Visar inlägg med etikett Fantomen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Fantomen. Visa alla inlägg

onsdag 26 oktober 2016

Serier: Fantomen 2016

FANTOMEN 2016
av Claes Reimerthi, Kari Leppänen, Lee Falk och Wilson McCoy
Bokförlaget Semic

När jag var barn fick jag och min syster alltid varsitt julalbum - eller jultidning, om man så vill - på julaftons morgon. Jag fick självklart Fantomen. Det var alltid lite spännande med dessa julalbum. Stort format och färg; inte alls som den svartvita serietidningen.

Så här fyrtio år senare konstaterar jag att dessa gamla julalbum inte var något vidare. Oftast lite halvvissna serier av Lee Falk och Sy Barry, synnerligen okänsligt färglagda. Som barn hade jag inget emot Falk och Barrys dagspressäventyr, men som vuxen tycker jag att de alldeles för ofta var rätt dassiga, åtminstone innehållsmässigt.

Så ser inte julalbumen ut längre. Sedan ett antal år repriseras istället äventyr skapade av Team Fantomen, och som bonus slänger man in faksimiler av gamla julalbum. Årets julalbum innehåller två 90-talsäventyr av Claes Reimerthi och Kari Leppänen; "Djävulens gentleman" (1995) och "Den kusliga ruinen" (1997).

Den första storyn, som utspelar sig i London på 1850-talet, är en något rörig historia - faktum är att jag redan glömt bort vad den gick ut på. Jag fick intrycket av att episoden kortats något, men antagligen är så inte fallet. Men även om själva äventyret alltså inte är så minnesvärt, är det en särdeles stämningsfull serie.

Jag har aldrig varit jätteförtjust i Kari Leppänens teckningar; de är lite för stela och kalla, ibland rätt platta. I "Djävulens gentleman" gör han dock bra ifrån sig - men vad som lyfter serien är färgläggningen. Det trodde jag aldrig att jag skulle skriva! Fantomen är en svartvit serie - så är det bara. Den stämning och mystik serien besitter försvinner när den färgläggs. När Fantomentidningen gick över till färg på 90-talet, var färgläggningen vedervärdig. År 2003 tog Reprostugan över, och färgläggningen av serierna i detta julalbum är ny. Och Reprostugan har gjort ett väldigt bra jobb med albumets första äventyr!

Det andra äventyret; "Den kusliga ruinen", utspelar sig i Oxford på 1880-talet och handlar om gamla, fina The Hellfire Club. Fast klubben glöms ganska snabbt bort. Det här är ett ganska enkelt äventyr, bitvis fick det mig att associera till Dylan Dog - fast med Fantomen och hans son i huvudrollerna. Leppänens teckningar är här sämre, de är rätt träiga och livlösa. Färgläggningen hjälper till en aning. Av någon anledning saknas avsnittets titel på dess titelsida.

Sist i albumet hittar vi Fantomens julalbum från 1966 - och det innehåller de roligaste Fantomenserier jag någonsin läst! Jag skrattade högt och läste högt för min sambo.

Som barn gillade jag aldrig Wilson McCoys Fantomen, jag blev lite arg när hans serier publicerades i tidningen. Ray Moore gillade jag, men McCoy var för fånig. Som vuxen tycker jag att McCoys stil är rätt kul, hans äventyr är lustiga och märkliga - men de har ingenting med den Fantomen jag gillar att göra.
Äventyret "Den farliga jakten" är egentligen två olika avsnitt som redigerats ihop; "Madcap Miriam" från 1953, och "A Proper Husband" från 1955-56. Det här är vansinnigt! Sanslöst! Den förmögna skönheten Miriam utlyser en tävling - hon vill gifta sig med världens mest romantiska man. Folk över hela världen skickar foton till henne. Hon dissar alla - tills hon får se ett smygtaget foto på Fantomen. Honom måste hon ha! Det blir förstås inte så lätt. Sedan försöker Dianas morfar hitta en make till sin dotterdotter - någon som är bättre än den där hemske Fantomen. Han kommer förstås fram till att Fantomen är den rätte. Jag skrattade så att jag grätt åt det här! Julalbumet återges förresten med samma lingonsyltfärgläggning som när det begav sig.

Jag vet inte varför just dessa två äventyr från Team Fantomen har valts ut till julalbumet. Fick jag välja, skulle jag hellre se att formatet används till någon sorts samlingar istället - det finns ju en hel del två-, tre- eller fyrdelade äventyr. Jag tycker att det vore trevligt med tjusiga samlingsvolymer med dessa, istället för slumpmässigt valda serier. "Röda drakens pirater" i stort format och färg vore ju något ...

söndag 11 september 2016

Serier: Mitt eget Fantomenjubileum

Fantomen fyller som bekant hela 80 år som seriefigur i år, ett faktum som uppmärksammas i Fantomentidningen, och som jag tidigare uppmärksammat här på TOPPRAFFEL! Men det slog mig att den finns ännu ett jubileum att fira:
I år är det 40 år sedan jag köpte ett nummer av Fantomen för första gången. Det är nästan exakt 40 år sedan - jag missade rätt datum med ett par veckor. Tidningen jag köpte var Fantomen nr 18/1976 - nr 19 kom ut den 31/8 1976.
Jag har skrivit om nr 18/1976 flera gånger förut. Hur jag lockades av det tuffa omslaget som lyste mot mig i tidningsstället på Epe-livs i Landskrona. Detta omslag har jag nu på en ståtlig T-shirt.
Den här tidningen gjorde enormt intryck på mig. Framför allt det inledande Fantomenäventyret; "Vråkar över Vacul", stämningsfullt tecknat av Jaime Vallvé. Innan jag köpte den här tidningen hade jag läst väldigt lite Fantomen, i princip bara ett julalbum. Detta album var i färg och tecknat av Sy Barry.
"Vråkar över Vacul" var något helt annat. En serie i svartvitt som jag tyckte påminde om skräckserier. Det var mörkt och mystiskt. Fantomen bekämpar den kriminella organisationen Vråkarna i ett slott i ett land som påminner om Draculas Transsylvanien.
Som vuxen tycker jag att storyn kanske är aningen tunn och enkel, men jag förstår varför serien gjorde enormt intryck på mig som barn. Jag läser fortfarande Fantomen, främst gamla nummer, och jag vill helst att äventyren ska vara lika kusliga och fräna som "Vråkar över Vacul".
Efter numrets Fantomenäventyr kom Fantomenklubben. Liknande sidor fanns inte i de serietidningar jag brukade läsa, som till exempel Tomahawk. Fantomenklubben var dåtidens motsvarighet till Facebook. Jag brukar faktiskt läsa gamla Fantomenklubbensidor för min sambo som godnattsaga, det är väldigt kul. Då, 1976, klippte jag genast ut- och skickade in anmälningskupongen till klubben.
Detta är inte samma exemplar som jag köpte 1976. Här finns kupongen kvar.
Därefter kom den tredje och sista delen av ett Bernard Prince-album. Jag läste det trots att jag inte läst de tidigare delarna, eftersom det såg så tufft ut, Hermanns detaljerade, plottriga teckningar var spännande, serien liknade inte andra serier på den svenska marknaden. Dessutom tyckte jag att alla serier som innehöll harpungevär och monsterfiskar var bra.
Numrets sista serie var en historia om Mandrake. Jag minns inte vad jag tyckte om den. Som barn tyckte jag om nästan allting i äventyrsväg, och jag läste alltid Mandrake när serien fanns med i Fantomen.
På tidningens sista uppslag fanns Fantomen talar, där en läsare frågade om fransk-belgiska serier. I Uffe Granbergs svar nämns Blueberry - och detta var första gången jag hörde talas om, rättare sagt: läste om, denna serie. Trots att det bara var en titel utan någon som helst förklaring; det stod inte ens att det är en westernserie, blev jag nyfiken.
Tidningen avslutades med Fantomens fiskeskola. Det var det enda i hela tidningen jag tyckte var lika töntigt som ointressant. Det tycker jag fortfarande.







-->

torsdag 4 augusti 2016

Serier: Fantomen 16/2016

FANTOMEN 16/2016
Egmont Publishing
Fantomens 80-årsfirande fortsätter. Tidigare har vi fått ett par tjocka nummer med gamla, mer eller mindre klassiska, äventyr - som till exempel nummer 6-7/2016. I det nya numret; nummer 16, firar man jubileet på ett helt annat sätt.
I USA har man länge gjort så kalllade "What if-serier". Serier som utspelar sig i något slags alternativ verklighet, och i vilka man ändrar på premisserna i gamla väl inarbetade serier. Det är främst Marvel som ägnat sig åt detta, men det finns även exempel från DC - minns de märkliga serierna om Stålmannens och Läderlappens söner.
När du Egmont producerar en "What if-serie" visar det sig att det inte alls är en sådan serie - det är snarare en "it is". "Den tjugoandra Fantomen, del 1: Den tomma tronen" utspelar sig i framtiden. Ingen alternativ framtid. Serien skildrar vad som faktiskt kommer att hända i Fantomenserien. Redan nu!
Den 21:a Fantomens, det vill säga "vår" Fantomen, äventyr blev betydligt sämre när han gifte sig med Diana och skaffade barn. Förvisso har jag alltid tyckt bättre om de historiska äventyren med tidigare Fantomer, men det finns en hel del moderna äventyr som är riktigt bra. Dock är fru och barn ett hinder; framför allt Fantomens skapare Lee Falk ägnade sig alldeles för mycket åt familjeliv i träkojan. Mystiken var som bortblåst. Vem vill väl ha en actionhjälte som extraknäcker som Dagobert?
Det har länge spekulerats i vem av Fantomens barn; tvillingarna Kit och Heloise, som ska ta över som Fantomen när den 21:a kastar in handduken. Följetongen "Den tjugoandra Fantomen" ska avslöja hur det kommer att gå.
Det är min gode vän Claes Reimerthi; den meste Fantomenförfattaren efter Lee Falk, som har skrivit framtidsserien. När den börjar någon gång i den nära framtiden, har Fantomen varit försvunnen i åtta månader. Guran kallar till sig Kit och Heloise, som går på college i USA. Tvillingarna har inte pratat med varandra på just åtta månader, eftersom de blev ovänner på en maskerad, på vilken de båda klätt ut sig till Fantomen (lika märkligt som det låter) - och misslyckats med att haffa kidnappare som slog till på festen.
En av Bengalis stammar; Bawante, har ställt till med elände. Den ende som kan tala stammen tillrätta är Fantomen - och han är alltså försvunnen. Guran och gamle Moz tycker att Kit och Heloise ska rycka in som fantomer och klara biffen. Det tycker inte de buttra tvillingarna. Slut på del ett.
Fantomen är numera en tunn tidning med korta äventyr. För några år sedan gick tidningen ner från 68 sidor till 52, medan de 32-sidiga äventyren kortades till 22 sidor, vilket alldeles för ofta inte räcker till - äventyren har en tendens att bli rumphuggna.
"Den tomma tronen" slutar innan äventyret hunnit börja. Det framgår inte hur många delar det rör sig om, och avsnitten kommer enligt tidningens ledare att publiceras sporadiskt. Således får vi inte fortsättningen i nästa nummer, då är det åter den 21:a Fantomen som är på äventyr. Det står inte när fortsättningen följer.
Ska jag vara helt ärlig tycker jag att det här tilltaget känns lite krystat. Som om man tvunget vill ha en kvinnlig Fantom utan någon egentlig orsak. "Det ligger i tiden!" som en del brukar säga. Antagligen är det mest ett försök att generera uppmärksamhet och fler läsare. I USA har förlagen de senaste åren hållit på och ändrat och stökat i gamla trotjänare. Superhjältarna byter kön och hudfärg. Det känns lite desperat. Varför inte bara skapa nya hjältar, istället för att ändra på gamla? Vem har bett om det? I Fantomens fall blir det lite konstigt, om det nu fortfarande finns djungelstammar som tror att det är en och samme man som inte kan dö. Här har Fantomen i hundratals år varit en muskulös karl som talar med en röst som isar blodet - och plötsligt är Fantomen en tös med, troligtvis, mycket ljusare röst.
Fast det är klart, när den 17:e Fantomens tvillingsyster Julie drog på sig dräkten några gånger, verkade folk inte märka någon skillnad. Åtminstone inte i de avsnitt med Julie jag läst.
Det är möjligt att följetongen "Du tjugoandra Fantomen" blir bra vad det lider, kanske har Claes verkligen fått till det - han är trots allt en av Sveriges främsta manusförfattare. Det är inte utan att jag är nyfiken på fortsättningen - när den nu kommer. Mest nyfiken är jag på att få veta vad som får Kit och Heloise att känna att de vill lämna bekvämligheterna och vännerna i Amerika, för att tillbringa resten av sina liv i en omöblerad grotta i Afrika.
Den här serien är tecknad av amerikanen Paul Ryan. Ryan avled en knapp vecka efter att han levererat avsnittet - min nekrolog finns HÄR (Efter att jag skrivit den framgick det i nekrologer i amerikanska lokaltidningar att Ryan var aktiv i NRA och reaktionär). Paul Ryan tecknade snyggt, om än aningen stelt. Kit och Heloise ska vara i 20-årsåldern, men ser ut som två medelålders Rotarymedlemmar. Varför klär de sig så där? Och varför är de blonda, när föräldrarna är svarthåriga? Kit ser ut precis som sin far när han fått på sig den svårtecknade Fantomendräkten. Heloise ser mer ut som en cosplayvariant. Det är svårt att bära upp denna märkliga dräkt om man inte har rejäl haka och den klassiska Fantomennäsan.
Resten av tidningen upptas av del ett av ett äventyr med Kriss från Valnor; ett franskt seriealbum. Den serien har jag inte läst, men den är rätt snyggt tecknad och färglagd.
Pluspoäng för att Fantomen numera ofta har väldigt snygga omslag av Henrik Sahlström. Om jag förstått det rätt har man den sista tiden lyckats vända den nedgående trenden och börjat sälja fler exemplar - men det är inget jag kan ta gift på. Och 44:90 är rätt dyrt för en så här tunn tidning; det är inget en unge kan spontanköpa. Knappt ens en vuxen.


-->

fredag 8 april 2016

Serier: Fantomen 6-7/2016

FANTOMEN 6-7/2016
Egmont Publishing
Vår gamle vän Den vandrande vålnaden fyller som bekant 80 i år, en händelse jag uppmärksammade HÄR. Men firandet fortsätter under hela året, framför allt i Fantomens egen tidning.
Fantomen nummer 6-7/2016, som finns i butik fram till den 13:e april, bör finnas i alla Fantomenvänners hem. Det handlar nämligen om ett fett jubileumsnummer på hela 148 sidor - och det innehåller de två första Fantomenäventyren från 1936, helt oavkortade.
1975 fyllde den svenska Fantomentidningen 25 år. Då kom det ut ett stort album, som bland annat innehöll det första äventyret; "Singhpiraterna". Omslaget var målat av Jaime Vallvé. Till jubileumsnumret 2016 har Sal Velluto och Matt Ozzi gjort en ny tolkning av Vallvés original. Den nya bilden är tuff - men jag tycker nog att Vallvés är snyggare.
Jag kan inte påstå att jubileumsnumret inleds på bästa möjliga sätt. Först kommer nämligen en söndagsserie från 2014-2015 av Tony DePaul och Terry Beatty. Detta 22 sidor långa äventyr; "Islands gömda skatt", är riktigt dåligt. En tunn och ospännande historia, som mest känns märklig och ologisk. Beatty tecknar inte dåligt, men det är stelt och grovt.
De amerikanska dags- och söndagsserierna har varit dåliga väldigt länge, åtminstone sedan 1970-talet. Fantomens skapare Lee Falk skrev manus fram till sin död 1999, men de sista decennierna han jobbade med serien, höll manusen låg klass. Fast ibland händer det att hans efterträdare Tony DePaul får till det. Dock konstaterar jag att det var de svenskproducerade äventyren som fick mig att hungrigt läsa Fantomen när jag växte upp.
Paul Ryan, som tecknade den dagliga strippen, dog nyligen. Hans efterträdare blir Mike Manley, som kommer att debutera den 30:e maj i år - i amerikansk press. Manley tecknar en serie som heter Judge Parker, och när jag kollar upp några avsnitt av den, konstaterar jag att även Manley tecknar väldigt stelt. Men vi får väl se. Manley har tidigare tecknat superhjälteserier.
Nu kommer vi fram till jubileumsnumrets huvudnummer: Fantomens debut. Och då, mina vänner, ja då blir det toppraffel utan like!
När jag var barn drog jag mig alltid en aning för att läsa de gamla "klassiska" äventyren, tecknade av Ray Moore och Wilson McCoy. Jag läste dem sist, när jag inte hade annat kvar att läsa. Men jag vill minnas att jag gillade serierna när jag väl tog mig tid att läsa dem. I synnerhet de Ray Moore tecknat - Wilson McCoys naiva stil hade jag svårt för, och det har jag fortfarande.
Men de här första äventyren ... De är ju fantastiska! Här publiceras de helt oredigerade, vilket innebär att man måste vända på tidningen. Trots detta är stripparna i minsta laget - på 1930-talet fick ju serierna verkligen bre ut sig i dagstidningarna. Ray Moores strippar är oftast på fyra rutor och han avbildade gärna gestalterna i hel- eller halvfigur. Även om det inte alltid hinner hända så mycket i en stripp, händer det en hel del under de tre strippar som upptar en sida i jubileumsnumret. Det är intressant att jämföra med den inledande söndagsserien av färskt datum - den är förvisso omredigerad, men det händer inte så mycket, och det är mycket närbilder, främst beroende på att serierna numera kläms in på små utrymmen i dagstidningarna.
Det är längesedan jag läste något av Ray Moore. Jag konstaterar att jag verkligen gillar hans stil. Det är lite ruffigt, men samtidigt väldigt elegant. Han var en jävel på att rita granna fruntimmer, och bilderna är stämningsfulla. De osar mystik och det ser ut- och känns som en gammal serial (kapitelfilm) från 30-talet. Fast figurernas ansikten är ofta bara antydda, vilket gör att det kan vara svårt att se skillnad på dem.
Lee Falks manus, då? Falk må ha utvecklats (avvecklats?) till en träig författare, men här i början är han otroligt inspirerad. Och liksom när Hergé ritade de första Tintinäventyren, verkar Falk ha hittat på efter hand. I början förekommer en figur som heter Jimmy Wells, en rik men lat kille som uppvaktar Diana Palmer. Det var tänkt att Jimmy skulle avslöjas som Fantomen, men det struntade Falk i efter ett tag. Jimmy försvann, och när Fantomen efter ett bra tag berättar vem han här, får vi en variant av den ursprungshistoria vi är välbekanta med, men där detaljerna är annorlunda. Någon Christopher/Kit Walker finns här inte, men väl en Christopher Standish. Bengali heter Luntok, och bandarerna är en kannibalstam (!). Guran är en vidskeplig häxdoktor.
Mest intressant är Fantomens och Dianas karaktärer. Diana jobbar inte på FN; här är hon en berömd forskningsresande. Hon är en raffig och tuff böna, hon drar sig inte för att slåss om så behövs; serien inleds med att hon boxas - men det hindrar henne inte från att ständigt tillfångatas, så att Fantomen kan komma och befria henne.
Fantomen har länge varit en träbock. Det är Fantomenlegenden och äventyren som fascinerar, inte Fantomen själv - han har inte alltför många karaktärsdrag. Men så var det inte 1936! Jösses - då var Fantomen en riktig partysnubbe. Han vitsar när han råkar illa ut, han grabbar tag i Diana och slätar av henne så fort han får tillfälle, när inte den sexiga skurkbruden Sala grabbar tag i honom och kysser honom. Hemma i Dödskallegrottan går Fantomen omkring iförd rökrock. Han var en riktigt skön kille på den tiden.
Och hur är äventyren, då? Jo, det är cliffhanger på cliffhanger på cliffhanger. Som jag skrev ovan: det är toppraffel utan like!
I en del artiklar har det påpekats att Fantomen bär handskar när han först dyker upp i serien, eftersom Falk och Moore inte riktigt bestämt sig för hur deras figur skulle se ut. Men ett par strippar senare strömför Fantomen stålgolvet i det fartyg på vilket han befinner sig, och i texten står det "Klädd i stövlar och handskar av gummi rör sig Fantomen obehindrat". Kanske var det så att Fantomen bar handskar just då för att han hade för avsikt att strömföra bovarna? Fast det är kanske en efterkonstruktion.
Det står inte vem som översatt "Singhpiraterna", men det är samma översättning som i jubileumsboken från 1975, vilket innebär att det är Hans Jonsson, Bengt Sahlberg eller Ulf Granberg som står för den, eftersom dessa översatte de olika serierna i jubileumsboken. Dock har serien försetts med ny textning. "Luftens rövare", som det andra äventyret heter, är översatt av Göran Semb.
I höst kommer Egmont ut med en bok som ska heta "Mannen som inte kan dö". Den ska innehålla Fantomenserier från olika epoker.

-->

torsdag 10 mars 2016

TOPPRAFFEL! sörjer: Paul Ryan

Fantomentecknaren Paul Ryan har dött, endast 66 år gammal. Utanför Sverige var Ryan antagligen mest känd för andra serier än Fantomen.

Paul Ryan debuterade som serietecknare 1984, då independentförlaget Americomics publicerade en av Ryans serier. Kort därpå blev Ryan assistent åt Marveltecknaren Bob Layton, vilket i sin tur ledde till jobb på Marvel Comics.

För Marvel började han som tuschare på The Thing (det vill säga Big Ben, som han hette i Sverige 1978), och snart började han att skissa serier som Iron Man, Thor och Spindelmannen - det var Ryan som tecknade Spindelmannenavsnittet i vilket Peter Parker och Mary Jane gifte sig (1987). 1992-1995 skissade Ryan dagspressversionen av Spindelmannen.

Den Marveltidning Paul Ryan arbetade mest åt, var Fantastiska Fyran. Han gav sig på serien 1991 och lade av 1996. Då hoppade Ryan över till DC Comics, för vilka han tecknade Stålmannen och Blixten.
Därefter började Paul Ryan att jobba för svenska Egmont. Jodå, det var förstås Fantomen han tecknade åt den skandinaviska serietidningen. Men det blev mer Fantomen för Ryan.

När George Olesen, som tecknade den amerikanska dagspressversionen av Fantomen, gick i pension 2005, valdes Ryan till ny tecknare av denna dagliga stripp. Tony DePaul stod för manus. 2007 började Ryan att teckna även söndagsversionen av Fantomen, vilket han gjorde till 2011, då Eduardo Barreto tog över. Senare samma år gick Barreto plötsligt och dog, så Ryan fick rycka in igen ett tag och rita Fantomens söndagssida tills Terry Beatty tog över.
Jag har läst väldigt lite av DePauls och Ryans Fantomen. Ett tag brukade jag äta lunch på ett ställe som hade Svenska Dagbladet gratis, och i denna tidning går Fantomen. Jag fascinerades av att det inte hände något i dagsstrippen. Det kunde ta en vecka innan handlingen gick vidare - eller närapå en vecka.

Ibland publicerar den svenska Fantomentidningen serier av DePaul och Ryan. De få kompletta äventyr jag läst lider av märkligt tunna och hafsiga intriger. Grundidén kan vara bra, men avsnitten är för korta, vilket innebär att allting blir rumphugget. Paul Ryan var en skicklig tecknare, men dagpresseriernas ständigt krympande format räckte inte alltid till för hans bilder. I de Fantomenserier jag läst, är det mycket pratande huvuden, medan helfigurer nästan känns hoptryckta för att få plats i rutorna. Miljöer och bakgrunder blev också lidande. Fast det finns säkert undantag. När jag får tummen ur att köpa ett nytt nummer av Fantomen, brukar jag oftast lyckas få det med Årets sämsta äventyr.

PAUL RYAN
1949 - 2016
R.I.P.

onsdag 17 februari 2016

Serier: Grattis på 80-årsdagen, Fantomen!

Den 17:e februari 1936 publicerades den för första gången: dagspresserien Fantomen av Lee Falk och Ray Moore. Fast det dröjde lite innan Fantomen själv dök upp. Det var Diana Palmer som fick äran att inleda det första äventyret - det dröjde ett par dagar innan Den vandrande vålnaden, då iförd handskar, gjorde entré, när han klättrade ombord på ett fartyg (se bild här ovan).

I Sverige publicerades Fantomen för första gången 1940, och 1950 började serietidningen att komma ut.

Jag har skrivit en väldig massa om Fantomen här på TOPPRAFFEL! - klicka HÄR så får ni upp alla texter som antingen handlar om Fantomen, eller i vilka Fantomen nämns (och fortsätt att klicka på "Äldre inlägg" längst ner på den sidan för fler). Så - vad ska jag skriva om nu till 80-årsfirandet som jag inte skrivit om tidigare?

Så här började Fantomen 1936 ...

Det senaste året har mitt förhållande till Fantomen kommit in i en andra andning. Detta beroende på att jag har gått och blivit sambo i Göteborg.

Jag har säkert nämnt det förut, men på 90-talet bröt någon sig in i mitt källarförråd i Landskrona, säkert mer än en gång, och stal hela min seriesamling, som jag burit ner där för att jag skulle få plats med min VHS-samling. Men - eftersom ett antikvariat här i Göteborg säljer gamla serietidningar väldigt, väldigt billigt, har jag köpt på mig enorma mängder serier, bland annat Fantomen. Nu har jag fler Fantomentidningar och -böcker än jag någonsin haft.

Jag köper främst tidningar från 70- och 80-talen. Det var under senare delen av 70-talet jag verkligen älskade Fantomen. Dessutom var tidningen i svartvitt på den tiden. Fantomen är en svartvit serie; den funkar inte riktigt i färg - mystiken försvinner.

När vi går och lägger oss brukar jag läsa för min flickvän. Vad läser jag då? Sagor? Noveller? Läser jag Fantomenserier? Nej! Jag läser ... Fantomenklubben! De där sidorna till vilka läsarna skickade in vitsar, gåtor, teckningar, arga insändare och annat. Det är väldigt roligt. Vi följer debatterna om Kiss, punk, Von Däniken, och flygande tefat. Brevvänsannonserna är kul - fenomen som helt har försvunnit idag. Vem har brevvänner idag när Facebook och Instagram finns? Ungarna vill skriva med folk som gillar frimärken, handboll, hästar och musik. Idoler: Black Sabbath och Herreys. De som heter Sven-Åke är intresserade av bilar och jordbruk. Vissa har "allmänna intressen" - vad nu det är. Roligaste avdelningen är "Wanted". Här efterlyste oftast tjejer killar de spanat på någonstans, men inte vågat gå fram och prata med.

Jag kommer ihåg en del av breven på klubbsidorna från när jag var barn. Vad som är extra kul är att det ibland dyker upp teckningar och insändare från killar jag numera känner. Många blev publicerade för första gången i Fantomen; antingen på klubbsidorna eller i Fantomen talar, där redaktionen svarade på frågor. Jag fick svar på mina frågor om King vid gränspolisen 1979.

Min flickvän tycker att det är kul att jag gillar Fantomen. När jag fyllde år förra året fick jag Fantomens stora jubileumsbok från 1975 av henne. Den ville jag ha när jag var barn, men jag fick den aldrig. Och i julklapp fick jag Algas Fantomenspel från 80-talet. Inte nog med det - min kära sambo hade även låtit tillverka en musmatta och en nyckelring med Fantomen på. Visst blir man rörd!

Grattis på 80-årsdagen, o, vandrande vålnad!

söndag 25 oktober 2015

Serier: Fantomen: De tusen farornas man

FANTOMEN: DE TUSEN FARORNAS MAN
av Lee Falk och Sy Barry
Egmont Publishing

Detta album, ursprungligen en norsk produkt, kom ut redan i våras - vilket jag inte hade en aning om. Det är ju ofta så, att om man inte vet att ett seriealbum finns ute, är det svårt att hitta det. Det kom ingen pressrelease från Egmont och jag har inte sett det ute i butik. Först nu de senaste månaderna upptäckte jag annonser för det i några av Egmonts tidningar. På Bokmässan sålde det visst som smör.

Jag har det senaste året köpt på mig en farlig massa gamla Fantomentidningar; en del från 1970-talet, de flesta från 80-talet. Några hade jag en gång i tiden, de flesta har jag aldrig läst. Jag slutade köpa Fantomen alldeles i början av 80-talet, därför är stora delar av det som producerades under decenniet oläst. Då publicerades en hel rad riktigt bra äventyr, oftast producerade av Claes Reimerthi och den då nya stjärnan Hasse Lindahl. Däremot hoppar jag alltid över de amerikanska Fantomenäventyren; dagstripserien av Lee Falk och Sy Barry - jag läser dem först när jag betat av allt annat.

Som barn på 70-talet gillade jag Falk & Barrys äventyr - åtminstone teckningarna. Fantomen såg ut som han skulle, och det var slickat på ett amerikanskt sätt. Det dröjde dock inte länge innan jag började uppleva dem som lite konstiga - och framför allt som tjatiga; under 80-talet blev äventyren alltför likartade.

Konstigheten berodde förstås på att det handlade om omredigerade dagstrippar; stripparna hade redigerats för att få plats på en serietidningssida. I "De tusen farornas man" presenteras fem dagstripäventyr helt oredigerade - något som inte nämns på omslaget. De läsare som inte känner till detta lär finna serierna ännu konstigare än de omredigerade varianterna.

När en serie publiceras med en strip; tre eller fyra rutor, om dagen, är det viktigt att försöka få med något slags kort resumé så ofta som möjligt. Lee  Falk var expert på detta. Han var upprepningarnas mästare. Ofta räcker det med att läsa varannan strip. Alldeles för ofta ägnas den första rutan, ibland mer än det, åt att återberätta vad som hände föregående dag. Något som gör läsningen av detta album ryckig; det finns inget flyt i berättandet. Eftersom stripparna är helt oredigerade finns allt med; varje gång det står till exempel "mr Walker" i texten, har det lagts till en asterisk och förklaringen att det är Fantomen - något som ibland förekommer flera gånger per sida. Något som man inte tänker på när man bara ser en strip om dagen i en dagstidning, är att även Sy Barry fuskar och återanvänder samma bilder, något som här är uppenbart, när fyra strippar placerats ovanpå varandra.
Fantomen är hård mot både hårda och mjuka.
Nå. Låt oss titta på äventyren i detta album. I mitten av 1960-talet stod Falk & Barry bakom några riktigt bra Fantomenäventyr. Åtminstone minns jag dem som bra och de brukar omnämnas som, tja, bra. Redan under 70-talet började manusen bli tunnare för att på 80-talet gå på tomgång. Albumets första äventyr "Pestsmittad" är från 1970. Teckningarna är snitsiga och detaljerade, men storyn om en tonårstjej i bikini som rymt från ett sjukhus för att hitta Fantomen, som kan hjälpa henne att bli kvitt en skurkliga som jagar henne, är mest märklig. Precis som samtliga äventyr i boken, är det ologiskt och konstigt.

Vad som utmärker "Pestsmittad" - och bokens övriga fyra serier - är att Fantomen ibland är rena rama Charles Bronson. Han verkar lida av något slags personlighetsklyvning. Han är världens myskille när han hänger med familj och vänner, men drar sig inte för att hota och tortera folk när han jagar busar. I "Pestsmittad" ger han sig på en stackars hotelldirektör och slår sönder hans kontor, bara för att få direktören att berätta vem som mutat honom.

I "Tjuvarnas stad", även det från 1970, ska president Lamanda Luaga utge sig för att vara fotograf, och tillsammans med två män ur Djungelpatrullen åka runt blad djungelns byar för att ta reda på hur folket faktiskt har det. Ett gäng skurkar upptäcker att fotografen har mycket pengar på sig, så de följer efter för att råna honom. De kommer till en hel stad som är full av kriminella. Det är ganska anmärkningsvärt att staden verkar vara helt okänd för Bengalis president. I detta äventyr lyckas Fantomen - av misstag! - spränga nästan hela staden i luften. Något som inte verkar bekomma den vandrande vålnaden.
Ett par strippar så som de ursprungligen såg ut, och som de  såg ut i den svenska Fantomentidningen. Klicka på bilden för större!
Det första nummer av Fantomen jag köpte, nr 18/1976, handlade om Vråkarna - därför har jag alltid varit lite svag för denna brottsorganisation. De skalliga medlemmarna har ett stort V tatuerat i pannan - detta eftersom de i original heter The Vultures; Gamarna. Det var väl enklare att döpa om dem, än att ändra till ett fånigt G i pannan på dem. Att sedan vråk är en rovfågel som inte har mycket med gamar att göra är en annan sak - jag läser att ormvråken vintertid kan äta as, men bara i nödfall.

Äventyret "Vråkarna" är från 1971 - och här hittade jag ett litet faktafel. Det står att episoden publicerats i Fantomen 13/1972, 15/1989 och 26/2000. Fel, fel, fel! Det var nummer 15/1980, inte '89! Hur som helst: i det här äventyret är Vråkarna inte lika mystiska och gåtfulla som i till exempel "Vråkar över Vacul"; äventyret från 1976. Här ser de ut som magra, svartklädda cowboys. Ibland bär de peruk.

Efter detta äventyr hoppar man till 1989 och "Djävulstecknet". Plötsligt är Sy Barrys teckningsstil helt annorlunda. Teckningarna är grövre och mindre eleganta. Liksom så många andra dagsstriptecknare, använde Sy Barry sig av en lång rad assistenter. Det var oftast dessa som skissade serien, Barry nöjde sig med att tuscha. Ibland hände det att assistenten både skissade och tuschade. Vem som assisterade på 80-talet vet jag inte, men jag gissar att Barry var ganska trött på sitt jobb, därav de grova teckningarna.

Äventyret "Djävulstecknet" är riktigt flängt. Jag vet inte vad Lee Falk tänkte på när han skrev det här. Ett av Fantomens gömställen är Walkers klippa; en hög mesa i en amerikansk öken. Fantomen frågar Diana om hon minns den. Förlåt? Hur skulle hon kunna glömma den? Vem glömmer en klippa med en stuga på toppen - som tillhör ens make? En hög styckade lik hittas alldeles i närheten av klippan. Det visar sig att djävulsdyrkare brutit sig in i Fantomens gömställe och sitter däruppe och offrar folk till Satan. Det borde lämpligtvis krylla av poliser och FBI-agenter i trakten, men den ende som verkar bry sig är Fantomen. Fantomen har tur, eftersom djävulsdyrkarna tycker att det är en bra idé att sitta kvar och häcka på klippan.

Istället för att besöka sheriffen på hans kontor, smyger Fantomen in i hans sovrum nattetid och hotar sheriffen till livet om han inte svarar på några frågor. Märkligt. Ännu märkligare är att det i dialogen flera gånger pratas om pentagram - men Sy Barry har genomgående tecknat pentagoner! Tja, jag vet inte, men jag har aldrig sett pentagoner förekomma i skräckfilmer eller på hårdrocksomslag.
The Number of the Beast!
Det sista äventyret; "Mördarligan", publicerades ursprungligen 1989-90, och handlar om en knarkkung som sitter i en cell och trots detta lyckas kontrollera sin liga och skicka ut mördare som ska ta kål på Dianas morbror Dave, som är polischef i New York. Fantomen går lugnt omkring i storstaden och spöar skiten ur alla som kommer i hans väg. Morbror Dave verkar ha drabbats av minnesförslust, eftersom han undrar vad det är för dödskalle alla har på hakan. Detta trots att Fantomen bott hemma hos honom åtskilliga gånger. När Fantomen ska förhöra en slem advokat tar han tag i advokatens huvud och håller honom utanför ett fönster högt upp i en skyskrapa.

Jag vet inte varför man valt att publicera just dessa serier i denna samling. Det finns ju åtskilliga betydligt bättre äventyr av Falk & Barry. "De tusen farornas man" är mer intressant än bra. För visst är det intressant att få se dagstripäventyr presenterade på detta sätta, med teckningar och originallayout intakta - även om det blir lite svårläst. Serierna, åtminstone de tre första, är väldigt mycket snyggare än de var i Fantomentidningen.

Jag läser fortfarande Fantomen med stort nöje - men det är bara att konstatera att det är Team Fantomens svenskproducerade äventyr jag gillar, och det var de som en gång gjorde mig intresserad- och fascinerad av Fantomen och hans värld. För en gångs skull är det licensproducerade materialet oerhört mycket bättre än originalserien!

måndag 28 september 2015

Oops! Skämt och allvar ...

Några av er undrar kanske varför jag ännu inte recenserat några filmer som hade premiär förra veckan. De kommer vad det lider. Det har ju varit Bokmässa i Göteborg! Fyra dagar då jag inte hann göra något annat. Eftersom jag dessutom höll i fyra programpunkter på olika scener, var jag tvungen att förbereda dessa, istället för att skriva om film. Jag måste även nämna att jag på grund av Bokmässan hoppade över pressvisningen av THE MARTIAN som hölls i morse. Jag var tvungen att sova ut.


Men! Nu ska ni få höra! Jag medverkar i en bok som kom ut till mässan. Boken finns bland annat på Bokus och kostar där endast 136 kronor, vilket förstås är väldigt billigt för en bok som den här.

"Oops! Skämt och allvar ... med de aderton i Svenska Serieakademin!" heter boken, som kommit ut på Tre Böcker Förlag. Svenska Serieakademin fyller 50 år i år, och denna bok är en del i firandet. Samtliga arton ledamöter har skrivit varsitt kapitel i vilket vi berättar om vårt förhållande till tecknade serier. Drygt 160 sidor, väldigt tjusiga sådana, formgivna av ledamot Anna Larsson.
Stellan Nehlmarks förord innehåller en gammal fin intervju med Sture Hegerfors.

När jag bläddrar igenom boken konstaterar jag att flera av oss tar upp Fantomen - det är nog ofrånkomligt. Jag själv skriver till exempel om Fantomen. Bland annat. Till mitt kapitel har även Malin Biller gjort en teckning som visar hur det såg ut när jag läste serier på 1970-talet.


En fantastiskt trevlig bok på alla sätt. Ett givet köp.


Den sjuttonde oktober kommer Akademin att fira sina 50 år i ABF-huset i Stockholm. Där kommer vi att del ut årets Adamsonpriser (extra många i år), följt av scenframträdanden av prominenta gäster, som Jan Lööf och Jean-Claude Mézières. Kom gärna  dit!

fredag 20 mars 2015

TOPPRAFFEL! sörjer: Göte Göransson

Jag fick häromdagen veta att Göte Göransson gick bort den 8:e mars, 94 år gammal. Göransson är en herre som ofta omnämns när det pratas svensk serie- och framför allt serietidningshistoria. Själv har jag egentligen ingen som helst relation till honom som serietecknare; jag är helt enkelt alldeles för ung för att ha växt upp med honom, däremot är jag bekant med många av hans bokomslag och bokillustrationer.

Den serie Göte Göransson är mest känd för, är Texas Jim, som gick i Fantomen. Efter att i slutet av 1930-talet ha debuterat som skämttecknare, och under 40-talet bidragit med illustrationer och omslag till veckotidningar, samt producerat ett par serier, knöts Göransson 1950 till det nystartade Serieförlaget, för vilket han främst målade omslag - men han gjorde även en och annan serie. Tack vare de inbundna Fantomenårgångarna som Egmont gett ut, har jag läst ett par avsnitt av Texas Jim.
Vid sidan av Serieförlagets tidningar, tecknade Göransson serier som till exempel Biggles och Mowgli åt diverse vecko- och månadstidningar. Han såg även till att förse tidningen Illustrerade klassiker med material, de körde annars bara amerikanska importer. På 1960-talet jobbade han ett tag åt spanska agenturen Selecciones Ilustradas, mest känd för att under 70-talet ha distribuerat Delta 99 samt försett amerikanska skräckförlaget Warren med material. Göte Göranssons sista serie ska ha varit parodin "Bröderna Jellonhjärta" i Svenska MAD 1978 - märkligt nog har jag, som var extrem MAD-entusiast då, inget som helst minne av den serien.
Nå. Förutom alla de här serierna producerade alltså Göransson en hel del bokomslag och illustrationer. Många av dem var för B. Wahlströms ungdomsböcker; de äldre utgåvorna av Sivar Ahlruds böcker om Tvillingdetektiverna cirkulerade fortfarande när jag var barn, liksom många andra gamla bokserier. Göransson försåg flera flotta historiska fackböcker med illustrationer och han fortsatte att publicera sig långt efter pensionsåldern.

GÖTE GÖRANSSON
1921 - 2015
R.I.P.

Klassisk recension:

Bio: Sean Banan - Inuti Seanfrika

Foton copyright © 2012 Happy Fiction En gång i tiden började jag min journalistiska karriär som kännare av "kultfilm" - jag s...

Populära inlägg

Följ Toppraffel!

Sex & våld! Kultfilm i NST 1995-1999

Sex & våld! Kultfilm i NST 1995-1999
En 177 sidor tjock samling med mina gamla kultfilmskrönikor ur Nordvästra Skånes Tidningar/Landskrona Posten. Går endast att beställa från Amazon. Välj det land som är billigast!

På spaning efter det mög som flytt

På spaning efter det mög som flytt
Över 320 sidor TOPPRAFFEL! En väldig massa inlägg från den här bloggen - allt som inte är filmrecensioner och YouTube-klipp, ungefär. Humor & vardagsbetraktelser, garanterat fri från illustrationer. FÖRORD AV JAN SIGURD.

The Horror Movie Book

The Horror Movie Book
THE HORROR MOVIE BOOK - 269 sidor skräckfilmsrecensioner på engelska. FÖRORD AV BRIAN YUZNA.

Etiketter

3D (92) action (492) animation (136) animé (9) B-film (13) barnfilm (103) bio (1619) dokumentär (109) drama (561) DVD (506) dödsfall (406) Fantomen (64) film (2608) komedi (391) konst (47) kult (11) Malmö (177) porr (19) romantik (40) romantisk komedi (32) science fiction (155) serier (557) sex (30) skräck (461)

Arkiv

Website Security Test
blogglista.se
toppraffel.se
z35W7z4v9z8w