Visar inlägg med etikett Fabio Frizzi. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Fabio Frizzi. Visa alla inlägg

torsdag 24 februari 2022

Blu-ray/VOD: Nightmare Symphony

NIGHTMARE SYMPHONY (Njutafilms)


Det senaste decenniet har det kommit en hel del giallo-pastischer. De flesta av dessa filmer har det gemensamt att de inte är speciellt bra. Problemet brukar vara att de antingen försöker låtsas vara en film från 1970-talet, eller att de lånar alldeles för mycket av genrens klassiska titlar - eller en kombination av detta - istället för att göra något eget och bara använda några typiska ingredienser, till exempel en mystisk mördare i svart, med en rakkniv i högsta hugg. Dock hade jag vissa förhoppningar på NIGHTMARE SYMPHONY.

NIGHTMARE SYMPHONY är regisserad av Domiziano Cristopharo och Daniele Trani, den sistnämnde agerade även filmfotograf. Sedan 2009 har Cristopharo regisserat drygt 30 långfilmer, samt en rad epidoder till antologifilmer. Jag har inte sett en enda av dem, och den enda jag känner till är debutfilmen HOUSE OF FLESH MANNEQUINS - jag känner till den eftersom Giovanni Lambardo Radice (dvs "John Morghen") har en roll i filmen, och jag intervjuade honom ungefär vid den tidpunkten.

Den här italienska filmen, som till större delen är inspelad i Kosovo, har ett bra filmfoto. Huvudrollen spelas av Frank LaLoggia, en namn som kändes bekant. Ja, just det - det var ju han som regisserade FEAR NO EVIL (1981) och LADY IN WHITE (1988)! 

Legenden Fabio Frizzi har komponerat det musikaliska ledmotivet, medan Antony Coia står för resten av filmmusiken, som inte är dum. Filmmanuset är författat av Antonio Tentori. Tentori debuterade 1990 med manuset till Lucio Fulcis NIGHTMARE CONCERT, bättre känd som A CAT IN THE BRAIN. Han skrev även storyn till Fulcis DEMONIA. Dessa följde Tentori upp med bland annat manusen till Joe D'Amatos FRANKENSTEIN 2000 och en hel hög av Bruno Matteis sista filmer. Han var även en av manusförfattarna till Dario Argentos DRACULA 3D, som kom 2012, vilken väl får sägas vara Argentos sämsta film.

Det visar sig att NIGHTMARE SYMPHONY mer eller mindre är en nyinspelning av A CAT IN THE BRAIN, vilket Antonio Tentori även påpekar i en intervju bland extramaterialet. Varför man vill göra den här filmen på nytt kan man ju fråga sig - det är en av Fulcis sämsta filmer, och består till större delen av klipp från andra Fulcifilmer från slutet av 80-talet.

Franka LaLoggia spelar mer eller mindre sig själv - han är skräckfilmregissören Frank, som anländer till Kosovo för att klippa färdigt sin senaste film "The Peacock's Tale". Manusförfattaren tycker att Frank har förstört hans manus. Producenten är en skum typ som också är missnöjd, och kräver att Frank färdigställer filmen på en vecka, vilket är omöjligt. En seriemördare maskerad med en påfågelsmask härjar i staden. Franks film handlar också om en mördare iförd påfågelsmask. Sker morden på riktigt? Eller håller Frank på att bli galen och inbillar sig allt? En bit in i filmen tänkte jag att den här storyn kommer nog inte att leda någonvart, det här är säkert en sådan där film utan ordentligt slut.

NIGHTMARE SYMPHONY inleds med att en naken brud ska duscha, men råkar illa ut. Hon trampar på en Kalle Anka-docka av samma modell som förekommer i Fulcis DON'T TORTURE A DUCKLING och THE NEW YORK RIPPER. Därefter dyker mördaren upp och skär upp kvinnan i en scen som är närmast identisk med den mest beryktade scenen i THE NEW YORK RIPPER. Effekterna är sämre i Cristopharos film, men scenen är betydligt längre än i Fulcis original, vilket gör den ännu mer sadistisk och spekulativ. Det här verkar även vara inledningen på Franks film; filmen i filmen.

Problemet med NIGHTMARE SYMPHONY är att manuset inte är något vidare - och regin är inget vidare den heller. Frank LaLoggia, som har ett rätt udda utseende, är bra i huvudrollen, han har skådespelat förr, medan övriga medverkande ger ett amatörmässigt intryck. Det finns inget som helst driv i berättandet, handlingen är inte intressant, filmen är inte spännande - och ja, den har inget riktigt slut. Vi får ingen riktig förklaring till varför Frank håller på att bli galen, eftersom här inte finns någon karaktärsutveckling, alla rollfigurer är skissartade och platta, och för att det är rätt illa berättat. Var Frank galen redan från början?

Snygg filmfoto, bra musik, och en bra skådis i huvudrollen alltså - men jag svårt att tänka mig att filmen kan uppskattas av andra än 18-åringar som vill se mycket blod och naket. Det här är mest en rad lån från andra filmer, och det är rätt poänglöst. De borde lagt alla resurser på en film med bättre manus. Sist i eftertexterna står det att filmen är tillägnad Lucio Fulci.

Hela soundtracket ligger som bonus på Blu-ray-utgåvan.

1994 utkom seriealbumet "Giallo" av mig och Mikael Tomasic. Det var förstås också en pastisch på italiensk giallo, full av visuella lån, men våra försvenskade historier utspelade sig i Sverige, innehöll en del bisarr humor och, hoppas jag, en en kraftigt personlig touch.



 


söndag 6 juni 2021

DVD/VOD: Castle Freak (2020)

CASTLE FREAK (Njutafilms)


Jag har säkert nämnt det flera gånger tidigare, men jag såg Stuart Gordons CASTLE FREAK i Cannes 1995. Det var den allra första visningen, vissa scener var inte färgjusterade, och uppenbarligen hade folket på Full Moon, som producerat filmen, inte sett den färdiga filmen. Vi reagerade på hur blodig filmen var - och när eftertexterna rullat klart, sa en representant från Full Moon att han skulle ta ett snack med Gordon. Jag vet fortfarande inte om de trimmade filmen innan den släpptes - jag har filmen på Blu-ray, men det är nu så pass längesedan jag såg den i Cannes, att jag inte minns om den innehöll något som kapades.

CASTLE FREAK från 1995 är ingen klassiker, men det är en skräckfilm av klassiskt snitt. Det är en rejäl, kompetent film, med bra filmfoto och miljöer, praktiska effekter, och kul skådisar som Jeffrey Combs och Barbara Crampton.

Att göra en nyinspelning 25 år senare känns lika korkat som fantasilöst. Visst är 25 år en ganska lång tid, men originalfilmen får väl ändå sägas vara en modern film - det är ju inte som när en svartvit 50-talsfilm gjordes på nytt i färg på 70-talet.

... Men här har vi nu en ny version av CASTLE FREAK. En så kallad "re-imagining". Filmen är producerad av skräckfilmstidningen Fangoria, och Barbara Crampton är en av filmens producenter - hon medverkar dock inte framför kameran. Den här nyinspelningen väckte ett visst förhandsintresse, eftersom vår favorit Fabio Frizzi står för filmmusiken. Jag hade hört musiken innan jag såg filmen. För regin står Tate Steinsiek, en makeup-effektskille.

När filmen börjar känner man redan på en gång att det här inte kommer att bli bra. Ett fult, platt digitalfoto sätter tonen. Originalfilmen utspelar sig i Italien, den här versionen är inspelad i Albanien. Den kvinnliga huvudpersonen Rebecca (Clair Catherine), som är blind efter en bilolycka, får ärva ett slott i Albanien. Hon åker dit med sitt rövhål till pojkvän, John (Jake Horowitz), och de flyttar in. 

I slottet hör Rebecca otäcka ljud, hon känner att de inte är ensamma där. Trams, tycker John, och bjuder dit deras jobbiga polare från Amerika. Rollfigurerna i den här filmen är mest intresserade av att supa och knarka, så det är vad de främst ägnar sig åt. Utom Rebecca, för hon är blind och sur på John.

Och visst har Rebecca rätt. De är inte ensamma i slottet. I källaren bor nämligen the freak. I den här versionen är det en kvinna. Men det är fortfarande en le fan som har ihjäl folk. Fast det är lite synd om henne också. Eftersom alla rollfigurerna i den här filmen är osympatiska rövhål, hejar man på fröken Castle Freak.

CASTLE FREAK årgång 2020 är blodig, men den överraskar med ovanligt många naken- och sexscener för att vara en ny film. Sådant har nästan försvunnit från dagens skräckfilmer. Våld och blod är okej, men naket är upprörande. 

... Men sex och våld kan inte rädda den här filmen. Den är nämligen jävligt dålig. Den är fruktansvärt dålig. Här har de fått tag på ett ordentligt slott i Albanien, men filmfotot är så trist att filmen är helt befriad från stämning. Och manuset är värre än filmfotot. Det är möjligt att de tänkte att publiken ska tycka att det är coolt med unga vuxna som tar droger och bär sig åt och har sig - men de är bara påfrestande.

Tempot är långsamt, filmen är för lång, regin är tafflig och skådespeleriet inget vidare. Det är lite amatörafton över den här filmen. Tyvärr utmärker sig inte Fabio Frizzis musik. Det var knappt att jag noterade musiken.

Filmskaparna har lagt in en massa Lovecraft-referenser som inte fanns i originalfilmen, och en påklistrad epilog med Herbert West från RE-ANIMATOR är direkt fånig. 

... Fast det är klart, om man bara är ute efter våld, blod och naket uppskattar man kanske den här filmen. Själv såg jag om originalfilmen. Den håller än.