Visar inlägg med etikett François Damiens. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett François Damiens. Visa alla inlägg

onsdag 9 mars 2016

Bio: Det helt nya testamentet

Foton copyright (c) Njutafilms
Belgaren Jaco Van Dormael är antagligen mest känd för TOTO LE HÉROS, som var en snackis på festivaler 1991. Jag har inte sett den; den enda film av Van Dormael jag sett är MR NOBODY, som jag inte tyckte var speciellt bra. Sökt, krystad, pretentiös.
Hans nya film DET HELT NYA TESTAMENTET är en surrealistisk dramakomedi. Den börjar bra och roligt. Benoît Poelvoorde spelar Gud. Gud är en sluskig, ölpimplande karl som bor i en lägenhet med sin familj - Pili Groyne spelar tioåriga dottern Ea, som agerar filmens berättare. I begynnelsen skapade Gud Bryssel, som han först fyllde med djur. Därefter kom människorna. Gud gillar att hitta på jävelskap. Han sitter vid en dator på sitt kontor och skapar lagar bara för att jävlas - som att telefonen alltid ringer just som man lagt sig i badet, och att en syltmacka alltid faller med syltsidan neråt om man tappar den.
Ea har aldrig varit utanför lägenheten. Hennes bror Jesus tipsar henne om att hon kan rymma genom en tvättmaskin. Innan Ea rymmer smyger hon sig in på Guds kontor, och i tron att hon gör något bra, SMS:ar hon samtliga Bryssels invånare och meddelar när de kommer att dö. Något som skapar kaos.
Apostlarna är tolv, eftersom Gud ville att de skulle vara lika många som i ett hockeylag. Ea tänker hitta ytterligare sex apostlar, så att de blir lika många som i ett basebollag. Ea träffar en snäll lodis som blir den som skriver ner de sex nya apostlarnas berättelser, vilka samlas i ett nytt testamente.
Ungefär här börjar filmen tappa. Det är inte längre lika roligt. De ganska tragiska människorna berättar om sina liv, och lilla Ea ser till att de blir lyckliga. Det är förstås meningen att det ska vara upplyftande, men det blir mest lite sökt och tillgjort.
Francois Damiens från NATHALIE spelar en kille som, när han får reda på när han själv ska dö, köper ett gevär och börjar skjuta andra. Cathrine Deneuve gör en olycklig kvinna som inleder ett förhållande med en gorilla.
DET HELT NYA TESTAMENTET är en väldigt snygg film; de visuella effekterna är uppfinningsrika, färgskalor, dekorer och miljöer får mig att associera till fransk-belgiska seriealbum, estetiskt sett. Mycket i filmen är roligt; jag gillar scenerna med Gud och en del återkommande gags. Men som helhet blir det lite för arty, utdraget och tillgjort. Filmen är inte så bra som jag gärna vill att den ska vara.







(Biopremiär 11/3)

-->

onsdag 25 mars 2015

Bio: Familjen Bélier

Foton copyright (c) Scanbox
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!
FAMILJEN BÉLIER, i regi av Eric Lartigau (IDENTITY OF A KILLER), är en feelgoodfilm som på pappret inte låter något vidare - tvärtom, när jag läste vad filmen handlar om blev jag närmast avskräckt. Trevligt nog visade sig filmen vara riktigt rolig.
Lantbrukarfamiljen Bélier återfinns i en liten by någonstans i Normandie, och bondgården där huvudpersonerna bor och jobbar liknar den gård i just Normandie min egen familj hyrde sommaren 1982. Det unika med familjen Bélier är att de, med undantag för dottern Paula (Louane Emera), är döva. Paula får agera tolk och språkrör för sina föräldrar och bror. Av någon anledning är unga tonåringen Paula inte speciellt populär i skolan, jag vet inte riktigt varför, hon ser liksom ut som någon alla skolans killar borde springa benen av sig för. Hon och hennes bästa kompis får för sig att de ska gå med i skolkören, som leds av den uttråkade och krävande herr Thomasson (Eric Elmosnino). Paula hatar kören, men Thomasson upptäcker att flickan har en guldklimp i strupen och vill att hon ska ställa upp och sjunga i Paris, där det hålls en uttagning till en förnäm sångskola. Paula vågar inte berätta om detta för sina föräldrar.
Som ni ser låter det här inget vidare. Ännu en film om en blyg begåvning som ställer upp i en tävling och antagligen vinner på målsnöret - och i det här fallet kryddat med en handikappad familj för att tillskänka lite sentimentalitet. Men! Så är det inte. Jo,okej, storyn om Paula är en framgångssaga modell A till Ö. Men det är inte den som är det intressanta och behållningen med Lartigaus film.
Den lilla byn i filmen känns som Spirous by. Här bor bönder, diverse lustiga figurer och inkrökta invånare - och här finns en borgmästare. Det är snart val och den illa omtyckte borgmästaren är ute och raggar röster. Då får Rodolphe Bélier (François Damiens) för sig att han ska ställa upp i borgmästarvalet. Han vet ju vad som är bra för byn. Att han är döv tycker han inte spelar någon roll. Uppbackad av sin entusiastiska hustru Gigi (Karin Viard) drar han igång en kampanj och den motvilliga Paula får agera tolk.
Allt detta leder till många dråpliga scener. Redan i början blir det härligt pinsamt när Paula följer med sina ständigt kåta föräldrar till en läkare, som informerar om Gigis svampinfektion i underlivet och krämen Rodolphe måste smeta ut på sitt organ, vilket han inte gör. Herr och fru Bélier får ett utbrott när de får veta att de inte får ha samlag på tre veckor. Allt detta sitter alltså dottern och tolkar. Fotografierna de tar till borgmästarkampanjen är också kul, bland annat står Rodolphe med armen upptryckt i en kalvande ko, han ser nöjd ut och Gigi står uppklädd intill. Här finns även en rolig incident med en allergisk reaktion på en kondom.
Problemet med FAMILJEN BÉLIER är att storyn om borgmästarvalet är mycket bättre, roligare och mer intressant än den om Paulas sångkarriär, som förstås är den huvudsakliga handlingen. Jag hade hellre sett en film som enbart handlade om Rodolphe och Gigi. Det mest unika med Paulas historia är att det är gamla franska chansoner hon och kören framför. De har ju aldrig riktigt förstått rock och pop i Frankrike.
François Damiens och Karin Viard har vi tidigare sett i en hel del filmer och de är förstås inte döva på riktigt. I Viards fall får agerandet - och teckenspråksviftandet - ofta en tendens att hamna i öppna franska mästerskapen i överspel. Luca Gelberg, som spelar sonen Quentin, är döv på riktigt. Louane Emera har tidigare tävlat i någon talangshow på TV och låten "Je vole", som hon sjunger i filmen, toppade den franska singellistan. FAMILJEN BÉLIER blev en stor framgång i Frankrike. Det lär den inte bli här i Sverige, men den är överraskande trevlig och rolig.
Tack för att filmen inte fick den svenska titeln EN BONDGÅRD I NORMANDIE.
 






(Biopremiär 27/3)

-->

torsdag 17 januari 2013

Bio: Tango Libre

Foton copyright (c) Nonstop Entertainment
Belgiskt på menyn. Romantisk och absurd dramakomedi enligt distributören. Men det är en sanning med modifikation. Låt gå för drama, men det blir aldrig romantiskt och jag skrattade inte en enda gång. Men det hela börjar väldigt lovande.
François Damiens, som spelade svensk i NATHALIE, är Jean-Christophe, JC kallad, som går en kurs i tango. Där träffar han Alice (Anne Paulicevich), som han dansar med - och blir betuttad i. Han är ensam och lite blyg och fumlig, den här JC.
Därefter klipper vi till JC:s arbetsplats - ett fängelse. Han är nämligen plit. Han är inte direkt mentalt närvarande på morgonen, han tänker på Alice när han tilldelas dagens uppgift. Han ska övervaka samtalsrummet där interner får träffa anhöriga.
JC blir minst sagt förvånad när fången han håller koll på slår sig ner för att träffa Alice, av alla människor. Ännu konstigare blir det när Alice passar på att träffa ytterligare en fånge! En av de två är hennes man och far till hennes son, den andre är hennes älskare. Och de här två delar tydligen cell!
Nä, det här var ju inte speciellt bra för JC:s del - fängelsets anställda får inte umgås med internernas anhöriga.
Av denna intressanta öppning blir det senare ... ingenting speciellt. Varför JC vill vara ihop med Alice förstår jag inte riktigt. Hon är mest osympatisk; belgiskt white trash, hon skulle kunna vara en jobbig typ i en Ken Loach-film. Fast hon pratar franska. Hon bor i ett tradigt, sjavigt hem, hon har en fimp i mungipan när hon stryker, och hon skriker och gormar rätt ofta. Påfrestande brud.
Större delen av TANGO LIBRE, som regisserats av Frédéric Fonteyne, är dock helt okej. Det håller hyfsat - tills det är dags att runda av. Då spårar det plötsligt ur; filmen ändrar karaktär och det blir lika orealistisk och otroligt som jönsigt. Slutet känns som hämtat från en annan film. Detta gör att jag sänker betyget ett snäpp.
François Damiens gör nästan samma typ av kille som han gjorde i NATHALIE. Han är sympatisk och har ett lite lustigt utseende. Han ser liksom inte ut som Den store älskaren. Den dansas tango lite till och från, och de börjar även att dansa i fängelset. Fångarna undervisas och dansar med varandra.
Killen som kallas argentinaren spelas av Mariano "Chicho" Frumboli, som tydligen är en känd tangoprofil.
Fängelsescenerna är inspelade i Polen.







(Biopremiär 18/11)