Eftersom jag inte såg Bart Laytons THE IMPOSTER under Malmö Filmdagar, och då den inte pressvisades inför premiären förra veckan, blev det till att se filmen på en ordinare visning. Filmen blev av någon anledning försenad och medan jag satt i Spegelns foajé hände något märkligt - och intressant. Vid samma bord som jag att ett par jag aldrig sett tidigare. Killen läste Nya Upplagan - och började plötsligt att högt läsa upp min recension av POJKTANTEN för sin flickvän! De skrattade på rätt ställen, de diskuterade mina åsikter om filmen och vem jag kunde vara. Jag fnissade inombords, men gav mig inte tillkänna. Jätteroligt!
Men så rullade då THE IMPOSTER till slut igång.
"För bra för att vara sant" är väl det man mest tänker när man ser den här dokumentären, som innehåller så många dramatiserade inslag att filmen snarare blir en dramadokumentär. Men tydligen är det sant, hur osannolikt det än låter - och historien har visst filmatiserats tidigare; som thrillern THE CHAMELEON från 2010 med Famke Janssen och Ellen Barkin.
1993 försvann den då trettonårige Nicholas från sitt hem i San Antonio, Texas. Tre år senare kontaktas familjen av myndighetena - sonen har återfunnits ... i Spanien! Det är bara det att den "Nicholas" man hittat inte alls är Nicholas, utan en viss Frédéric Bourdin, en då 23-årig fransman, som hela sitt liv flytt från barnhem till barnhem, och flera gånger bytt identitet. När han haffades den här gången försökte han snabbt komma på en utväg för att slippa undan - och han lyckades hitta uppgifterna om den försvunnen amerikanen Nicholas. Han hade dock inte räknat med vad som snart skulle ske.
Vicholas syster reste över till Spanien för att hämta hem sin bror. Grejen är att Frédéric inte bara talar med brytning, han ser inte alls ut som Nicholas! Förvisso hade han nu blonderat håret, men vem som helst borde fatta att han inte var Nicholas. Men av någon anledning accepterade systern bedragaren som sin bror och tog med honom hem till familjen - och otroligt nog verkade alla, till och med modern, gå med på att det överårige och utklädde fransosen var deras lillpåg! Man häpnar.
Frédéric levde med familjen och deras vänner en tid, han började skolan i San Antonio -- han hade till och med försetts med ett pass som visade att han var Nicholas. Men snart började det att knaka i fogarna. I synnerhet när en privatdetektiv fattar misstankar och börjar luska i vem grabben egentligen är. Och även Frédéric börjar misstänka saker vad gäller familjen han hamnat i. Var det inte så att de egentligen visste var Nicholas fanns?
Större delen av filmen består av intervjuer med samtliga inblandade. Det är talking heads. Frédéric är den som förekommer mest. Han är rätt verbal och återger allt väldigt detaljerat. Mellan dessa interbǘjuer får vi alltså se små dramatiserade, dialoglösa scener som återskapar vissa nyckelscener. I några av dessa spelar ett par av de medverkande sig själva.
Privatdetektiven (kolla fotot här i recensionen) är fullkomligt fantastisk. Han borde få en egen TV-serie. Han ser ut som en korsning av Larry King och Gunnar Sträng, är tjock, bär hängslen, och är sympatiskt och en underhållande figur. En riktig karaktär! Han känns som hämtad ur en 70-talsdeckare!
Trots alla mina positiva åsikter här ovan, vet jag inte om jag vill sträcka mig så långt och dela ut en fyra i betyg till THE IMPOSTER. För den är inte riktigt helgjuten trots allt. Jag irriterar mig en aning på de dramatiserade inslagen, åtminstone en del av dem. Det känns lite ... jag vet inte. Billigt?
Men Frédéric Bourdin är onekligen en besynnerlig och fascinerande herre. Och en notorisk lögnare.
(Biopremiär 26/10)
Inlägg
