Jag har ju fullkomligt glömt bort att dela den här grejen här på TOPPRAFFEL!
X-Band - The Phantom Podcast är en podd/ett YouTube-program som görs av de australiska killarna bakom Fantomensajten Chronicle Chamber. De ägnar sig åt att läsa Fantomen, samla på Fantomen, skriva om Fantomen, recensera Fantomen, och intervjua folk som jobbar med Fantomen.
De har hunnit beta av en hel del prominenta namn. Senast var det jag som medverkade. Vi pratar i drygt 88 minuter om Fantomen och om min karriär rent allmänt. Det var en hel del vi glömde prata om, så jag lär väl återkomma i framtiden.
Seriealbumen från Coeckelberghs luktade lite märkligt. De luktade inte som andra seriealbum eller serietidningar - eller böcker utan serier, för den delen. Coeckelberghs album hade en kraftig, kemisk doft jag associerar med ett av min barndoms favoritalbum: "De röda taxibilarna", det första äventyret med Starke Staffan av Peyo. Doften satt i under flera decennier och jag kan fortfarande känna den när jag ser "De röda taxibilarna".
... Eller "Dockan som inte kunde sova". Ett Mystiska 2:an-album av Rolf Gohs utgivet av Coeckelberghs 1974. Jag fick det någon gång i mitten av 1970-talet när det reades ut på bokrean, jag minns hur det låg på ett bord på andra våningen på Törqvists bokhandel i Landskrona. Jag retar mig än på att jag av någon anledning inte fick "Ur Hergés arkiv", som låg intill.
Antagligen hade jag redan läst "Dockan som inte kunde sova" när jag fick det, jag hade högst troligt lånat det på biblioteket. Inte nog med att albumet luktade konstigt - jag tyckte även att det var lite otäckt. Jag tycker fortfarande att omslaget är rätt obehagligt, med ett svartvitt foto på en docka med stirrande, döda ögon. Men jag tyckte det var spännande. Två pojkar, inte mycket äldre än vad jag var, som var ute på äventyr. Albumet var konstigt färglagt, men teckningarna fascinerade mig. Jag har inte läst serien på drygt 40 år, så jag minns inte riktigt vad det handlade om. Mikrofilm gömd i en docka?
Att killen som ritade Mystiska 2:an även gjorde omslagen till Fantomen skulle det dröja innan jag upptäckte. Den första Fantomenpublikation jag fick, var Fantomens julalbum 1972 (daterat 1973 på omslaget). Jag fick det ett par år efter att det gavs ut. Även detta omslag upplevde jag som lite otäckt när jag var barn. Det utlovade skräck och mystik. Serierna inuti albumet, gamla äventyr av Lee Falk och Sy Barry, var dock inte det minsta otäcka. Häxan var betydligt mer skrämmande på omslaget.
Rolf Gohs, som föddes i Estland och som kom till Sverige 1946, målade sitt första Fantomenomslag redan 1957. När han lade av 2012 hade det blivit 911 stycken. Långt ifrån alla omslag var förstås bra. En del är riktigt, riktigt bra. Några är inget vidare. Många är rätt generiska. Jag tänkte på det häromåret när jag sorterade mina Fantomentidningar; jag har flera hundra. Jag mindes omslagen - och serierna - från min mest intensiva Fantomenläsarperiod på 70-talet. Men från och med 80-talet har jag svårt att hålla isär tidningarna - jag minns inte om jag läst dem eller ej när jag bara tittar på omslagen.
Mitt favoritomslag av Gohs är det till Fantomen nummer 5/1978. Det röstades även fram som årets bästa omslag och trycktes som en affisch, vilken jag hade på väggen på mitt pojkrum. På affischen står det dock att det är bästa omslag 1977. Detta stämningsfulla, estetiskt tilltalande omslag utlovar spänning och mystik. Det är lite film noir över det. Som jag minns det har omslaget inte så mycket med innehållet att göra.
Gohs tecknade ett par av de första licenstecknade Fantomenäventyren. Dessa har jag aldrig läst och jag hoppas att de repriseras någon gång. När jag tänker efter har jag läst väldigt få serier av Rolf Gohs, förutom Mystiska 2:an. Jag har inte läst hans version av Kilroy, jag har inte läst Mannen från Claa.
För ett par år sedan köpte jag ett gammalt nummer av Mystiska 2:ans egen, kortlivade tidning, vars tre första nummer kom ut på tre olika förlag. Äventyret i numret jag köpte var rätt märkligt, men teckningarna är stämningsfulla. Stämningen är mörk och mystisk, med tunga skuggor. Miljöerna är ganska uppenbart tecknade efter fotografier. Fast det är inte utan att jag undrar om Gohs inte fuskade lite väl mycket emellanåt för att jobba snabbare. I serien har han en tendens att zooma in på detaljer som går fort att rita. Pratar någon i telefon, får vi en närbild på luren.
1985 gav förlaget Semic sig in i vuxenseriebranschen för att konkurrera med Epix och Pox. Deras tidning hette Comet. Comet var ett alldeles utmärkt magsin - som lades ner efter bara tre nummer. Till stor del beroende på Rolf Gohs.
I det första numret av Comet publicerades en helt ny vampyrserie, "Blodsmak", tecknad av Gohs efter manus av Peter Sparring. I det tredje numret fick vi det rejält omskrivna, albumlånga Mystiska 2:an-äventyret "Fågelön". Nu är "Fågelön" en dålig och besynnerlig serie rent allmänt, men det som fick cheferna på Semic att sätta kaffet i vrångstrupen var det faktum att en av de unga pojkarna i Mystiska 2:an inleder en kärleksrelation med en vuxen man. Comet lades omedelbart ner. Om detta är hela sanningen; att det var "Fågelön" som fick Semic att döda tidningen, vet jag inte - jag gissar att även försäljningssiffror spelade in.
Detta rabalder ledde till att Gohs funderade på att lägga av helt. Men det gjorde han inte. Han fortsatte att måla omslag till Fantomen och andra serietidningar, och 2002 gick hans sista serie, "Dom oskyldiga", som följetong i Fantomen.
Igår kom beskedet att Rolf Gohs gått bort, 86 år gammal.
Från och med idag finns Fantomen nummer 2-3/2020 i butik. Detta är ett hundrasidigt dubbelnummer med enbart Fantomenäventyr. Först i tidningen återfinns ett nytt, långt amerikanskt dagstidningsäventyr av Tony DePaul och Mike Manley, följt av en ovanligt kort episod av samma team.
Men! Efter dessa två serier kan man läsa den 30 sidor långa serien "Kärlek i djungeln" - och det är därför jag skriver om tidningen här. Det är nämligen jag som står för manus till "Kärlek i djungeln". Tecknare är australiern Shane Foley.
Den här serien gjordes till den australiska boken "The Phantom: 70 Years Anniversary", vilken kom ut 2018, när den australiska Fantomentidningen fyllde 70 år. Serien, som heter "Jungle Love" i original, är en uppföljare till äventyret "The Movie Stars"/"Djungelhjälten" från 1950 - men det går alldeles utmärkt att läsa vår serie utan att ha läst den gamla serien.
Eftersom "The Movie Stars" är en serie av Lee Falk och Wilson McCoy, har Shane och jag gjort ett äventyr i samma stil och anda. Jag tänkte att bästa sättet att imitera Lee Falk modell 1950 är att göra en parodi på hans stil från den tiden - då blir det liksom som Falks serier brukade vara på 50-talet. "Kärlek i djungeln" är en deckarkomedi med betoning på komedi. Dessutom har Shane stoppat in mängder med referenser till andra Falk & McCoy-serier i bakgrunden.
Fantomen 2-3/2020 finns ute till och med den femte februari. Det är ju numera ibland svårt att hitta butiker som säljer Fantomen, ja, som säljer serietidningar rent allmänt, men störta iväg och leta upp en butik, köp tidningen, passa på att köpa ytterligare serietidningar (det finns serier av mig i 91:an också), och hjälp till att stötta den stolta, men vacklande, seriebranschen!
Den första strippen i "Kärlek i djungeln", vilken av någon anledning redigerades bort när serien publicerades i Australien.
Jag blev allt lite besviken när årets julalbum med Fantomen slutligen trillade in. När jag var barn på 1970-talet fick jag på morgonen varje julafton Fantomens julalbum, som då innehöll amerikanska söndagsäventyr av Lee Falk och Sy Barry, publicerade i grälla färger. Jag klagade inte, det var ju Fantomen, och jag älskade dessa julalbum. När 70-tal blev 80-tal slutade jag få julalbum, och jag köpte sällan sådana själv.
För ett decennium eller två sedan övergick man till att fylla Fantomens julalbum med repriser på Team Fantomens svenska äventyr, ett tilltag jag uppskattade. Stort format och färg var kanske inte alltid till seriernas fördel, men äventyren var bättre än de amerikanska. Som bonus började man dessutom lägga till gamla julalbum i sin helhet.
Men så kom då årets julalbum, och det innehåller inga Team Fantomen-serier, utan ett tvådelat dagsstrippäventyr från 2005, tidigare publicerat på svenska i Fantomen 2005 och 2006 - "Gudarnas tempel". För manus står Tony DePaul, medan de första stripparna; de första sex sidorna i albumet, tecknats av George Olesen och Keith Williams, innan Paul Ryan tog över.
Själva handlingen är rätt okej - en tysk kvinna med brutala hantlangare är på jakt efter något väldigt mystiskt som göms på Fantomens hemliga ö Eden, det är lite Indiana Jones eller Tomb Raider över det här. Klassiskt äventyrsstuk. Berättarmässigt är det dock lite styltigt. Det tar en evighet för äventyret att komma igång, flera sidor i början ägnas åt att skildra hur skurkar och Fantomen dyker i vattnet utanför Eden utan att det händer speciellt mycket.
George Olesen & Keith Williams.
Olesen och Williams var antagligen det sämsta team som jobbat med dagstidningsserien. Det ser ärligt talat för jävligt ut. Paul Ryan, som gick bort 2016, var bättre, men lite småtrist.
Efter "Gudarnas tempel" följer Fantomens julalbum från 1969, "Havsmonstret", med manus av Bill Harris och teckningar av Bill Lignante. Detta är ett charmigt ryckigt och förvirrat äventyr - vilket beror på att det inte är ett äventyr, utan fyra som har redigerats ihop till 31 sidor. Serierna är hämtade från King Comics' amerikanska serietidning, och är "Delilah" (ursprungligen 24 sidor i The Phantom nummer 23, som kom 1967), "The Terror Tiger" (11 sidor i The Phantom 21, 1967), "Diana's Deadly Tour" (15 sidor i The Phantom 28, 1967), och "The Treasure of Bengali Bay" (13 sidor i The Phantom 21, 1967). Den svenska versionen har fler rutor per sida än den amerikanska serietidningen, och den är återgiven i lingonsylt, det vill säga svart, vitt och rött, och inte i färg.
Bill Lignante.
Sist i 2019 års julalbum hittar vi en helt ny serie som publiceras för första gången, den sex sidor långa "Bengalis öga". Det är den nye Fantomentecknaren Anthony Spay som skrivit och ritat, han fick lite hjälp manusbiten av Fantomens svenske redaktör Mikael Sol. Det finns egentligen inte så mycket att säga om serien, det är en kort och enkel historia. Däremot är Spay en trevlig bekantskap. Han har redan haft med en längre serie i Fantomentidningen, och snart - hoppas jag - kommer ett fett, tredelat äventyr att publiceras i den australiska tidningen. Det vet jag med bestämdhet, eftersom det är jag som skrivit manus till serien. Jag har sett de två första delarna, och sidorna är jättesnygga. Ni som gillar Vråkarna blir förhoppningsvis inte besvikna!
Fantomen Kids är ett album; en serie, som gör mig konfunderad - på flera sätt. Låt mig börja med det minsta frågetecknet: titeln på serien. Fantomen Kids. Okej att använda ordet "kids" istället för barn, men jag förstår inte om namnet är särskrivet - det borde stå Fantomen-kids - eller om det ska utläsas som "Fantomen: (för) kids". Än märkligare blir det med tillägget "Lee Falk's" ovanför loggan - eftersom Lee Falk inte har någonting med Fantomenkidsen att göra, mer än att han lät Fantomen bli far till tvillingarna Kit och Heloise. Dessutom är det sannerligen på tiden att de skippar anglifieringen och skriver "Lee Falks", så som vi gör i Sverige.
... Men det största frågetecknet är innehållet. En barnserie med Fantomentema. Ungefär samtidigt som Fantomen Kids startade i Sverige, drog Frew Publications i Australien igång tidningen Kid Phantom. Jag fick de två första numren av denna rätt märkliga tidning. Kid Phantom utspelar sig på 1960-talet och handlar om den nuvarande Fantomen, den 21:e, som barn. Tidningen riktar sig till barn, men tecknas i en schwungig stil som jag inbillar mig mest tilltalar vuxna - och jag får intrycket att det främst är vuxna Fantomen-fans i Australien som köper tidningen, eftersom de samlar på allt. Jag gissar att Kid Phantom är lite för udda för att kunna uppskattas av små barn.
Fantomen Kids är dock en renodlad barnserie. Målet med serien lär vara att skapa ett intresse för Fantomen och hans värld hos barn (jag gissar att åtta- till tioåringar är målgruppen), så att de senare kommer att gå över till den "riktiga" Fantomenserien.
Och jag undrar: varför?
När jag började läsa Fantomen var jag åtta år. Och jag läste den "riktiga" Fantomen. Det var mörka, tuffa äventyr tecknade av Jaime Vallvé, Heiner Bade och gänget. Förutom Fantomen läste jag tidningar som Tomahawk, med stenhårde Jonah Hex, och Pilot, som var fylld med krigsserier, och när jag fyllde tio blev det mycket Spindelmannen och Fantastiska Fyran från Atlantic Förlag.
Jag läste inga renodlade barnserier. Innan Fantomen, alltså innan jag fyllde åtta, läste jag Tintin, Spirou, Asterix, och Svenska MAD. Allåldersserier. Jag hade inget behov av småbarnsanpassade serier. Jag skulle blivit direkt förbannad om Fantomen, när jag växte upp, innehöll en renodlad barnserie.
... Så känner jag även som medelålders man. Jag läser inte alltid varje nummer av Fantomen, just nu prenumererar jag, men ibland nöjer jag mig med att köpa lösnummer. Och - när jag spenderat femtio spänn på en tidning på bara 52 sidor, kan jag bli direkt irriterad när ett antal sidor kastas bort på Fantomen Kids. Är tanken att jag ska visa upp dessa sidor för små barn i min närhet och säga "Titta här, ungar, här är nåt för er!" - ungefär som med barnsidorna i Allers och Hemmets Journal?
Fantomen Kids är tecknad av Jan Bielecki i en ruffig stil som alternerar mellan att vara slarvigt elegant och enbart hafsig. De två första historierna har skrivits av Disney- och barnboksförfattaren Jens Hansegård, medan Fantomenredaktören Mikael Sol har skrivit det tredje och sista äventyret.
Fantomen Kids är mer Bamse än Fantomen. Seriens karaktär ligger rätt långt ifrån den ordinarie Fantomenserien. Det här känns mest som en Kamratpostenserie från 80-talet - inbillar jag mig, eftersom jag aldrig någonsin läst Kamratposten. När jag var barn och tonåring lyfte vissa vuxna ibland fram Kamratposten och serierna i denna som något bra och viktigt man skulle läsa istället för Fantomen och Spindelmannen. Jag ryggade alltid tillbaka när jag som barn utsattes för korrekt barnkultur.
Fantomen Kids, som alltså handlar om Fantomens barn, är en uppbygglig serie och en väldigt utstuderad sådan - allting är genomtänkt så att det ska bli så korrekt som möjligt. Heloise är den grabbiga och tuffa av tvillingarna, Kit är en tönt.
De tre äventyren är enkla bagateller, den andra historien är den bästa, eftersom den i princip är ett Scooby-Doo-äventyr med en skurk utklätt till monster. Den serien är även aningen bättre tecknad.
Jo, jag vet. Jag tillhör inte målgruppen för det här albumet. Jag har nog aldrig tillhört målgruppen. Och det är mycket möjligt att mindre barn som aldrig hört talas om Fantomen kommer att uppskatta och ta till sig de här serierna. Men jag tror inte att Fantomen Kids kommer att få dem att vilja läsa den riktiga Fantomenserien.
Jag har absolut inget emot att Fantomen Kids-serien görs, det här är ingen dålig serie, men den gör sig nog bäst i fristående publikationer, som detta album. Och, jag tror faktiskt att serien hade fungerat bättre om den handlat om ett helt annat syskonpar om inte är släkt med Fantomen.
Slutligen: i början av 80-talet beställde jag ett nummer av Spidey Super Stories. Jag gick efter titeln, jag visste inte vad det var för tidning. Spidey Super Stories var en barntidning med Spindelmannen som Marvel gav ut mellan 1974 och 1982. Det intressanta med denna, var att den innehöll vanliga äventyr med Spindelmannen, i vilka han mötte sina vanliga ärkefiender, men serierna var lite enklare berättade än i de ordinarie tidningarna. Serien tecknades i traditionell stil, John Romita var inblandad. Det var nog större chans att amerikanska ungar som läste Spidey Super Stories gick över till Amazing Spider-Man, än att svenska ungar som läser Fantomen Kids ger sig på originalet.
... Å andra sidan var Lee Falks egen version av Fantomen ibland en barnserie. Troligen omedvetet.
Länge innehöll Fantomens julalbum amerikanska söndagsäventyr som "blivit över" - serier som inte passade in i den vanliga tidningen, serier som var för konstiga eller för dåliga. Innan dess återfanns söndagsäventyr som var helt okej och som även publicerats i tideningen, eller som skulle komma att publiceras där. Vid ett par tillfällen hände det även att man körde usla italienska Fantomenäventyr, eller amerikanska serietidningsserier, i julalbumen. Som barn uppskattade jag att julalbumen på 1970-talet var i färg - när jag som vuxen bläddrar i dem inser jag att färgläggningen var rätt usel.
Sedan ett decennium eller två repriserar man Semics och Egmonts egenproducerade Fantomenäventyr i julalbumen, istället för undermåliga, amerikanska söndagsserier. Således kan albumen vara rätt trevliga - i synnerhet om man inte tidigare läst historierna. Visst hade jag helst sett att julalbumen innehöll helt nya historier, men det är förstås en ekonomisk omöjlighet.
Trevligast blir julalbumen om de innehåller två äventyr som hänger ihop till en lång, sammanhängande historia - så att det blir som ett "riktigt" seriealbum. Så är fallet i år. 2018 års julalbum bjuder på "Kistan från Bombay" och "Shamurs öga", tidigare publicerade i Fantomen 21 & 22/1985, Jag har dessa två tidningar, men jag vet inte om jag faktiskt läst dem - jag har en tendens att köpa drivor av gamla Fantomentidningar, som jag sedan inte hinner-, eller glömmer bort att läsa.
Claes Reimerthi (som 1985 kallade sig Michael Tierres) står för manus, medan Jaime Vallvé tecknat. Claes var verkligen i sitt esse när han skrev den här; här fick han jobba med ett mordmysterium i 1800-talets London, något jag vet att Claes älskar. En enorm diamant har stulits i Bombay, den smugglas ombord på ett fartyg, mystiska indier tar sig ombord, och en man hittas ihjälstucken i en hytt låst från insidan. Det slutna rummets gåta. Ett klassiskt deckarupplägg. Storyn är kanske inget utöver det vanliga, men det är ett bra och trevligt äventyr.
Jaime Vallvé.
1985 hade Jaime Vallvé chanserat en hel del. Han var fortfarande en utmärkt bildberättare, men teckningarna blev allt grövre och klumpigare - han var långtifrån så bra som han var under 70-talets första hälft. Serien publicerades ursprungligen i svartvitt. Vallvés klassiska 70-talsäventyr funkade som bäst i svartvitt, med sina tunga skuggor. Serierna i detta julalbum är färglagda - och jag vill faktiskt hävda att det blev lite bättre i färg. Vallvés nu enkla bilder med få detaljer har getts en ny dimension av färgläggaren, helhetsintrycket är att det ser mindre klumpigt ut.
En fördel med att Fantomenserien oftast har åtta rutor per sida, är att det ser alldeles utmärkt ut i det större albumformatet - det närmar sig fransk-belgiska albumserier. Synd bara att julalbumet är tryckt på tunt, sladdrigt papper.
Som vanligt återtrycks ett gammalt julalbum som bonus. Dessa publiceras i kronologisk ordning, och årets faksimil är av 1968 års julalbum, med årtalet 1969 angivet på omslaget. Fortsätter man med dessa bonusalbum är man snart framme vid de album jag fick när jag var barn ...
1968 års julalbum är bara flängt. Det heter "Det magiska bergets hemighet" och består egentligen av två olika äventyr, vilka har redigerats ihop till en serie.
Först får vi "The Secret of Magic Mountain", ett amerikanskt serietidningsäventyr från 1967, författat av Bill Harris och tecknat av Bill Lignante. Det här är jättekonstigt. Jag fick läsa de två första sidorna flera gånger för att förstå vad som sker. Jag förstår fortfarande ingenting. Och så fortsätter det. Till på köpet har serien redigerats om för julalbumet, så att den ska likna de vanliga dags- och söndagsserierna.
Bill Lignante.
Efter femton sidor övergår detta äventyr i "Mystery of Wamba Falls Inn", ett söndagsäventyr av Lee Falk och Sy Barry från 1965, vilket publicerats flera gånger som "Hotell Wambafallet". Denna historia har förstås inget med serien av Harris och Lignante att göra. Söndagsserien är bättre än den amerikanska serietidningsserien, men den kan inte mäta sig med Team Fantomens svenskproducerade äventyr.
FANTOMEN 9/2018 "Den gyllene örnen" av Philip Madden och Alex Saviuk Egmont Publishing
Det har ju varit extremt mycket Fantomen i media under veckan som gått. Fantomen nämns i nyhetspublikationer och framför allt i diverse flöden i sociala medier. Detta tack vare äventyret "Den gyllene örnen" och framför allt tack vare tidningens omslag, tecknat av Henrik Sahlström. Ja, ni har ju alla läst om det: Fantomen slår en regnbågsflaggga i skallen på en polsk nationalist.
Otäcka högertroll och andra knäppgökar har gått i taket, och hävdar att Fantomen blivit en vänsteraktivist. Samtidigt jublar lika många, om inte fler, människor över att Den vandrande vålnaden försvarar en pridefestival i Polen. Det är främst den senare gruppen som figurerar i mitt Facebookflöde.
Men - vad dessa två olika grupper; de som hatar och de som jublar, har gemensamt, är att de inte verkar ha läst tidningen! Omslaget och ett par sidor inne i tidningen har gjort numret till en snackis utan like. Många verkar ha dragit slutsatser utan att bemöda sig om att läsa äventyret. I vissa fall får jag intrycket av att positiva krönikor skrivits i tidningar - trots att krönikören bara läst om serien.
Äventyret "Den gyllene örnen" är skrivet av den brittiske serieförfattaren Philip Madden, som är bosatt i Polen. Han finns alltså på plats för att kunna se de polska nationalisternas härjningar med egna ögon. För teckningarna står den amerikanske superhjältetecknaren Alex Saviuk, som tecknar kompetent, men en aning stelt i en stil helt anpassad för färgläggning - om serien trycks i svartvitt kommer den att se mer än lovligt platt ut.
"Den gyllene örnen" är inget dåligt Fantomenäventyr. Jag vill snarare kalla historien ett riktigt rejält dåligt Fantomenäventyr! För det här är uselt. Sanna mina ord.
Historien är 23 sidor kort, vilket är en sida längre än brukligt numera, sedan Egmont kapade längden på Fantomenäventyren från 32 sidor till 22, och därmed förvandlade äventyren till trista bagateller. Philip Maddens berättelse börjar i Carpatia, där mr Walker ska besöka ruinerna av slottet Vacul, som han ju äger. Varför han åkt dit framgår inte. Vi gamla Fantomenläsare vet att lokalbefolkningen tror att det spökar på slottet och ingen vet att Fantomen bor där - men detta verkar Madden inte känna till. Hans serie inleds med att Walker ser en polsk gubbe stå och gräva utanför slottet, så Walker spankulerar fram till gubben och säger hej hallå, vem är du, det här är mina marker. Väldigt konstigt.
Polacken gräver upp en mytomspunnen guldörn som under medeltiden stals från Polen. Kort därpå hittas den polske gubben mördad och guldörnen är stulen. Det visar sig vara polska nationalister som stulit den, vilket deras ledare skryter om i ett nyhetsinslag på TV. Fantomen beger sig till Polen.
Fantomen tillfångatas av de onda nationalisterna, som pratar om att de ska angripa en prideparad, men plötsligt kommer en tuff brud som heter Camilla instörtande genom en söndersprängd vägg och befriar Fantomen. Vem är Camilla? Hon var tydligen med i ett äventyr i nummer 22-23/2013, men det har jag inte läst, så jag har ingen aning om vem hon är. Dock verkar hon vara kär i Fantomen, och hon är också ute efter guldörnen.
Sedan är det dags för pridefestivalen. Det blir fajting. Och sedan blir det ännu mer fajting. Och sedan är det slut.
Den omtalade pridefestivalen figurerar på fyra av seriens sidor, och den känns mest inkastad i handlingen. Det hela är ryckigt berättat. Större delen av sidorna består av actionscener. Folk slåss, skjuter, spränger och jagar varandra. Jag noterar att många nyare Fantomenförfattare, främst amerikanska, verkar tro att Fantomen är en actionserie. Men Fantomen är en äventyrsserie. Bra Fantomenäventyr bygger på rejäla, robusta historier. Visst ska det förekomma actionscener, men det är handlingen som är det viktiga.
"Den gylllene örnen" är en banal, simpel historia, och vore det inte för omslaget, hade ingen reagerat. Äventyret har redan publicerats i den norska tidningen, med annat omslag, och där passerade det obemärkt förbi.
Av detta kan vi förstås dra slutsatsen att det alltid är bra att ta del av något innan man uttalar sig. Minns videovåldsdebatten på 1980-talet, då upprörda moralister ville förbjuda filmer de inte sett.
"Den gyllene örnen" innebär heller inte någon radikal förändring av Fantomenserien och Fantomen som figur. Fantomen har alltid försvarat de svaga mot onda krafter av olika slag. Nu är pridefestivalen avklarad, det finns andra företeelser Fantomen kommer att försvara i framtiden. Jag skriver ju själv manus till Fantomen, om än inte till den svenska tidningen. Alla mina historier (än så länge har bara en hunnit publiceras) skiljer sig åt från varandra; några är humoristiska, andra är skräckbetonade - men de har det gemensamt att de handlar om min Fantomen. Kanske den Fantomen jag växte upp med. Och min Fantomen är upppenbarligen inte Philip Maddens Fantomen.
Fast det är klart: om Madden fått två avsnitt på sig att berätta sin historia, det dubbla sidantalet, hade kanske det här kunnat bli något. Då hade han kunnat utvecka både handling och gestalter.
För övrigt verkar en kulturskribent på Sydsvenskan tro att Fantomen är en serie som skriver sig själv, att det är Fantomen som fattar sina beslut, och inte en manusförfattare.
Efter "Den gyllene örnen" följer ett avsnitt av Fantomens värld, kallat "Heloise - svartklubbarnas fasa", en serie på tre sidor författad av pseudonymen "Alan Sonne" och tecknad av Kim W Andersson. Det hade varit bättre att lägga de här tre sidorna till huvudserien, för det här är bara dumt och meningslöst. Heloise och hennes rumskompis Kadia går på svartklubb i New York. En 37-åring tafsar på Kadia. Heloise ger killen på käften. Slut. Av någon anledning ser Heloise ut att ha stomipåse på magen. I rutan där killen får på käften, ser det ut som om det är dörrvakten som nitar honom.
Sist i tidningen ligger den andra och sista delen av det franska albumet Airborne 44; "Där män faller". Jag har inte läst del ett, så jag tvingades hoppa den här serien - men den är extremt snyggt tecknad, och ska tydligen även vara mycket bra innehållsmässigt.
Nästa nummer av Fantomen är ännu ett dubbelnummer som bara innehåller repriser på gamla Fantomenäventyr.
Det har varit stiltje här på TOPPRAFFEL! en tid -- vilket har sina orsaker. Fast rent allmänt har jag ju inte skrivit lika mycket här som jag gjorde för några år sedan, då jag fortfarande bodde i Malmö. Då recenserade jag i princip alla filmer som gick upp på bio. Detta visade sig vara omöjligt när jag lämnade Malmö för Göteborg.
Men det finns ytterligare en orsak till att jag inte hinner ägna mig lika mycket åt TOPPRAFFEL! som tidigare. 2015 gjorde jag nämligen comeback som manusförfattare på 91:an och Åsa-Nisse, jag blev snabbt en av huvudförfattarna till dessa serier -- Åsa-Nisse började jag som kanske är bekant att skriva redan 1989.
Förra sommaren fick jag ytterligare ett seriejobb -- ett jobb jag väntat på sedan 1976, då jag köpte mitt allra första nummer av Fantomen. Jepp, jag är nu även Fantomenförfattare. Men! Jag skriver inte åt den svenska Fantomentidningen. Det är Frew Publications i Australien som anlitat mig. Frew ger ut världens äldsta Fantomentidning, den fyller 70 i år. Frew har även ny regim och de har beslutat sig för att börja producera eget material, och inte bara köpa in amerikanska dagspresserier och äventyr från svenska Team Fantomen.
Jag har nu skrivit flera manus till Frew, och fler är på väg -- jag sitter faktiskt och skriver på ett äventyr just nu. Och om några dagar, närmare bestämt den 22:a mars, kommer mitt debutäventyr ut i butiker i Australien (och, antar jag, i Nya Zeeland). Äventyret finns med i en tidning som heter The Phantom's World Special nr 4, och inte i den ordinarie tidningen. Det går allldeles utmärkt att beställa tidningen från Frews hemsida -- det kan ni göra HÄR.
Mitt äventyr heter "Shangri-la" och bygger på en gammal idé. I slutet av 1970-talet, när jag var tio-elva år, såg jag Frank Capras klassiker LOST HORIZON på TV. Jag tyckte att den var fantastiskt spännande och fascinerande. Det dröjde till jag var 35-40 år innan jag fick tillfälle att se om filmen. Då visade det sig att den inte alls var så som jag mindes den. Alltså skrev jag ett äventyr som är så som jag trodde att LOST HORIZON var -- fast med Fantomen i huvudrollen. Jag stoppade även in betydligt mer skämt och seriereferenser (bland annat till Tintin) än andra Fantomenförfattare brukar göra.
"Shangri-la" har tecknats av italienaren Angelo Todaro, en man i mogen ålder. Faktum är att han ritade Fantomen redan på 1960-talet; de där konstiga italienska italienska äventyren som den svenska redaktionen fick bearbeta för att de skulle kunna publiceras. Todaro har även ritat skräckserier, sexserier, westerns, och serier som i Sverige publicerades i den konstiga tidningen Razzia, vilken jag skrev om HÄR. The Phantom's World Special nr 4 innehåller enbart serier tecknade av Angelo Todaro. Det andra, tvådelade äventyret har han själv skrivit manus till.
De Fantomenäventyr jag hittills skrivit har alla olika tecknare, och innehållsmässigt är de varandra väldigt olika. Om mina australiska serier även kommer att publiceras i den svenska -- eller i den norska -- Fantomentidningen vet jag inte. Men vi kan ju alltid hoppas!
FANTOMEN 2-3/2018 "Flame" av Norman Worker och Georges Bess Egmont Publishing
Nu bär det sig inte bättre än att jag skriver om Fantomen igen - detta beroende på att nya numret av Fantomens tidning innehåller ett äventyr jag vela läsa i 38 år.
1980 bestämde Semic Press sig för att satsa på en ny albumserie med längre Fantomenäventyr. Försöket slog inte väl ut och det blev bara ett album: "Piratbruden Flame" av Norman Worker och Georges Bess.
Själv fick jag aldrig tag på albumet. Jag såg annnonser för det - men såg det aldrig ute i någon butik. Kanske var dålig distribution en bidragande orsak till att satsningen på Fantomenalbum inte fungerade? Jag var väldigt nyfiken på albumet - och jag undrade vad det innehöll. Omslagslayouten är lite märklig - jag begrep adrig om det innehöll två serier, "Piratbruden" och "Flame", eller en serie som hette "Piratbruden Flame". Och vad för typ av brud handlade det om? En snygg tjej, eller en kvinna som gifter sig?
Sedan 1980 har äventyret repriserats i tidningen Fantomen Krönika nr 4/1995, i den inbundna volymen Fantomen Krönika Band 3, och i Fantomens julalbum 2004. Jag har inte läst serien i dessa senare utgåvor, men jag har då och då tittat efter julalbumet på antikvariat.
Nå. Nu finns alltså serien i det nummer av tidningen som ligger ute i butiker just nu. Nu har jag läst äventyret. Den här gången har man skippat "Piratbruden" från titeln och kallar serien enbart för "Flame", och färgläggningen är ny - denna är sannolikt betydligt bättre än den från 1980. Tydligen var även det gamla albumet dåligt limmat i rygen, så att sidorna trillade ut och man fick serien i lösbladssystem.
Var "Flame" värd att vänta 38 år på?
Svar: nej.
Varför man valde att använda just det här äventyret för att inleda en planerad albumserie är en gåta. Norman Worker var en av de främsta Fantomenförfattarna och jag brukar gilla hans manus - men "Flame" är ett rätt dåligt äventyr. Ibland till och med riktigt dåligt. Och Georges Bess' teckningar håller inte måttet. Bess var en av de absolut bästa Fantomentecknarna; till en början, i slutet av 1970-talet, tecknade han i en stil som försökte ligga nära Sy Barry - eller möjligtvis Jaime Vallvé? I början av 80-talet hade han övergått till att teckna helt i sin egen stil, med sköna, lösa, levande tuschlinjer och friare sidlayout. Men när det gäller "Flame" känns det som om han haft tråkigt. Det är stelt, livlöst och lite slarvigt. Alldeles för många sidor består av talking heads. Folk som står eller sitter och pratar, oftast ombord på ett skepp.
Handlingen är mest konstig. Efter en krystad inledning i vilken en överarbetad Lamanda Luaga tar semester och hälsar på Fantomen i De djupa skogarna, där de fiskar och myser, plockar Fantomen fram en krönika och berättar om den nionde Fantomen.
Det är år 1717 och mr Walker anländer till Jamaica. Där får han veta att Fantomen gripits efter att ha försökt befria slavar. Nu ska Fantomen hängas. Märkligt - det är ju Walker som är Fantomen. Uppenbarligen är det någon som låtsas vara han.
Denna falska fantom visar sig vara en ung, rödhårig kvinna iförd Fantomendräkt. Flame heter hon. Walker lyckas rädda Flame och undrar vad hon sysslar med. Det visar sig att hon sytt sin Fantomendräkt själv, efter att ha sett en statyett föreställande Fantomen. Hon lyckades minsann göra en exakt kopia av den riktiga dräkten, utan att någonsin ha sett eller träffat den riktige Fantomen! Att den riktige Fantomen är en muskulös karl spelar ingen roll, ingen verkar se att den välsvarvade, falska Fantomen egentligen är en kvinna.
Fantomen och Flame bråkar lite, Fantomen blir ledare för ett gäng frihetskämpar, de slåss mot en ond man som heter Duval och de försöker befria Flames tillfångatagne far, och på slutet reser Fantomen och Flame till dödskallegrottan och gifter sig.
"Flame" är en tråkig och tjatig serie, utdragen till 44 sidor. Den är kass. Men det är synd att albumsatsningen floppade - för det hade onekligen varit kul med en rad Fantomenserier i längre och större albumformat. Serier som är bättre än "Flame", alltså.
Resten av tidningen innehåller ett långt avsnitt av Göran Sembs och Carlos Pedrazzinis actionserie Mildh & Fromm. Det har jag ännu inte läst.
(Tidningen finns i butik till och med den 14/2)
-->
FANTOMEN 25-26/2017 "Farväl till De djupa skogarna" av Tony DePaul och Mike Manley "Den okände befälhavaren" del 1&2 av Norman Worker och Georges Bess Egmont Publishing
Nej, det ska inte bli en vana att jag recensererar varje, eller ens vartannat, nummer av serietidningen Fantomen. Förra månaden skrev jag om ett aktuellt nummer - och redan nu är Fantomentidningen på tapeten igen här på TOPPRAFFEL!
Detta beror på att "Farväl till De djupa skogarna", ett amerikanskt dagspressäventyr, är det första avsnittet av den nye tecknaren Mike Manley, som tog över när Paul Ryan dog - och det kan ju vara intressant att ta en titt på. Men - tidningen är även intressant eftersom nyss nämnda äventyr fick en läsare att skriva på Fantomens Facebooksida att han nu minsann ska sluta att köpa tidningen; det här var för dumt, tyckte han. Samtidigt fördes en diskussion på en australisk Fantomensida om skillnaderna mellan den amerikanska dagsstrippen och de svenskproducerade Fantomenäventyren; om vilka serier som är kanon eller inte. De australiska Fantomenfansen är väldigt konservativa och tycker att det bara är dagsstrippen som är kanon - och ofta tycker de att alla andra Fantomenserier är dåliga och oläsliga. Helst ska Fantomen ha tecknats av Wilson McCoy eller Sy Barry.
Själv vill jag nog hävda att dagsstrippen slutade vara kanon redan på 1970-talet - på sätt och vis dödade Lee Falk sin serie när han lät Fantomen gifta sig med Diana 1977, och än mer så när tvillingarna föddes. Luften gick ur Fantomen, dagsstrippen blev träigare och fånigare än någonsin - medan de svenskproducerade äventyren blev allt bättre.
Dessutom verkade Lee Falk inte förstå vilken fantastisk figur han skapat; vad man kan använda Fantomen till. Fantomen är ett slags tidsresenär - utan tidsmaskin. Sedan 1500-talet har det funnits 21 Fantomer, och dessa kan uppleva äventyr under flera århundraden och över hela världen! En lysande idé! Trots dennna lysande idé skrev Falk färre än tio historiska äventyr, och övriga amerikanska Fantomenförfattare verkar inte använda sig av konceptet. Istället handlar allt om den nuvarande Fantomen - och hans fru Diana, som på sistone skaffat sig kärringfrisyr för att bli ännu tristare.
Den senaste tiden har Fantomenförfattarna tittat alltmer på Fantomens barn; tvillingarna Kit och Heloise. Claes Reimerthi skriver sviten som utspelar sig i framtiden och som handlar om vem av tvillingarna som ska ta över Fantomendräkten. Tony DePauls äventyr i dagspressversionen, vilka utspelar sig i nutid, handlar om Kits och Heloises respektive utbildningar.
När jag läste "Farväl till De djupa skogarna" slog det mig att jag läst äventyret som föregick detta - men fullkomligt glömt bort det. Men så här är det: Heloise har kommit in på ett universitet i New York. Där blir hon rumskompis med en tjej som visar sig vara dotter till en terrorist Fantomen tidigare kämpat mot. Heloise och Diana känner inte till detta.
Kit ska i sin tur studera i ett tempel i Himalaya. Tony DePaul har hittat på att ett par av de tidigare Fantomerna har studerat i detta tempel. Och ja, det här är en rätt fånig idé - och knyckt från både Lee Falks Mandrake, som lärde sig hypnotisera på ett mystiskt ställe, och Marvelserien Järnnäven. Vad ska Kit i templet att göra? Lära sig hypnotisera? Vore det inte bättre med en riktig skola?
"Farväl till De djupa skogarna" är inget riktigt äventyr. Det enda som händer är att Kit och Heloise tar sig till- och börjar på sina nya skolor, och träffar nya gestalter. Och ärligt talat skiter jag i vad Kit och Heloise har för sig - och jag skiter lika mycket i vad Diana har för sig.
Den här serien är bra berättad; det är driv i berättandet - något som är ovanligt i strippserier av idag. Om det här vore en annan serie än Fantomen; om det här vore en tvålopera i serieform, hade det varit en utmärkt serie. Problemet med Tony DePaul är nämligen att det inte är Fantomen han skriver. Åtminstone inte detta äventyr och det som föregick det. Det här är en helt annan serie - som Fantomen råkar medverka i. Fast han medverkar inte alltför ofta.
Och Mike Manley, då? Jotack, han ritar rätt bra. Hans bilder är ofta mer detaljerade än dags- och söndagsserien varit på länge. Men! Han kan inte rita Fantomen. Fantomen är en figur som är svår att rita - och Manley får inte till det. För övrigt har även söndagsserien försetts med en ny teckare; Jeff Weigel heter han.
Det är bara att konstatera att det är i Team Fantomens svenskproducerade serier man hittar den riktige Fantomen!
Numrets andra äventyr är en repris från Fantomen 18 & 19/1980 - "Den okände befälhavaren" av mästarna Norman Worker och Georges Bess. Jag minns inte om jag läst detta långa äventyr tidigare, men antagligen har jag tidningarna i min hela tiden växande samling. I vilket fall - här visar Worker och Bess var skåpet ska stå.
Fantomen berättar för Guran historien om hur Djungelpatrullens befälhavare, det vill säga Fantomen, blev "Den okände befälhavaren" - en chef som ingen träffar eller ens ser. Workar berättar en mustig historia från 1830-talet. Det handlar om Singh-pirater, förrädare och ond, bråd död. Halvvägs genom storyn mördas den fjortonde Fantomen och hans son gör entré som den femtonde. Det är ett alltid lika dramatiskt inslag i de historiska Fantomenäventyren, scenerna där Fantomen faktiskt dör på riktigt.
Serien är elegant tecknad av Georges Bess, en av de allra bästa Fantomentecknarna, trycket är bättre än det var 1980, och serien är försedd med nygjord- och smakfull färgläggning.
Det är så här jag tycker att Fantomenserien ska vara; det är därför jag började köpa tidningen 1976. Vad de hittar på borta på King Features Syndicate i USA behöver jag egentligen inte bry mig om. Det finns hundratals gamla, bra äventyr att läsa eller läsa om. Där jag oftast köper begagnade serietidningar brukar gamla Fantomen kosta några kronor styck.
(Fantomen 25-26/2017 finns i butik till och med den 27/12)
Jag fortsätter att göra det ingen annan gör - nämligen recensera julalbum.
När jag var barn på 1970-talet fick jag Fantomens julalbum på julaftons morgon. Det var alltid spännande. Stort format, färg, och serier som inte tidigare publicerats i serietidningen (med undantag för 1978 års album med de två serierna om Hzz, varav del ett gick i tidningen 1975). Dessutom hade Fantomens julalbum en annan logga på omslaget, som jag tyckte var snyggare än den vanliga.
Numera är det förstås inte så spännande med julalbum - och sedan ett bra tag innehåller de flesta julalbumen bara repriser, så även Fantomens. Dock får man numera inte bara dagspresserier av Lee Falk och Sy Barry i albumen, man repriserar även Semics/Egmonts egenproducerade äventyr. Ibland kan det vara trevligt att se dessa i stort format och i färg.
2017 års julalbum inleds med "Piratfestivalen"; ett äventyr från 2008 av Claes Reimerthi och Kari Leppänen. Denna serie har jag inte tidigare läst, eftersom jag sällan köpte Fantomen åren kring 2008. Däremot har jag läst en eller ett par andra serier om piratfestivalen i Sanloi, eftersom det var en företeelse Lee Falk hittade på redan på Wilson McCoys tid.
Detta är ett ganska rakt, enkelt äventyr - och vad Claes Reimerthi skrivit känns nästan som ett Scooby Doo-äventyr. Kanske var det medvetet? En skurk klär ut sig till kapten Krok och pressar Sanlois handelskammmare på pengar. Misstankarna riktas mot en skum typ, men när Fred, förlåt, Fantomen demaskerar Krok på slutet, är det förstås någon annan. Zoinks! Äventyret är en bagatell, men småtrevligt.
Jag läste nyligen några av de allra första avsnitt Kari Leppänen tecknade, och insåg hur fantastiskt bra han var en gång i tiden - miljöer, farkoster, och användandet av rasterton imponerade. Efter ett par decennier blev Leppänens teckningar stelare, antagligen var han själv tröttare. "Piratfestivalen" ser lite tråkig och livlös ut. Dessutom har Leppänen problem med att rita ansikten. Det har han alltid haft, men här ser folk ibland rätt konstiga ut. I synnerhet när de ritas snett bakifrån; då ser de ut att vara helt ansiktslösa.
Albumets andra serie heter "Storstadsdjungel" och är ett dagspressäventyr av Falk & Barry från 1978. Jag prenumererade på Fantomen och minns hur frän jag tyckte den här serien var när den dök upp i den svenska tidningen 1979. Fantomen rensar upp i New York! Han nitar skurkar på löpande band! Och jag tyckte att äventyret var ovanligt bra tecknat.
Jag vet inte vem som assisterade Sy Barry på den här serien (kan det ha varit Rich Buckler?), men bitvis är det faktiskt bättre tecknat än serien brukade vara på den tiden. Lite hårdare linjer, lite fler skraveringar, lite tuffare helhetsintryck; estetiskt ligger serien lite närmare en del superhjälteserier jag läste på den tiden. Tyvärr har man i detta julalbum använt sig av samma version som trycktes i tidningen 1979, vilket innebär att några rutor ser för jävliga ut, med försvunna linjer, och det finns några stavfel i pratbubblorna som inte korrigerats.
Lee Falks manus är inte speciellt bra. Tvärtom, det är egentligen under all kritik - men jag förstår att jag tyckte att det var häftigt när jag var elva. En farlig massa rånare härjar i en park i New York. Fantomen gömmer sig i parken nattetid och spöar upp rånare. Natt efter natt. Och sedan finns inga rånare kvar. Slut.
Ett märkligt inslag i äventyret är en TV-sändning mitt i, där nyheterna rapporterar om den mystiske, maskerade vigilanten i parken, och några av de som räddats av Fantomen intervjuas. Då repriseras det vi redan läst över en och en halv sida. Lee Falk var kanske bortrest några dagar och bad Sy Barry dryga ut serien under tiden. Falk gjorde nämligen så ibland - reste bort och lät Barry hitta på något för att fylla ut utrymmet. När ett äventyr inleds med en ovanligt lång redogörelse för hur kapten Walkers son hamnade i Bengali och blev den förste Fantomen, beror det på att Lee Falk satt och drack cocktails någonstans, och inte levererat manus i tid.
I det här julalbumet står det förresten att "Storstadsdjungel" repriserades i Fantomentidningen 2008, men det var 2004 serien gick i repris.
Sist i julalbumet hittar vi en faksimil på Fantomens julalbum 1967; "Djungelmysteriet" av Lee Falk och Wilson McCoy från 1951-52. Det läste jag inte - eftersom det inte är längesedan jag läste serien i en gammal seriepocket. Som nästan alltid var fallet med de serier McCoy tecknade, är historien dum och fånig. Den tekniska kvaltén är heller inget vidare, det är murrigt och en del linjer har försvunnit. Det här är ett äventyr främst för Fantomendiggare som är födda på 1930- och 40-talen.
-->
FANTOMEN 22-23/2017 "Röda Drakens pirater" av Norman Worker och Georges Bess Egmont Publishing
Jag läser numera mycket Fantomen. Väldigt mycket Fantomen. Jag har min Fantomensamling prydligt uppställd i Fantomens samlarmappar på ett par hyllplan intill sängen. Det är bara att sträck ut armen och plocka. Det handlar om flera hundra tidningar.
... Dock är få av dessa tidningar nya. Det är nämligen sällan jag köper nyutkomna nummer av Fantomen. Dels gillar jag inte det nya, korta formatet på 22 sidor - men framför allt innehåller tidningen numera alldeles för många repriser. Repriser på serier jag läste när de först publicerades på 1970- och 80-talen, ibland repriser på repriser. Förra året tog jag en femnummersprenumeration på Fantomen. I realiteten blev det tre tidningar, eftersom jag fick två dubbelnummer. Och - några av serierna i dessa hade jag redan läst. Förvisso för längesedan, men ändå. Men! Jag var faktiskt väldigt nyfiken på det hundrasidiga dubbelnummer som finns i butiker just nu. Detta nummer innehåller nämliga samtliga tre delar av "Röda Drakens pirater", först publicerade 1979 - då jag varje år samlade ihop pengar till en prenumeration. På den tiden var det en högtidsstund när tidningen dök upp i brevlådan varannan vecka.
De tre nummer som innehöll historien om Fantomens kamp mot den raffiga prinsessan Sin och hennes pirater gjorde stort intryck på mig som barn. Jag tyckte äventyret var häftigt och spännande. Vad jag som vuxen mest mindes av historien, var att Sin hade taskigt klädkonto. Hon visade sig med bar överkropp för jämnan. Hon var en riktig Boppa-Lisa.
Jag tänkte nog inte så mycket på det 1979, men på den tiden var tryck och papper i Fantomentidningen inte speciellt bra. Tvärtom var det rätt dåligt. Framför allt George Bess' teckningar led av detta - linjer hade en tendensatt försvinna. Därför satt jag faktiskt och hoppades på en nyutgivning av "Röda Drakens pirater" - helst hoppades jag på att få se serien samlad i ett album, men detta nummer av den ordinarie tidningen duger gott.
Låt oss ta det positiva först. Fransmannen Georges Bess är en av mina favorittecknare på Fantomen. Han hade en elegant linje, utan att vara alltför polerad. I denna nyutgåva syns äntligen alla linjer. Inte nog med det: serien har försetts med synnerligen smakfull färgläggning. Det här ser faktiskt riktigt läckert ut. Bess' Fantomen har aldrig sett bättre ut!
... Och så har vi det negativa. Norman Worker var inte bara en av de flitigaste Fantomenförfattarna, han var även en av de bästa. Men när jag nu som vuxen läser om den 38 senare, konstaterar jag att äventyret må vara långt, snyggt och ha häftiga inslag - men historien är lika tunn som dum. Vilket är synd, eftersom serien har alla förutsättningar för att bli riktigt bra.
Prinsessan Sin anses vara världens vackraste kvinna. Hon är även genomond. Det är lite Bondskurk över henne - hon bor på en hemlig ö, och hennes anhang består enbart av kung fu-kunniga tjejer. När Sin får syn på Fantomen blir hon störtförälskad i honom och kräver att de två ska gifta sig. Det vill förstås inte Fantomen, han är ju redan gift och älskar fortfarande sin Diana. Sin blir vred och tänker då döda Fantomen. Det här är ungefär allt som händer.
Del ett och två hänger ihop, medan del tre känns som ett separat äventyr - även om det fortsätter- och sätter punkt för berättelsen som prinsessan Sin.
Jag blev allt lite besviken när jag läste om detta äventyr. Jag mindes ju det som fantastiskt! Fast å andra sidan - vore jag elva år idag, skulle jag kanske fortfarande tycka att det är fantastiskt.
En lustig detalj med tidningen är att man råkat skanna in en sida fel. Georges Bess' original var så stora att han ritade sidorna i två halvor. På sidan 27 har man råkat sätta undre halvan överst, vilket orsakade lite förvirring innan jag förstod vad som hänt.
För ett par veckor sedan hittade jag en text serietecknaren Rich Buckler skrev för några år sedan. Den handlade om när han spöktecknade diverse serier. Och nu har Buckler dött i cancer, 68 år gammal.
Rich Buckler var mest känd för de serier han tecknade åt Marvel och DC, men vad jag vet kom få - eller inga - av dessa serier ut på svenska när jag växte upp. Min första kontakt med Buckler; första gången jag noterade hans namn, var när jag köpte en serietidning som hette The Mighty Crusaders. Buckler skrev och tecknade denna superhjältetidning som gavs ut av Archie Comics, första numret kom 1983, men jag tror att jag skaffade det några år senare. Jag minns att jag tyckte att serien, som ursprungligen skapats på 1960-talet, var rätt vissen och ointressant; en taskig kopia på DC:s serier.
Jag visste inte vem Buckler var, men i en artikel jag läste någonstans stod det att han skrivit ett par böcker om att teckna serier, och artikelförfattaren anmärkte på att Buckler var fel person för jobbet - eftersom han under hela sin karriär imiterat andra tecknare och aldrig skaffade sig en egen stil.
Nå. Det visade sig att The Mighty Crusaders inte var den första serie tecknad av Rich Buckler jag läste. Buckler spöktecknade bland annat dagspressversionen av Fantomen - och det var han som tecknade serien i vilken tvillingarna Kit och Heloise föds! Om det var Sy Barry som tuschade vet jag inte, men det är troligt att så är fallet.
Fantomen av Rich Buckler.
Rich Buckler debuterade redan som 18-åring i King Features Blixt Gordon-tidning. Tre år senare, 1971, hamnade han på DC Comics, där han ritade Svarta rosen. Den lite märkliga serien Svarta rosen gjorde visst intryck på mig som barn, men om det var Bucklers episoder som publicerades i de svenska tidningarna vet jag inte.
För DC tecknade Buckler serier med de mest kända hjältarna; Läderlappen, Stålmannen, Blixten, Jonah Hex med flera. Han jobbade lika mycket åt Marvel och betade av de största hjältarna även där; Spindelmannen, Fantastiska fyran, Järnmannen, Thor, Kapten Amerika, Conan med flera. 1974 skapade Buckler cyborgen Deathlok åt Marvel. Samma år anställde han George Pérez som assistent i ateljén - och jag får nog säga att Perez gick och blev en betydligt mer känd serietecknare än Buckler.
Buckler jobbade som nämns ovan även för en del andra förlag. Förutom superhjältar åt Archie Comics, ritade han skräck åt Warren, för väldigt kortlivade Atlas Comics gjorde han Demon Hunter - och 1987 skapade han den närmast mytomspunna serien Reagan's Raiders åt Solson Publications!
Rich Bucklers sista serie blev ett nummer av Red Sonja, som kom ut 2015 på Dynamite.
FANTOMEN: MANNEN SOM INTE KAN DÖ av Lee Falk, Ray Moore, Wilson McCoy, Sy Barry, Tony De Paul, Graham Nolan, Paul Ryan Egmont Publishing
För ganska exakt ett år sedan recenserade jag "Fantomen: De tusen farornas man"; förra årets stora Fantomenbok. Nu är årets stora Fantomenbok här - "Mannen som inte kan dö".
Eftersom Fantomenfiguren som bekant fyller hela 80 år i år, har man valt att publicera sex amerikanska dagspressäventyr av olika upphovsmän; från 1930-talet fram till idag. Det här är en ojämn och spretig, men trevlig bok, som visar upp hur ojämn och spretig serien trots allt är. Förändringarna under dessa 80 år är tydliga, och det framgår att det är stor skillnad på serien beroende på upphovsmän. De överlägsna svenskproducerade äventyren saknas i boken.
Först ut är "Hajnästet" från 1938 av Lee Falk och Ray Moore. Jag gillar Ray Moore; den förste Fantomentecknaren. Hans ruffigt eleganta stil formligen dryper av mystik och äventyr. Fast denna mystik skär sig ibland med innehållet. På den här tiden var nämligen Fantomen en riktigt skön snubbe. Han var hård mot de hårda och en hemlighetsfull man, men samtidigt en skämtsam ironiker alla brudar föll som käglor för.
I "Hajnästet" råkar Fantomen ut för moderna pirater som bor på en egen, hemlig ö. Det är toppraffel från början till slut; det osar gamla pulpäventyr och följetongsfilmer.
Serierna i boken, vilka översatts av Göran Semb, presenteras med ett undantag helt oredigerade, vilket både är en för- och en nackdel - vilket jag snart ska återkomma till. Estetiskt sett är det förstås tilltalande, även om det i Ray Moores fall blir lite väl smått och svårläst. På hans tid fick serierna breda ut sig i dagstidningarna, och hans strippar är avsedda för ett betydligt större format.
Fantomen har hammnat i en prekär situation. Ray Moore tecknade.
Den här boken inleds med ett förord av Lasse Åberg, i vilket han kallar Ray Moores efterträdare Wilson McCoy "den grovhuggne, brutale, underbart usle och för Lars den ende riktige Fantomentecknaren". Jag kan väl inte påstå att jag håller med. Som jag skrev i min recension av årets julalbum, blev jag besviken när jag var barn och prenumererade på Fantomen, och de körde en gammal klassiker av Wilson McCoy. Det var ju varken tufft, spännande eller mystiskt, och Fantomen själv såg mest skojig ut,
McCoys stil skilde sig radikalt från Moores. Detta innebar att Lee Falk ofta skrev en annan typ av äventyr - små lättsamma, gärna komiska historier. Som vuxen kan jag uppskatta de här, men de har egentligen inte så mycket med den Fantomen jag gillar att göra.
I den här boken återfinns söndagsäventyret "Piraternas dag" från 1956. Eftersom det publicerades i Fantomentidningen 1979 när jag prenumererade, har jag läst det tidigare, men jag kommer inte ihåg det. Det är en tunn historia om bovar som klär ut sig till pirater under en piratfestival, där alla klär ut sig till pirater.
Tung, fartfylld action tecknad av Wilson McCoy.
Därefter är det dags för Sy Barrys version, och äventyret "Hydra" från 1968. I detta äventyr introducerar Lee Falk Walkers klippa - men Falk har ännu inte bestämt sig vad detta gömställe/högkvarter egentligen är. Fantomen, som släpar dit Diana, kallar stället "Örnnästet", det verkar inte ligga i Nevadas öken, hissen finns på utsidan, och det är allmänt konstigt. Grottan/huset på klippans topp är fullt inredd och har elektricitet, men Fantomen verkar inte veta så mycket om stället - som om han aldrig varit där. Lustigast är att det på spiselkransen står en inramad bild, kanske ett foto. Vi ser det bara i bakgrunden - och det är inte utan att jag undrar vem det föreställer!
I äventyret slåss Fantomen mot den mäktiga organisationen Hydra, som mest verkar bestå av busar i hatt.
I dagspresserier upprepas gärna händelser, så att läsaren inte ska glömma vad som hänt tidigare. Lee Falk var expert på detta. Ingen serieförfattare upprepade sig mer än Falk. Samma händelser, ibland samma bilder, återkommer i stripp efter stripp, och detta blir värre för varje decennium. Detta innebär att serierna blir lite påfrestande att läsa i oredigerat skick. De mår verkligen bra av att redigeras om till serietidningsformat, då alla irriterande upprepningar plockas bort. Värst är när Diana på sidan 39 i boken tittar in i Fantomens radiorum och säger "Vad är det här?", och sedan tre strippar senare på nästa sida tittar in i samma rum och frågar "Vad är det här?". Hon har kanske dåligt minne? 1968 var dock Sy Barrys realistiska teckningar fortfarande eleganta.
Typisk Sy Barry-skurk.
... Till skillnad från i bokens nästa äventyr; "Mästarnas mästare", ett söndagsäventyr från 1993-1994. Barry använde sig av olika assistenter, och de sista åren han gjorde serien, blev teckningarna alltmer grova och okänsliga. Lee Falks manus från den här tiden var än värre. Efter att ha varit en duktig och fantasifull författare under 1930- och 40-talen, hade Falk åren innan sin bortgång utvecklats (avvecklats?) till en författare som producerade vad som närmast kan beskrivas som "lättläst för utvecklingsstörda". Det är riktigt illa berättat med osannolikt usel, korthuggen dialog, som vore det en barnbok,
"Mästarnas mästare" är ännu en serie om den årliga djungelolympiaden. Den här gången uppstår en kamp mellan könen, eftersom kvinnorna i de olika stammarna vill vara med och tävla, något männen inte gillar - och Fantomen är den som ska avgöra om de ska få sin vilja igenom. Av någon anledning är detta äventyr redigerat; alla rutar verkar vara med i obeskuret skick, men de har flyttats om på sidorna.
Fantomen i början av 1990-talet. Som en barnbok.
Efter att Lee Falk dött och Sy Barry gått i pension, har dagspressversionen tecknats av en hel rad människor, medan författare främst har varit Tony De Paul. Ett par av dessa nya tecknare har varit fullkomligt värdelösa, med Eric Doescher som lågvattenmärke, men dessa blev kortvariga.
"Terror i Morristown" är ett söndagsäventyr från 2003 av Tony De Paul och Graham Nolan. Det är ett modernt, actionorienterat äventyr, om än lite väl kort och abrupt. Nolan har en rätt skön tuschlinje, han är ingen dålig Fantomentecknare, men vad som är konstigt med hans avsnitt, är att han verkar ha svårt att få plats med figurerna i de många och väldigt små rutorna. Det ser lite plottrigt ut.
Fantomen tecknad av Graham Nolan.
Sist i boken kommer "Tvillingarnas framtid", att dagsstrippäventyr från 2015-2016, och det sista superhjältetecknaren Paul Ryan färdigställde - han gick bort i cancer tidigare i år. För manus står De Paul.
Fantomens barn; tvillingarna Kit och Heloise, är på tapeten nu - i den svenska serietidningen publiceras äventyr som utspelar sig i framtiden och som har dessa syskon som huvudpersoner. I "Tvillingarnas framtid" diskuteras vad de ska göra av sina liv. Heloise och Diana åker till New York för att välja en skola där Heloise ska studera, medan Kit stannar kvar i grottan och läser Fantomenkrönikor - Fantomen låter nämligen antyda att han vill att Kit, liksom två förfäder, ska åka till Himalaya och studera. Varvat med detta får vi se Fantomen flänga runt på stan och nita diverse skurkar. På slutet firar tvillingarna sin födelsedag och har stor fest med bland andra Mandrake och Lothar som gäster.
Ett rätt konstigt äventyr, lite ofokuserat och spretigt. Paul Ryan var en bra tecknare, men Kit och Heloise ser inte alls ut att vara 14 år - snarare 28.
Fantomen tecknad av Paul Ryan.
Mellan serierna i boken finns en artikel av vikarierande Fantomenredaktören och -experten Andreas Eriksson, i vilken han redogör för seriens historia. "Fantomen: Mannen som inte kan dö" är alltså en rätt spretig sak och de flesta av äventyren är i svagaste laget. Men - det är trots detta ganska trevlig läsning.
Jag hoppas att det kommer en ny Fantomenbok nästa år - och då förhoppningsvis med serier producerade av svenska Team Fantomen. Eller enbart serier tecknare av Ray Moore.
Journalist, kritiker och författare. Har recenserat film sedan 1993. Skriver manus till flera tecknade serier, däribland 91:an, Åsa-Nisse, Uti vår hage och Fantomen. Ledamot av Svenska Serieakademin sedan 2007. Startade TOPPRAFFEL! 2008.
Domän och en del annat kostar förstås pengar. Du som gillar TOPPRAFFEL! är välkommen att skänka en liten slant, om du har lust. Skanna QR-koden med PayPals app.
En 178 sidor tjock samling med mina gamla kultfilmskrönikor ur Nordvästra Skånes Tidningar/Landskrona Posten. Nu tillgänglig från Adlibris.
På spaning efter det mög som flytt
Över 320 sidor TOPPRAFFEL! En väldig massa inlägg från den här bloggen - allt som inte är filmrecensioner och YouTube-klipp, ungefär. Humor & vardagsbetraktelser, garanterat fri från illustrationer. FÖRORD AV JAN SIGURD.
The Horror Movie Book
THE HORROR MOVIE BOOK - 247 sidor skräckfilmsrecensioner på engelska. FÖRORD AV BRIAN YUZNA. Nu tillgänglig från Adlibris.
Inlägg
