Bio: Cykla med Molière

Foton copyright (c) Njutafilms

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! ... Encore. När jag för fem år sedan recenserade MOLIÈRE skrev jag att jag har svårt för just Molière (och teater rent allmänt); folk i peruk som viftar med armarna. "Men det är ju så roligt! Satiren fungerar än i dag! Språket är så vackert!". Nej, det är inte speciellt roligt, språket kan jag inte uttala mig om, och det handlar fortfarande om folk i peruk som viftar med armarna.

CYKLA MED MOLIÈRE, i regi av Philippe LeGuay som gjorde KVINNORNA PÅ SJÄTTE VÅNINGEN, handlar inte om Molière själv och är inte baserad på någon av hans pjäser. Lambert Wilson från MATRIX RELOADED och CATWOMAN spelar skådespelaren Gauthier Valence, som är populär som doktor i en TV-serie. Gauthier anländer till den trista, vindpinade ön Ile de Re, där han letar upp sin gamle skådespelarkollega Serge Tanneur (Fabrice Luchini), som inte agerat på fem år. Serge ägnar dagarna åt att cykla och måla.

Gauthier har fått en idé. Han vill sätta upp Molières MISANTROPEN, som han alltid drömt om att spela. Och han vill förstås spela mot Serge. Serge är inte alls speciellt intresserad av att återvända till scenen, men han låter sig till slut övertalas. De två börjar att repetera - och de cyklar. De börjar umgås med en tjusig italienska (Maya Sansa), de äter middagar, det uppstår en del situationer och fnurror på tråden.

Det är en spretig film, det här. Den är förvisso trivsam och ibland smårolig, men den känns lite märkligt ofokuserad. Ibland bjuds det på ren slapstick, när huvudpersonerna råkar cykla ner i plurret. Damen som äger hotellet Gauthier tar in på har en systerdotter, Zoé (Laurie Bordesoules), som hjälper till ibland. Den unga, söta Zoé är egentligen porrskådis. Av någon anledning bjuder Serge och Gauthier över Zoé så att hon kan lyssna på deras repetitioner och även läsa ett par repliker. Det här tillför inte filmen någonting alls och känns totalt omotiverat. Kanske ville LeGuay bara ha med en söt blondin på ett hörn. Här finns fler liknande scener som inte tillför någonting alls.

Slutet är ganska oväntat och man kan ha betydligt sämre saker för sig en kväll än att gå och se CYKLA MED MOLIÈRE.

 

 

 

 

(Biopremiär 25/10)

Bio: Bakom stängda dörrar

Foton copyright (c) TriArt Film

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! - igen. Det här har varit en dag med ovanligt många sammanträffanden. I förmiddags såg jag KON-TIKI. Den fick mig att tänka på "Tre män i en båt" av Jerome K Jerome - fast med fler män. På en flotte. Därefter gick jag bort till Spegeln för att se BAKOM STÄNGDA DÖRRAR. På vägen gick jag inom Hamrelius Bokhandel och plockade lite bland de nya böckerna. Bland dessa fanns en nyöversättning av Gustave Flauberts "Madame Bovary", som jag dock inte köpte. Vart vill jag komma med detta? Vänta och se.

Man vet aldrig riktigt vad man får när man ser François Ozons filmer. Jag var inte speciellt förtjust i den relativt hyllade POTICHE - EN FRANSK TROFÉFRU. Däremot hade jag inget emot den rätt udda SWIMMING POOL, som påminner om en gammal Eurotrashfilm. BAKOM STÄNGDA DÖRRAR beskrivs som en thriller på TriArts pressida - men det är en sanning med modifikation. Till större delen är detta en dramakomedi - och jag måste säga att jag njöt i fulla drag från början till slut. Det här är en alldeles fantastisk liten film!

Fabrice Luchini från POTICHE, KVINNORNA PÅ SJÄTTE VÅNINGEN och ASTERIX & OBELIX OCH BRITTERNA är franskläraren Germain Germain (Aha! Jerome K Jerome?), gift med galleristen Jeanne (Kristin Scott Thomas, som ju har kontrakt på att medverka i alla franska filmer som görs. Nästan), och som arbetar på (Aha igen!) Gustave Flaubert-skolan; ett gymnasium. Germain får en ny klass; ettor, och ger eleverna en enkel uppgift: skriv en uppsats om hur ni spenderade helgen. Sextonårige Claude (Ernst Umhauer) tolkar uppgiften väldigt fritt - han lämnar in första delen av en följetong. Berättelsen handlar om att Claude besöker klasskompisen Rapha (Bastien Ughetto) för att hjälpa denne med matteläxan. I hemmet finns Raphas mor; Esther (Emmanuelle Seigner), som Claude beskriver som en uttrågad medelklasskvinna, och det ligger åtrå i luften. Uppsatsen avslutas med "(À suivre)", vilket ju betyder "(Forts.)".

Germain fascineras av Claude och dennes berättelse. Till en början upprörs han av att den handlar om en kille i klassen och dennes familj, men Claude fortsätter att lämna in kapitel av sin berättelse, som blir alltmer intrikat. Även Jeanne får läsa delarna och hon fascineras hon med. Germain börjar ägna alltmer tid åt Claude, som är en sällsynt begåvad skribent, och förser honom med lämplig litteratur (som till exempel "Madame Bovary"). Germain börjar även manipulera Claudes berättelse. Men vad är dikt och vad är verklighet?

BAKOM STÄNGDA DÖRRAR (som i original heter DANS LA MAISON och bygger på en spansk pjäs) är en väldigt fransk film; något sådant här hade vi aldrig kunnat göra i Sverige. Det handlar mycket om språk; det franska språket, poesi och passioner. Vi är betydligt torftigare och mer konkreta när det gäller sådant i Sverige. Ozons film är full av passionerade beskrivningar av litteratur, konst, vackra kvinnor och simpla saker som måltider känns, tja, franska. Jag kan mycket väl tänka mig att Germain skulle finna uppburna svenska språkkonstnärer av idag taffliga. Precis som han ogillar den besynnerliga konst Jeanne ställer ut i sitt galleri i hennes desperata jakt på något som slår och drar in pengar. Parodin på konstvärlden är jätterolig, och hennes utställning med uppblåsbara Barbaror är sanslös.

Till större delen är detta riktigt roligt och jag skrattade högt flera gånger. Men! Här och var lyckas Ozon på ett synnerligen skickligt sätt närma sig Hitchcock - plötsliga inåkningar mot rollfigurernas ansikten när de plötsligt får ett sinistert ansiktsuttryck, och musiken får små drag av Bernard Herrmann. Handlingen blir mörkare mot slutet; kommer allt att gå åt helvete med besked? Intrigerna tätnar och alla blir involverade i Claudes berättelse.

Snyggt, underfundigt, smart och underhållande. Strålande skådespelarprestationer. BAKOM STÄNGDA DÖRRAR är en underbar film. Jag hade inga som helst förväntningar och kom på mig med att bli fullkomligt uppslukad av Ozons film. Jag vet inte om det är för att jag själv skriver mycket och förstås är intresserad av allt som har med författande att göra, men filmen borde tilltala även andra. I Sverige uppmuntras folk ofta att skriva vardagsrealistiskt om sig själva, så jag uppskattar att den här filmen hyllar det fria fabulerandet (även om Claude utgår från sig själv och sitt eget liv). Plus i kanten för den enastående sista scenen!

Synd att filmen har en lite vissen titel både i Sverige och i Frankrike. Den kunde väl fått heta (À SUIVRE) - och då (FORTS.) här i Sverige! Titeln hindrar dock inte det här från att vara en mästerlig film. Jag höjer den starka fyran ett snäpp!

(Biopremiär 22/3)

Bio: Kvinnorna på sjätte våningen

Foton copyright (c) Atlantic Film

För några veckor sedan hade den franska komedin POTICHE biopremiär. I den spelade Fabrice Luchini en direktör med hunsad fru. Här har vi ännu en fransk komedi, i vilken Luchini har den manliga huvudrollen som Jean-Louis Joubert; en rik aktiemäklare som bor med sin hustru, hemmafrun Suzanne (Sandrine Kiberlain) i en stor, flott Parisvåning, komplett med hembiträde. Tiden är tidigt sextiotal.

På våningen ovanför herrskapet Jouberts; den sjätte, har det flyttat in ett koppel spanska kvinnor. Det är en riktigt risig våning, där de boende bor i små kyffen och de har en gemensam, vidrig toalett, igenkorkad med bajs (varning för närbild på bajset! (Eller är det en bit av rymdmonstret från GREEN LANTERN?)). Dessa spanjorskor är dock glada varelser, som sjunger och spelar och lagar paella; sällan har väl misär varit så idyllisky.

Jouberts hembi-

träde säger upp sig efter tjugo år, och då anställs den söta Maria (Natalia Verbeke) som ersättare. Och snart är sig ingenting likt. Den stele och strikte Jean-Louis fascineras av Maria, som han fattar mer och mer tycke för, och av de övriga spanjorskorna. Han börjar inse att hans liv är inrutat och trist och börjar hjälpa och engagera sig i kvinnorna på sjätte våningen. Suzanne tycker mest att han blivit egendomlig.

Och så bär det sig inte bättre än att Jean-Louis och Maria blir kära i varandra.

...Och det är väl här som Philippe Le Guays film faller en aning. Precis som i såp många andra franska filmer med kärlekstema, handlar det om en grånad gubbe som får ihop det med en tjej som skulle kunna vara hans dotter. Han är liksom ingen stilig, cool, äldre man; han är ingen Kris Kristofferson eller Roger Moore - han är en tradig, fransk aktiemäklare. Men de är ju duktiga på fruntimmer, de där fransmännen.

KVINNORNA PÅ SJÄTTE VÅNINGEN är dock en rätt charmig och underhållande komedi, om än lättviktig och bagatellartad. Det uppstår en del komik med språkförbistring och kulturkrockar. Ett eller ett par ansikten känns igen från Pedro Almódovars filmer. Natalia Verbeke är till förvilling lik Jennifer Lopez.

Jag missade årtalet som visst dyker upp i bild alldeles i filmens början. Därför satt jag länge och undrade när filmen utspelar sig. Jag hade aldrig gissat på tidigt 60-tal. Frisyrerna är mer 70- eller tidigt 80-tal. De få scener som utspelar sig ute på Paris gator är filmade i lätt grodperspektiv på ytterst begränsade områden, så att man inte behövt ändra eller bygga kulisser. Man ser bara de delar av byggnaderna som settt likadana ut i sekler.

Filmen innehåller förresten Årets Bästa Duschscen. Hubba-hubba!

 

 

 

 

(Biopremiär 12/8)

Bio: Potiche - En fransk troféfru

Foton copyright (c) Scanbox
Ibland skiter man sig på tummen.
Jag hade faktiskt hyfat höga förväntningar på den här franska komedin. Förvisso hade jag läst en amerikansk recension av den, i vilken det påpekades att filmen inte är något vidare - men vad vet väl amerikaner om europeisk film? Jag hade sett trailern på nätet och den vekade mycket lovande.
Fast det är ju klart - regissör är Francois Ozon. En man vars filmer ofta tävlar i Cannes, och man vet aldrig riktigt vad man får. Ibland är det ren arthouse-film. Ibland är det bara ... udda. Som SWIMMING POOL från 2003, en film jag såg i Cannes. Den såg nästan exakt ut som en sydeuropeisk B-film från tidigt 80-tal, komplett med bisarr dvärg. Filmen kändes som något Joe D'Amato skulle kunnat göra. Fast jag var ensam om att dra fram dessa liknelser, eftersom inga andra kritiker hade sett några sydeuropeiska B-filmer från tidigt 80-tal.

"Potiche" är franska för vas, och tydligen det ord frans-
männen använder för en trofé. Den svenska titelns troféfru heter Suzanne och spelas av legendaren Catherine Deneuve. året är 1977 och Suzanne är en hemmafru som bor i en gigantisk villa med sin make Robert (Fabrice Luchini); direktör på en paraplyfabruk.
Suzanne är uttråkad medan den typiskt franskt koleriske Robert bara jobbar och jobbar. Det visar sig även att Robert har en affär med sin trogna sekreterare.

Robert är dock sämre på att ta hand om sina anställda, så de går ut i strejk. Robert lyckas bli tillfångatagen och inspärrad på fabriken.
Då vänder sig Suzanne till parlamentsledamoten Maurice Babin (Gérard Depardieu), som hon i sin ungdom hade en kort romans med. Babin hjälper till att få ut Robert - men när Robert då plötsligt hetsar upp sig så myckett han får en infarkt och hamnar på sjukhus, måste Suzanne ta över driften av fabriken.
Suzanne blir en väldigt omtyckt chef, om än en tillfällig sådan, och hennes nyskapande idéer leder till att hon ger sig på en karriär som politiker.

Jag trodde att detta skulle vara en komedi - men om man inte är väldigt lättroad, är detta inte speciellt roligt. POTICHE bygger på en pjäs, och detta är alltför uppenbart - detta är det stora problemet med filmen. Handlingen är dialogdriven och många rollfigurer spelar över som om de agerar på en teaterscen - detta gäller i synnerhet Luchini. Filmen känns som en mossig politisk pjäs från 70-talet.

Visst är 70-tals-
miljöer-
na kul. Jag minns ju hur det var, hur saker såg ut, och det franska 70-talet skiljer sig inte så mycket från vårt svenska. Nu var jag inte i Frankrike första gången förrän 1982, men saker hade inte förändrat sig så mycket. I början av POTICHE är dessa 70-talsmiljöer väldigt roande, men det gå inte att bygga en hel film bara på detta.
Trots alla begränsningar i storyn, är fotot rätt flott, ofta ser det ut som en fransk film från 1977 - hm, när jag tänker efter ser ju det här ut som en gammal fransk porrfilm! Detta intryck förstärks när dottern Joëlle (Judith Godrèche) dyker upp. En tjusig blondin som för tankarna till Brigitte Lahaie.
Musiken på soundtracket är också rätt trevlig ibland, med 70-talistiska "lalalala-körer" och liknande, även om det blir lite för mycket fransk schlager ibland. Plötsligt brister Catherine Deneuve ut i sång och då blir det bara dumt och konstigt. Dumt och konstigt blir det även när man ägnar sig åt en typ av fransk komik jag absolut inte begriper.
Gérard Depardieus kroppshydda är numera minst sagt imponerande. Jag fascinerades av en kavaj han bär i en scen - tygstyckena är minst sagt enorma.
Nå. Jag hade hoppats på en kul, lättsam komedi i knallig 70-talsmiljö. Det sistnämnda fick jag, men annars är det här lite småtrist och inget vidare.

(Biopremiär 15/7)