ville hämnas allt som hände under kriget. Cheyenne får för sig att fullfölja denna hämnd, och beger sig ut på en odyssé i bland annat New Mexico för att hitta en viss Aloise Lange, En nazist som kom undan, och skjuta honom med en enorm revolver han inköper på vägen.

THIS MUST BE THE PLACE är en märklig historia - eller soppa. Bitvis intressant, men som helhet funkar den inte alls. Det som fungerar väl är de av allt att döma David Lynch-inspirerade bitarna. Med jämna mellanrum dyker det upp udda figurer eller skruvade situationer, ofta fullkomligt absurda. Cheyenne spelar bordtennis med några killar på ett fik. En jönsig kypare (eller vad han nu är) bjuds hem på middag. Att Harry Dean Stanton (som fyller 86 i sommar) medverkar förstärker Lynchkopplingen. Scenerna med Hirsch känns hämtade från en rakare komedi.
Filmfotot är tjusigt, miljöerna ofta lika tjusiga eller fascinerande, men i övrigt har filmen en massa problem - vid sidan av att det är ibland provocerande långsam.

Sean Penn och hans Cheyenne är det största problemet. Berättelsen hade eventuellt funkat bättre om Penn spelat en amerikansk hårdrockare i USA som ger sig ut på denna odyssé. Varför bor han i Dublin? Varför är han depprockare? Vad har det med historien att göra? Absolut ingenting. Och varför fortsätter han att klä och sminka sig som han gjorde under sin rockkarriär? Och varför i helvete beter sig- och låter Sean Penn som han gör?

Först visste jag inte vad jag skulle tro. Är detta en bra rollprestation - eller Penns sämsta någonsin? När filmen väl tog slut konstaterade jag att detta är en riktigt usel gestaltning. Cheyenne pratar långsamt med parodiskt ljus, pipig röst, och han har det fånigaste skratt/fniss vi hört på evigheter. Han verkar mer inspirerad av Ozzy än Robert Smith, han går som om han skitit på sig, han rör sig alltid långsamt. Ibland får han konstiga utbrott och ofta verkar han bakom flötet. Sean Penn spelar över som om världen är på väg att gå under.

Sorrentinos film må ha en del bra skådespelarinsatser och roliga inslag, men det här är ingen bra film. Scenerna och händelserna verkar inte höra ihop. Det är bara konstigt och intetsägande. Det är skruvat för sakens skull. Och slutscenen är ... dum.

David Byrne står för filmmusiken och medverkar i en scen som sig själv. Dessförinnan får vi se ett liveframträdande med honom; här är scenografin fullkomligt fantastisk. Till skillnad från den här filmen, alltså.







(Biopremiär 9/3)

fredag 1 juli 2011

Bio: Transformers 3

Foton copyright © Paramount Pictures Sweden

Först och främst: beklagar att denna recension är ett par dagar sen. Jag har helt enkelt inte hunnit skriva den förrän nu, och jag fick prioritera den amerikanska versionen av denna text. Nåja. Här har ni så jätterobotarna.

Som den store kompositören och textförfattaren Trey Parker engång i tiden skrev: "Why does Michael Bay keep on making movies?". Bay är känd för att göra stora, svindyra och öronbedövande actionfilmer som horder av människor går och ser, men som få egentligen verkar gilla. Och jag kommer fortfarande ihåg publikens skratt efter den allra första pressvisningen av ARMAGEDDON i Cannes... (Förvisso inte hela, filmen, utan de visade ett hopklipp vilket gjorde det hela ännu fånigare)

Nu är det återigen sommar, blockbustersäsongen är här - och återigen slår Bay till så att det smäller om det. Med betoning på smäller.

Jag kan inte påstå att jag har någon relation till Transformers. På 1980-talet köpte jag ibland leksakerna i present eller julklapp till en av mina kusiner, som är typ femton år yngre än jag, och jag tycker mig komma ihåg att jag köpte det första numret av serietidningen (styva pärmar), som jag läste i mina föräldrars bastu - och som jag inte begrep alls.

Vad jag däremot gillade i den svängen, var de japanska jätterobotarna, vilka kom tidigare och som var stora (notera ordvitsen!) i Sydeuropa i slutet av 70- och början av 80-talen. Jag upptäckte Goldrake (även känd som Grendizer, Grandizer och Goldorak), Mazinger och de andra när jag semestrade i Italien 1980.

1986 kom det en animerad Transformersfilm, vilken en kompis och jag såg på Fantastisk Filmfestival för några år sedan - efter att först ha hällt i oss några öl. Vi var nog 15-20 år äldre än de övriga i publiken, och de andra var troligen där av nostalgiska skäl. Min kompis och jag var där därför att Orson Welles stod för den mäktiga berättarrösten. Filmen var en obegriplig röra, vi skrattade mycket och diggate det småfåniga rocksoundtracket. En ung kille i publiken trodde att texten till Transformersledmotivet lös "Transformers - Warriors in the Sky". Tja, det ska ju egentligen vara "Transformers - More than meets the eye"...

Hur som helst. När Michael Bays blockbuster anlände 2007 hade jag inga förväntningar överhuvudtaget - i synnerhet då det ju handlade om en Michael Bay-film. Så jag måste allt säga att jag blev ganska överraskad när filmen visade sig vara både underhållande och rolig.

Underhållande och rolig. Det är två ord som definitivt inte passar in på 2009 års uppföljare, TRANSFORMERS: DE BESEGRADES HÄMND. Jösses. Den filmen är fullkomligt osebar. Okej, jag kan inte påstå att jag förstod allt om Transformersrasens urspring, dess histora, deras hemplanet och fan fan allt handlade om i den första filmen. Detta beror kanske på att jag är dålig på att vara uppmärksam när en pompös berättarröst trumpetar ut en massa fakta i en evighet. Men TRANSFORMERS 2 är som ett enda stort skrotupplag. Bokstavligt talat. Det är som att titta på ett kalejdoskop i 150 minuter. Den kan driva dig till vansinne. På riktigt. De som faktiskt begriper vad som försigår i den filmen förtjänar den medalj. Eller snarare en enkelbiljett till gökboet.

En kille som inte gillade TRANSFORMERS 2 alls, var ... gissa ... Michael Bay. Jodå. Regissören själv! Sedan den filmen hade premiär för två år sedan, har han kastat mög på den och sagt saker som "Varför sa ingen till mig att jag höll på att göra en skitfilm?". Därför lovade han att den tredje filmen skulle bli annorlunda. Mer som den första filmen. Och den skulle bli begriplig.

På grund av "säkerhetsskäl" pressvisades inte TRANSFORMERS: DARK OF THE MOON, som i Sverige fått den enklare titeln TRANSFORMERS 3, åtminstone inte här i Malmö, så jag fick gå på den antagligen utsålda smygpremiären på Royal (Sveriges största duk!) kvällen innan den egentliga premiären. Och vad ska jag säga? Jodå, den här gången är det betydligt bättre än förra gången. Okej, jag begriper fortfarande inte riktigt vaffan allt handlar om, varför allt det här händer, men det är väl för att jag är för gammal för att sätta mig in i Transformersmytologin.

Det hela börjar på 1960-talet. Vi får lite arkivklipp på JFK, en del manipulerat för att passa in i handlingen, och så får vi veta den verkliga orsaken till att Apollo 11 landade på månen 1969. Det visar sig att Neil Armstrong och Buzz Aldrin åkte dit som agenter för att undersöka en främmande farkost som kraschat på månens mörka sida. Farkosten är förstås ett rymdskepp från Cybertron, Transformers hemplanet.

Därefter hoppar vi till nutid. Shia LaBeouf är tillbaka som vår unge hjälte Sam, medan den problematiska divan Megan Fox fått kicken från serien. Fox har ersatts av den brittiska modellen Rosie Huntington-Whiteley, som spelar Sams nya flickvän Carly. Och ... Det allra första vi ser efter prologen, är en närbild på Carlys röv! Därefter smeker kameran hennes nakna ben - och den unga publiken, 75% killar, skrek "WOOO-HOOOOO!!!" på föreställningen jag var på. Fantastisk scen. PK-gänget, i synnerhet europeiska filmkritiker, kommer att hata denna scen.

Sam är arbetslös och letar alltid efter nytt jobb, medan Carly - som alltid klär sig som om hon ska iväg på ett modelljobb för Vogue - jobbar åt den superrike, coole men lite slemmige Dylan (Patrick Dempsey), vars kontor är fantastiskt elegant och fullproppat med de dyraste bilar man kan uppbringa. I en scen beskriver Dylan en bils vackra former, men vad vi ser i bild medan han pratar, är Carlys kropp - ännu en gång smeker kameran henne från topp till tå. 

Till slut lyckas Sam få ett jobb, i postrummet på ett märkligt företag vars chef är den ytterligt bisarre Bruce Brazos (John Malkovich). Vår hjälte hatar sitt jobb - men tack och lov så återvänder de ondskefulla Decepticonrobotarna för att leva jävel och härska över Jorden. Så, återigen måste Sam slå sig ihop medsin favorittransformer Bumblebee, den mäktige Optimus Prime och några andra snälla Autobotrobotar, samt med soldaterna Lennox (Josh Duhamel) och Epps (Tyrese Gibson) för att slåss mot den lede Megatron. Det här är något som inte uppskattas av försvarsministern Charlotte Mearing (Frances McDormand). Och så bryter förstås helvetet lös och inte helt överraskande får huvudpersonerna agera hjältar. Igen.

Jag borde egentligen inte tilldela den här filmen mer än två syndiga dvärgar. För det första är filmen alldeles för lång. Den vara 157 minuter och slutar aldrig. Några actionscener slutar aldrig de heller. Och story är ganska dum och väldigt oengagerande. Jag gillade grejen om månen och Apollo 11, men därefter blir det bara konstigt. Som det så ofta blir.

Rosie Huntington-Whiteley är ganska fruktansvärd. Visst är hon söt. Men - hon har karisma som en död potatis. Hon och hennes rollfigur har ingen som helst personlighet. Carly är ingenting annat än den här filmens julgranspynt. Plus dock för att hon tar sig igenom alla strapatser iförd högklackat.

Trots detta slänger jag in en tredje, halvsyndig dvärg. Varför då? Därför att vissa av rollfigurerna är riktigt bra. Malkovich är fantastisk som den knäppe chefen med de vitaste tänder jag någonsin sett. Frances McDormand verkar ha kul med sin roll. John Turturro är tillbaka som den exentriske Simmons. Och bäst av allt: Ken Jeong från BAKSMÄLLAN-filmerna har en liten roll. Scenerna utan Transformers är ofta överraskande skojiga. Och den riktige Buzz Aldrin dyker faktiskt upp som sig själv. För de flesta är väl Aldrin känd som den där andre killen på månen - men för folk som är som jag, är han främst känd från "The Buzz Aldrin Show" (okej, hur många kopplade den obskyra referensen?).

...Och så har vi de episka, gigantiska, ibland apokalyptiska actionsekvenserna. Och dessa är otroliga. Som jag nämnde är vissa av dem åt helvete för långa, men oj, är de imponerande. Filmen är i 3D, och till skillnad från PRIEST, THE LAST AIRBENDER och en massa andra konverterade fusk-3D-filmer, så filmades faktiskt den här i 3D. Visst, ibland lider den av samma problem som andra 3D-filmer, bilden har en tendens att bli oskarp, men några bombastiska, explosiva scener i slowmotion är direkt omtumlande.

Kanske är jag lite för snäll här, men hallå, det är sommar! Solen skiner! Låt oss vara snälla och glada! Och vaffan, ska jag vara ärlig, gillade jag den här mer ändra flera andra blockbusters som kommit på sistone.

Förresten! Hallå där, ni på mockbusterbolaget The Asylum! Var håller TRANSMORPHERS 3 hus?

 

 

 

 

(Biopremiär 29/6)