Bio: Taken 3

Foton copyright (c) Scanbox

Liam Neeson, 62, är mer aktiv än någonsin, och nu är han tillbaka som Bryan Mills för tredje gången  - ni vet, han som har a particular set of skills. Den första TAKEN (som inte heter THE ROOFS i original) kom 2009 och var riktigt bra - trots att det var en actionfilm som i USA försetts med den snälla åldergränsen PG-13. TAKEN 2 kom 2012 och det är inte utan att jag lyfter på ögonbrynen när jag ser att jag gav den slätstrukna dussinrullen i trea i betyg; jag borde tilldelat den en tvåa. Eller lägre. Den är inget vidare. Jag var väl på gott humör när jag såg den.

Liksom förra gången är det Olivier Mégaton (COLOMBIANA) som har regisserat, och precis som tidigare är det här en Luc Besson-produktion. Besson har även skrivit manus tillsammans med Robert Mark Kamen. Actionfilmer från Luc Bessons bolag Europa Corp brukar innebär snygga, hyfsat påkostade, men nästan alltid själlösa filmer. Och så är verkligen fallet här.

Famke Janssen står som tredje namn i förtexterna, men hennes roll är minimal. Hon återvänder som Bryan Mills' exfru Lenore, som nu är gift med en viss Stuart St John. Stuart spelas av Dougray Scott och då vet vi att detta är en slem och opålitlig karl. Och det dröjer inte många minuter innan den före detta superagenten Bryan Mills, glad i hågen efter att ha uppvaktat dottern på födelsedagen, kommer hem och hittar Lenore liggande död med halsen avskuren i hans säng.

Genast störtar det in poliser med dragna vapen; Bryan är förstås misstänkt för att ha mördat sin exfru, och han flyr. Forest Whitaker har skojigt skägg och spelar en hängiven polis som leder jakten på Bryan. Bryan själv tänker bara på att skydda sin dotter och på att sätta den de verkliga mördarna. Alla spår pekar på en gangster som ser ut som Thore Skogman och som talar med öststatsbrytning, men den där Stuart St John måste väl ändå vara inblandad - eller?

TAKEN 3 är en väldigt lam actionfilm. Även den här gången är filmen försedd med en PG-13-gräns i USA (fast den är förstås barnförbjuden i Sverige), så förvänta er inte blod, svordomar, naket, sex och exceptionellt röj. Det skjuts och slåss mest hela tiden, men det är anpassat så att man inte ska se alla detaljer - det vill säga, det är långtifrån köttig 80-talsaction. Det är förhållandevis tufft, men alldeles för ofta ser man inte vad som händer; slagsmålen är filmade med ryckig kamera och är snabbt klippta - och det påminner om Steven Seagals senare filmer, ni vet de där i vilka han är för tjock för att slåss. Seagal - och Neeson - stor oftast och bara viftar med armar och ben, och så slås motståndarna sönder och samman. Fast jag hade inte förväntat mig att Bryan Mills plötsligt använder sig av waterboarding när han torterar en skurk han försöker pumpa uppgifter ur.

Med undantag för en spektakulär scen involverande en Porsche och ett jetplan, är i stort sett allting oinspirerat i den här filmen. Det kan inte ha tagit lång tid att knåpa ihop den sömniga handlingen, som förstås känns som något vi sett förut.

Inget ont om hämnarfilmer; hämnarfilmer är ju en av de bästa genrerna - se bara på majoriteten av alla westerns. Och Bronsonfilmer. Men en actionfilm måste leverera - och i TAKEN 3 är det bara Liam Neeson som levererar. Han gör sin standardhårding, men han gör den bra. Det är alltid bra när Neeson mullrar fram hotfulla repliker.

Jag gillade en scen där Thore Skogman-skurken springer omkring iförd stora, vita kalsonger och skjuter sönder sin lyxlägenhet.

(Biopremiär 8/1)

Bio: The Wolverine

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden

För trettio år sedan - ja, mer än trettio år sedan - fick jag lita på facktidskriften Bild & Bubbla när det gällde utländska serier som inte publicerades på svenska. I B&B rapporterades det om vilka tidningar som sålde bäst och vilka serieskapare som var hetast i USA, Frankrike och Belgien, och blev jag nyfiken beställde jag tidningar eller böcker från Seriefrämjandets postorderavdelning Inköp, eller från någon annan postordertjänst. Eftersom det förstås inte gick att bläddra i tidningarna i förväg, var det ibland som att köpa grisen i säcken.

Jag hade läst att det absolut största stjärnskottet i USA var en kille som hette Frank Miller, så jag beställde miniserien Wolverine, som kom 1982. Chris Claremont stod för manus, medan Miller skissat Joseph Rubinstein tuschat. Det här var en tuff serie som gjorde stort intryck på mitt tonåriga jag.

Wolverine hade jag stött på tidigare - men då hette han Järven. Han var ju en av X-männen, som 1981 hade publicerats på svenska i den kortlivade tidningen Atlantic Special. Men den här fyranummers miniserien var betydligt coolare än alla mutanter tillsammans. I synnerhet på engelska. "I'm the best there is at what I do, but what I do best isn't very nice!" stod det i den första textplattan på den första sidan. Detta angav tonen för serien.

Claremonts och Millers miniserie ligger till grund för James Mangolds (WALK THE LINE, 3:10 TO YUMA) nya film THE WOLVERINE. Eftersom jag inte läst serien sedan 80-talet kom jag dock inte ihåg någonting alls av handlingen - inte mer än att Wolverine åkte till Japan och slogs med ninjor. Efter pressvisningen gick jag över gatan och in i Science Fiction Bokhandeln, där jag letade upp serien och snabbt bläddrade igenom den. Okej, mycket har ändrats, men persongalleriet verkar vara detsamma, liksom stora delar av intrigen. Jag ser att man i senaste samlingsutgåvan lagt till ytterligare ett par nummer av X-Men, i vilka Wolverine tampas med en gigantisk, silverfärgad samuraj, och detta är också med i filmen.

Tittar vi på några av de senaste årens största stjärnor i superhjältefilmerna, konstaterar vi att Iron Mans popularitet till större delen beror på Robert Downey Jr i titelrollen. Batmans framgångar bygger på hans värld och skurkar, medan Batman själv mest är en kille med en grafiskt sett tilltalande kostym. Wolverine är dock annorlunda. Här är det ju faktiskt själva figuren som är cool - det är Wolverine man vill se. Han har, till skillnad från Stålmannen, personlighet. Fast det är ju klart - det är svårt att tänka sig någon annan än Hugh Jackman i rollen. Jackman är synonym med Wolverine. Och när han nu gör rollen för sjätte gången, har han aldrig varit bättre. Men så liknar inte heller THE WOLVERINE de tidigare X-MEN-filmerna - eller övriga superhjälteblockbusters se senaste åren.

Wolverines första solofilm; X-MEN ORIGINS: WOLVERINE från 2009, var ingen större höjdare. Det var en rätt fjöntig film och långtifrån lika komplex som de andra mutantfilmerna. THE WOLVERINE går åt ett helt annat håll. Det här är en av de mörkaste supehjältefilmerna hittills; Mangold har gjort ett existentiellt actiondrama av betydligt mer vuxet snitt. Om du vill kan du sätta vuxet inom citationstecken, eftersom detta förstås fortfarande handlar om folk med övernaturliga krafter som ger varandra på skallen.

Filmen öppnar i Nagasaki under andra världskriget. Logan - det vill säga Wolverine - är av någon anledning fånge och sitter på botten av en brunn. Något som inte hindrar honom från att rädda livet på den inte alltför onde japanske soldaten Yashida när ett amerikanskt plan passerar och atombombar stället.

Hopp till nutid och den odödlige Logan har lämnat superhjältandet bakom sig. Han sörjer sin döda kärlek Jean Grey (Famke Janssen, som dyker upp i några drömsekvenser), har låtit hår och skägg växa, och han har supit ner sig. När Logan hamnar i bråk på en krog någonstans i skogarna i norr räddas han plötsligt och oväntat av en ung, japansk tjej; Yukio (Rila Fukushima). Det är Yashida (Hal Yamanouchi), som skickat henne för att hämta Logan.

Sagt och gjort. Logan följer med Yukio till Japan. Det visar sig att den gamle Yashida är döende och eftersom han inte vill dö, är han ute efter Logans helande superkraft. Logan, däremot, är trött på sitt plågsamma och eviga liv, och vill gärna kunna åldras. Självklart blir saker och ting snart väldigt komplicerade. Yashida har en son; Shingen (Hiroyuki Sanada), och han är illasinnad. Shingen har i sin tur en riktig dofsing till dotter; Mariko (Tao Okamoto), som Logan förstås snart delar kudde till. Och minsann om inte Yukio är Marikos styvsyster.

I bilden finns även en blond femme fatale; Viper (Svetlana Khodchenkova), som visar sig vara ond mutant med ormtunga, samt en väldig massa ninjor.

THE WOLVERINE överraskar med att vara en ovanligt tuff och allvarlig film för att, i USA, ha åldersgränsen PG-13. När årets övriga supehjältefilmer försöker överträffa varandra med buller, explosioner, och evighetslånga destruktionsorgier, gör THE WOLVERINE precis tvärtom. Bortsett från atombomben i prologen finns här inga explosionsorgier. Ingen massdestruktion. Istället får vi förhållandevis mycket dialog - och kampsport. Man mot man. Kvinna mot man. Mutant mot mutant. Ninja mot mutant mot man mot kvinna. Javisst, det här är så att säga en rak actionfilm av det gamla goda slaget. Och det känns fantastiskt uppfriskande. Striderna är välkoreograferade och klart inspirerade av kung fu- och samurajfilmer. Scenerna med ninjorna som lösgör sig ur skuggorna är fantastiskt snygga. Det är mycket svärd och pilbågar, och den rödhåriga Yukio, som ser ut som en mangafigur, är fräsig när hon läxar upp några rednecks.

En strid på taket på ett framrusande höghastighetståg är fantastisk, liksom en otrolig scen där Logan försöker operera sig själv medan folk fäktas runt omkring honom. Wolverine är överraskande stenhård; han dödar folk och spottar ur sig repliker som "Go and fuck yourself, prettyboy!".

Trailern till THE WOLVERINE bådade inte särskilt gott, den kändes lite högtravande och pretentiös. Det är trevligt att själva filmen inte upplevs så. James Mangold må ha gjort en förhållandevis återhållsam film, men det här är årets bästa superhjältefilm. Hittills, får jag väl tillägga.

Det enda som är riktigt, riktigt dåligt, är 3D:n. Den är totalt värdelös! Det enda som händer är att bilden blir mörk och suddig. Visas den i 2D någonstans, så se den versionen istället.

I vanlig ordning bör ni sitta kvar under eftertexterna. Dessa avbryts för en bonusscen, vilken agerar teaser för den kommande X-MEN: DAYS OF FUTURE PAST.

(Biopremiär 26/7)

Bio: Hansel & Gretel: Witch Hunters 3D

Foton: David Appleby © 2013 Paramount Pictures Corporation and Metro-Goldwyn-Mayer Pictures Inc. All Rights Reserved. 

Jag verkar tillhöra en minoritet, men jag blev inte sådär jätteimponerad av Tommy Wirkolas norska nazizombierulle DÖD SNÖ - den var roligare på papperet än i realiteten, som så ofta är fallet när det handlar om tosiga skräckfilmsidéer. Dock blev filmen så pass framgångsrik att unge Wirkola fick göra en fläskig amerikansk blockbuster. HANSEL & GRETEL: WITCH HUNTERS 3D pressvisades inte i USA, men den öppnade starkt och spelade in en massa pengar första helgen. Inte nog med det; branschen hade så pass stora förväntningar på filmen (vars premiär för övrigt sköts upp ganska rejält), att det gjorts en handfull B-filmsplagiat, självklart har till exempel The Asylum gjort sin version. Om förra året var Snövits år, är detta Hans och Gretas år. Och apropå det - varför har man inte översatt figurernas namn i den här filmen? Nog är det fånigt att gamla, goda Hans och Greta går under sina engelska namn.

Filmen pressvisades inte i Malmö, så det blev till att bevista premiären på Filmstaden Entré. Det var förhållandevis glest med folk i salongen. Ett par dussin tappra hade tagit sig dit. Och visningen började inte så bra. Man startade filmen tre gånger utan att lyckas få igång bilden, enbart ljudet. En i personalen kom in och sa att de hade problem med filmen, och om vi inte ville vänta, kunde vi gå hem och ladda ner den! Men då fick de igång rullen.

HANSEL & GRETEL: WITCH HUNTERS 3D är en stökig film och rätt ofokuserad film. I en prolog får vi se barnen Hans och Greta, öh, förlåt, Hansel och Gretel, som hamnar i en le häxas klor, men lyckas elda upp kärringen. Därefter hoppar vi fram ett par decennier och de två har vuxit upp till Jeremy  Renner och kalaskexet Gemma Arterton. Uppenbarligen växte Hansel snabbare än Gretel, eftersom Renner är 42 - Arterton är bara 27!

Åkej. Nu är de två professionella häxjägare, iförda tuffa kläder och beväpnade till tänderna med avancerade vapen, drar de runt och slaktar häxor. En liten by har drabbats hårt; barnen kidnappas av häxor och den rälige polischefen (Peter Stormare) låter avrätta en massa oskyldiga kvinnor han tror är häxor. Därför anlitar den trevlige borgmästaren Hans och Greta för att rensa upp i skogen. Syskonen får hjälp av en ung kille (Thomas Mann) och snart även av ett snällt (datoranimerat) troll, och de kommer den slemma häxan Muriel (Famke Janssen) på spåren.

Wirkolas film är full av en massa kul idéer staplade på varandra, och jodå, det är rätt kul och underhållande, men det är alldeles för stökigt och det funkar inte riktigt. Filmen lider även av den vanliga tabben att redigera actionscenerna för snabbt, vilket inte funkar i 3D; det blir jobbigt att titta på, och alldeles för många datoranimerade splattereffekter ser inte ut som något annat än datoranimationer.

Wirkola har även skrivit manus och hans approach är aningen besynnerlig. Som helhet känns ser det här ut som en sagofilm för hela familjen; det är mysigt, mystiskt, stämningsfullt med djupa skogar och pepparkakshus och grejor. Samtidigt vräker man på med (inte speciellt övertygande) splatter och här och var lite svordomar ("Don't eat of the fucking candy!").

... Men actionscenerna är ofta kreativa, liksom sätten häxorna köttas på; Hans och Greta intar ofta (medvetet) parodiska hjälteposer och spottar ur sig oneliners, Hans lider av diabetes efter att ha förätit sig på häxans hus, vissa scenerier imponerar, till exempel när ett stort gäng häxor håller sabbat på ett berg, Peter Stormare är kul, och Renner och Arterton är coola som häxjägare. Och vem vill väl inte hamna i klorna på Famke Janssen? Jag bara frågar!

(Biopremiär 27/3)

Bio: Taken 2

Foton copyright (c) Scanbox

Häromdagen skrev jag en recension av det Luc Besson-producerade och -författade science fiction-rafflet LOCKOUT till nästa nummer av Nya Upplagan. Denna film är rätt påkostad och underhållande, men släpptes direkt på DVD här i Sverige. Och nu kommer ännu en actionrökare från Europa Corp, producerad av Luc Besson, som författat tillsammans med Robert Mark Kamen - den här gången på bio.

TAKEN från 2008, regisserad av Pierre Morel, blev en oväntat stor framgång världen över. Fast den gick aldrig upp på bio här i Malmö. Därför recenserade jag DVD-utgåvan - som var något slags förlängd "unrated"-version. För även om filmen var barnförbjuden i Sverige, var originalversionen PG-13 i USA. Märkligt. Det här är ju ingen barnfilm. Taken är en hård och underhållande actionfilm av klassiskt stuk. Liam Neeson är före detta specialagenten Bryan Mills, vars dotter kidnappats av onda albaner i Paris. Mills besitter "special skills", åker till Paris, dödar alla och plockar med sig dottern hem.

Att det skulle komma en uppföljare var förstås knappast oväntat. Den här gången är det Olivier Megaton som hållit i megafonen - killen som förra året levererade Bessonproduktionen COLOMBIANA, som var snygg och rätt cool, men lite slätstruken. Den här gången vill Mills att hans dotter Kim (Maggie Grace) ska ta körkort, och eftersom han ska iväg på ett kort livvaktsuppdrag i Istanbul, bjuder han dit Kim och exhustrun Lenore (Famke Janssen).

Vilken fruktansvärd osis att den gråskäggige farsan till de skurkar Mills köttade i Paris sitter och ruvar på hämnd borta i Albanien. Mills ska minsann få lida för att han dödat albanens söner och vänner. Så de spårar upp den leende familjen Mills i Istanbul.

Den här gången handlar det om en inverterad version av TAKEN. Skurkarna dyker upp och kidnappar Bryan och Lenore, med avsikt att tortera dem till döds. Kim glöms kvar. Men Bryan har ju en uppsättning special skills, så han kommer snabbt i kontakt med den skärrade dottern, som får assistera för att befria sina föräldrar. Det går bra och Bryan börjar nedgöra motståndare efter motståndare - men så får de slemma albanerna tag på Lenore igen och för bort henne. Nu blir det en kamp mot klockan. Ska Bryan lyckas hitta sitt älskade ex innan en skäggig karl haft ihjäl henne med en sax? Och hur ska det gå med Kims körkort?

Det stora problemet med TAKEN 2 är att den är makalöst ooriginell. Visst, originalitet är inte det första man kräver av en actionfilm - det är action vi vill ha. Bra, fläskig action. Men i det här fallet känns det verkligen som om vi redan sett den här filmen - åtskilliga gånger. Det här är rätt oinspirerat. Vad märkligare är, är att TAKEN 2 ser ut som en av alla de där direkt på DVD-filmerna med Steven Seagal, inspelade i Rumänien och/eller Bulgarien. TAKEN 2 är förvisso inspelad på plats i Turkiet, men man springer oftast omkring i fula, skitiga gränder, som skulle kunna finnas även i Bukarest; Istanbul utnyttjas inte. Fotot är lite murrigt och grått.

Logiken haltar betänkligt, man tar lite för enkla genvägar lite för ofta, och de snedskjutande skurkarna beter sig självklart rätt korkat - så att herr Mills snabbt kan leta upp dem och ha ihjäl dem. Mills är fantastiskt duktig, han kan nästan allt, han ger intryck av att ha övernaturliga krafter. Vilket han kanske har.

Men actionscenerna, då? Tja, de är inte särdeles spektakulära. Man kör med Jason Bourne-tricket och filmar med hetsig, ryckig kamera och snabba klipp, så att man inte riktigt ser vad som sker. Plus dock att vi mot slutet får se Mills och en skäggig karl gå loss på varandra i vad som liknar en liten arena. Och njä, jag kan väl inte hävda att TAKEN 2 är tråkig. Jag gissar att många kritiker återigen kommer att anmärka på det faktum att skurkarna är svartmuskiga albaner och turkar. Men det går ju inte att ha ariska nazister som bovar i alla filmer.

På sätt och vis känner jag att jag inte borde ge den här rutinrullen mer än en tvåa i betyg. Och det hade jag gjort om den hade haft till exempel Steven Seagal i huvudrollen. Men nu har den ju Liam Neeson som hårtslående hjälte. Visst går han på autopilot, men han lyfter anrättningen något. För att inte tala om Famke Janssen. Hon tillför också en hel del. Dessutom är hon en av världens vackraste kvinnor. Eftersom hon är med höjer jag betyget ett snäpp.

(Biopremiär 5/10)

DVD: Taken - Extended harder cut

TAKEN - EXTENDED HARDER CUT (Scanbox)

Av någon outgrundlig anledning fick TAKEN aldrig biopremiär i Malmö. Den visades i Lund, men jag åkte aldrig upp och såg den där.

TAKEN ska inte blandas ihop med den Spielbergproducerade science fiction-serien som kom för några år sedan, och som var utmärkt fram till de två sista avsnitten, då Dakota Fanning hade en framträdande roll och det hela blev lite religiöst. Nej, den här TAKEN är ännu en av alla de där påkostade franska actionfilmerna Luc Besson sprutar ur sig, och liksom TRANSPORTER-filmerna är den på engelska. Besson har förstås inte regisserat; det gör han ju sällan nuförtiden, men väl producerat och skrivit manus tillsammans med TRANSPORTER-veteranen Robert Mark Kamen. För regin står Pierre Morel. Allvarligt talat, jag begriper inte hur Besson hinner med att göra alla de här filmerna, vi pratar ju inte små B-filmer som vissa amerikanska regissörer kan göra en i månaden.

Efter Nicolas Cage och Matt Damon, är Liam Neeson näste kille som lite osannolikt blir actionhjälte. Förvisso övade sig Neeson redan i DARKMAN, men han är ju främst känd som karaktärsskådespelare och inte stenhård slåssfilmshjälte. För han är verkligen stenhård här - det intressanta med Neeson, som jag ofta tycker är lite tråkig, är att han alltid ger ett så trevligt intryck, utseendemässigt och till sättet. Kanske är det därför han funkar så bra när han vänder tvärt och blir Punisher på en halv sekund.

I den här filmen heter han Bryan, pratar med amerikansk accent, har ett förflutet inom "the government" - och framför allt har han "special skills". Det sistnämnda kommer han att få användning av, när hans sjuttonåriga dotter kidnappas av slemma albaner när hon och en kompis åker till Paris. Bryan sa hela tiden åt dottern att hon inte borde åka till Paris ensam, men flickan ville ju så gärna - och Bryans ex-fru; en bitchig Famke Janssen, tyckte bara Bryan var en surgubbe som inte ville gå med på resan.

Nåja, av en tillfällighet pratar tösen i mobil med Bryan när de slemma albanerna stormar in i lägenheten och kidnappar och bär sig åt, så Bryan hör allt - och spelar in deras röster. Sedan packar han sin resväska med sina skills och far ögonblickligen till Paris, där han utan större svårigheter spårar upp skurkarna - som sysslar med trafficking - och dödar dem effektivt en eller ett par i taget. En annan av Bryans skills är att han tydligen har väldigt mycket pengar, med tanke på alla tekniska grejor och flygbiljetter och annat han fixar fram på nolltid. Men varifrån kom all medicinsk utrustning han plötsligt har på sitt hotellrum så att han kan bota en nerdrogad flicka?

Fast sådana anmärkningar är egentligen petitesser. TAKEN är en actionfilm med en rak och enkel handling - något jag saknar idag, när allting ska vara lite tillkrånglat, med QUANTUM OF SOLACE som skräckexempel. TAKEN går från punkt A till punkt B till punkt C, och går stenhårt fram. Det är också en sak jag saknar idag; hårda, jävla actionfilmer. Här finns inga CGI-förbättrade martial arts-strider eller hjältar som ska vara lite "söta" så att de går hem även hos tonårsflickor. Bryan är bara hård, effektiv och dödar folk i actionversionen av LILJA 4-EVER.

På bio hade TAKEN en 15-års-
gräns, vilket är begripligt. Men det märliga är att den i USA visst försetts med en PG-13-gräns. Detta måste endast bero på att de inte svär i filmen! De är ju rätt konstiga på den fronten, jänkarna. Och nog blir det lite konstigt när vuxna män slår varandra sönder och samman och bråkar och skriker, men aldrig svär. Fast den här DVD-utgåvan är en "extended harder cut". Det är möjligt att den här skulle fått åldersgränsen R i USA. Nu har jag ju bara sett DVD:n, så jag vet inte hur mycket hårdare den är.

En del svenska kritiker har anmärkt på att skurkarna i TAKEN är svartmuskiga albaner. Men det är ju så - de mest perfekta filmskurkarna torde vara nazister. Dels för att de representerar en ideologi ingen vettig människa tycker om, och dels för att de är vita. Således är det fritt fram att skjuta ner dem. Men om skurkar är av andra folkslag blir det genast rasism. Så för att inte stöta sig med vissa filmkritiker, föreslår jag att filmbranschen i framtiden låter muslimska terrorister vara européer som har konverterat, att amerikaner tagit över den japanska yakuzan, och varför inte låta afrikanska kannibalstammar i äventyrsfilmer vara utvandrade danskar?