Visar inlägg med etikett Forest Whitaker. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Forest Whitaker. Visa alla inlägg

onsdag 14 februari 2018

Bio: Black Panther

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Marvels Black Panther dök upp redan 1966 och var den första svarta superhjälten - i betydelsen afrikan, inte svart dräkt. Jag känner till figuren, jag har sett bilder på honom, jag har till och med en kollega som tecknat Black Panther - men jag har aldrig någonsin läst serien. Således vet jag ingenting om honom. Till exempel har jag ingen aning om vad  han har för superkrafter.
Nu har jag sett filmen om honom - så, vad har han för superkrafter?
Ingen aning!
Han dricker en sörja gjord på något slags mystiska örter som avger ett blålila sken, och då får han "svarta panterns krafter". Vilka svarta panterns krafter är framgår inte. Han är bra på att slå volter, men det måste väl vara mer än det. Kanske blir han även superstark?
Black Panthers dräkt har även den superkrafter. Den är tillverkad av världens hårdaste metall, det mystiska och magiska vibranium. Vibranium förekom redan 1966, tre år innan adamantium introducerades - den hårda metall som Wolverines klor och skelett är gjort av. Black Panthers dräkt kan fälla ut klor och absorbera kraften av snytingar, pistolskott och annat.
Ryan Cooglers (LAST STOP FRUITVALE STATION) film inleds i Oakland 1992. Den tidens Black Panther; T'Chaka, kung av det afrikanska landet Wakanda, dyker upp i en sunkig lägenhet där två unga ligister planerar en kupp. Det visar sig att de två killarna också är från Wakanda. Vad är T'Chaka ute efter?
Hopp till nutid och Wakanda. Wakanda är en högteknologisk storstad, gömd för omvärlden - ungefär som en Blade Runner-stad ingen hittar till. Det är tack vare vibranium, vilket finns i mängder där, som staden och dess befolkning är så avancerade. T'Chakas son; T'Challa (Chadwick Boseman), ska ärva tronen. Under den mystiska tronarvsceremonin på toppen av ett vattenfall, dyker det upp en kille från en annan stam och utmanar T'Challa, de ska slåss om tronen - så då blir det fajting. Ganska illa iscensatt sådan. T'Challa vinner förstås och blir både kung och ny Black Panther.
Black Panther är något slags hemlig agent och får genast ett uppdrag att bita i. Andy Serkis spelar den enarmade Ulysses Klaue, en brutal skurk som påminner om en ond kapten Haddock. Klaue och hans män bryter sig in på brittiska nationalmuseet i London för att stjäla afrikanska prylar tillverkade av det värdefulla vibranium. En av männen i gänget är Erik Killmonger (Michael B Jordan), även han från Wakanda.
Efter ett tag visar det sig att det inte alls är Klaue som är dramats huvudskurk, utan Killmonger - en trist snubbe som är ute efter Wakandas tron. Killmonger är en blek skurk. Han är varken vidrigt ondskefull eller rolig.
Till sin hjälp får Black Panther en CIA-agent spelad av Martin Freeman (som ser rätt ointresserad ut) och några stenhårda, spjutförsedda kvinnor från Wakanda. Det är gott om stenhårda afrikanska kvinnor som kan slåss i den här filmen - men deras karaktärsbeskrivningar är minimala. De har ingen annan personlighet än att de är tuffa. Fast T'Challa har inte heller mycket till personlighet. Den enda som ger liv åt sin rollfigur är Letitia Wright, som gör T'Challas spexiga lillasyster - hon fungerar ungefär som filmens Q, den är hon som tillverkat Black Panthers nya dräkt och en del andra prylar.
BLACK PANTHER utspelar sig till större delen i Afrika och Sydkorea. Lång som ett ösregn är filmen, det tar en evighet innan den kommer igång, och det tar även en evighet för filmen att sluta. Actionscenerna är förhållandevis få och förvånansvärt trista. Det förekommer ytterligare en tvekamp på det där vattenfallet, och det blir inte bättre andra gången - fajten är nästan identisk med den första. En lång biljakt utspelar sig i mörker och det är lite svårt att se vad som sker.
Mellan actionscenerna blir det långrandigt och segt. Det är tjatigt och handlingen verkar inte röra sig framåt. Manuset är allt annat än tajt. Svensken Ludwig Göransson står för filmmusiken, och eftersom stora delar av filmen utspelar sig i Afrika, tyckte Göransson att det var lämpligt med afrikansk musik som för tankarna till LEJONKUNGEN. Således borde det på filmaffischen stå "VARNING! INNEHÅLLER SÅDAN DÄR JÄVLA LEJONKUNGEN-MUSIK!". Tänk vad mycket coolare det hade blivit om musiken istället lät som något ur en gammal Tarzanfilm.
Stan Lee gör en ovanligt poänglös och märklig cameo, en bit in i eftertexterna följer en första bonusscen - i denna hålls ett högtravande tal som fått en del att tro att det här är en "viktig" film med ett budskap. När sedan eftertexterna rullat klart får vi en andra bonusscen, i vilken en gestalt ur tidigare Marvelfilmer dyker upp.
Bland övriga skådespelare ser vi Angela Bassett och Forest Whitaker, den senare är Wakandas Miraculix.
BLACK PANTHER är inte den sämsta Marvelfilmen, men det är antagligen den tråkigaste. Jag förstår verkligen inte varför så många gett filmen bra kritik. Och jag vet fortfarande inte vad Black Panther har för superkrafter.


 






(Biopremiär 14/2)
-->

onsdag 14 december 2016

Bio: Rogue One: A Star Wars Story

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Jag brukar önska att jag åter ska få uppleva den där makalösa känslan som ibland infann sig när jag var barn och ung tonåring, och såg något fantastiskt på bio - när jag satt hänförd under två timmar och sedan blev fullkomligt besatt av filmen, en besatthet som ibland varade flera är. Känslan jag fick när jag såg STJÄRNORNAS KRIG på 1970-talet.

Det händer aldrig. Att jag åter får uppleva den där känslan. Fast ibland är det nära. Förra året var det ganska nära, när jag såg STAR WARS: THE FORCE AWAKENS, som jag tyckte var överraskande bra. Det var äventyr i rymden och ett kärt återseende med gamla hjältar.

Nu har årets STJÄRNORNAS KRIG-film haft premiär. Tyckte jag att den var lika bra? Uppfylldes jag av sense of wonder?

Nej. Jag gjorde faktiskt inte det.

STJÄRNORNAS KRIG-fans är extremt känsliga för spoilers; den minsta detalj som nämns om handlingen kan anses förstöra hela filmen, så om du som läser detta är överkänslig: läs inte vidare. Jag ska inte spoila filmen, men av naturliga skäl måste jag nämna en del av det som sker.

Det är Gareth Edwards; engelsmannen som gjorde den senaste GODZILLA, som regisserat ROGUE ONE: A STAR WARS STORY - en film som visar sig innehålla en del rätt ... dåliga idéer. Sämsta idén är nog den direkta handlingen; det äventyret går ut på. Det är ofta vanskligt med prequels; filmer som utspelar sig före de vi redan sett. Vi vet ju vad som kommer att hända. ROGUE ONE utspelar sig före STJÄRNORNAS KRIG; alltså den första, riktiga filmen från 1977, den som senare blev del fyra.

Rebellerna har fått reda på att den onda imperiet håller på att bygga supervapnet som går under namnet Dödsstjärnan. En brokig grupp rebeller samarbetar för att hitta ritningarna till Dödsstjärnan, så att de kan förstöra den.
Att de lyckas med uppdraget vet vi - de spränger ju Dödsstjärnan i luften i STJÄRNORNAS KRIG! Således är handlingen rätt meningslös. Dock skulle det funka om det handlade om rejäla gestalter vi gillar och känner för, och om det bjöds på kul, heroisk action. Men det gör det inte.

Mads Mikkelsen, vars roll är för liten, spelar Galen Erso, mannen som mot sin vilja konstruerar Dödsstjärnan. Hans dotter Jyn Erso kommer på avvägar som barn, men växer upp till en sammanbiten enstöring spelad av Felicity Jones, som snart lierar sig med rebellerna och leder jakten på Galen och ritningarna. I THE FORCE AWAKENS fick vi en ny hjältinna; Rey (Daisy Ridley), som var en sorts kvinnlig motsvarighet till Luke Skywalker. Och nu får vi Jyn, som är en kvinnlig motsvarighet till Han Solo. Är det nog tänkt.

Tyvärr spelas hon alltså av Felicity Jones, vilket var en dum idé. Hon var direkt dålig i Tom Hanks-rafflet INFERNO nyligen, och hon är inget vidare som Jyn. Hon är lite blek, tråkig och charmlös. Hon är liksom ingen Milla Jovovich i actiontagen.

Rebellen Cassian Andor, som är den Jyn främst samarbetar med, spelas av mexikanen Diego Luna, som talar med spansk brytning. Även han är totalt charmbefriad, och hans främsta egenskap verkar vara att han har fett hår.
Under äventyret ansluter sig diverse löst folk. Donnie Yen är den största behållningen; han spelar en blind kampsportsspecialist som ständigt babblar om Kraften. Roboten K-2SO ska utgöra filmens komiska inslag, men han är inte alltför rolig. Forest Whitaker spelar en märklig man med mekaniska ben och misslyckad frisyr.

En riktigt dum idé var att datoranimera Peter Cushing; en skådespelare som dog 1994. Hans rollfigur Moff Tarkin från STJÄRNORNAS KRIG återkommer - och det i flera scener. Det enda jag tänkte på är att, jösses, det där är ju en CGI-Peter Cushing! Lite stel, lite kall, lite zombieaktig. Eftersom det låg flera reklamfilmer för TV-spel före huvudfilmen, kändes detta tilltag mest som ännu ett klipp från ett TV-spel.

Jimmy Smits har en liten roll, och plötsligt ser vi Fares Fares som senator Vaspar. Det är ju lite kul. Ja, och så förekommer Dath Vader som hastigast, mest för att vi ska få lite obligatorisk ljusvärjefajting.
En inspirerat dålig idé var att knappt använda John Williams klassiska musik alls; den förekommer bara ett fåtal gånger, främst mot slutet och under eftertexterna. Istället har man låtit Michael Giacchino komponera ett helt nytt ledmotiv - och detta låter nästan precis som John Barrys ledmotiv till Luigi Cozzis gamla, fina STJÄRNORNAS KRIG-kopia STARCRASH från 1978! Detta är synnerligen förvirrande. X-Wing fighters far omkring till Stella Stars ledmotiv. Jag konstaterar även att mycket av STJÄRNORNAS KRIGs storhet ligger just i John Williams musik. Med helt annan musik känns det som vilken rymdopera som helst, i synnerhet om hjältarna - som här - är helt nya och obekanta.

Det tar  ett bra tag för ROGUE ONE att komma igång. Först under filmens andra hälft börjar det kännas lite grann som STJÄRNORNAS KRIG, när det äntligen bjussas på dogsfights i rymden, vilt framstormande stormtroopers (som siktar dåligt), imperiets officerare som ryter barskt, rebellpiloter som säger "This is golden leader", och närbilder på skrikande piloter alldeles innan de sprängs i luften.

Men rent allmänt är det för mörkt - i betydelsen att stora delar av filmen utspelar sig i mörker. Eller regn. Och det är gravallvarligt. Jag saknar verkligen den frejdiga matinékänsla STJÄRNORNAS KRIG besatte, när det främst var ett kul, gammaldags äventyr med charmiga hjältar och onda bovar.
De nya STJÄRNORNAS KRIG-filmerna borde vara mer som GUARDIANS OF THE GALAXY. Den filmen är så som STJÄRNORNAS KRIG borde vara. Förhoppningsvis är nästa GUARDIANS-film lika festlig.

ROGUE ONE: A STAR WARS STORY är en hyfsat bra film, det är okej rymdaction, men min främsta känsla efter att ha sett den var Var det här allt? Borde det inte vara lite fränare, lite coolare, lite roligare än så här?








(Biopremiär 14/12)

torsdag 1 december 2016

Bio: Arrival

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

Äntligen är den här: filmatiseringen av ABBA:s gamla album "Arrival"!

... Det ska man inte inbilla sig när man köper biljett till den här filmen. Nej, det här är en science fiction-thriller av Denis Villeneuve, som senast gjorde den lite överskattade SICARIO (kom igen, spännande och unik var den väl ändå inte?). ARRIVAL är film som till större delen, eller åtminstone till hälften, är riktigt bra.

Amy Adams spelar språkprofessorn Louise Banks, som undervisar på ett universitet när plötsligt världen stannar upp. Enorma, utomjordiska farkoster har dykt upp på flera plaster på jorden. De hovrar över marken, och ingen vet vad de vill och varifrån de kommer.

Forest Whitaker gör en överste som bryskt låter hämta Louise - hon behövs för att försöka översätta utomjordingarnas språk. Militären har nämligen lyckats ta sig in i en farkost och där mött två bläckfiskliknande varelser som gömmer sig bakom en glasskiva. Även matematikern Ian Donnelly (Jeremy Renner) anses behövas.
Filmens inledning och det som närmast därpå följer är faktiskt riktigt spännande. Det är lågmält berättat, närmast ödesmättat, det går förhållandevis långsamt framåt, vilket innebär att vi i publiken - åtminstone jag - upplever händelserna som lika spännande som Louise gör det. Vad finns inne i skeppet? Vad kommer vi att få se? Huvudpersonerna hissas långsamt upp mot en öppning i farkosten, de fortsätter genom en lång korridor, vi känner nackhåren resa sig i nacken när de närmar sig varelserna.

ARRIVAL är såpass välgjord att den känns realistisk - och det är väl detta som gör filmen spännande.
Tyvärr tycker jag inte riktigt att det håller hela vägen. Filmens dramatik avtar. Kina förklarar krig mot utomjordingarna, några amerikanska soldater vill ta saken i egna händer, men det görs inte mycket av detta. Istället blir det lite för mycket metafysiskt flum, ibland känns det nästan kvasireligiöst, och anslaget börjar bli pretentiöst. Jóhann Jóhanssons musik pendlar mellan att vara dyster och effektiv, och, tja, kvasireligiös den med. Det hela andas andlighet och new age.
Louise Banks och Ian Donnelly är allt ena hejare på att förstå främmande språk. Jag begrep inte alls hur de gör för att tolka rymdspråket, jag har ingen aning om om det är så här det går till när man översätter obegripligheter, jag vet inte om manusförfattaren, eller författaren till romanen filmen bygger på, gör det heller. Fast förklaringen är säkert att Louise och Ian är ohyggligt smarta och begåvade.

Mina invändningar till trots är ARRIVAL en bra och intressant film. Fast jag vet inte om jag kommer att se om den.








(Biopremiär 2/12)

tisdag 4 augusti 2015

Bio: Southpaw

Foton copyright (c) Scanbox
Varje gång det kommer ett nytt, stort boxningsdrama, dyker det upp amerikanska recensenter som hävdar att det är den bästa boxningsfilmen sedan TJUREN FRÅN BRONX. Varje gång. Nu har jag inte sett TJUREN FRÅN BRONX på kanske 25 år, det blir aldrig till att jag ser om den, men jag minns den som mycket bra - och bättre än de boxningsfilmer som kommit de senaste decennierna. Med undantag för ROCKY IV, förstås. ROCKY IV och GRABBEN FRÅN BROOKLYN med Danny Kaye är de enda boxningsfilmer jag sett mer än en gång.
Chansen att jag kommer att se om Antoine Fuquas nya film SOUTHPAW är inte stor. Det känns som att den gjort sitt efter en titt - och med tanke på hur om- och uppskriven den varit, är det inte utan att jag blev rätt besviken på den.
Jake Gyllenhaal spelar den obesegrade lättviktsmästaren Billy "The Great Hope" Hope, som inleder filmen med ännu en seger. Fajten är blodig, som alltid när Billy boxas, och under presskonferensen efteråt dyker den aggressive boxaren Miguel Escobar (Miguel Gomez) upp i publiken och vrålar att han vill möta Billy. Billy provoceras, men vägrar möta Escobar.
Billy bor i ett stort, flott hus med sin älskade fru Maureen (Rachel McAdams) och lilla dotter Leila (Oona Laurence). De lever i lyx, men efter att Billy hållit ett tal på en välgörenhetsgala, dyker Escobar och hans anhang upp igen. Tumult uppstår, någon drar pistol - och skjuter ihjäl Maureen. Ja, Rachel McAdams försvinner alltså redan i början av filmen. Billy verkar inte må så bra redan redan från början; han ger intryck av att ha fått några smällar för mycket, men efter hustruns död flippar han helt. Han skallar domaren under sin nästa match, han blir avstängd, han tar en pistol och går iväg för att hämnas.
Här har filmen förvandlats till en mörk kriminalthriller och Jake Gyllenhaal vibrerar av galenskap. Han är ju duktig på att spela galen, Gyllenhaal. Minns bara hans strålande insats i NIGHTCRAWLER. Men - direkt efter detta går filmen in på ett nytt spår. Det visar sig att Billy slösat för mycket med stålarna. Han är nu utfattig och kan inte behålla huset. Inte nog med det - lilla Leila tas ifrån honom, eftersom han anses vara en olämplig förälder.
Härifrån handlar SOUTHPAW om hur Billy försöker återfå både vårdnaden om Leila - och sin värdighet. Han börjar träna för den rättrådige Tick Willis (Forest Whitaker), som inte tillåter svordomar, och innan vi hinner säga "Rocky Balboa", hägrar en stor comebackmatch i Las Vegas. Och då vet vi vad vi får! Just det: ett träningsmontage!
Jag förvånas över att SOUTHPAW i slutändan inte är mer än vad den är - ett traditionellt boxningsdrama som leder fram till Den Stora Matchen, då hjälten ska ge igen. Inget fel med detta i och för sig, men anslaget ger sken av att berättelsen ska utvecklas till något annat; något annorlunda. Dessutom blir det lite för sentimentalt och Forest Whitakers rollfigur fungerar mest som något slags moraliskt samvete. I en scen håller han en bibel i handen.
Jake Gyllenhaal ger dock allt i rollen som Billy Hope, och de förhållandevis få boxningsscenerna är välgjorda, svettiga och blodiga, och inkluderar slowmotion.
"Southpaw" är namnet på en viss typ av uppercut som Billy får användning för. Den nyligen bortgångne James Horner står för filmmusiken.
  





(Biopremiär 7/8)

-->

måndag 5 januari 2015

Bio: Taken 3

Foton copyright (c) Scanbox

Liam Neeson, 62, är mer aktiv än någonsin, och nu är han tillbaka som Bryan Mills för tredje gången  - ni vet, han som har a particular set of skills. Den första TAKEN (som inte heter THE ROOFS i original) kom 2009 och var riktigt bra - trots att det var en actionfilm som i USA försetts med den snälla åldergränsen PG-13. TAKEN 2 kom 2012 och det är inte utan att jag lyfter på ögonbrynen när jag ser att jag gav den slätstrukna dussinrullen i trea i betyg; jag borde tilldelat den en tvåa. Eller lägre. Den är inget vidare. Jag var väl på gott humör när jag såg den.

Liksom förra gången är det Olivier Mégaton (COLOMBIANA) som har regisserat, och precis som tidigare är det här en Luc Besson-produktion. Besson har även skrivit manus tillsammans med Robert Mark Kamen. Actionfilmer från Luc Bessons bolag Europa Corp brukar innebär snygga, hyfsat påkostade, men nästan alltid själlösa filmer. Och så är verkligen fallet här.

Famke Janssen står som tredje namn i förtexterna, men hennes roll är minimal. Hon återvänder som Bryan Mills' exfru Lenore, som nu är gift med en viss Stuart St John. Stuart spelas av Dougray Scott och då vet vi att detta är en slem och opålitlig karl. Och det dröjer inte många minuter innan den före detta superagenten Bryan Mills, glad i hågen efter att ha uppvaktat dottern på födelsedagen, kommer hem och hittar Lenore liggande död med halsen avskuren i hans säng.
Genast störtar det in poliser med dragna vapen; Bryan är förstås misstänkt för att ha mördat sin exfru, och han flyr. Forest Whitaker har skojigt skägg och spelar en hängiven polis som leder jakten på Bryan. Bryan själv tänker bara på att skydda sin dotter och på att sätta den de verkliga mördarna. Alla spår pekar på en gangster som ser ut som Thore Skogman och som talar med öststatsbrytning, men den där Stuart St John måste väl ändå vara inblandad - eller?
TAKEN 3 är en väldigt lam actionfilm. Även den här gången är filmen försedd med en PG-13-gräns i USA (fast den är förstås barnförbjuden i Sverige), så förvänta er inte blod, svordomar, naket, sex och exceptionellt röj. Det skjuts och slåss mest hela tiden, men det är anpassat så att man inte ska se alla detaljer - det vill säga, det är långtifrån köttig 80-talsaction. Det är förhållandevis tufft, men alldeles för ofta ser man inte vad som händer; slagsmålen är filmade med ryckig kamera och är snabbt klippta - och det påminner om Steven Seagals senare filmer, ni vet de där i vilka han är för tjock för att slåss. Seagal - och Neeson - stor oftast och bara viftar med armar och ben, och så slås motståndarna sönder och samman. Fast jag hade inte förväntat mig att Bryan Mills plötsligt använder sig av waterboarding när han torterar en skurk han försöker pumpa uppgifter ur.
Med undantag för en spektakulär scen involverande en Porsche och ett jetplan, är i stort sett allting oinspirerat i den här filmen. Det kan inte ha tagit lång tid att knåpa ihop den sömniga handlingen, som förstås känns som något vi sett förut.

Inget ont om hämnarfilmer; hämnarfilmer är ju en av de bästa genrerna - se bara på majoriteten av alla westerns. Och Bronsonfilmer. Men en actionfilm måste leverera - och i TAKEN 3 är det bara Liam Neeson som levererar. Han gör sin standardhårding, men han gör den bra. Det är alltid bra när Neeson mullrar fram hotfulla repliker.

Jag gillade en scen där Thore Skogman-skurken springer omkring iförd stora, vita kalsonger och skjuter sönder sin lyxlägenhet.








(Biopremiär 8/1)

måndag 14 oktober 2013

Bio: The Butler

Foton copyright (c) Scanbox

"Based on a true story" kan betyda lite vad som helst. Framför allt får man ofta ta ordet "true" med en eller flera nypor salt. Bygger filmen på någons memoarer, får man utgå från att det skarvats en del redan i boken, och sedan har filmskaparna "förbättrat" det hela ännu mer. THE BUTLER bygger på en artikel. Den har jag förstås inte läst, men med tanke på att filmens huvudpersoner råkar uppleva nästan alla betydande händelser under 1900-talets amerikanska historia, känns den här storyn rätt uppdiktad.

Det börjar på 1920-talet. Lille Cecil Gaines lever i fattigdom, de arbetar på en plantage, och en av de grymma plantageägarna skjuter ihjäl Cecils far. Damen i huset (Vanessa Redgrave i en minimal roll) låter Cecil börja arbeta inne i huset, hon ska göra en bra "house nigger" av honom. Han blir minsann en duktig servitör, växer upp, lämnar plantagen och lyckas få jobb som butler på ett etablissemang. Där får han så pass gott rykte att han headhuntas av Vita Huset för att arbeta där.
Medan Cecil, som nu spelas av Forest Whitaker, spenderar dagarna i Vita Huset, sitter hans hustru Gloria (Oprah Winfrey) hemma och kedjeröker och börjar supa. Cecil påstår sig vara helt ointresserad av politik, vilket är en fördel om man är Butler i Vita Huset. Han ser presidenter komma och gå, Eisenhower, Kennedy, Johnson, Nixon, Reagan, och han passar upp alla på samma sätt. Äldste sonen Louis (David Oyelowo) flyttar hemifrån för att studera och aktiverar sig i de svartas kamp för lika rättigheter. Rashatet är stort, Louis kastas i fängelse för jämnan, han hänger med Martin Luther King och Malcolm X, han går med i Svarta Pantrarna, han blir politiker. Hans lillebror är mer sansad och vill slåss för sitt land och inte för sin ras, och när Vietnamkriget bryter ut är det inte svårt att lista ut hur det kommer att gå.

Regissören Lee Daniels är själv svart och han vill här skildra de svartas historia och hur jävligt det var under större delen av 1900-talet och i viss mån än idag. Problemet med THE BUTLER är dock att det blir för tillrättalagt och strömlinjeformat - och lite för otroligt. Vad vet jag, allt är kanske sant, men det blir lite för mycket när familjen Gaines hela tiden befinner sig i världshändelsernas centrum, som vore de familjen Forrest Gump.
Det blir också lite för mycket maskerad över det hela. Whitaker och Winfrey åldras flera decennier under filmen och i synnerhet hon ser efter ett tag mer och mer ut som en vandrande reklamskylt för Buttericks. En farlig massa kända skådisar figurerar i birollerna, varav en del roller är så små att de närmast är statister. Mariah Carey har ingen replik alls som Cecils mor, Robin Williams är Eisenhower, James Marsden är en väldigt idealistisk JFK, Liev Schreiber är en hetlevrad Lyndon B Johnson, John Cusack är Nixon, men om det inte stått att det är han, hade jag aldrig gissat det. Bäst är Alan Rickman som Reagan; Jane Fonda gör Nancy, Vidare ser vi Terrence Howard, Cuba Gooding Jr och Lennie Kravitz, plus autentiska filmklipp med Jimmy Carter, Obama och några andra.

Emellanåt är filmen rätt rolig - men jag är inte säker på att det alltid är meningen att det ska vara roligt. Egentligen är det här förstås en intressant historia - men som helhet är det alldeles för polerat. Den insmickrande pianomusiken förstärker det sliskiga intrycket.







(Biopremiär 11/10)

torsdag 11 november 2010

DVD: Repo Men

REPO MEN (Universal)
Ännu en film jag trodde skulle få biopremiär i Sverige, men som dumpades direkt på DVD. Det är förvisso inte så konstigt, eftersom den floppade ganska rejält i USA. Efter att ha sett filmen känner jag att den säkerligen hade floppat även på svenska biografer.
Det osar lite 1980- och 90-tal om REPO MEN. När det var tufft med cyberpunk och dystopier och artificiella kroppsdelar och grejor. Jude Law och Forest Whitaker är Remy och Jake, de bästa repo men som jobbar åt The Union. Det är en nära framtid i vilken människor kan förbättra sina kroppar med artificiella organ och kroppsdelar, och företaget The Union tillverkar de bästa marknaden kan erbjuda. Det är bara det att The Unions produkter även är sinnesjukt dyra. Kan man inte betala sin räkning, skickar företagets boss Frank (Liev Schreiber) ut sina män, som slår ut de skuldsatta med elchockspistoler, och sedan raskt och brutalt skär upp kropparna för att på primitivast möjliga sätt återta de inopererade värdesakerna.
Men så en dag råkar Remy ut för hjärtstillestånd under ett uppdrag. När han vaknar upp i en sjukhussäng, har The Union låtit operera in ett nytt state-of-the-art-hjärta. Självklart kan Remy inte betala för det, så han måste fly - och lika självklart blir Jake den som sätts på att leta upp Remy.
Remy, vars fru (Carice van Houten) inte vill veta av honom, springer på nattklubbssångerskan Beth (Alice Braga), vars kropp verkar vara fullproppad med artificiella organ. Remy har länge beundrat Beth på avstånd, och tillsammans tvingas de nu fly.
Jag satt länge och tyckte att REPO MEN är en rätt dålig film. Det är något som inte funkar. Jude Law, som pratar med bred, engelsk dialekt, är rätt osympatisk. Världen de lever i är osympatisk. Actionscenerna är snaskigt blodiga och oheroiska. Detta innebär förstås inte automatiskt att det blir en dålig film, men jag tyckte att första halvan var seg, oengagerande och, tja, osympatisk.
Men en timme in i filmen, när Remy slår sig ihop med Beth, börjar det vända. Handlingen blir mer rafflande och actionpackad, Beth är en rätt kul typ och Remy mjukas upp. Jag är tillbaka på banan och följer handlingen med större intresse.
Det blir en hel del blodsprutande action, innan det hela avslutas med en twist jag inte riktigt vet vad jag ska tycka om. Fast den är nog rätt logisk ändå.
Det är lite svårt att betygsätta REPO MEN, som för övrigt regisserats av en viss Miguel Sapochnik. Jag var länge inne på en tvåa. Kanske borde jag sätta även tvåa, men jag tyckte ändå att filmen tog sig en hel del efter halvlek. Hellre fria än fälla, brukar jag säga, och avrundar tvåan uppåt till en trea. Men vem vet - jag kanske ångrar mig i morgon och degraderar filmen till en tvåa. Vad vet jag.