Visar inlägg med etikett Felicity Jones. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Felicity Jones. Visa alla inlägg

onsdag 14 december 2016

Bio: Rogue One: A Star Wars Story

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Jag brukar önska att jag åter ska få uppleva den där makalösa känslan som ibland infann sig när jag var barn och ung tonåring, och såg något fantastiskt på bio - när jag satt hänförd under två timmar och sedan blev fullkomligt besatt av filmen, en besatthet som ibland varade flera är. Känslan jag fick när jag såg STJÄRNORNAS KRIG på 1970-talet.

Det händer aldrig. Att jag åter får uppleva den där känslan. Fast ibland är det nära. Förra året var det ganska nära, när jag såg STAR WARS: THE FORCE AWAKENS, som jag tyckte var överraskande bra. Det var äventyr i rymden och ett kärt återseende med gamla hjältar.

Nu har årets STJÄRNORNAS KRIG-film haft premiär. Tyckte jag att den var lika bra? Uppfylldes jag av sense of wonder?

Nej. Jag gjorde faktiskt inte det.

STJÄRNORNAS KRIG-fans är extremt känsliga för spoilers; den minsta detalj som nämns om handlingen kan anses förstöra hela filmen, så om du som läser detta är överkänslig: läs inte vidare. Jag ska inte spoila filmen, men av naturliga skäl måste jag nämna en del av det som sker.

Det är Gareth Edwards; engelsmannen som gjorde den senaste GODZILLA, som regisserat ROGUE ONE: A STAR WARS STORY - en film som visar sig innehålla en del rätt ... dåliga idéer. Sämsta idén är nog den direkta handlingen; det äventyret går ut på. Det är ofta vanskligt med prequels; filmer som utspelar sig före de vi redan sett. Vi vet ju vad som kommer att hända. ROGUE ONE utspelar sig före STJÄRNORNAS KRIG; alltså den första, riktiga filmen från 1977, den som senare blev del fyra.

Rebellerna har fått reda på att den onda imperiet håller på att bygga supervapnet som går under namnet Dödsstjärnan. En brokig grupp rebeller samarbetar för att hitta ritningarna till Dödsstjärnan, så att de kan förstöra den.
Att de lyckas med uppdraget vet vi - de spränger ju Dödsstjärnan i luften i STJÄRNORNAS KRIG! Således är handlingen rätt meningslös. Dock skulle det funka om det handlade om rejäla gestalter vi gillar och känner för, och om det bjöds på kul, heroisk action. Men det gör det inte.

Mads Mikkelsen, vars roll är för liten, spelar Galen Erso, mannen som mot sin vilja konstruerar Dödsstjärnan. Hans dotter Jyn Erso kommer på avvägar som barn, men växer upp till en sammanbiten enstöring spelad av Felicity Jones, som snart lierar sig med rebellerna och leder jakten på Galen och ritningarna. I THE FORCE AWAKENS fick vi en ny hjältinna; Rey (Daisy Ridley), som var en sorts kvinnlig motsvarighet till Luke Skywalker. Och nu får vi Jyn, som är en kvinnlig motsvarighet till Han Solo. Är det nog tänkt.

Tyvärr spelas hon alltså av Felicity Jones, vilket var en dum idé. Hon var direkt dålig i Tom Hanks-rafflet INFERNO nyligen, och hon är inget vidare som Jyn. Hon är lite blek, tråkig och charmlös. Hon är liksom ingen Milla Jovovich i actiontagen.

Rebellen Cassian Andor, som är den Jyn främst samarbetar med, spelas av mexikanen Diego Luna, som talar med spansk brytning. Även han är totalt charmbefriad, och hans främsta egenskap verkar vara att han har fett hår.
Under äventyret ansluter sig diverse löst folk. Donnie Yen är den största behållningen; han spelar en blind kampsportsspecialist som ständigt babblar om Kraften. Roboten K-2SO ska utgöra filmens komiska inslag, men han är inte alltför rolig. Forest Whitaker spelar en märklig man med mekaniska ben och misslyckad frisyr.

En riktigt dum idé var att datoranimera Peter Cushing; en skådespelare som dog 1994. Hans rollfigur Moff Tarkin från STJÄRNORNAS KRIG återkommer - och det i flera scener. Det enda jag tänkte på är att, jösses, det där är ju en CGI-Peter Cushing! Lite stel, lite kall, lite zombieaktig. Eftersom det låg flera reklamfilmer för TV-spel före huvudfilmen, kändes detta tilltag mest som ännu ett klipp från ett TV-spel.

Jimmy Smits har en liten roll, och plötsligt ser vi Fares Fares som senator Vaspar. Det är ju lite kul. Ja, och så förekommer Dath Vader som hastigast, mest för att vi ska få lite obligatorisk ljusvärjefajting.
En inspirerat dålig idé var att knappt använda John Williams klassiska musik alls; den förekommer bara ett fåtal gånger, främst mot slutet och under eftertexterna. Istället har man låtit Michael Giacchino komponera ett helt nytt ledmotiv - och detta låter nästan precis som John Barrys ledmotiv till Luigi Cozzis gamla, fina STJÄRNORNAS KRIG-kopia STARCRASH från 1978! Detta är synnerligen förvirrande. X-Wing fighters far omkring till Stella Stars ledmotiv. Jag konstaterar även att mycket av STJÄRNORNAS KRIGs storhet ligger just i John Williams musik. Med helt annan musik känns det som vilken rymdopera som helst, i synnerhet om hjältarna - som här - är helt nya och obekanta.

Det tar  ett bra tag för ROGUE ONE att komma igång. Först under filmens andra hälft börjar det kännas lite grann som STJÄRNORNAS KRIG, när det äntligen bjussas på dogsfights i rymden, vilt framstormande stormtroopers (som siktar dåligt), imperiets officerare som ryter barskt, rebellpiloter som säger "This is golden leader", och närbilder på skrikande piloter alldeles innan de sprängs i luften.

Men rent allmänt är det för mörkt - i betydelsen att stora delar av filmen utspelar sig i mörker. Eller regn. Och det är gravallvarligt. Jag saknar verkligen den frejdiga matinékänsla STJÄRNORNAS KRIG besatte, när det främst var ett kul, gammaldags äventyr med charmiga hjältar och onda bovar.
De nya STJÄRNORNAS KRIG-filmerna borde vara mer som GUARDIANS OF THE GALAXY. Den filmen är så som STJÄRNORNAS KRIG borde vara. Förhoppningsvis är nästa GUARDIANS-film lika festlig.

ROGUE ONE: A STAR WARS STORY är en hyfsat bra film, det är okej rymdaction, men min främsta känsla efter att ha sett den var Var det här allt? Borde det inte vara lite fränare, lite coolare, lite roligare än så här?








(Biopremiär 14/12)

onsdag 12 oktober 2016

Bio: Inferno

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
INFERNO på bio? Är det Dario Argentos klassiska INFERNO? Är det INFERNO med Jean-Claude Van Damme? Är det Strindbergs "Inferno"? Är det en prequel till JACOBS INFERNO eller till THE GREEN INFERNO?
Nej, det handlar om den tredje filmen om Dan Browns äventyrlige och pussellösande Harvardprofessor Robert Langdon, återigen spelad av Tom Hanks. Det här är årets tredje Tom Hanks-film!
Författaren Dan Brown känns som ett typiskt 90-talsfenomen - vilket är anmärkningsvärt, eftersom romanen "Da Vinci-koden" kom 2003. Filmatiseringen kom 2006. Då fanns inte TOPPRAFFEL!, så jag recenserade inte filmen - däremot skrev jag en artikel efter att han varit på presskonferensen i Cannes; den publicerades i diversedagstidningar. DA VINCI-KODEN var en rätt dålig film.
Uppföljaren ÄNGLAR & DEMONER, byggd på en bok som kom före "Da Vanci-koden", kom 2009. Den var något bättre än den första filmen, men långtifrån bra - det var en dum och fånig thriller.
Ron Howard har regisserat den nya filmen INFERNO, och i denna försöker man slå något slags rekord i långsökthet. Ja, jösses! Precis allting i den här filmen är skrattretande långsökt - och jag kämpar just nu mot lusten att avslöja alla filmens hemligheter, bara för att påpeka hur idiotiska de är.
Det börjar med att några barska män jagar en kille, som rusar upp i ett torn, för att sedan kasta sig ut mot en säker död. Killen var mångmiljardären Bertrand Zobrist (Ben Foster), en galning som för att göra något år jordens överbefolkning tagit fram ett virus, tänkt att utplåna hälften av mänskligheten.
Robert Langdon ligger på sjukhus i Florens, efter att ha blivit skjuten i huvudet. Han lider av minnesförlust. En kvinna utklädd till polis (Ana Ularu) anländer för att mörda Langdon, hon går fram som värsta terminatorn. En engelsk sjuksköterska (i Florens?); Sienna Brooks (Felicity Jones), räddar Langdon, och tillsammans försöker de lösa alla filmens gåtor - varför folk försöker döda Langdon, vad det är för pryl Langdon hittar i sin ficka, var viruset finns gömt, och vad allt detta har med Dante att göra. Akta're för viruset, Dante! Nej, det är inte Bengt Linders Dante det handlar om, utan den där andre snubben.
Av en tillfällighet visar Sienna sig vara superexpert på Dante. Det var ju bra; precis vad Langdon behöver. Två tredjedelar in i filmen konstaterar jag att INFERNO i mångt och mycket är en nyinspelning av INDIANA JONES OCH DET SISTA KORSTÅGET, med precis samma överraskning.
Langdon och Sienna far runt i Florens, sedan drar de till Venedig, och så till Instanbul. Alla sevärdheter i dessa städer betas av. Efter sig har de hela tiden WHO; Världshälsoorganisationen, som visar sig vara värsta James Bond-organisationen, med beväpnade agenter, coola bilar, plan och helikoptrar. Det verkar som om Langdon är lite förälskad i WHO-kvinnan som jagar honom; hon spelas av danskan Sidse Babett Knudsen. WHO verkar lyda under en hemlig organisation som aldrig presenteras närmare, med som tydligen leds av en man som tycker om att, med hjälp av märkliga knivar, döda bovar. Onda män från en annan organisation är också på jakt efter Langdon och viruset, men vilka dessa är glömmer man helt bort att förklara.
Mycket i filmen förklaras aldrig, men det som faktiskt förklaras är direkt idiotiskt. Ni skulle aldrig tro mig om jag berättade varför Langdon ligger på sjukhus med en skottskada i huvudet. Det är sanslöst! Vansinnigt!
Robert Langdon får hallucinationer som verkar hämtade ur ovannämnda JACOBS INFERNO. Historien om viruset känns snodd från Nicolas Cage-rafflet THE ROCK. Skurkarna har hur många tillfällen som helst att ta kål på Langdon och de han samarbetar med, men låter honom av oklar anledning leva - eller ger honom möjlighet att fly.
Felicity Jones är märkligt lik Britt Ekland och ungefär lika duktig skådis, men övriga roller förvaltas väl. Det är ju bra skådisar, även Omar Sy dyker upp; det är proffsigt gjort och miljöerna är flådiga - men vad hjälper väl all Hollywoodprofessionalism när storyn är något av det dummaste man kan se på bio i år?










(Biopremiär 14/10)






tisdag 22 november 2011

Bio: Hysteria

Foton copyright (c) Scanbox
Ah, London 1880, det viktorianska England - visst kan man inte annat än älska det. I synnerhet om man heter Stephenie Meyer och verkar tycka att denna inskränkta värld verkligen är något att sträva efter - på riktigt.
Men denna förstoppade, dammiga värld är onekligen en bra bakgrund för bra och intressanta berättelser. Pampiga palats och slumkvarter, herrefolk och horor, extrem prydhet - och extrem dubbelmoral, besatthet av sex, och tekniska framsteg.
Allt detta finns med i Tanya Wexlers nya brittiska komedi HYSTERIA som, hör och häpna, handlar om tillkomsten av vibratorn. Sexleksaken, alltså.
Hugh Dancy spelar den unge dr Mortimer Granville, som ständigt får sparken från de sjukhus han arbetarpå. Mortimer förespråkar nämligen moderna medicinska rön, medan hans chefer insisterar på att åderlåtning är det enda som hjälper. Mot allt. Bakterier är ett fånigt påhitt som inte existerar.

Men så hamnar Mortimer hos dr Robert Dalrymple (Jonathan Pryce), som botar kvinnor som lider av åkomman "hysteri". Mängder av kvinnor, främst medelålders och äldre, söker sig till Dalrymple för att få bukt med detta. Men dessa kvinnors oberäknelighet, humörsvängningar, utbrott och tvångstankar ("Jag fantiserar om att klyva min makes skalle med en yxa" säger en) beror förstås på att de - bland annat - är sexuellt otillfredställda.
Dr Dalrymple botar kvinnorna på ett vetenskapligt sätt. Gynekologi var inte en etablerad vetenskap 1980, men han har byggt en gynekologstol på sin mottagning, och där utför han vad han kallar vulvamassage. Och se, efter en timmes behandling är kvinnorna mer än nöjda och vill omedelbart boka en ny besökstid, helst redan nästa dag.
Mortimer blir omedelbart förtjust i sin nye arbetsgivares söta dotter Emily (Felicity Jones) och han erbjuds dessutom att bli Dalrymples partner och den som en dag ska ta över kliniken. Emily har dock en syster av helt annan karaktär, Charlotte (Maggie Gyllenhaal), som är familjens svarta får. Charlotte är nämligen modern, utåtriktad, självständigt och arbetar på ett härbärge för utslagna och sjuka. Usch och fy. Det är inte släkten Dalrymple värdigt. Sicket beteende!
Kliniken gör stora pengar på att tillfredställa överklasskärringar, men detta leder också till att Mortimer drabbas av en handskada (snacka om musarm - hö hö hö!), inte klarar av sitt jobb och får sparken.
Men nu kommer Mortimers kompis lord Edmund St. John-Smythe (Rupert Everett) in i bilden. Edmund och Mortimer delar lägenhet och Edmund ägnar dagarna åt nya uppfinningar på elektronikfronten, som telefonen. Han håller även på att uppfinna en elektrisk dammvippa. Och plötsligt upptäcker de att denna dammvippa kan användas till annat ...
Filmen inleds med en text som hävdar att den bygger på sanna händelser - med tillägget "Really". Huruvida detta stämmer eller ej har jag ingen aning om. Men det spelar ingen roll. HYSTERIA är en oerhört rolig film! Bitvis hysteriskt rolig. Jag tror inte att jag skrattat så här mycket på bio sedan THE TRIP.
Det hela är väldigt absurt utan att kännas direkt otroligt. Rollfigurerna är fantastiskt roliga och skådespelarna utmärkta - i synnerhet Rupert Everett (som börjat likna Olle Ljungström) är skitkul. Kolla bara när han upphetsat pratar i telefon. Det finns nästan inga andra i London som har telefon, så han blir överlycklig över att få prata med vem som helst som ringer. Lordens gamle far (med härliga polisonger) är också kul, liksom den föredetta prostituerade Molly the Lolly (Sheridan Smith) som fått tjänst som hembiträde hos dr Dalrymple. Och så har vi scenen där vibratorn ska invigas på kliniken och de tre närvarande karlarna tar på sig skyddsglasögon ...
Att Mortimer med tiden kommer att inse att det egentligen är Charlotte och inte Emily han är förälskad i blir ingen överraskning. Dock är Maggie Gyllenhaal den svaga länken i HYSTERIA. Jag gillar Gyllenhaal, som ju är amerikanska, men när hon här ska vara britt tar hon i för kung och fosterland. Hon spelar över och hennes accent är väldigt överdriven på ett irriterande sätt. Det förekommer även en alldeles för hollywoodsk rättegångsscen mot slutet som drar ner helhetsintrycket.
... Men bortsett från detta är HYSTERIA en väldigt, väldigt rolig film.







(Biopremiär 25/11)