Visar inlägg med etikett Filip Berg. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Filip Berg. Visa alla inlägg

söndag 17 januari 2016

Bio: En man som heter Ove

Foton copyright (c) Nordisk Film

Ännu en sen recension, om än inte lika sen som den av SPECTRE. Jag var bortrest när EN MAN SOM HETER OVE pressvisades, och eftersom min sambo ville se den här, valde vi ett tillfälle när vi hade möjlighet att se den tillsammans. Det var allt en upplevelse att se den här på bio! Filmen visades i en stor salong på Biopalatset i Göteborg, det var fullsatt - och sambon och jag var yngst i publiken med ganska bred marginal. Det hördes mycket gubbljud i salongen under visningen - det vill säga rosslingar och liknande.

Jag undrade länge vem den där Fredrik Backman var. En helsingborgare som plötsligt började skriva krönikor i gratistidningen City - krönikor som kändes som dåliga imitationer av Stefan Lindqvists "Slagskott" i Helsingborgs Dagblad. Efter en tid flyttade Backman över till Metro, där han skrev samma typ av krönikor. Därefter försvann han från Metro - för att plötsligt bli bestsellerförfattare. Who saw that coming?

Av allt att döma är jag den ende som inte läst Backmans internationella bästsäljare "En man som heter Ove". Den har inte känts speciellt lockande. Men nu har jag alltså sett filmen.

... Och den lämnade mig ganska likgiltig.

Rolf Lassgård spelar den vresige, 59-årige änklingen Ove. Lassgård är sminkad för att se äldre ut - men till saken hör att Lassgård fyller 61 i vår! Ove saknar sin nyligen bortgångna fru och gör upprepade, misslyckade försök att ta livet av sig. Mest går han omkring som något slags polis i radhusområdet och skäller ut alla som inte följer alla petiga regler. När invandrartjejen Parvaneh (Bahar Pars) flyttar in med man och två barn, och Ove tvingas umgås med denna familj, börjar han att se ljusare på livet. Parallellt med detta skildras Oves liv som ung; då spelas han av Filip Berg.

Den tragikomiska berättelsen om Ove är regisserad av Hannes Holm. Holm har de senaste åren gjort ett par av de ohemult populära, men minst sagt lättviktiga Sunefilmerna - men Holm kan ju även göra riktigt bra film, som till exempel HIMLEN ÄR OSKYLDIGT BLÅ. Därför är EN MAN SOM HETER OVE ett klanderfritt hantverk; det är bra tempo i berättandet, bra filmfoto, och Rolf Lassgård är utmärkt i titelrollen.

Men med undantag för en scen där Ove och grannen Rune tävlar om att köpa de nyaste bilarna; SAAB vs Volvo, tycker jag inte att filmen är speciellt rolig. Tvärtom är det här alldeles för sentimentalt för min smak. Dessutom är handlingen ibland aningen hoppig, antagligen beroende på att Holm velat få med så mycket som möjligt ur boken. Till exempel flyttar en ung, homosexuell kille in hos Ove - för att kort därpå försvinna ur handlingen. Här finns fler lösa trådar och obegripligheter.

Bland övriga medverkande hittar vi Ida Engvoll, Johan Widerberg (som trots sin mustasch fortfarande ser ut att vara tjugo), och lite överraskande Anna-Lena Bergelin (hon som tidigare hette Brundin).

En gång om året brukar det komma en stor, svensk publikfilm - en sådan där film som lockar till sig alla de där som går på bio just en gång om året. Högst. Förra året var det HUNDRAÅRINGEN SOM KLEV UT GENOM FÖNSTRET OCH FÖRSVANN, nu är det alltså EN MAN SOM HETER OVE. Svenska folket vallfärdar för att se den här filmen, och den går väldigt bra. Det här är en bättre film än HUNDRAÅRINGEN och publiken verkade nöjd när jag såg den. Min sambo tyckte att den var betydligt bättre än jag tyckte. "Den var ju så sorglig och fin!" sa hon.

Själv är jag inte så förtjust i sorgliga och fina filmer. Och jag blev inte sugen på att läsa boken.

Rolf Lassgård är bättre än filmen han medverkar i.

  

(Filmen hade biopremiär 25/12 2015)

onsdag 5 mars 2014

Bio: Stockholm Stories


Foton: Martin Lidell © 2014 Chamdin & Stöhr Filmproduktion
Jag har lite svårt får Jonas Karlsson som skådespelare. Han anses vara duktig, men han är alltid alldeles för teatralisk och onaturlig; han fäller sina repliker på ett konstruerat sätt. Som privatperson verkar han dock vara trevlig. Hur han är som författare till skönlitteratur har jag ingen aning om, jag har inte läst något, men här har vi en filmatisering av Jonas Karlssons debut; novellsamlingen "Det andra målet", som kom ut 2007.
Det är inte Karlsson själv som står för filmmanuset, det har skrivits av Erik Ahrnbom, som skrev COCKPIT med just Jonas Karlsson i huvudrollen, och för regin står långfilmsdebuterande 52-åringen Karin Fahlén. Manuset ska visst bygga löst på novellerna och de olika berättelserna har flätats ihop - Robert Altmans gamla SHORT CUTS spökar fortfarande i den svenska filmbranschen. Genren är dramakomedi - med betoning på drama. Tragikomiskt drama - med betoning på tragedi. Det hördes ett par skratt under pressvisningen - men allvarligt talat: det här är inte speciellt roligt.

Jonas Karlsson själv spelar Thomas; en pressekreterare på finansdepartementet och i början av filmen kastar han ut sin flickvän Anna, som spelas av Julia Ragnarsson från Malmö, just nu även aktuell i TILLBAKA TILL BROMMA - och här försedd med en inte så övertygande rikssvenska som hela tiden är i vägen. Martin Wallström spelar Johan, Annas bror, son till en berömd författare och när själv författardrömmar. Dock är han en usel författare. Han börjar att förfölja en berömd författare, som görs av David Dencik.
Filip Berg är en nertryckt och stammande överklasskille som är hemligt kärv i Anna och försöker hjälpa henne när hon blivit utkastad. Det gillar inte hans stränga och känslokalla farsa, spelad av Peter Carlberg. Anna ligger med Thomas' kollega Lena (Marie Richardson), vilket inte får komma ut, och Gustaf Hammarsten gör en populär komiker som hamnar i en märklig konflikt med den neurotiska Jessica, som spelas av Cecilia Frode iförd synnerligen hemsk frisyr. Och Jessica har skrivit ett brev till Thomas, som hon slumpmässigt valt ut i telefonkatalogen.

Inga av de här historierna är speciellt tillfredställande. Jag kan mycket väl tänka mig att de fungerar som noveller, men i den här filmen blir det platt och tråkigt. I stort sett samtliga rollfigurer ger intryck av att vara psyksjuka - vilket de nog också är. Replikerna är stela och konstruerade, skådespeleriet har ett teatraliskt anslag - vilket ju fallet är i majoriteten svenska filmer. Filmfotot är rudimentärt, trist och grått.

Titeln STOCKHOLM STORIES lär nog avskräcka en del biobesökare utanför huvudstaden. Varför ska VI SE (ännu en) film om Stockholm? Varför är titeln på engelska? Fast så mycket Stockholm får vi inte. Filmen innehåller få exteriörscener och i dessa får vi nästan enbart se Katarinahissen. Film i Väst är inblandade, så det är ingen djärv gissning att större delen av filmen är inspelad i Trollhättan med omnejd. Nathan Larson står för filmmusiken.
På det hela taget känns STOCKHOLM STORIES rätt meningslös. Vilka ska se den? Varför?






(Biopremiär 7/3)

-->



tisdag 16 april 2013

Bio: Studentfesten

Foton copyright (c) Atlantic Film

Oj. Wow. Jösses. Jag tror att den har anlänt: årets konstigaste svenska film. När jag slog mig ner för att se STUDENTFESTEN hade jag ingen aning om vad jag skulle få se. Jag hade inte hört eller läst någonting alls om den här filmen. Och jag satt och gapade i en och en halv timme och undrade vaffan det var jag tittade på.

STUDENTFESTEN är dock konstig på ett helt annat sätt än till exempel SOUND OF NÄVERLUR och SEAN BANAN INUTI SEANFRIKA. Den här gången handlar det om en "riktig" film; en film med handling och skådespeleri. Men det hela är så fruktansvärt ... fel!

STUDENTFESTEN är regisserad av Simon Sandquist. Eftersom jag inte kände igen namnet kollade jag upp honom och konstaterar att han tidigare gjort den vissna DEN OSYNLIGE med Gustaf Skarsgård, som senare kom i en amerikansk version, och några år senare gjorde han POSSESSION med Sarah Michelle Gellar. Jag noterar även att han är född 1973. När debuterande manusförfattaren Gabriel Niklasson är född vet jag inte, men jag gissar att han är ungefär jämngammal med Sandquist. STUDENTFESTEN utspelar sig nämligen 1994. Det finns ingen som helst anledning till att den utspelar sig 1994, det är fullkomligt irrelevant, dessutom tar det runt en kvart innan man upptäcker att det ska föreställa Sverige för nitton år sedan. Jag gissar att året valts eftersom upphovsmännen tog studenten ungefär då.
Vad de här pojkarna försökt göra är en typisk amerikansk tonårskomedi från 1980-talet. SVENSEXAN, FIRA MED FERRIS, FÖRÄLDRAFRITT - you know the drill. Sandquist och Niklasson satt säkert och liksom jag kollade på drivor av sådana filmer när de växte upp. Varför inte göra en likadan film? Idag. I Sverige. På svenska. Samma typ av handling som i de gamla amerikanska filmerna. Samma persongalleri. Det låter väl som en bra idé?

Nej, det gör det inte.

Den här filmen känns ungefär som en orkester som genomgående spelar låtarna aningen ur takt.
Handlingen lånar friskt från THE WEDDING CRASHERS och en massa andra filmer. Anastasios Soulis är 22-årige Rasmus, en gitarrlärare vars stora kärlek Klara (Anna Åström, som snart möter Gustaf Skarsgård i VI efter manus av Jens Jonsson - trailern är full av nakenscener) dumpar honom när hennes för Rasmus okände pojkvän plötsligt kommer hem från USA. Dessutom ska Klara ta studenten.

Rasmus har en gift, mustaschprydd kompis som kallar sig Frans (Henrik Lundström), som är något slags lyxlirare och glidare. Han har skaffat en skåpbil som han inrett med bar. Han har fått en fantstisk idé: på Lidingö, där de bor, tar en farlig massa brudar studenten. Dessa kommer att ha en farlig massa fester med goda viner, god mat och en massa brudar man kan ragga upp och hångla med. Tillsammans med en tredje kille, Ian (Filip Berg), tänker de åka runt till så många fester som möjligt, låtsas att de känner studentskan, och festa järnet. De anlitar Ians sextonårige lillebror "Mister" (Edvin Endre) som chaufför. Således stämmer inte filmens titel - den borde lyda STUDENTFESTERNA.
Redan från start klantar de till det och får en trio klantiga poliser (Kjell Bergqvist, Björn Starrin och Martin Preisler) efter sig. Därefter stökar de till det ännu mer, och några märkliga militärer vill också nita trion. Eller kvartetten, om man räknar in Mister.

Precis alla standardinslag och klichéer finns med i STUDENTFESTEN. Fylla, droger, jakter, komiska slagsmål, sex, missförstånd, en annan brud som faller för Rasmus, och som strössel på grädden på moset: en scen där Rasmus beväpnad med elgitarr kliver upp på en scen för att framföra en låt (Pelle Almgrens "Om och om igen") för att åter vinna Klaras hjärta.

Det går inte att tycka illa om STUDENTFESTEN. Den är gjord med hjärta, med kärlek till genren. Men det här funkar inte alls och det blir bara konstigt. Varför har den här filmen gjorts? Vilka riktar sig filmen till? Känner dagens tonåringar till de amerikanska motsvarigheterna som kom långt innan ungarna föddes?

Även Johannes Brost och Thomas Hedengran medverkar - jag gissar att de och Bergqvist och Starrin tackat ja till sina småroller för att få stålar till en Thailandsresa eller något.
Nästan ingenting i filmen är roligt. Okej, Björn Starrin är lite skojig, men i övrigt är det åt helvete med tajmingen. Jo, jag förstår vad som ska vara kul. Jag vill att det ska vara kul. Men skrattade jag? Nej. Kanske någon enstaka gång. Som sagt: jag satt mest och stirrade på duken, häpen över det jag fick se.

En intressant detalj med filmen som en del yngre tittare kanske reagerar på, är att världen den utspelar sig i är ganska radikalt annorlunda än dagens Sverige. Många av dagens standardinslag i svenska filmer saknas helt. Här finns inga invandrare - jag tror inte att jag noterade en enda. Här finns inga queer-inslag - med ett undantag: två hotta brudar som hånglar med varandra. Inga är piercade och tatuerade. Alla tjejer är söta och ser ut att lukta gott - förutom en som är fet och örfilar en snubbe som inte tänder på henne. Huvudpersonernas grabbiga beteende kan nog verka udda idag. För min del känns det rätt naturligt; så var det när jag var ung på 80-talet. Jag och mina dåvarande vänner skulle säkert inte tacka nej till en partybuss; på den tiden gick det mesta ut på att ha kul. STUDENTFESTEN berättas helt ur killarnas synvinkel och folk kommer säkert att anse filmen vara sexistisk och fördomsfull. Sådant struntar jag i så länge det är roligt - men det här är alltså inte roligt.
Man misslyckas till och med få till de i en scen där en ponny råkar snorta kokain till "Cotton-eyed Joe" med Rednex. De flesta skådespelarinsatserna är kassa och påminner om studentspex, och ofta hör man inte vad folk säger, men om inget annat är filmfotot helt okej.

Hade STUDENTFESTEN kommit 1985 och varit amerikansk hade jag säkert älskat den. Men nu är det 2013 och filmen är svensk. Min ålder hör inte hit.

Så, vad sätter jag för betyg på det här? Jag vet inte. Jag har grunnat på detta i flera dagar nu. Äh, jag drar till med detta specialbetyg:









(Biopremiär 19/4)