Visar inlägg med etikett Fellini. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Fellini. Visa alla inlägg

torsdag 20 mars 2014

Bio: Den stora skönheten

Foton copyright (c) TriArt Film

Jag beklagar att ni fått vänta så länge på den här recensionen. Oscarvinnaren DEN STORA SKÖNHETEN pressvisades förra veckan, men eftersom BUFF pågick då, missade jag visningen - och sedan den fick premiär har varje föreställning i Malmö varit slutsåld. Först igår lyckades jag se filmen (och konstaterade att jag sänkte den stora publikens medelålder).

Paolo Sorrentino gjorde häromåret den inte alltför lyckade THIS MUST BE THE PLACE. En film jag nästan förträngt. DEN STORA SKÖNHETEN är något helt annat. Det här är först och främst en film om Rom; staden Rom och dess arkitektur har den egentliga huvudrollen. Fast överst i rollistan står Toni Servillo, som spelar den 65-årige författaren Jep Gambardella. Jep har bara skrivit en enda roman och det är längesedan nu. Romanen blev kraftigt uppmärksammad och Jep blev en del av Roms nattliv, jetset och kulturelit. Sedan dess har han natt efter natt dragit runt på fester, nattklubbar och exklusiva kulturevenemang. Åtminstone får jag det intrycket.
I Sorrentinos film flanerar Jep omkring under några sommardagar och främst -nätter. Någon regelrätt, linjär handling finns här inte. Människor möts, människor samtalar, människor reflekterar, människor dansar. Ibland är det komiskt, ofta är det melankoliskt. Jep hävdar att han är på jakt efter den stora skönheten.

DEN STORA SKÖNHETEN är en av de snyggaste filmer jag någonsin sett. Mer italiensk kan en film knappast se ut. Den följsamma kameran är nästan ständigt i rörelse och glider mjukt omkring i de magnifika miljöerna. Det ligger nära till hands att jämföra filmen med Fellini, vilket de flesta andra gjort. Jo, det är mycket Fellini över anrättningen. Det vackra och sköna blandas upp med groteskerier och burleska inslag. Men jag kan inte heller undgå att tänka på serietecknaren Milo Manara (som förvisso ibland samarbetade med Fellini). Här är gott om vackra, avklädda kvinnor som känns hämtade från Manaras serier. Vissa närbilder på tjejansikten ser ut att komma från någon 80-talsfilm av Dario Argento, medan en scen i vilken en halvnaken kvinna ligger på en säng ser ut att ha plockats från en 70-talsgiallo av Sergio Martino. När huvudpersonerna nattetid tar sig in i stängda palats och rör sig i surrealistiska marmorvärldar, verkar de ha hamnat i en Mario Bava-film. De lika många som bisarra festerna är dock rent fellinieska. Den eviga staden glimrar, lockar och förför.
En av de större rollerna innehas av en kvinnlig dvärg med blott hår. En kvinnlig performanceartist har målat hammaren och skäran på sitt könshår och springer med huvudet före in i en mur. En gammal präst berättar så fort tillfälle ges om hur han tillreder diverse maträtter. En tandlös, helgonförklarad gammal nunna sitter på en balkong omgiven av flamingos.

Efter att de senaste åren ha sett alldeles för många fula filmer om fula saker och fula människor, känns det skönt att se en film som är besatt av det vackra. Jag uppskattar att italienare fortfarande älskar att visa upp vackra kvinnor på vita duken - och att de kommer undan med det. I en annan film hade det här ansetts vara spekulativt och exploaterande.
DEN STORA SKÖNHETEN varar i nästan två och en halv timme, vilket självklart är åt helvete för långt. Men det kan man ta i det här fallet. En kvinna i biopubliken påpekade att den svenska texten inte var något vidare. Tydligen kunde hon italienska. Det kan inte jag, så jag märkte inget. En äldre herre sa "Det är bara italienare som kan göra sådana här filmer!" på väg ut ur salongen. Jag håller med.

Jag har inte varit i Rom på 34 år. Det är verkligen dags att åka dit igen.







(Biopremiär 14/3)

onsdag 24 februari 2010

Bio: Nine

Foton copyright © Noble Entertainment
Det finns en del personer och företeelser jag önskar jag gillade mer än jag gör. En av dessa är Federico Fellini. Jag vill verkligen tycka om Fellinis filmer.
Mitt förhållande till den legendariske italienaren började inte så bra. När jag var i tolvårsåldern såg jag FELLINI ROMA på Landskrona Filmstudio. Jag kan väl inte påstå att jag tillhörde målgruppen, och jag tyckte filmen var skittråkig - förutom vissa scener. Då visste jag förstås inte heller vem Fellini var.
Jag har långtifrån sett alla Fellinis filmer, men de jag sett har inte fått mig att helhjärtat ställa upp i hyllningskören. Det finns en väldig massa saker jag gillar hos Fellini: han hävdade att orsaken till att han blev filmregissör var att det var för svårt att bli serietecknare. Och han samarbetade ju med serietecknaren Milo Manara (som jag inte helt oväntat gillar); Manara gjorde filmaffischer samt ett seriealbum baserat på ett ofilmat Fellinimanus.
Jag gillar att Fellini är lite mytisk, att han omtalas som "trollkarl" och liknande, jag gillar att hans filmer kan vara burleska, frodiga, sexiga och coola, och fyllda med tjusiga människor och miljöer. Men i praktiken tycker jag ofta att filmerna blir för långa, tråkiga och ibland för tramsiga på ett irriterande prettovis.
För några år sedan gick 8½ från 1963 upp på bio på nytt i restaurerad version. Jag såg den då för första gången under Filmdagarna. Marcello Mastroianni spelar filmregissören Guido - Fellinis alter ego - som för att stressa av efter sin senaste film, tar in på ett spa där han ska planera nästa verk, ett slags självbiografi. Guido uppsöks dock hela tiden av människor, främst kvinnor, ur hans förflutna. Mastroianni glider omkring och är cool. Barbara Steele dyker upp och är cool. Claudia Cardinale är tjusig. Jag somnade under denna väldigt långa film. När jag vaknade höll fortfarande samma scen på.

Jag är inte den största vän av musik-
aler. Jag kan uppskatta klassiska filmmusikaler som SINGIN' IN THE RAIN, som är en fantastisk film, och så älskar jag Danny Kaye-filmer, som ju har flera sånginslag. Men att åka till Stockholm eller London för att gå på musikal? Det är en vision av helvetet. Typisk musikalmusik är bland det värsta jag vet och en del av bögkulturen jag inte kan med; ge mig hellre disco. Jag förstår inte varför folk som aldrig annars skulle gå på musikal plötsligt ska se en massa skit bara för att de semestrar i London eller New York.
Rob Marshalls biofilm NINE är en filmatisering av musikalen med samma namn och som hade Ernst-Hugo Järegård i huvudrollen när den spelades i Sverige. Och NINE bygger i sin tur på 8½.
Italien i början av 1960-
talet. Över-
spelets konung Daniel Day-Lewis spelar regissören Guido, som efter en rad floppar håller en presskonferens under vilken han tillkännager att han ska göra en film som heter ITALIA och som i huvudrollen ska ha Anita Ekberg-varianten Claudia Jenssen (Nicole Kidman). Det är bara det att han inte har något manus. Han tar in på ett spa, men får inget gjort. Han har problem i förhållandet med sin fru (söta Marion Cotillard), hans älskarinna Penélope Cruz dyker upp, och han hemsöks av sin döda mor Sophia Loren.
Och så blir det sång och dans, oftast framfört på en Colosseumliknande scen.
Den här väldigt dyra filmen blev en dunderflopp i USA och fick produktionsbolaget The Weinstein Company att hamna på fallrepet. Jag förstår att NINE floppade, och jag tror inte att den svenska publiken kommer att se till att filmen blir en succé här.
Handlingen i NINE är ... ingenting. Det hela känns så tomt och meningslöst, att man lika gärna hade kunnat stryka storyn helt och hållet. Dessutom är precis allting en hyllning till Fellini och italiensk film, och ska man vara riktigt ärlig: Fellini må vara hur stor som helst, men jag tror att en stor majoritet av dagens svenska biopublik inte har den blekaste aning om vem han var. NINE känns som en påkostad film riktad till cineaster med vissen musiksmak.
...För sångerna i NINE är verkligen ruttna. Har finns inte en enda låt man kommer ihåg - om man nu inte är musikalfantast. Nu kommer jag att låta fördomsfull här, men NINE är en bögmusikal. There, I said it.

Men om jag nu tar och skjuter musiken och ursäkten till handling åt sidan, hittar jag en hel del försonande inslag. I och med att filmen hyllar det italienska 60-talet, ser NINE bitvis oerhört cool ut. Ibland är det svartvitt, Day-Lewis glider omkring i solglasögon och kedjeröker, här finns fantasieggande interiörer och exteriörer från CineCitta, man har gjort tidstypiska fejkaffischer för filmer, och det körs ofta omkring i små sportbilar. Flera av shownumren ser ut att ha designats av Milo Manara på ett burleskt och bra sätt; det är gott om raffiga damer som drar upp kjolen och sitter bredbent. Penélope Cruz framför ett nummer som fick mig att svettas - hubba hubba. All denna sexighet blir förstås märklig när den kombineras med musik som låter som Peter Jöback möter Rikard Wolff.
Judi Dench gör inte bort sig, Kate Hudson brås på sin mor när det gäller sång och dans, Sophia Loren är parant och stilig men lär släppa sig om hon försöker blinka. Nicole Kidman har kritiserats för sin insats. Jag tycker mest att hon ser otäck ut - hon ser ju stelopererad ut efter alla ingrepp.
NINE är ett gäng snygga bilder bortkastade på en kass film. Vore jag en tysk kritiker, skulle min recension lyda så här:
NINE? NEIN!






(Biopremiär 26/2)