Bio: Mördaren ljuger inte ensam

Foton: Joakim Eriksson © 2013 Pampas Produktion AB, TV4-Gruppen

Eftersom Vecko-Journalen är nerlagd, vet jag inte hur det såg ut hemma hos Dagmar Lange. Eller Maria Lang, som var det namn hon använde när hon skrev deckare. Fast jag har å andra sidan aldrig läst några deckare av Maria Lang - eller "Maria Slang", som jag har för mig att min morfar kallade henne. Jag har heller inte sett någon av de tidigare filmatiseringarna; det finns två gamla långfilmer med Karl-Arne Holmsten och en TV-serie från 1960-talet.
Fast det känns som om jag har läst Langs böcker. Jag vet inte varför. Jag tror att ett större antal står på min mosters deckarhylla. Antagligen har jag plockat ner någon eller några och läst lite i dem, som jag brukade göra med Agatha Christie-böckerna på samma hylla. Fast det är ju klart, de återkommande romanfigurerna Puck Bure och Christer Wijk har förekommit så ofta i alla möjliga sammanhang, att det varit omöjligt att undvika dem.
43 deckare hann hon skriva, Maria Lang (1914-1991), plus fyra ungdomsböcker. Den första kom 1949 och heter "Mördaren ljuger inte ensam". 64 år senare har den alltså nu filmatiserats - jag får en känsla att de börjar bli desperata på de svenska filmbolagen. Sjöwall/Wahlöö, Mankell, Larsson, Läckberg och så vidare - man har betat av de flesta av de bäst säljande, nutida deckarförfattarna. Dags att börja blicka bakåt och hitta nya (eller ska jag säga gamla?) deckarhjältar. Vad ska vi annars förse den tyska TV-marknaden med?
Sex långfilmer är inspelade; i vanlig ordning handlar det om TV-filmer, och i vanlig ordning går den första upp på bio. Det är ju en lite märklig fix idé de har, folket bakom alla dessa deckare; att låta premiäravsnitten biovisas. Jag har aldrig förstått varför; de brukar aldrig utmärka sig jämfört med övriga avsnitt. De är inte mer påkostade eller biomässiga.

MÖRDAREN LJUGER INTE ENSAM. Kanske vore MÖRDAREN ÄTER INTE SMÖRGÅSAR ENSAM en bättre titel. Eller HÄMTA MER KONJAK. Här introduceras Puck Bure (Tuva Novotny), som fortfarande heter Ekstedt. Hon föreläser om litteratur - jag googlar mig fram till att hon är humanioraforskare - och en kollega; Rutger (Gustaf Hammarsten från BRÜNO) bjuder henne till sitt sommarresidens på en ö för att fira midsommar. Där väntar den stilige Eje Bure (Linus Wahlgren), som är kär i Puck, och spenderar hela filmen på att försöka komma till och kyssa henne. På ön finns även Rutgers fru Ann (Suzanna Dilber), skådespelerskan Lil (Ida Envoll), hennes båda ragg Carl (Peter Viitanen) och Georg (Andreas Utterhall). Här pratar vi minsann intriger vad gäller kärleksaffärer. Och än värre blir det när plötsligt två damer dyker upp oanmälda; Marianne (Fanny Risberg) och Viveka (Sanna Krepper), vilka båda har komplicerade relationer till midsommarfirarna.
Därefter blir det förstås ännu värre. Puck hör hur gästerna bråkar och har sig under natten, och morgonen därpå hittar Puck Marianne liggande mördad under ett träd. Puck berättar om fyndet för Eje, och han kontaktar genast sin gamle barndomsvän; kommissarie Christer Wijk, som kommer farande på studs. Ytterligare två personer stryker med - och en halkar i en trappa - innan den Dynamiska Duon Puch och Wijk (eller är det månne den Tappra Trojkan om man räknar in Eje Bure?) avslöjar mördaren på klassiskt vis: alla misstänka samlas i salongen.

MÖRDAREN LJUGER INTE ENSAM vinner mycket på sina skådisar. Det går inte att förneka att Ola Rapace har ett klassiskt Hollywoodstjärneutseende och han är onekligenstilig i hatt och kostym, och han kör en snygg bil. Han är en bra hjälte av efterlängtat slag, efter alla dessa gråa, trötta, problemtyngda poliser svenska deckare är fulla av. Tuva Novotny är utmärkt som puck och även hon känns som plockad ur en svensk 50-talsfilm. Linus Wahlgren är en kille jag nog inte sett sedan han var liten påg. Han verkar mest göra röster till tecknade filmer nuförtiden och jag har förstås inte tänkt på att han börja närma sig de 40. Han har gått och blivit en riktigt uppumpad hunk - och han är besynnerligt lik en ung Kenneth Branagh.
Dansken Birger Larsens (BROTTET, DEN SOM DRÄPER) film kan sammanfattas med ett ord: trevlig. Det här är väldigt gammaldags deckarunderhållning av Agatha Christie-snitt, och jag tittar mycket hellre på det här, än på Beck och Wallander. Jag kommer inte att ha något emot att se övriga fem filmer.

Men med det inte sagt att det här är speciellt bra. För det är det inte. I vanlig ordning ser det här inte ut som något annat än en snabbt ihopsvängd TV-film som visas på stor duk. Det är rätt platt och det är väldigt ospännande. Nu har ju jag inte läst boken som filmen bygger på, men här finns en del mystiska luckor i logiken, och sättet Puck pusslar ihopmördarens identitet overtygar inte. Mördaren ger också upp på ett besynnerligt sätt. "Nej, det varinte jag!" - "Jo, detvar det." - "Jaha, okej då. Det var jag."
Här finns ett lesbiskt sidospår som måste ha ansetts ytterst vågat och kontroversiellt på sin tid, det röks väldigt mycket cigarretter utan filter, det dricks konjak, och Rutgers fru Ann pratar hela tiden om att hon ska göra smörgåsar åt dem. Sällskapet må decimeras i antal, men de är om inget annat både fulla och mätta.
Avslutningsvis: min gode vän, serietecknaren, illustratören och översättaren Johan Andreasson försåg mig med denna svettiga passage ur Maria Langs bok från 1949:
 "Sedan fastnade min blick som flugan på flugpapperet. För »Jojje» var i sanning värd att beskåda.
Klädd i ett par otroliga kortbyxor, på vilka muntra fiskar plaskade omkring bland blåa böljor, och med en ännu lekfullare skjorta hängande utanpå, stod på vår fredliga gräsplan i Uvlången en blond ung gud, som var det skönaste jag någonsin upplevat.
Vader och lår, armar och hals, ja allt man över huvud taget såg eller anade under fiskarna var fulländat och sinnesförvirrande grant, huden brunglänsande som matt brons, ögonen sammetsblå och vågorna på det bildsköna huvudet mycket, mycket blonda. Det var Mannen i hans absoluta fysiska fullkomning – och jag blev full i skratt och fånigt svag i knävecken ungefär på samma gång."

(Biopremiär 8/3)

Bio: Maria Wern: Inte ens det förflutna

Foton: Phil McCann © 2012 Eyeworks Drama
Det är ingen hejd på dem. De svenska deckarna, alltså. Både i bokform och på TV och bio. Inget ont i det - egentligen. De drar in pengar till branschen och skapar mängder av arbetstillfällen. Men varför ska vissa av filmerna tvunget gå upp på bio? En retorisk fråga; jag vet varför vissa av dem biovisas. Men det spelar ingen roll. Det här är TV-deckare och ser inte ut som något annat.
Anna Janssons hjältinna Maria Wern (Eva Röse) är en ny bekantskap för mig. Jag vet att det redan kommit ett gäng filmer, men dessa har jag inte sett. Och nej, det skulle aldrig falla mig in att läsa någon av böckerna. Men den här nya filmen, som alltså biovisas, har jag sett. Det är därför jag skriver den här recensionen. Å andra sidan, jag skulle ju kunna ljuga och bara hitta på allting - men det gör jag inte.
Maria Wern är polis på Gotland - ett Gotland där ingen pratar gotländska. Förvisso får vi enbart träffa poliser i det här avsnittet, samt Werns gamla klasskompisar, men här finns inte en enda gotlänning i sikte. Historien börjar på fastlandet, där en rullstolsbunden kvinna jagas av en mystisk skuggfigur. Den rullstolsburna mördas.
Samtidigt har polisen Maria Wern problem med en tosing med dolt nummer som hela tiden ringer upp utan att såga något. Och en dag när Wern är ute och kör bil, hittar hon först en liten tygdocka hängande från backspegeln, och sedan funkar inte bromsarna. Wern klarar sig oskadd ur en bilkrasch, men hennes kollegor (Allan Svensson är en av hennes chefer) konstaterar att någon mixtrat med bilens bromsar.

Wern har blivit inbjuden till en klassåterträff på en liten ödslig ö. Det är åtta tjejer som ska festa till det eftersom det gått tjugo år sedan studenten. Poliserna får för sig att eftersom någon är ute efter Wern, är det nog säkrare för henne att vistas på den ödsliga ön (?!). Men inte fan är det säkrare där - det dröjer inte länge förrän en av tjejerna mördas. Och snart en till. Och den åttonde tjejen dök aldrig upp, eftersom det var hon som satt i rullstol.
Både Maria Wern och hennes kollegor misstänker en viss märklig man med psykiska problem, men vi förstår omedelbart att det inte är så enkelt. För självklart måste det väl vara en av tjejerna på ön som är mördaren, eller hur. Och antalet töser - och misstänkta - decimeras snabbt.
Först och främst måste jag säga att Maria Wern - åtminstone i den här filmen - höjer sig aningen över konkurrensen i genren, det vill säga Wallander, Beck och kompani. Och det beror helt och hållet på Eva Röse. Hon är bra i rollen och hon är en bra hjältinna. Man har även sett till att det utsatta tjejgänget spelas av en bra samling. Helena af Sandeberg, Fanny Risberg, Vanna Rosengren, Rebecka Hemse, Frida Hallgren, Mirja Turestedt. Alla representerar de olika typer, alla är lika misstänkta. Vidare så funkar förstås det klassiska upplägget med en samling människor på en isolerad plats det inte går att fly från. Dels tänker vi förstås på Agatha Christie, men självklart finns det ju även lite klassisk slasher à la FREDAGEN DEN 13:E över det här. Här finns dessutom ett fyrtorn, vilket kommer väl till pass under upplösningen.

Men trots dessa positiva kommentarer från mig finns det ingen anledning till att jubla, eller ens gå och se INTE ENS DET FÖRFLUTNA på bio. Det här är återigen bara TV på stor duk. Varför betala hundra spänn för att se det här? Om vi bortser från alla logiska luckor (och de är många), så är det här en simpel film på de flesta sätt. För regin står Erik Leijonborg och här finns inga som helst filmiska extravaganser. Filmfotot är platt och oinspirerat. Det är rakt på. Enkla bildkompositioner. Tråkigt. Banalt. TV-mässigt. Ett mer expressivt filmfoto och mer kreativ regi hade kunnat lyfta denna rudimentära story. Och precis som fallet är med alla de här svenska deckarna, är filmmusiken lika oinspirerad och platt, och ligger som en tjock smet bredd över hela filmen. Inga teman, inga melodier, bara ljud som ska försöka skapa stämningar.
Så även om Maria Wern och den här filmen är bättre än de flesta övriga i genren, är det hela inte så mycket att hänga i julgranen - eller någon annanstans. INTE ENS DET FÖRFLUTNA är i stort sett fullkomligt spänningsbefriad. Fast det är ju klart, det är möjligt att målgruppen (och här har jag mina fördomar) inte sett så mycket spänningsfilm och nöjer sig med sådant här. Eva Röse med kollegor gör dock att man inte lider under filmens gång.
Orsaken till mördarens härjningar är förresten dum och långsökt.
Just det: om du nu trots allt går på bio och ser den här, titta då närmare på scenen där tjejerna försiktigt går ut på kanten till ett brant stup. Även om man bara ser deras siluetter på långt håll, syns säkerhetsrepen de är fastgjorda vid hur tydligt som helst! Har ingen noterat detta under redigeringsarbetet? Det borde ju inte vara alltför svårt att radera. I nästa klipp då tjejerna är i närbild finns förstås inga rep.

(Biopremiär 20/7)