Visar inlägg med etikett Fabrizio Gifuni. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Fabrizio Gifuni. Visa alla inlägg

tisdag 1 december 2020

Netflix: La Belva - Odjuret


Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär. LA BELVA - ODJURET är producerad av Warner Bros. Entertainment Italia, men har fått premiär direkt på Netflix, sannolikt beroende på pandemin.

Det finns en del länder och städer som är kända för att vara vackra och pittoreska så där rent allmänt. Tjusig arkitektur, mysiga städer, svindlande landskap. Till exempel Frankrike. Och Italien. Oavsett hur hård och otäck en italiensk film är, brukar den utspela sig i tilltalande miljöer.

Så inte LA BELVA, ett actiondrama som regisserats av Ludovico Di Martino. Jag vet inte var i Italien filmen är inspelad, men man har verkligen valt att visa upp landets fulaste sida. Det här ser ut som den gråaste förort i Belgien man kan tänka sig. Alla miljöer är fula och till och med vädret är dåligt. I denna värld rör sig mest glåmiga människor som ser ut att vara trötta på denna fula omgivning.

Nå. Häromveckan skrev jag om den amerikanska actionrullen SEIZED, som är en variant på TAKEN. LA BELVA är en italiensk variant på TAKEN. Handlingen är minst sagt rudimentär och generisk.

Fabrizio Gifuni spelar Leonida Riva, en före detta elitsoldat som är svårt traumatiserad av de krig i vilka han deltagit. Han har varit fången, han har torterats. Nu vägrar han att gå i terapi, istället äter han stark medicin.

Rizzi har två barn. En son, Mattia (Emanuele Linfatti), som ser ut att vara allt mellan 20 och 40, och en liten dotter i tioårsåldern. En kväll tar Mattia lillsyrran med sig till ett snabbmatställe. Medan hon äter, går Mattia ut för att röka brass om hörnet med två kompisar. Medan han är ute dyker det upp några och för bort lillflickan.

Mattia ringer farsan, som dyker upp strax innan polisen anländer. Riva tycker att det är bättre om han själv letar rätt på kidnapparna, så han knycker en walkie-talkie från en polis och sätter av i sin lilla bil. Detta leder till att polisen tror att Riva har något med kidnappningen att göra.

Tja, och sedan letar Riva upp bovarna. Han spöar dem. Han får spö. Han spöar dem lite till. Han får ännu mer spö. Det är lite intressant att filmen ser ut att sluta efter en dryg timme, då den gravt misshandlade Riva hamnar på sjukhus. Men han ger inte upp, så han fortsätter att leta efter dottern.

LA BELVA är en rätt tråkig film. Dessutom är Riva, filmens hjälte, alldeles för osympatisk för att vara en actionhjälte. Eller, jag vet inte, osympatisk är kanske fel ord, men han ger mest intryck av att vara ett tystlåtet råskinn med psykiska problem och hipsterskägg.

En detalj i filmen som är lite märklig, är att Riva är lite halvkass på att slåss. Detta kan bero på lite halvvissen stridskoreografi och på de trista ljudeffekterna - det låter "plaff!" när någon får en snyting i nyllet. Kanske är det ett försök att få filmen att verka realistisk, men det blir lite konstigt när hjälten hela tiden åker på spö.

Generisk action kan funka utmärkt om rollfigurerna är kul och om actionscenerna är välgjorda. Så är inte fallet här.

Nä, det här var inget vidare.


 




 

(Netflixpremiär 27/11)

P.S. Idag börjar Toppraffels julkalender! Varje dag klockan 07:00 fram till julafton öppnas en ny lucka. I år är det en följetong (från 1994).

tisdag 21 april 2015

Bio: Girighetens pris

Foton copyright (c) Scanbox
Jag ser att det italienska dramat GIRIGHETENS PRIS hade urpremiär redan 2013 och egentlig italiensk premiär i januari 2014 - men först nu kommer filmen till Sverige. Nå, bättre sent än aldrig - och det här visade sig vara en film väl värd att vänta på.
... Och då hör det till saken att jag var lite skeptisk till en början. Paolo Virzi, som gjorde den ljumma LA PRIMA COSA BELLA, har regisserat denna film, som vunnit mängder av priser och som var Italiens Oscarbidrag. Efter en elegant åkning längs med taket i en festlokal, får vi se hur en av servitörerna beger sig av hemåt på cykel. Det är vinter, snö och mörkt - och plötsligt blir mannen påkörd av en bil. Därefter hoppar vi sex månader tillbaka i tiden och presenteras för några rika män som spelar tennis.
Här, några minuter in i filmen, kände jag mig tveksam till om jag skulle orka se på det här i nästan två timmar. Männen pladdrar högt och intensivt, och det viftas med armar. Det är lite påfrestande. Tack och lov dröjer det inte många minuter innan jag kommer över detta - och konstaterar att jag blivit uppslukad av filmen.
Filmen är indelad i fyra kapitel; berättelsen handlar om två familjer och de olika parallella kapitlen leder fram till festlokalen, där det hålls en prisutdelning, trafikolyckan, och det som sker därefter. Fabrizio Bentivoglio spelar Dino, en ettrig, påfrestande och rövslickande snubbe som äger en liten mäklarbyrå och som drömmer om stora pengar. Han råkar bli bekant med den stenrike affärsmannen Giovanni (Fabrizio Gifuni), som han spelar tennis med. Den naive Dino har lånat en alldeles för stor summa pengar som han övertalar Giovanni att investera i en bergsäker fond. Avkastningen kommer att bli enorm! Det är bara det att Italien befinner sig på randen till finanskris och den där fonden är inte alls speciellt säker.
Valeria Bruni Tedeschi spelar Giovannis fru Carla, som är allmänt olycklig, och när hon upptäcker att en gammal teater som Giovannis företag äger håller på att förfalla, drar hon igång ett projekt för att starta upp den på nytt. Giovanni är inte alltför intresserad av hustruns kulturella projekt, han tänker bara på att rädda sin förmögenhet och lyxkåk.
Dinos dotter Serena (Matilde Gioli) visar  sig vara före detta flickvän till Giovannis och Carlas son Massimiliano (Guglielmo Pinelli). Någon av ungdomarna var troligen inblandad i trafikolyckan - Massimilianos bil är repad, men grabben var för full för att minnas hur han kom hem.
GIRIGHETENS PRIS visar sig vara en väldigt smart film; den fick mig att gissa hur allt hänger ihop och trådarna knyts ihop på ett elegant och tillfredställande sätt på slutet. Strukturen får mig att tänka på Ettore Scolas TERASSEN, som utgår från en middagsbjudning, där de olika gästernas berättelser skildras var för sig, för att sedan knytas ihop på slutet.
Dinos gravida fru spelas av Valeria Golino - hon som var Charlie Sheens flickvän i HOT SHOTS! och HOT SHOTS! 2 (1991 och '93). Jag har inte sett henne i något på drygt tjugo år och det kändes märkligt att plötsligt se henne som en 50-årig italiensk kvinna. En väldigt tjusig sådan, men ändå.
Den italienska originaltiteln lyder IL CAPITALE UMANO och filmen bygger på romanen "Human Capital" av den amerikanske författaren Stephen Amidon. Filmen avslutas med att termen "mänskligt kapital" förklaras. Jag kan inte se att det finns någon svensk utgåva av boken, men jag gissar att Scanbox tyckte att GIRIGHETENS PRIS är en bättre titel än MÄNSKLIGT KAPITAL - och det håller jag med om.
Det är lite märkligt att Paolo Virzis drama inte blev Oscarnominerat som Bästa utländska film. Den är bättre än många av de filmer som faktiskt nominerats - och som kammat hem priset.
 







(Biopremiär 24/4)

-->