Visar inlägg med etikett Fede Alvarez. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Fede Alvarez. Visa alla inlägg

fredag 18 februari 2022

Netflix: Texas Chainsaw Massacre

Foton copyright (c) Legendary/Netflix

Då var det dags igen. Ännu en motorsågsmassaker, ännu en film som ignorerar alla tidigare uppföljare, och försöker vara en fortsättning på den första filmen - något vi redan sett i den här filmserien. Motorsågsmassakerfilmserien är nu nästan ännu mer förvirrad än HALLOWEEN-serien. Inklusive nyinspelningen, och uppföjaljaren till denna, ser Motorsågsmassakernserien ut så här (jag använder originaltitlarna för maximal förvirring):

THE TEXAS CHAIN SAW MASSACRE (1974)
THE TEXAS CHAINSAW MASSACRE 2 (1986)
LEATHERFACE: THE TEXAS CHAINSAW MASSACRE III (1990)
TEXAS CHAINSAW MASSACRE: THE NEXT GENERATION (1995)
THE TEXAS CHAINSAW MASSACRE (2003)
THE TEXAS CHAINSAW MASSACRE: THE BEGINNING (2006)
LEATHERFACE (2017)
TEXAS CHAINSAW MASSACRE (2022)
 

Jag brukade tycka att TEXAS CHAINSAW MASSACRE: THE NEXT GENERATION är sämst av dessa (även om Matthew McConaughey är skitkul i den). LEATHERFACE från 2017 minns jag verkligen ingenting alls av, mer än att jag inte gillade den. Den här nya filmen sällar sig också till de sämsta i serien. 

TEXAS CHAINSAW MASSACRE - modell 2022 - hade ett rykte om sig att vara kass långt innan den slutligen fick premiär. Filmen, som är inspelad i Bulgarien, är producerad av Fede Álvarez, som gjorde den stenhårda nyinspelningen av EVIL DEAD, och skulle regisseras av Ryan och Andy Tohill. Dessa hoppade dock av projektet efter en knapp vecka. De ersattes av David Blue Garcia, som slängde allt bröderna Tohill hunnit filma, och började om. När filmen var klar höll produktionsbolaget Legendary några testvisningar av den. Responsen var katastrofal. Istället för att släppa den på bio, sålde Legendary filmen till Netflix.

Ska jag säga något positivt om TEXAS CHAINSAW MASSACRE, blir det att den faktiskt ser ut som en biofilm. Det är ingen högbudgetproduktion, men den ser ut som en "riktig film". Vidare innehåller filmen en väldig massa blod och våld och krossade skallar och avkapade kroppsdelar. Om man aldrig förr sett en motorsågsmassakerfilm, om man inte sett speciellt många skräckfilmer, och om man är i 15-årsåldern, är det möjligt att man gillar filmen mer än jag gjorde. 

Filmen inleds hyfsat. Några ungdomar anländer till en liten håla i Texas, en by som mer eller mindre är en spökstad. Där träffar de på en gammal märklig kvinna, spelad av Alice Krige, som har en okänd familjemedlem gömd i kåken. William Hope från ALIENS - ÅTERKOMSTEN spelar sheriff. Men så snart dessa två - Krige och Hope - försvinner ur handlingen, spårar det hela ur.

Det känns som om stora delar av filmen saknas - vilket säkert stämmer. Mycket har nog plockats bort efter testvisningarna. Därför får vi följa några ungdomar som aldrig riktigt presenteras, vi vet inte riktigt vilka de är och vad de håller på med. Två av dem är kockar, de ska öppna upp något i spökstaden. Leatherface kommer farande och slaktar några av huvudpersonerna innan vi hinner märka det, och därefter jagas de två återstående tjejerna. Många trådar reds aldrig ut, till exempel hur allt hänger ihop. Är det samme Leatherface som härjade 50 år tidigare? Filmen varar bara 83 snabba minuter.

Den överlevande hjältinnan från Tobe Hoopers MOTORSÅGSMASSAKERN från 1974, Sally Hardesty, är också med. Eftersom Marilyn Burns, som spelade henne, är död, är det nu Olwen Fouéré som spelar Sally. Hon har spenderat de senaste 50 åren med att försöka hitta- och döda Leatherface. Hon verkar inte ha letat så noga, eftersom han fanns bakom husknuten.

Den här gången bär Leatherface en mask som får honom att likna Peter Boyle. En massaker ombord på en buss är filmens höjdpunkt. Slutet är abrupt. I den svenska texten kallas Leatherface för Skinnfejan.

TEXAS CHAINSAW MASSACRE anno 2022 är alldeles för banal, oinspirerad, och tråkig. Betyget här under är snällt.


 

 

 

 

 

(Netflixpremiär 18/2)


onsdag 24 oktober 2018

Bio: The Girl in the Spider's Web

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
Jag läser mina recensioner av de tidigare Millenniumfilmerna - MÄN SOM HATAR KVINNOR, FLICKAN SOM LEKTE MED ELDEN, LUFTSLOTTET SOM SPRÄNGDES och THE GIRL WITH THE DRAGON TATTOO - och förvånas över de höga betyg jag gav dem. Var de verkligen så bra?
Nej, det var de nog inte. Jag var snällare med betygen förr, och läser man texterna stämmer de inte riktigt överens med betygen. Dock tyckte jag att David Finchers amerikanska film THE GIRL WITH THE DRAGON TATTOO var bättre än det svenska originalet; MÄN SOM HATAR KVINNOR. Jag tyckte att Rooney Mara var en bättre Lisbeth Salander - Noomi Rapace var så introvert och konstig, att hon var i vägen för handlingen. Om Salander inte blandat sig i leken, hade fallen lösts betydligt snabbare.
Finchers film blev inte den succé man räknat med, Stieg Larssons två övriga böcker i trilogin kom aldrig i amerikanska versioner, och när man nu sju år senare gjort en ny MILLENNIUM-film, bygger den på David Lagercrantz' bok "Det som inte dödar oss". Lagercrantz blev ju den som fick ta över författandet av bokserien, men jag har inte läst någon av hans två böcker. Jag har å andra sidan inte läst Stieg Larssons böcker heller.*
Rooney Mara och Daniel Craig, som spelade Mikael Blomkvist i förra filmen, är inte med i THE GIRL IN THE SPIDER'S WEB, som regisserats av Fede Alvarez; han som gjorde nyinspelningen av EVIL DEAD och nu senast DON'T BREATHE. Engelska Claire Foy gör Lisbeth Salander, medan svensk-isländske Sverrir Gudnason är Blomkvist. Fast han är inte Blomkvist så mycket. Rollen är så blek och onödig att den närmast är försumbar.
Hur pass nära boken den här filmen ligger har jag ingen aning om, men manusförfattarna verkar ha tagit sig stora friheter. Lisbeth Salander har fått en helt ny bakgrundshistoria, så filmen är snarare en reboot än en uppföljare.
Handlingen ... Ja ... Handlingen är en enda röra, det är en rätt ofokuserad historia, det här, där de olika trådarna glöms bort under stora delar av speltiden. För att vi inte ska märka de logiska luckorna, brassas det på med en massa action och jakter istället.
Stephen Merchant spelar en herre vid namn Frans Balder, som uppunnit ett datorprogram med vilket man kan hacka all världenskärnvapenarsenaler. Balder kommer på att det nog inte är så bra att USA sitter på detta program, vilket de gör, så han kontaktar Lisbeth Salander och ber henne hacka datorn i Amerika, och sno programmet. Det gör hon.
Onda existenser anländer till Stockholm för att stjäla datorprogrammet och döda Balder. De lyckas med det sistnämnda, de kidnappar även Balders unge son, som är den ende som kan räkna ut programmets lösenord, och eftersom Salander är i vägen lyckas bovarna se till så att alla misstankar riktas mot henne. Mikael Blomkvist måste hjälpa henne. I handlingen figurerar även en amerikansk agent (Lakeith Stanfield), en mystisk chef på SÄPO (norskan Synnøve Macody Lund), och Salanders illasinnade syster (holländskan Sylvia Hoeks).
Den här gången är Lisbeth Salander närmast en superhjälte - hon är nu något slags brottsbekämpare, en regelrätt vigilante, och hon kan allting. Verkligen allting. Hon vet hur allting funkar. Det är inte klokt vad man kan åstadkomma med en mobiltelefon och en laptop. Salander hackar allting på några sekunder tack vare sina magiska krafter. Tur har hon också. En riktig jävla tur. Jag skrattade när Salander blir nedslagen och drogad i ett badrum - hon ligger utslagen på golvet, förlamad, men lyckas vifta med armen. En pillerburk trillar ner framför henne - och den råkar innehålla amfetamin, som hon krossar och snortar, och så kommer hon på fötter igen. Tänk om det istället var en tub Treo som trillade ner från hyllan. Då hade filmen slutat där.
Lika festligt är det under en biljakt på en bro, under vilken Salander utan att tveka stannar, klättrar upp för en stege, trycker på en knapp, och öppnar bron så att skurkarna inte kan följa efter. Självklart visste hon var denna knapp fanns.
Så här fortsätter det. Det blir rätt fånigt, det blir alltför otroligt, de rena sammanträffandena är många, och jag undar vad alla håller på med.
THE GIRL IN THE SPIDER'S WEB är även något av öppna mästerskapen i märkliga accenter. Stephen Merchant och Synnøve Macody Lund pratar brittisk engelska, den amerikanske agenten amerikansk engelska, medan alla andra pratar med "svensk" brytning. Den ende som pratar normalt, är Sverrir Gudnason. Han pratar engelska som en yngre, modern svensk gör idag. När de övriga pratar låter det inte klokt, och jag undrar om de ska föreställa östeuropeer eller finnar, eller vad de ska vara - eftersom de inte låter som svenskar. Claire Foy låter som en döv som lärt sig prata, hennes accent är fantastiskt konstig. Skådespelarnas märkliga dialekter är faktiskt väldigt irriterande och stör helhetsupplevelsen. Om alla istället pratat brittisk och amerikansk engelska är det möjligt att jag upplevt filmen som aningen bättre. Stephen Merchant stämmer möte på Centralbron och säger att de ska ses "at the Centralbrånn". På några skyltar inne på SÄPO:s kontor står det SAPO.
Alvarez film innehåller en hel del grovt våld, det är eldstrider, slagsmål och kreativ tortyr. Stämningen är genomgående mörk. Men - eftersom filmen bitvis är så sanslöst fånig och ologisk, känns det inte så mörkt som det nog är tänkt att det ska vara.
En av filmens allra sista scener är identiskt med en av de allra sista scenerna i DAREDEVIL med Ben Affleck, vilket gör superhjältekopplingen starkare.
Ja, just det, jag höll ju på att glömma. Mikael Persbrandt har en liten roll som Lisbeth Salanders grymme pedofil till far.    

*Det är fler än David Lagercrantz som skriver nya berättelser om Lisbeth Salander. Efter att ha skrivit manus till de franska serieversionerna av Stieg Larssons böcker, fick Sylvain Runberg tillstånd att skriva nya äventyr. Jag har inte läst de här seriealbumen, jag tror inte att de publicerats på svenska i Agent X9 (eller så har de det), men Runberg är en begåvad författare.
 









(Biopremiär 26/10)

onsdag 31 augusti 2016

Bio: Don't Breathe

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

I min recension av DVD-filmen THE HOARDER skrev jag att det görs alldeles för många dåliga skräckfilmer nuförtiden, men att det förstås finns undantag, även om det är långt mellan undantagen. Och här har vi ett undantag!

DON'T BREATHE är den mest intensiva skräckfilm jag sett på mycket, mycket, mycket länge. Jag hade stora förväntningar på den, efter att ha läst alla hyllningar i amerikansk genrepress. Hyllningar av personer jag litar på. Det är ju trots allt så, att alldeles för många genrefilmer jag tycker är sådär, eller till och med direkt dåliga, hyllas i vissa kretsar och vinner priser på festivaler. Men i fallet DON'T BREATHE kände jag på mig att det här nog kunde vara "årets otäckaste film", som den kallats på sina håll.

En orsak till att jag trodde mig kunna lita på hyllningarna, är att den är regisserad av Fede Alvarez. Alvarez regisserade nyinspelningen av EVIL DEAD. Javisst, det var en fullkomligt onödig film som ingen hade bett om - men, som skräckfilm levererade den. Den var verkligen stenhård, skitig, skoningslös, och långt ifrån så nedtonad som alldeles för många skräckfilmer som går upp på bio är.
DON'T BREATHE är inte lika blodig som EVIL DEAD, men filmen är betydligt mer spännande och svettig - och den är stenhård.

Egentligen borde filmen inte fungera. Alvarez, som även varit med och skrivit manus, gör nämligen ett fel som få kommer undan med: huvudpersonerna är kriminella. Sådant brukar sällan fungera. Varför ska jag sympatisera med några som borde sitta inlåsta? Det är väl bara rätt åt dem om de råkar illa ut?

Jane Levy (från EVIL DEAD), Dylan Minnette och Daniel Zovatto (från IT FOLLOWS; en hyllad film jag tyckte var dålig) spelar Rocky, Alex och Money; tre unga vuxna som gör inbrott för att skrapa ihop tillräckligt med pengar för att kunna lämna Detroit. Rocky bor med sin alkoholiserade morsa, misären är total, och Rocky vill komma över stålar så att hon kan resa till Kalifornien med sin lillasyster. Hon må vara en brottsling, men hon är rätt sympatisk ändå, vilket även gäller Alex. Money är dock ett rötägg.

Trion har fått reda på att det i en fallfärdig kåk i ett folktomt slumområde bor en blind krigsveteran, vars dotter dödats  i en trafikolycka. Den blinde mannen (Stephen Lang) fick ett stort skadestånd, och det är dessa pengar Rocky och hennes vänner vill åt.

Att stjäla från en blind lär bli lätt, tror trion, och tar sig in i huset. Det skulle de inte ha gjort. Mannen som bor där må vara blind, men hans andra sinnen är förstärkta, han hittar i huset som i sin egen ficka, han är beväpnad, han är värsta terminatorn - och han är galen. En hemlighet av det mer bisarra slaget döljer sig i källaren.
DON'T BREATHE, som är inspelad i Ungern, har en ton som är mörk, hotfull, och väldigt obehaglig. I stort sett hela filmen utspelar sig nattetid och i den blinde mannens skeva hus. Dörrarna är låsta, fönsterna är igenbommade, inbrottstjuvarna smyger desperat genom mörka, smutsiga korridorer och källarutrymmen för att hitta en utväg, medan den blinde mannen och hans best till hund letar efter dem.

Det här är faktiskt årets otäckaste skräckfilm. Du lär inte se en mer spännande film i år. DON'T BREATHE är jävligt spännande. Det är stenhårt och brutalt, Stephen Lang är obehaglig och lysande i rollen, filmfotot är mycket bra, ett par scener är geniala - som den där en av tjuvarna ligger på ett takfönster som sakta spricker, medan den blinde befinner sig rakt under.
Filmen är producerad av Sam Raimi och Rob Tapert, det vill säga killarna bakom den ursprungliga EVIL DEAD från 1983.

Gör dig själv en tjänst och se DON'T BREATHE. Det kommer att dröja innan vi får se en lika intensiv och bra skräckfilm på bio i Sverige.
  








(Biopremiär 2/9)

tisdag 7 maj 2013

Bio: Evil Dead (2013)

Foton copyright (c) Sony Pictures Sverige

Här är min korta recension av EVIL DEAD:

FUCK YEAH!

Här är min betydligt längre recension:

Av ganska uppenbara skäl var jag först oerhört avigt inställd till Fede Alvarez' remake på EVIL DEAD. Det är ju hädelse! Man gör inte en remake på EVIL DEAD. Möjligtvis en ny film i serien, men inte en nyinspelning. Det här är ju trots allt en av de filmer som betytt mest för mig och min karriär - Sam Raimis originalfilm från 1982* (som egentligen heter THE EVIL DEAD; med ett "The" först, alltså) är en av de filmer som fick mig att vilja göra film själv, och en film som inspirerat mig otroligt mycket - och som fortsätter att inspirera mig.

Första gången jag läste om Raimis film var hör och häpna i ett nummer av facktidningen Lärartidningen(!); de hade ett block om filmvåld och någon upprörd skribent hade sett den då antagligen purfärska EVIL DEAD någonstans, eller åtminstone hört talas om den. Den var ju inte släppt i Sverige. Det dröjde innan jag lyckades se filmen, men en dag hade en kompis (han vill vara anonym, men låt oss kalla honom "Tony Cronstam") fått tag på en piratkopia på VHS. Jag var verkligen på helspänn när jag stoppade in kassetten i spelaren. Jag hade hört och läst så mycket om filmen. Vad skulle jag få se? Skulle jag skita på mig av skräck?

Jag vet inte vilken generation den här kopian var - den var kopierad så många gånger att den inte bara var suddig som fan, den var även svartvit! Det var ju så på den tiden (vi pratar 1980-tal här); filmcensuren härjade hejvilt och vi tvingades leta upp filmer på de mest konstiga sätt i de mest osebara versioner. Men det spelade ingen roll att EVIL DEAD såg ut som skit - jag var trots detta hänförd. Och såg om den. Igen. Och igen. Och igen.
Tidningen till vänster är från 1982 och innehåller en artikel som gjorde djupt intryck på mig.
Numret till höger är det senaste.
Senare hade en annan kompis (han vill också vara anonym, så vi kallar honom "Mikael Tomasic") fått tag på en bättre kopia - i färg. Inte nog med det: denna kopia var dragen från en väldigt tidig print innan filmen döptes som, så i förtexterna stod det hör och häpna BOOK OF THE DEAD! Måste ha varit en extremt unik kopia. En tid senare släpptes EVIL DEAD officiellt på video i Sverige. I en version för folk som har bråttom. I stort sett allt våld var bortklippt, så filmen varade inte så länge - och den var fullkomligt obegriplig. Jag förstår inte hur de hade mage att släppa en så pass förstörd version.

Som bekant gjorde Sam Raimi två uppföljare till sin debutfilm, jag skrev ett flertal artiklar om Raimi till diverse tidningar, och på 2000-talet medverkade jag i ett par dokumentärer bland extramaterialet i den brittiska DVD-boxen med alla tre filmerna.

... Så ja, självklart sparkade jag bakut när jag hörde talas om den här nyinspelningen. Så här får man väl inte göra? Å andra sidan: jag gillar nyinspelningen av MOTORSÅGSMASSAKERN och jag tycker att den nya DAWN OF THE DEAD är bättre än originalet. Sam Raimi producerar fortfarande - åter tillsammans med Rob Tapert och Bruce Campbell - och jag har sett åtminstone en av de lovande kortfilmer Fede Alvarez gjort, som Raimi gillade så pass mycket att Alvarez fick jobbet. Alvarez, som är från Uruguay, långfilmsdebuterar med EVIL DEAD.

Sedan dök den beryktade "Red Band-trailern" upp på nätet - och jag förvandlades till en blodtörstig tonåring på nytt. Whoa! Det såg ju fantastiskt ut! Skoningslöst hårt. Snart började även recensioner att trilla in, och även om det fanns invändningar - främst mot skådisar och rollfigurer - var de flesta positiva. Ofta väldigt positiva, till och med.
EVIL DEAD börjar med en prolog i vilken en ung tjej, besatt av en demon, bränns till döds i en mystisk källare där mystiska människor läser högt ur The Book of the Dead. Därefter hoppar vi till scener som något så när känns igen från originalfilmen: fem ungdomar är på väg till en stuga i skogen. Fast den här gången åker de inte dit för att festa. En av dem; Mia (Jane Levy), är narkoman och ska avvänjas. De övriga fyra är Mias bror David (Shiloh Fernandez) med kompisar och flickvänner. Fast det dröjer inte länge innan Mia flippar ut och börjar klaga över en rälig stank. De upptäcker en lucka i golvet, klättrar ner i en stinkande källare, och där hittar de förutom en massa kadaver upphängda i taket även rummet där tjejen i prologen eldades upp - och så hittar de The Book of the Dead.

Den glasögonprydde Eric (Lou Taylor Pucci) kan förstås inte låta bli att läsa upp en urgammal besvärjelse ur boken, och då går det som det går. Man får verkligen skylla sig själv om man ger sig på sumerisk svartkonst. Ondskan vaknar till liv i skogen och far iväg mot stugan, där först Mia blir besatt av en demon, raskt följd av de övriga. Det enda sättet att stoppa ondskan är total lemlästning och the innocent shall suffer.
Självfallet är det omöjligt att inte hela tiden jämföra med originalfilmen. Ja, Raimis film är bättre. Den är mer uppfinningsrik, den är roligare, den besitter ett jävlar anamma. Ja, skådisarna i Alvarez' film är inga höjdare, men kassa är de inte - inte jämfört med alla stiffa aktörer i en ordinarie svensk film. Rollfigurerna i remaken är inte heller några typer att hänga i julgranen, de är med undantag för Mia alla anonyma och personlighetsbefriade. Men allvarligt talat: det var rollfigurerna även i Raimis film, som inte heller den bjussade på högklassigt skådespeleri.

Men kom igen. Vem betalar runt hundra spänn och förväntar sig psykologiskt finlir när filmen heter EVIL DEAD och handlar om demoner i skogen? Förhoppningsvis ingen. Man går och ser EVIL DEAD för att få sig en dos fläskig skräck: kubikmetervis med blod, monster, brutal slakt och motordrivna verktyg (och stanna kvar tills eftertexterna rullat klart för cameon alla väntat på).
Och EVIL DEAD levererar. Med råge!
Det här är den hårdaste jävla skräckfilm jag sett på hur länge som helst! Satan, vad hård den är! Det här är inget man visar för småskolefröknar, frikyrkopastorer och Julie Andrews-klubben. När EVIL DEAD går igång, och det dröjer inte länge, är det ingen hejd på det. Till skillnad från Raimis film, är Alvarez' tolkning helt humorbefriad. Här finns heller inga digitala effekter - enbart så kallade "practical effects", vilket gör slaktandet snaskigare och geggigare än brukligt i skräckfilm av idag. Effekterna är kanske inte lika charmiga som tidigare; men de är självklart väldigt mycket bättre. Händer och armar slits av, glasskärvor huggs in i kroppar, en spikpistol kommer väl till användning, för att inte tala om den obligatoriska motorsågen. Vid ett tillfälle till och med regnar det blod från himlen.
Är det här spännande? Är det otäckt? Ärligt talat vet jag inte. Jag är liksom inte en sådan som brukar bli skrämd av skräckfilmer. Men EVIL DEAD rockar utan like. Jag kan ju inte sitta här och låtsas vara kritiskt och klaga på handlingen och skådisarna, när jag egentligen helst ville göra vågen framför bioduken. Det här är ett blodbad som verkar vilja sätta något slags rekord i massivt splatter. Fan vet om inte Fede Alvarez lyckats. Mitt betyg på EVIL DEAD är ganska självklart detta:






*THE EVIL DEAD spelades in mellan 1979 och 1981, och såldes på AFM och i Cannes 1982.

(Biopremiär 10/5)